Etikettarkiv: Victory Day

Uppmärksamhet

Tiden i Kumarkhali är över. I fredags packade jag och Sanna hop våra saker, kramade om alla kollegor en sista gång och hoppade på en buss mot Dhaka. Här ska vi nu spendera den sista månaden med att slipa på våra rapporter och avsluta vår praktik på huvudkontoret. Det var med blandade känslor jag lämnade fältkontoret. Jag känner mig rätt färdig med livet på landsbygden just nu, är jätteglad för allt jag fått se och nöjd med den data jag lyckats samla in till min studie. Samtidigt var det rätt sorgligt att säga hej då till alla för att på grund av språkbarriären vet jag att det kommer att bli väldigt svårt att hålla kontakten.

Den sista tiden på fältkontoret var allt annat än slow. Jag skulle kunna sammanfatta det med att det varit firandes tid och för den som som missat Sannas senaste inlägg om  Victory Day kan jag rekommendera att läsa det här. Vi var också med om en annan form av festlighet, en “cultural long-march”,  som är något som Nijera Kori anordnar två gånger om året i Kumarkhali. Detta innebär kort sammanfattat att personalen tillsammans med ett gäng medlemmar och en orkester vandrar genom ett antal byar och stannar på utvalda platser för att sprida organisationens budskap genom att spela upp pjäser, sjunga sånger och hålla inspirerande tal. Detta är ett effektivt sätt att nå ut och varje gång värvas nya medlemmar och fler grupper startas upp. 33 km avverkades, 17 byar passerades och runt 1800 personer nåddes av aktiviteten och det är rätt imponerade siffror i detta sammanhang tycker jag! Det var ett spännande event att vara med på men efter fyra stopp på minst tre timmar vardera hade vi snart tittat oss igenom hela dramauppsättningar och tröttnat lite på att folk i byarna ibland verkade tycka att det var mer intressant att fota och stirra på oss istället för att lyssna på Njera Koris budskap. Så vi valde att avlägsna oss inför sista sessionen och åka hem och få lite egentid på vårt rum istället.

Det här med uppmärksamheten en får, från bybor, medlemmar och personalen på kontoret, har jag funderat rätt mycket på på senaste. I början hade jag mycket överseende med detta och så fort vi blev tillfrågade att träffa någon “viktig” person, vara med på bild, hålla tal på ett möte eller liknande kändes det okej att säga ja och bjuda lite på sig själv. Det handlar ju för det mesta om att det är sjukt ovanligt att västisar kommer hit och att folk vill veta vilka vi är och behandla oss lite extra väl som de gäster vi är. Men mot slutet av vår fältvistelse började jag känna hur påfrestande det här faktiskt är, blev mer och mer frustrerad och kände också ibland obehag inför många av de situationer jag hamnade i.

Det blev mot slutet till exempel blivit svårare för mig att ta mina morgonpromenader i ensamhet då fler och fler, och framförallt unga män, uppmärksammat att jag brukade vara ute och gå och började nu vänta på mig på vägen för att få snacka. Ofta verkade den underliggande agendan vara att få en bild eller så hade de med en kompis som de vill visa upp mig för. Ibland kunde också random folk helt annonserat komma till kontoret för att få en glimt av oss och då Nijera Kori är en väldigt öppen och inkluderande organisation blev de ofta inbjudna att stanna på lunch eller snacksa med oss. Det här resulterade i de flesta fall i en lång stirr-fest som så klart var ganska påfrestande och detta verkade inte riktigt vara något som personalen här på kontoret hade så mycket insikt i.

Något som jag tycker varit bland det svåraste med all uppmärksamhet är att om en ger minsta lilla vink, det räcker typ med att vara trevlig och le, kommer någon garanterat att misstolka detta, ta det som en invit och inom kort har du fått en stalker på halsen. Det här är tyvärr ingen överdrift utan en trist sanning och det gör att jag hela tiden tvingats hålla folk på långt avstånd. I ett land där en redan är rätt socialt utanför på grund av språket gör ju det här att det blir ännu svårare att skapa relationer. Förutom kollegorna på kontoret har jag haft svårt att få närmare kontakt med någon i Kumarkhali och det är mycket beroende på att folk hela tiden beter sig så himla konstigt och onaturligt runt omkring oss, eller att vi beter oss så konstigt att folk reagerar med att bete sig konstigt tillbaka. Det hela resulterar i alla fall i att det liksom inte går att närma sig någon utan att det blir fel och det känns verkligen som en försluts för att det är ju relationer och att träffa folk som berikar upplevelsen på en ny plats.

En till sak som jag också haft svårt att vänja mig vid är att vi konstant blev tillfrågade att ge vår syn på folks arbete, sammanfatta ett möte utifrån vår synvinkel och ge tips på vad folk kan göra för att leva ett bättre liv. Trots att vi alltid var väldigt noga med att förklara att vi är studenter och här för att lära och att vi inte sitter inne på några svar fick vi automatiskt ta den rollen och det är så tydligt att det bara har att göra med färgen på vår hud och det faktum att vi kommer från ett rikt land. Inför den kulturella marschen ville kontoret att vi efter varje stopp i byarna skulle sammanfatta och utvärdera framträdandet och säga vad folk skulle tycka om detta. Här fick jag verkligen kämpa för att få dem att förstå att jag inte alls känner mig bekväm med det då själva marschen tillhör medlemmarna och vem är jag att säga vad de ska tycka om pjäserna och sångerna? Jag fick verkligen vara hård och sätta ner foten ordentligt för att få dem att ge med sig. Tyvärr tror jag att de blev rätt besvikna och de verkar inte riktigt vilja förstå problematiken i att jag som vit, rik, västerlänning kommer till ett före detta koloniserat land och intar en roll där jag ska berätta hur de ska tänka, leva och utvecklas. Jag kände i alla fall att jag utifrån mitt handlingsutrymme i detta läge tog ansvar och i alla fall försökte förhindra att spä på koloniala myter ytterligare. Många gånger är det dock svårt att göra detta aktivt då så mycket av dem här resonemangen florerar ovanför våra huvudet och det är svårt att ens bemöta bilden. Till exempel som en gång då en person som höll ett tal på ett större möte avslutade med att typ säga “Vi är redo att följa er väg och utvecklas. Säg vad vi ska göra och vi kommer att göra det”. När det finns möjlighet att svara på sådana påstående gör jag det alltid men i detta fall gick programmet vidare och på grund av fördröjning i tolkning osv. fick vi bara låta det hela passera… Frustrerande är bara förnamnet.

Som ni säkert räknat ut vid det här laget ser jag nu rätt mycket fram emot att leva ett lite mer anonymt liv de sista veckorna här i Dhaka. Även om det varit rätt mycket hattande och resande för oss har jag verkligen uppskattat att vi fått möjligheten att se både landsbygd och stad. Kontrasterna berikar verkligen och det gör också att en pallar med de utmaningar en ställs inför som praktikant.

Julen kommer att “firas” i Dhaka med Emma som kommer tillbaka från Thanapara i morgon (måndag) och det ska bli så fint att få återförenas, även om vi kommer att sakna Isabelle mycket som lämnade Bangladesh för någon vecka sedan. Eventuellt åker jag och Sanna upp till Srimangal i norra Bangladesh och ett teodlingsområde mellan jul och nyår. Säkert är i alla fall att vi ska ha lite ledigt, och det ser jag fram emot!

//Jenny

Här kommer lite bilder från senaste tiden i Kumarkhali:

Badminton är tydligen en vintersport och det märks av att det är säsong nu. Överallt spelas det!

Badminton är tydligen en vintersport och det märks av att det är säsong nu. Överallt spelas det!

Cultural long-march, Nijera Kori 2014

Peppat gäng redo för cultural long-march!

Inspirerande tal av en av Nijera Koris medlemmar Rajia.

Inspirerande tal av en av Nijera Koris medlemmar Rajia under marschen.

Dans och sång och för första gången på flera dagar lyste och värmde solen, härligt!

Dans och sång och för första gången på flera dagar lyste och värmde solen, härligt!

Vi fick alla fina hattar så att det skulle synas att vi var med i marschen. Sanna var mycket nöjd med sin!

Vi fick alla fina hattar så att det skulle synas att vi var med i marschen. Sanna var mycket nöjd med sin!

Fullsatt, typ, vid by nummer tre.

Fullsatt, typ, vid by nummer tre.

Risfälten gapar nu tomma då skördetiden precis är över.

Risfälten gapar nu tomma då skördetiden precis är över.

När språket tryter förösker vi ha kul med kroppen istället. Här försöker vi lära kollegorna och deras barn att göra "ugglan".

När språket tryter förösker vi ha kul med kroppen istället. Här försöker vi lära kollegorna och deras barn att göra "ugglan".

När språket tryter förösker vi ha kul med kroppen istället. Här försöker vi lära kollegorna och deras barn att göra ”ugglan”.

På eftermiddagspromenad med kontoret för att insupa stämningen vi floden. Det är verkligen vackert där så här års!

På eftermiddagspromenad med kontoret för att insupa stämningen vi floden. Det är verkligen vackert så här års!

På veckomöte med en kvinnogrupp. Här samlas det in pengar till gruppen spar"bank" som används som gemensam buffert om något oväntat skulle hända ex. om någon skulle bli sjuk och behöver vård.

På veckomöte med en kvinnogrupp. Här samlas det in pengar till gruppen spar”bank” som används som gemensam buffert om något oväntat skulle hända ex. om någon skulle bli sjuk och behöver vård.

Kobajs på pinne på tork. Detta används som ved vid matlagning då det håller längre än vanlig ved och är lättare tillgängligt än trä och pinnar.

Kobajs på pinne på tork. Detta används som ved vid matlagning då det håller längre än vanlig ved och är lättare tillgängligt än trä och pinnar.

Lämna en kommentar

Under Jenny

Victory day i Kumarkhali

I år är det 43 år sedan Bangladesh och dess allierade  vann över Pakistan i deras kamp för Bangladeshs självständighet, ett krig som än idag är  mycket levande. De senaste åren har ett stort antal personer blivit åtalade och dömda för krigsförbrytelser i de pågående och mycket omstridda krigstribunalerna som många utomstående anser vara politiskt motiverade.

Jag trodde väl ändå, kanske lite naivt, att man just denna dag skulle lämna de värsta politiska påhoppen där hemma och istället njuta av och fira landets frihet. Jag hade fel.

”Awami League means Freedom Fighter, Freedom fighter means Awami League”

De många representanterna för regeringspartiet Awami league tog varje tillfälle i akt att framhäva sitt parti som de enda som stridit för Bangladesh under kriget. Dessutom rasade många över hur BNP ljuger eller försöker förvränga historien genom att smutskasta AL- politiker och följare.

Kasta sten i glashus skulle jag nog kalla det.

Dagen för mig och Jenny började hursomhelst med att stiga upp tidigt för att höja flaggan och sjunga Bangladeshs nationalsång på Nijera Koris innergård, en sång jag nu har lärt mig de två första raderna av! För att sedan bege oss till platsen där de som dog i Kumarkhali under kriget begravts för att lämna blommor och en liten photo shoot.

Därefter blev det parad där vi lite hipp som happ (eller kanske inte) hamnade precis bakom hedersgästerna och talarpodiet så att vi nu finns med på alla bilder. Efter några inledande tal som sa att Sheik Hasina hade lett landet till framgång och lycka (!) så började områdets skolor marschera och uppträda något som både var fint och obehagligt. Jag personligen har ju ett ganska dåligt förhållande till nationalism och att se barn marschera som militärer varav en med en plast k-pist  gjorde inte saken bättre. Däremot kan man inte låta bli att le åt barn som under lång tid tränat in olika rutiner och vars stolthet över att äntligen får visa upp dem var så uppenbar. En av barnen idag var vår kollega Taslimas dotter så hon fick extra mycket applåder, tyvärr kom hennes skolas rutin endast på andra plats i paradtävlingen ett beslut som de inte var nöjda med. Detta i och med pojkskolan som vann klart bröt mot flera av tävlingsreglerna och trots  välformulerade protester från en av de tävlande flickorna  så ändrades inte beslutet, istället fick flickan en klapp på kinden av den kvinnliga domaren.

Därför var det en stor lättnad att få gå till ett evenemang organiserat enbart för kvinnor i Kumarkhali arrengerat bland annat av Nijera Kori. Känslan av att för första gången sen vi kom till Bangladesh se gifta kvinnor bara ha det roligt och njuta av solen och fritiden är svår att beskriva. Jenny har i många intervjuer för sin studie fått uppleva hur kvinnor ute i byarna endast är lediga när de sover och därför kändes det här arrangemanget lite extra viktigt!

Här kommer lite bilder från dagen.

IMG_4296

Nationalsång och flaggresning stod först på agendan.

 

Den här tjejen ledde en av skolklassernas rutin med ett stort engagemang. Helt klart bäst av alla och en djävel med vissepippan!

Den här tjejen ledde en av skolklassernas rutin med ett stort engagemang. Helt klart bäst av alla och en djävel med visselpipan!

Kvinnorna ställer upp sig för att delta i dagens första tävling....

Kvinnorna ställer upp sig för att delta i dagens första tävling….

 

...för att sedan rusa iväg efter signalen. Det blev dock omstart då vissa kvinnor var lite väl snabba!

…för att sedan rusa iväg efter signalen. Det blev dock omstart då vissa kvinnor var lite väl snabba!

Här var det meningen att man skulle sönder ett lerkärl med förbundna ögon något endast två av kvinnorna lyckades med.

Här var det meningen att man skulle sönder ett lerkärl med förbundna ögon något endast två av kvinnorna lyckades med.

Vår NK kollega Shicka laddar för den bengaliska motsvarigheten av hela havet stormar aka. musical pillows!

Vår NK kollega Shicka laddar för den bengaliska motsvarigheten av hela havet stormar aka. musical pillows!

 

1 kommentar

Under Sanna

Joy Bangla! Joy Bangla!

I förrgår var det Victory Day i Bangladesh. Det är 42 år sedan landet vann sin självständighet efter ett blodigt krig mot Pakistan. Som Maria skrev i ett inlägg om förra veckans avrättning så är krigets sår inte läkta, och om du inte själv levde under kriget så gjorde en eller flera av dina familjemedlemmar det, och de har berättat om krigets fasor. För att inte nämna alla familjemedlemmar och vänner som dödades, våldtogs eller lemlästades under kriget. Alla känner någon som känner någon. Alla känner smärta, på ett eller annat sätt.

Victory Day är en stolt dag då bangladeshier en masse klär sig i rött och grönt och draperar sig i bangladeshiska flaggan. De senaste två månaderna har präglats av våld på grund av det annalkande valet, vilket bangladeshbloggen har berört några gånger. Med anledning av Mollahs avrättning har hans anhängare i islamistiska Jamaat-e-Islami levt rövare under helgen, men trots detta så vågade sig folk för att fira (folkmassor är typiskt olämpliga platser i tider av politiskt motiverat våld). Jag, Lisa och Maria åkte tillsammans med personal från Nijera Kori ner till Shabagh och ett stort parkområde i närheten. Den torra solen bländade mig där vi gick bland gammalt skräp och fallna löv. Mot himlen avbildade sig siluetterna av de magiska trädkronorna vilka jag gjorde flera fruktlösa försök att fotografera. Det magiska gick inte att fånga, det var alldeles för flyktigt och min kamera inte tillräckligt bra. Många kvinnor hade klätt sig i sina finaste saris, med ibland kopiösa mängder smycken, vilket tedde sig något malplacerat i den semi-smutsiga parkmiljön. Grupper av män satt på huk och samtalade över en kopp te och horder av försäljare hade påbörjat sitt dagsverke att slänga på förbipasserande diverse produkter av tvivelaktig kvalitet. Feststämningen var påtaglig så produkter av tvivelaktig kvalitet krängdes åt både höger och vänster. Vi köpte små flaggor och röda och gröna armband som smärtsamt tvingades över min hand. Flaggor var målade på folks händer och ansikten. En stor scen med livemusik levererade underhållning och vad som än sades (vad vet jag inte, det var på bangla) verkade stärka känslan av nationell stolthet och samhörighet. Jag kunde inte låta bli att tänka på hur välbehövd den här dagen kändes. Två månader (och en livstid ur vissa perspektiv) av våld och korrumperade politiker och en för folket efterlängtad uppgörelse med en krigsförbrytare (att förklara för en bangladeshier hur jag menar när jag säger att jag är emot dödsstraff är ganska svårt) fick äntligen en andningspaus där bangladeshierna kunde gå ut och fira. Men rest assure, lagom till kvällen utlyste oppositionen en ny blockad inför den kommande morgonen, och så startade allt om igen, men det är en annan historia.

victory day

När tiotusentals människor sjöng nationalsången klockan 16.31 så tänkte jag på vad mycket det är jag aldrig kommer att kunna förstå. Jag kommer aldrig att förstå hur det är att växa upp i spillrorna av ett land, med föräldrar som kanske bara är fragment av vad de en gång var. Jag undrar om det innebär att jag alltid kommer vara den Andre i det sammanhanget. Samtidigt kände jag någon underlig samhörighet med alla som var där, och tacksam att jag fick dela dagen med dem. Samtidigt kände jag en oro för vad folket ska behöva genomlida de kommande veckorna, och med stor sannolikhet även efter valet den 5 januari. Samtidigt kände jag att jag inte hade någon julkänsla överhuvudtaget men vad spelar det för roll tänkte jag. Men när vi igår fick en leverans av svenskt julgodis så visste jag vad det spelar för roll. Jag kan vara en del av flera sammanhang samtidigt, och jag vill vara det. Julgodiset får mig att tänka på traditioner och kultur som ger mig sammanhang. På julafton för fyra år sen så föddes min brorson och att han finns är liksom lite viktigare än julen. Han är ett otroligt sammanhang, och som en uppskjuten julklapp till hela familjen kommer han att få ett syskon någon gång i början av det nya året. Men likväl, alla åren innan han föddes innehöll mängder av traditioner och detaljer som gör att en viss känsla infinner sig i mig när jag tänker på dem eller får uppleva dem igen. Vart du än är i världen, vem du än är, så har du rätt att vara del av ditt nya sammanhang samtidigt som du är en del av ditt gamla. Hurra för traditioner och kulturer som möts och blandas, hurra för traditioner och kulturer som existerar bredvid varandra, så olika som de kan vara. Jag kan fira Bangladesh frihet samtidigt som jag tycker att det är för jävla mysigt att sitta runt vårt lilla bord i Farmgate med tända ljus, julkola, saffransskorpor och lyxpepparkakor. Nu hoppas jag att bangladeshierna får lämna en vardag av våld och övergå till en vardag där de, likt jag, inte behöver oroa sig för huruvida deras anhöriga ska kunna ta sig till sjukhuset när det är dags för förlossning. Sånt behöver en tyvärr fundera på här.  Joy Bangla! God jul! /Magdalena

P1080489

2 kommentarer

Under Uncategorized