Etikettarkiv: vatten

by gunnarssonhanna | 14 november, 2015 · 15:27

Livet vid floden – källa till konflikt

Inledningsvis vill jag säga att det här blogginlägget inte alls blev som jag hade tänkt mig. Min plan var egentligen att skriva om hur fantastisk floden är. Beskriva allt liv som pågår i och omkring den och det fantastiska lugn som infinner sig i min kropp när jag är där. Nu blev det inte där fokuset hamnade, utan snarare på de konflikter som ständigt pågår i och kring den. I efterhand känns det som ett viktigare tema, och också ett tyvärr väldigt aktuellt sådant. Resurser i form av exempelvis vatten och odlingsmark är redan, och kommer antagligen att bli en än större källa till konflikter i framtiden. I samtliga av dessa konflikter finns också en mängd maktrelationer. Relationer som nog tyvärr ofta ges det avslutande ordet.

Bonde badar sina kor i Ganges (Padma)

Vi har turen att bo granne med världens antagligen mest legendariska vattendrag – floden Ganges (eller Padma som den heter på Bangladeshiska sidan). Floden utgör här gränsen mellan två länder som brukade vara ett och samma. Indien och regionen Västbengalen på ena sidan och Bangladesh på den andra. Under tiden här har jag hört flera uttala nästan en sorg över denna splittring. Floden so m förr förenade människorna i Bengalen och verkade som en viktig blodådra mellan de båda sidorna är nu istället en skiljelinje, och dessutom en väldigt dödlig sådan. Dag som natt patrullerar beväpnade gränsvakter i uppdrag att hindra människor från att korsa denna flod illegalt. Gränsvakterna på indiska sidan agerade under flera år efter en väldigt kontroversiell shoot-on-sight-policy, vilken uppskattningsvis lett till dryga tusen människors död, varav majoriteten varit bangladeshiska medborgare. Människor som i många fall varit helt obeväpnade, och samtliga helt nekade en rättslig prövning gällande deras eventuella brott (mer om detta: https://www.hrw.org/news/2011/01/23/indias-shoot-kill-policy-bangladesh-border).

Sedan 40 år tillbaka äger dessutom en konflikt mellan Indien och Bangladesh rum gällande kontrollen över vattenflödet i floden. Floden får sitt tillflöde från Himalaya i Indien och mynnar ut i Bengaliska Viken. Konflikten har kommit att främst kretsa kring den damm vid namn Farakka som Indien lät bygga, endast några mil från bangladeshiska gränsen. Bygget stod klart 1975 och dess drift har sedan dess fått stora konsekvenser för både ekologi och människors livsföring. Det minskade vattentillflödet till många av Bangladeshs floder har bland annat lett till en ökad inträngning av salt havsvatten i landets södra deltan. Detta har i sin tur förändrat levnadsförhållandena för de arter som lever i och vid vattnet samt gjort så att stora arealer åkermark ej längre går att bruka på grund av försaltning.

Ute med getterna på bete på den mark som inom två månader kommer tillhöra Police Academy

Det minskade vattenflödet har också lett till att land som förr låg under flodens yta nu blivit barmark. I Thanaparas fall har denna nya landresurs kommit att bli som en slags allmänning för byns bönder att bruka till odling eller betesmark. Nyligen har dock en konflikt blossat upp gällande detta nya land. Bangladesh Police Academy (vilket är ett slags polisuniversitet) vill ha ensam ägande- och bruksrätt över den del av allmänningen som gränsar till deras campus, vilket handlar om en yta på ungefär 400×900 meter. I Bangladesh, som är världens mest tätbefolkade land om en ej räknar statsländer, är mark verkligen en bristvara. Police Academy vill ha ägande av marken dels för att kunna expandera sitt campus, men också för att inte förlora grannskapet med just floden Padma. Konflikten har hållit på i några år och nyligen kom till slut beslut från hög instans. Bönderna förlorade och om två månader kommer byns befolkning alltså ej längre ha tillträde till detta land. Utöver den rent resursmässiga förlusten har området också ett stort symboliskt värde för byborna. Det var nämligen där vid floden som Pakistans armé under frihetskriget 1971 sköt ihjäl så gott som alla män som då bodde i byn.

Fotbollsmatch på den omtvistade marken

Det är svårt att inte se ett maktperspektiv här. Det anrika Police Academy med enormt mycket makt och resurser eller den ekonomiskt fattiga bondebefolkningen vars intressen få beslutsfattare tycks ta i anspråk. Ja, det här fallet gör mig lite bitter, men också kluven. Under vår tid här har vi fått många vänner på Police Academy och de är extremt generösa gentemot oss. Det skaver i mig, att ta del av det överflöd som finns där och samtidigt veta om den verklighet som finns utanför murarna. Verkligheten för de som inte har tillträde, det blir så symboliskt. Jag känner mig falsk varje gång jag går dit, lite som en backstabber eller som en bedragare. Folk ställer upp så extremt mycket för mig här, bjuder på allt de har. Öppnar upp sina hem och liv för mig, men ändå kan jag inte hålla mig ifrån att säga att det är extremt skönt att kunna gå över till Police Academy ibland. Kunna gå kvällspromenader på stora, tomma ytor utan att dra till sig all uppmärksamhet. Det är också en väldigt spännande värld som jag aldrig kommer få tillgång till igen. Egentligen skadar det ju ingen, det är bara det där med att inte kunna se folk i ögonen utan att känna en viss skuld. En kan kanske kalla det en inre konflikt där det är jag som sitter på maktpositionen, jag som har möjligheten att välja.

Fyra olika konflikter på fyra olika nivåer men som ändå har en stark koppling till varandra. Jag vill avsluta med en fin anekdot från en av våra vänner på Police Academy. Han har tidigare tjänstgjort mycket utomlands och berättade att när han hade hemlängtan fick han tröst av att befinna sig vid just vattendrag. Han tänkte att det vatten som rör vid stranden där han befinner sig är det samma som rör vid stränderna i hans hemland, att han i teorin skulle kunna simma till Bangladesh. Vatten förenar och separerar.

Get till synes helt obrydd om de konflikter som pågår i hens närområde

/Hanna

1 kommentar

Under Hanna

Taggat som allmänningarnas tragedi, bönder, ganges, konflikt, land grabbing, makt, padma, vatten

by banglaemma | 7 oktober, 2014 · 19:54

Bästa med Eid den fria tillgången till vatten

Under Eid har vi här i Manikganj haft fri tillgång till vatten i två hela dagar. Så fort man har tagit vatten ur någon av de tre tunnor som vi samlar vårt vatten i har man kunnat fylla på med nytt. Detta har varit helt underbart och man har verkligen uppskattat friheten att kunna unna sig mer vatten än vanligt. Vi har kunnat använda vårt vatten utan att behöva tänka och diskutera om dagens vatten ska gå till att duschning, tvättning, diskning eller till dricksvatten. Varenda gång någon av oss har använt vatten under dessa två dagar har vi förvånat sagt till varandra att vi kunnat fylla på vatten igen. Eftersom att vi annars inte har fri tillgång till vatten utan måste tänka varje gång man tar vatten har det också infunnit sig en viss frihets känsla varje gång man använt vatten. Själv får jag flash backs till barndomen då man stod och plaskade med vatten helt bekymmersfritt. Man blir alldeles lycklig i själen av denna fria tillgången till vatten.

När det inte är Eid och inte finns fri tillgång till vatten måste man ställa klockan på sex varje morgon och hoppas att det finns vatten i kranen. Om det inte gör det hoppas man att det ska göra det någon annan gång under dagen. Vissa dagar kommer det inget vatten alls och andra dagar kommer det vatten två gånger om dagen i kranen. Eftersom att man inte riktigt kan lita på de tider som vattnet ska komma på har vi nu tagit för vana att alltid ha kranarna öppna. Vi har också blivit väldigt bra på att höra när vattnet börjar rinna på morgonen och under dagen. Vattenstrålen blir som en väckarklocka på morgonen. Först vaknar man av att man hör vattnet, sen skriker man lite tyst för sig själv vattnet rinner och sen börjar springandet med alla hinkar för att hinna med att fylla upp de tunnor som vi har i lägenheten där vi bor.

Man har verkligen under en kort tid lärt sig att uppskatta den fria tillgången till vatten som vi har hemma i Sverige. Man behöver aldrig tänka på om det finns tillräcklig med vatten, man behöver aldrig ha en diskussion om man ska tvätta, duscha, diska eller om man ska kunna dricka vatten under dagen. För oss är det bara att vrida på kranen och ta så mycket vatten som vi vill ha när vi vill. Men har också fått en helt ny förståelse för hur mycket vatten som man faktiskt gör av med under en dag. Inte visste man att det nästan går åt en hel tunna vatten för att tvätta eller hur mycket dricksvatten som man faktiskt gör av med under en hel dag.

Man har också kommit att uppskattat hur rent vatten vi har där hemma i Sverige och att vi bara kan dricka det utan att behöva tänka efter innan vi gör det. Vi har kunnat unna oss den lyxen att skaffa oss en vattenrenare så att vi ska kunna ha rent vatten varje dag. Men detta är inte en lyx som alla kan unna sig här i Bangladesh, utan för många finns det inget annat alternativ än att dricka vattnet som det är. Redan innan jag åkte till Bangladesh uppskattade jag vårt rena vatten och den fria tillgången. Men när jag kommer hem från Bangladesh kommer jag att uppskatta det ännu mer än vad jag gjorde innan jag åkte.

En av våra tre vatten tunnor som vi har för att samla vatten i. De två andra har vi köpt för att kunna fylla på de andra tunnorna och för att kunna samla ännu mera vatten.

2 kommentarer

Under Emma

Taggat som Bangladesh, vatten

by isabelleronnjensen | 3 oktober, 2014 · 13:05

Flodfestival i Netrakona

Allt går i ett. Sedan hartallerna upphörde i mitten på förra veckan har det inte varit en lugnt sekund. Dagarna har fyllts med intervjuer, fikor, hembjudningar, tempelbesök och vi har även hunnit med vår första resa.

Emma och jag blev inbjudna till River Festival i Netrakona som ligger i norra delen av Bangladesh. Lätt ovetandes om vad tillfället skulle komma att bjuda på, tackade vi glatt ja och tidigt på lördag morgon satte vi oss i en bil med ett par BARCIK-kollegor och lämnade Dhaka bakom oss. Åtta timmar senare och en hel del skumpande och hoppande (på den sämsta vägen jag någonsin har sett) var vi framme på BARCIKs resource center i Netrakona. Meningen med festivalen var att på den internationella floddagen (den 28/9) uppmärksamma den lokala floden Mogra som idag är uttorkad mestadels av året, men som en stor del av den lokala befolkningen är extremt beroende av för sin överlevnad. ”Save my water, save my mother, save the river” var ett återkommande citat av de många talare som tog tillfället i akt att göra sin röst hörd i hopp om att förändring ska ske. Tillställningen i sig var fin och meningsfull, med ett präglat syfte av att involvera både den yngre och äldre generationen. Men likväl som att söndagen var trevlig och det var kul att se ett konkret exempel hur gräsrötterna kan mobilisera sig för förändring, så var det också en extrem utmaning för mig personligen. Jag har nog aldrig känt mig så slut på energi och psykiskt utmattad som jag gjorde den kvällen när jag la huvudet på kudden. Det är svårt att beskriva känslan av att hela tiden ha en flock med människor omkring sig som tittar med öppna munnar och smygandet som går i ett. I perioder kändes den som att Emmas och min närvaro var mer uppmärksammat av besökarna än den faktiska tillställningen, vilket inte kändes helt rätt. Förutom den påtagliga uppmärksamheten låg det även en hel del förväntningar på oss som vi inte kände till i förväg och innan vi visste ordet av det stod vi framför filmkameror och en reporter från den nationella nyhetskanalen The Independent. En stund senare, efter lite påfyllning med vatten och frukt, var det dags att inta scenen inför ett åttiotal åskådare (inklusive media) för att hålla ett spontantal om klimatförändring och collective action. När vi klev ner från pulpeten var huvudet blankt och jag har absolut ingen aning om vad vi sade eller inte sade, men responsen vi fick efteråt var bra, så jag antar att vi inte gjorde bort oss alldeles för mycket. När mörkret började falla, och jag började hoppas på att snart få lägga mig på marken innanför portarna på vårt guesthouse, kom en sista förfrågan om Emma och jag skulle vilja vara med i direktsänt TV på länk via Skype, på kvällens debattprogram på temat floder och vatten. Här går min gräns (!) tänkte jag snabbt för mig själv och på något sätt lyckades vi undkomma denna situationen utan att behöva ställas inför ett till ”why not?”.

Tio timmar i guppande bil, en natt i Dhaka och två biltimmar till, var vi åter hemma i Manikganj. Det är konstigt hur snabbt ett nytt ställa kan bli ens hem och även om livet i Manikganj är så långt ifrån mitt liv hemma i Sverige, känns allt så vanligt och så bekant. Det känns så hemma.

Ingen vila ingen ro. Sen hemkomsten i tisdags har vi nu lyckats avsluta första intervjugruppen beståendes av ekologiskt odlande bönder. Men nu tar vi helg och fortsätter firandet av Durga Puja och Eid-al-Adha.