Tag Archives: utlandspraktik

Saker att sakna.

Nu har vi åter landat på svensk mark. Än har det nog inte riktigt sjunkit in, att jag är är så långt ifrån alla människor som liksom varit en så naturlig del av min vardag de senaste fyra-och-en-halv månaderna. Alla som jag skrattat, gråtit och upplevt så många fantastiska saker tillsammans med. Att än en gång försöka anpassa sig till ett nytt samhälle, men den här gången det svenska. Tids nog ska det nog gå.

Det här blir alltså mitt avslutande inlägg på bloggen. Tack för en så fantastiskt, kaotisk och lärorik tid.

Jag har fotat en hel del. Typ 5000 bilder… här kommer några av dem, mest för att illustrera en del av det jag  kommer sakna från Bangla.

_DSC0812 (2)

Morgonpromenader vid floden

 

_DSC0964 (2)

Att dricka te i tid och otid. Bli bjuden på te när en handlar grönsaker, kallpratar med poliser eller att samlas kring testånden på marknaden och prata om allt från kriget i Syrien till tandkräm.

_DSC0122 (2)

Det helt absurda användandet av chili i allt från te till stekt ägg och snacks. Tillsammans med ris och socker är chilin verkligen en grundpelare i det bengaliska köket som folk aldrig skulle tänka sig att leva utan. Jag har nog börjat gilla det lite i alla fall..

_DSC0707 (2)

Som den jordbruks-fetischist jag är kommer jag verkligen att sakna att gå bland fälten och bara observera hur folk arbetar och grödorna växer.

_DSC0269 (2)

Alla djur, framförallt getter. Stora getter, små getter och getter med kläder på.

_DSC0273 (2)

Åka på fältbesök och få delta under bondegruppsmöten.

_DSC0147 (2)

Gå på grönsaksmarknaden och handla med hjälp av kroppsspråk och knackig bangla.

_DSC0217

Att få komma in i folks hus och lyssna till deras livshistorier.

_DSC0467 (2)

Kokosnötter och värme

_DSC1056 (2)

Kricket!

_DSC0596 (2)

Åka båt. Amanda och Pontus passade på att praktisera lite black magic.

_DSC0972 (2)

Trafiken! (nej, skoja bara…)

_DSC0617 (2)

Världens bästa praktikantkollegor! (på bilden fattas vi Isis) Tack för ett fantastiskt äventyr.

Abar dekha hobe
/Hanna

3 kommentarer

Filed under Hanna

Nu tackar vi för oss!

Den sista tiden har präglats av fortsatta politiska oroligheter, utegångsförbud på kvällarna och rapportskrivande och vi har sedan det senaste inlägget hunnit skriva klart våra rapporter, presentera de för våra organisationer och säg hej då till alla de som blivit vår familj  de senaste månderna. Jag och Jenny åkte även till svenska ambassaden för att prata med Sida och ambassadpersonal om våra upplevelser och höra mer om Sidas utvecklingsarbete i landet. Riktigt intressant! Tyvärr saknade vi Emma då hon var hemma sjuk.

Så är sista dagen i Bangaldesh här.

Det har varit en galen, fantastisk, frustrerande och inspirerande resa som vi kommer bära med oss resten av våra liv.

Tack för att ni följt våran resa och tid här i Bangladesh!

bangla bangla 030

1 kommentar

Filed under Emma, Jenny, Sanna

Ett kort, men frustrerande, kapitel

Det politiska läget har exploderat i Dhaka igen. På årsdagen för det omtvistade valet förra året, den femte januari, förvandlades staden åter igen till en osäker plats med sammandrabbningar mellan representanter från både opposition och regering och polis. Handgjorda bomber kastas mot olika transportmedel och för tillfället kan ingen eller inget tas sig varken in eller ut från Dhaka på grund av en blockad uppsatt av oppositionen. Oroligheterna har fortsatt sedan dess och än har vi inte sett slutet på det hela. Det har puttrat länge och den blöta filt som för tillfället hade lagts över elden har nu helt klart ryckts undan. Oppositionen hotar med ytterligare upptrappning av våld tills regeringen avgår och det hålls nyval. Samtidigt anklagar regeringen oppositionen för att använda terroristhandlingar och våldsamma metoder, de har satt deras ledare Khaleda Zia i husarrest och hundratals aktivister har försvunnit spårlöst. Varje dag rapporteras det om skadade och döda runt om i landet. Det är en enda soppa. För den som vill läsa mer om läget rekommenderar jag att kolla in de engelskspråkiga nättidningarna www.bdnews24.com eller www.thedailystar.net.

Mitt i allt detta hamnar vanligt folk, folk som bara vill leva ett lugnt och välfungerade liv där de kan gå till jobbet och inte var och var annan vecka bommas in på grund av någon strejk eller politisk stridighet. Folk är trötta, och det är också jag vi det här laget. Åter igen tvingas vi leva med stora restriktioner när det kommer till rörelsefrihet.

Innan jag kom till Bangladesh hade jag aldrig fått erfara hur det känns att vara så här begränsad i sin vardag. Vid första hartalen i september var det hela lite spännande och jag drogs med i någon form av skräckblandad förtjusning av att vara mitt i en lågintensiv konflikt, något som är så långt ifrån min verklighet i Sverige. Men nu har jag fått nog. Inte nog med att en som kvinna här i Bangladesh i vanliga fall får spenderar mycket tid med kalkylera risker och sitta hemma på grund av andra säkerhetshot. Nu blir det nästan löjligt hur inskränkt en blir.

Det är svårt att förklara hur det känns att vissa dagar bara röra sig mellan köket, toaletten, sängen och en snabbis ner till marknaden utanför huset för att handla grönsaker till middagen. Andra dagar får i alla fall gå den korta promenaden fram och tillbaka mellan lägenheten i Farmgate till kontoret i Lalmatia. Då är en det en bra dag. Det är tur att vi har så mycket att göra nu med att färdigställa våra rapporter och förbereda för hemfärd, men jag pallar typ inte mer än åtta timmar konstant skrivande och datorpillande. Sen behöver i alla fall jag göra något annat, och helst också se något annat…

Livet är verkligen inte superinspirerande i Bangladesh hela tiden och det värsta just nu känns som att inte veta hur länge den här situation kommer att hålla i sig. Lägenheten och promenaden till kontoret kan kanske bli det sista jag får se av Dhaka och Bangladesh, och det skulle kännas så himla tråkigt. Jag vill upptäcka den här staden mer och leva livet här. Nåväl, allt är inte bara jobbigt just nu, mycket är också bra. Rapporten är snart klar, jag har träningsvärk efter att ha tränat så mycket på rummet på senaste och jag är grymt tacksam över mina två fina flatmates, Emma och Sanna, som håller mig sällskap. Tillsammans tar vi oss igenom dagarna, peppar varandra och försöker finna guldkant på vardagen genom att laga en extra god middag eller spela fia med knuff. Jag får helt enkelt fokusera på det positiva nu. Innan vi vet ordet av är vi hemma igen och kan njuta av obegränsat med utrymme och rörelsefrihet igen. Det här är ett kort kapitel.

//Jenny

1 kommentar

Filed under Jenny

Luft

Luft. Eller kanske snarare frisk luft. Detta är något som vi kanske inte reflekterar speciellt ofta över att vi faktiskt har tillgång till precis utanför dörren hemma i Sverige. Här är det total bristvara. Dhaka är efter Dehli världens mest förorenade stad, och det märks. Här finns alltid ett grådassigt lager mellan himmel och jord och kommer en upp en lite bit från marken ser det ut som att en tjock dimma lagts sig över stan.

För att ta oss lite längre sträckor i Dhaka måste vi åka CNG (motordriven trehjuling) eller cykelrickshaw. Med den ökända trafiken är det inte sällan en blir stående i kö och än mindre ovanligt precis bredvid en buss vars avgasrör blåser härlig svart rök rakt in i färdmedlet. Men vad ska en göra? Även om vår nya lägenhet är ett ganska så nice tillhåll och lite utav en oas behöver vi ju komma ut och se lite nya saker ibland. Så trots att ögonen svider när jag kommer hem, snoret har blivit svart och det känns som att lungorna dragit ner halva stans damm beger vi oss ändå ut ibland för att äta middag eller handla i en annan, större mataffär.

På vägen hem från affären här om dagen fastnade vi i värsta eftermiddagsrusningen och resan som i vanliga fall brukar ta lite drygt 10 minuter blev snart till 40-50 av lågintensiv gasning i CNGns stålbur. Detta är så klart väldigt otrevligt och jag känner ofta en ganska stark olust inför att vara utomhus, något som jag verkligen lider av som den utomhusmänniska jag är. Men å andra sidan är detta bara ett kort kapitel i mitt liv och snart kommer jag att återvända till friska luften i Sverige. Jag har privilegiet att ha valt att vara här och den dåliga luften kommer inte att påverka min framtida livskvalitet eller livslängd nämnvärt. För dem som bor här på riktigt är situationen lite annorlunda. 11 % av alla dödsfall i Bangladesh beror idag på kroniska lungsjukdomar. I Sverige är den siffran 4 %. Sju miljoner Bangladeshier lider av astma, hälften av dem är barn, och bara i Dhaka dör varje år 15 000 personer till direkt följd av den dåliga luften och flera miljoner drabbas av diverse lung- och respiratoriska sjukdomar.

Det här är med andra ord ingen lek. Dhakas luft tar verkligen livet av folk. Men med stora utmaningar till följd av den kraftiga urbaniseringen, en aldrig sinande stadstillväxt i kombination med att regeringen inte satsar tillräckligt på kollektivtrafiken har vi nog tyvärr inte sett slutet på denna utveckling ännu. Idag finns ingen tunnelbana, spårvagn eller liknande icke-utsläppande färdmedel i Dhaka och de flesta som kommer upp sig lite ekonomiskt skaffar bil och chaufför för att slippa de överfyllda och livsfarliga bussarna. Deppigt läge. Jo tack!

Jag tänker på CNG-chaufförerna, rickshaw-wallorna, städarna och så klart alla hemlösa och tiggare som spenderar hela dagarna i trafiken, sju dagar i veckan, året om. Vad kommer att hända med deras lungor? Något så simpelt och självklart som luft är här en lyxvara och efter att ha spenderat totalt närmare halva praktiktiden i Dhaka har jag verkligen fått perspektiv kring detta. Så när ni nu går ut nästa gång (dock så klart beroende på var ni befinner er), andas in djupt och njut av den rena luft ni faktiskt har tillgång till. Det kommer i alla fall jag att göra om två och en halv vecka!

//Jenny

Dhakas trafik inskränker människors liv på flera sätt. Inte bara producerar den hälsovidriga avgaser utan den gör också att folk blir extremt isolerade  i sina hem då ingen pallar ta sig ut när det tar så lång tid att ta sig överallt...

Dhakas trafik inskränker människors liv på flera sätt. Inte bara producerar den hälsovidriga avgaser utan den gör också att folk blir extremt isolerade i sina hem då ingen pallar ta sig ut när det tar så lång tid att ta sig överallt… (OBS. Denna bild visar trafiken från en ganska städad och lugn gata och även en dag som faktiskt var ovanligt klar)

 

Lämna en kommentar

Filed under Jenny

Uppmärksamhet

Tiden i Kumarkhali är över. I fredags packade jag och Sanna hop våra saker, kramade om alla kollegor en sista gång och hoppade på en buss mot Dhaka. Här ska vi nu spendera den sista månaden med att slipa på våra rapporter och avsluta vår praktik på huvudkontoret. Det var med blandade känslor jag lämnade fältkontoret. Jag känner mig rätt färdig med livet på landsbygden just nu, är jätteglad för allt jag fått se och nöjd med den data jag lyckats samla in till min studie. Samtidigt var det rätt sorgligt att säga hej då till alla för att på grund av språkbarriären vet jag att det kommer att bli väldigt svårt att hålla kontakten.

Den sista tiden på fältkontoret var allt annat än slow. Jag skulle kunna sammanfatta det med att det varit firandes tid och för den som som missat Sannas senaste inlägg om  Victory Day kan jag rekommendera att läsa det här. Vi var också med om en annan form av festlighet, en “cultural long-march”,  som är något som Nijera Kori anordnar två gånger om året i Kumarkhali. Detta innebär kort sammanfattat att personalen tillsammans med ett gäng medlemmar och en orkester vandrar genom ett antal byar och stannar på utvalda platser för att sprida organisationens budskap genom att spela upp pjäser, sjunga sånger och hålla inspirerande tal. Detta är ett effektivt sätt att nå ut och varje gång värvas nya medlemmar och fler grupper startas upp. 33 km avverkades, 17 byar passerades och runt 1800 personer nåddes av aktiviteten och det är rätt imponerade siffror i detta sammanhang tycker jag! Det var ett spännande event att vara med på men efter fyra stopp på minst tre timmar vardera hade vi snart tittat oss igenom hela dramauppsättningar och tröttnat lite på att folk i byarna ibland verkade tycka att det var mer intressant att fota och stirra på oss istället för att lyssna på Njera Koris budskap. Så vi valde att avlägsna oss inför sista sessionen och åka hem och få lite egentid på vårt rum istället.

Det här med uppmärksamheten en får, från bybor, medlemmar och personalen på kontoret, har jag funderat rätt mycket på på senaste. I början hade jag mycket överseende med detta och så fort vi blev tillfrågade att träffa någon “viktig” person, vara med på bild, hålla tal på ett möte eller liknande kändes det okej att säga ja och bjuda lite på sig själv. Det handlar ju för det mesta om att det är sjukt ovanligt att västisar kommer hit och att folk vill veta vilka vi är och behandla oss lite extra väl som de gäster vi är. Men mot slutet av vår fältvistelse började jag känna hur påfrestande det här faktiskt är, blev mer och mer frustrerad och kände också ibland obehag inför många av de situationer jag hamnade i.

Det blev mot slutet till exempel blivit svårare för mig att ta mina morgonpromenader i ensamhet då fler och fler, och framförallt unga män, uppmärksammat att jag brukade vara ute och gå och började nu vänta på mig på vägen för att få snacka. Ofta verkade den underliggande agendan vara att få en bild eller så hade de med en kompis som de vill visa upp mig för. Ibland kunde också random folk helt annonserat komma till kontoret för att få en glimt av oss och då Nijera Kori är en väldigt öppen och inkluderande organisation blev de ofta inbjudna att stanna på lunch eller snacksa med oss. Det här resulterade i de flesta fall i en lång stirr-fest som så klart var ganska påfrestande och detta verkade inte riktigt vara något som personalen här på kontoret hade så mycket insikt i.

Något som jag tycker varit bland det svåraste med all uppmärksamhet är att om en ger minsta lilla vink, det räcker typ med att vara trevlig och le, kommer någon garanterat att misstolka detta, ta det som en invit och inom kort har du fått en stalker på halsen. Det här är tyvärr ingen överdrift utan en trist sanning och det gör att jag hela tiden tvingats hålla folk på långt avstånd. I ett land där en redan är rätt socialt utanför på grund av språket gör ju det här att det blir ännu svårare att skapa relationer. Förutom kollegorna på kontoret har jag haft svårt att få närmare kontakt med någon i Kumarkhali och det är mycket beroende på att folk hela tiden beter sig så himla konstigt och onaturligt runt omkring oss, eller att vi beter oss så konstigt att folk reagerar med att bete sig konstigt tillbaka. Det hela resulterar i alla fall i att det liksom inte går att närma sig någon utan att det blir fel och det känns verkligen som en försluts för att det är ju relationer och att träffa folk som berikar upplevelsen på en ny plats.

En till sak som jag också haft svårt att vänja mig vid är att vi konstant blev tillfrågade att ge vår syn på folks arbete, sammanfatta ett möte utifrån vår synvinkel och ge tips på vad folk kan göra för att leva ett bättre liv. Trots att vi alltid var väldigt noga med att förklara att vi är studenter och här för att lära och att vi inte sitter inne på några svar fick vi automatiskt ta den rollen och det är så tydligt att det bara har att göra med färgen på vår hud och det faktum att vi kommer från ett rikt land. Inför den kulturella marschen ville kontoret att vi efter varje stopp i byarna skulle sammanfatta och utvärdera framträdandet och säga vad folk skulle tycka om detta. Här fick jag verkligen kämpa för att få dem att förstå att jag inte alls känner mig bekväm med det då själva marschen tillhör medlemmarna och vem är jag att säga vad de ska tycka om pjäserna och sångerna? Jag fick verkligen vara hård och sätta ner foten ordentligt för att få dem att ge med sig. Tyvärr tror jag att de blev rätt besvikna och de verkar inte riktigt vilja förstå problematiken i att jag som vit, rik, västerlänning kommer till ett före detta koloniserat land och intar en roll där jag ska berätta hur de ska tänka, leva och utvecklas. Jag kände i alla fall att jag utifrån mitt handlingsutrymme i detta läge tog ansvar och i alla fall försökte förhindra att spä på koloniala myter ytterligare. Många gånger är det dock svårt att göra detta aktivt då så mycket av dem här resonemangen florerar ovanför våra huvudet och det är svårt att ens bemöta bilden. Till exempel som en gång då en person som höll ett tal på ett större möte avslutade med att typ säga “Vi är redo att följa er väg och utvecklas. Säg vad vi ska göra och vi kommer att göra det”. När det finns möjlighet att svara på sådana påstående gör jag det alltid men i detta fall gick programmet vidare och på grund av fördröjning i tolkning osv. fick vi bara låta det hela passera… Frustrerande är bara förnamnet.

Som ni säkert räknat ut vid det här laget ser jag nu rätt mycket fram emot att leva ett lite mer anonymt liv de sista veckorna här i Dhaka. Även om det varit rätt mycket hattande och resande för oss har jag verkligen uppskattat att vi fått möjligheten att se både landsbygd och stad. Kontrasterna berikar verkligen och det gör också att en pallar med de utmaningar en ställs inför som praktikant.

Julen kommer att “firas” i Dhaka med Emma som kommer tillbaka från Thanapara i morgon (måndag) och det ska bli så fint att få återförenas, även om vi kommer att sakna Isabelle mycket som lämnade Bangladesh för någon vecka sedan. Eventuellt åker jag och Sanna upp till Srimangal i norra Bangladesh och ett teodlingsområde mellan jul och nyår. Säkert är i alla fall att vi ska ha lite ledigt, och det ser jag fram emot!

//Jenny

Här kommer lite bilder från senaste tiden i Kumarkhali:

Badminton är tydligen en vintersport och det märks av att det är säsong nu. Överallt spelas det!

Badminton är tydligen en vintersport och det märks av att det är säsong nu. Överallt spelas det!

Cultural long-march, Nijera Kori 2014

Peppat gäng redo för cultural long-march!

Inspirerande tal av en av Nijera Koris medlemmar Rajia.

Inspirerande tal av en av Nijera Koris medlemmar Rajia under marschen.

Dans och sång och för första gången på flera dagar lyste och värmde solen, härligt!

Dans och sång och för första gången på flera dagar lyste och värmde solen, härligt!

Vi fick alla fina hattar så att det skulle synas att vi var med i marschen. Sanna var mycket nöjd med sin!

Vi fick alla fina hattar så att det skulle synas att vi var med i marschen. Sanna var mycket nöjd med sin!

Fullsatt, typ, vid by nummer tre.

Fullsatt, typ, vid by nummer tre.

Risfälten gapar nu tomma då skördetiden precis är över.

Risfälten gapar nu tomma då skördetiden precis är över.

När språket tryter förösker vi ha kul med kroppen istället. Här försöker vi lära kollegorna och deras barn att göra "ugglan".

När språket tryter förösker vi ha kul med kroppen istället. Här försöker vi lära kollegorna och deras barn att göra "ugglan".

När språket tryter förösker vi ha kul med kroppen istället. Här försöker vi lära kollegorna och deras barn att göra ”ugglan”.

På eftermiddagspromenad med kontoret för att insupa stämningen vi floden. Det är verkligen vackert där så här års!

På eftermiddagspromenad med kontoret för att insupa stämningen vi floden. Det är verkligen vackert så här års!

På veckomöte med en kvinnogrupp. Här samlas det in pengar till gruppen spar"bank" som används som gemensam buffert om något oväntat skulle hända ex. om någon skulle bli sjuk och behöver vård.

På veckomöte med en kvinnogrupp. Här samlas det in pengar till gruppen spar”bank” som används som gemensam buffert om något oväntat skulle hända ex. om någon skulle bli sjuk och behöver vård.

Kobajs på pinne på tork. Detta används som ved vid matlagning då det håller längre än vanlig ved och är lättare tillgängligt än trä och pinnar.

Kobajs på pinne på tork. Detta används som ved vid matlagning då det håller längre än vanlig ved och är lättare tillgängligt än trä och pinnar.

Lämna en kommentar

Filed under Jenny

Indien på 12 dagar

Jag och Sanna har nu återvänt till Bangladesh efter att ha varit på resande fot i Indien i 12 dagar. Efter att ha testat alla möjliga färdmedel för att ta oss till Kotagiri där Svalornas partnermöte hölls i slutet av förra veckan måste ändå erkänna att det var riktigt skönt att flyga hem, även om denna rutt också tog två dygn på grund av att det är så dåliga connections mellan Bangladesh och Indien.

Partnermötet bjöd på massa spännande diskussioner, erfarenheter utbyttes och vi njöt alla av att få ta del av den otroligt vackra omgivningen som Kotagiri erbjuder. Jag hade inte tänkt skriva någon längre rapport om vad som kom upp på mötet och vad resultatet blev för detta har redan gjorts i i flera bra artiklar på Svalornas hemsida. Så för den som är mer intresserad av att läsa är detta ett hett tips!

Den största behållning för mig personligen av mötet var nog ändå att få återförenas med alla praktikanter, speciellt de från Indien som jag inte sett sedan vi splittrades i Doha i början av september. Vi har haft en del kontakt på Facebook men det var verkligen en helt annan grej att få ses på riktigt. Det blev en lång kramfest, vi åt mysiga middagar hos Henrik och Ida som bor och gör praktik i Kotagiri, vi hade ändlösa diskussioner om våra praktikplatser och nya liv, utbytte erfarenheter, peppade varandra men gav också varandra utrymme att klaga och få öppna upp för känslor som en kanske inte riktigt vågat släppa fram innan. Även om vi alla åker genom samma organisation och praktikprogram ser våra upplägg och förhållanden på praktikerna väldigt olika ut. Några bor i en stad med tillgång till gym, cykel, har en kontorsplats med wifi och dator och bor i lägenhet med eget rum. I mina ögon låter detta som en rätt enkel tillvaro då jag och Sanna som bekant tvingats anpassa oss till ganska ganska låg levnadsstandard och få bekvämligheter. Det visade sig dock att vi fått andra fördelar på vår praktikplats. Exempelvis var det många som haft svårt att komma ut i fält och hittills mest suttit av tiden på kontoret på grund av byråkratiska processer och bristande kommunikation med världsorganisationen. Flera hade även fått ganska okvalificerade uppgifter och några kände till och med att de inte lärt sig speciellt mycket på sina tre månader i landet.

Med denna vetskap ser jag på min egen praktik med lite nya ögon och jag känner ändå tacksamhet över att ha hamnat där jag hamnat. För även om jag tycker att det är mycket av det praktiska som inte funkat så bra och att vi hattat fram och tillbaka till Dhaka lite väl mycket har vi ändå fått se otroligt mycket både av landet och av landsbygden och framförallt fått mycket fälterfarenhet. Jag känner också att det jag gör här och den studie jag skriver på är meningsfull och utvecklande både för mig och min organisation, och det är ju rätt mycket värt bara det.

Avslutningsvis kommer här ett bildregn från resan. Enjoy!

//Jenny

Vi missade vårt anslutande tåg i Kolkata pga. att biljettbokningen hade gjorts för sent av Svalorna. Det gjorde dock inte så mycket för det betydde att vi fick en dag att turista i denna vackra stad innan nästa tåg gick. Sådan otrolig skillnad från Dhaka. Massa nice gatumat, breda boulevarder och grönområden!

Vi missade vårt anslutande tåg i Kolkata pga. att biljettbokningen hade gjorts lite sent. Det gjorde dock inte så mycket för det betydde att vi fick en dag att turista i denna vackra stad innan nästa tåg gick. Sådan otrolig skillnad från Dhaka. Massa nice gatumat, breda boulevarder och grönområden!

Vi gick på marknad och hitta massa fina saker. Ganska mycket billigare än i Dhaka faktiskt och mer utbud av allt.

Vi gick på marknad och hitta massa fina saker. Ganska mycket billigare än i Dhaka faktiskt och mer utbud av allt.

Turistbild utanför Victoria Memorial.

Turistbild utanför Victoria Memorial.

Tåget var inte bara en 36 h lång pina utan bjöd också på otroligt vackra vyer.

Tåget var inte bara en 36 h lång pina utan bjöd också på otroligt vackra vyer.

Sanna var nöjd med kunna insupa lite frisk luft, dock mindre nöjd med att den enda platsen som erbjöd detta var precis bredvid toan och bjöd på en härlig stank av urin…

Sanna var nöjd med kunna insupa lite frisk luft, dock mindre nöjd med att den enda platsen som erbjöd detta var precis bredvid toan och bjöd på en härlig stank av urin…

DSC_8473

Framme i Kotagiri! Vacker vy i solnedgång.

Här inne hölls mötet med alla partners. På bilden ser ni min och Sannas kollega och handledare Khadija som var med som representant för Nijera Kori.

Här inne hölls mötet med alla partners. På bilden ser ni min och Sannas kollega och handledare Khadija som var med som representant för Nijera Kori.

Morgon i Kotagiri och vy över en teodling.

Morgon i Kotagiri och vy över en teodling.

Vi gav oss ut på en morgonpromenad en dag och till min stora skräckblandade förtjusning stötte vi en gaur. Lite läskigt att den var så nära, varje år dör nämligen folk av att ha blivit attackerade av dessa djur i området men vi tog det väldigt lugnt och jag fick mig en bild!

Vi gav oss ut på en promenad en dag och till min stora skräckblandade förtjusning stötte vi en gaur. Lite läskigt att den var så nära, varje år dör nämligen folk av att ha blivit attackerade av dessa djur i området men vi tog det väldigt lugnt och jag fick mig en bild!

Praktikantkompisar under en paus på mötet.

Praktikantkompisar under en paus på mötet.

Mitt under ett möte med vår Svale-handledare Maria (som står och fotar väldigt koncentrerat i bilden till vänster) fick vi span på en gaur som stod och betade i en teodling precis bredvid möteslokalen. Mötet avslutades därför snabbt och alla sprang dit med kameror, men den var tyvärr lite för långt bort så min bild från morgonpromenaden var bättre!

Mitt under ett möte med vår Svale-handledare Maria (som står och fotar väldigt koncentrerat i bilden till vänster) fick vi span på en gaur som stod och betade i en teodling precis bredvid möteslokalen. Mötet avslutades därför snabbt och alla sprang dit med kameror, men den var tyvärr lite för långt bort så min bild från morgonpromenaden var bättre!

Det var riktigt kallt i Kotagiri, speciellt på kvällen och nätterna eftersom det inte finns någon värme eller isolering. Jag fick i alla fall användning av den varma hoodie jag hade med mig!

Det var riktigt kallt i Kotagiri, speciellt på kvällen och nätterna eftersom det inte finns någon värme eller isolering. Jag fick i alla fall användning av den varma hoodie jag hade med mig!

Här bor Henrik och Ida (till vänster på bilden). Ida är en väldigt akrobatisk person.

Här bor Henrik och Ida (till vänster på bilden). Ida är en väldigt akrobatisk person.

Nästan hela praktikantgänget fångat på bild, bara Emilia och Michaela som saknas som var tvungna att åka tillbaka till Madurai tidigare än oss andra. Från vänster: Isabelle och Emma (Bangladesh), Johan (som håller till i norra Indien), Henrik, Sanna, Isabelle (som gör praktik med Johan), Ida och så jag.

Nästan hela praktikantgänget fångat på bild, bara Emilia och Michaela som saknas som var tvungna att åka tillbaka till Madurai tidigare än oss andra. Från vänster: Isabelle och Emma (Bangladesh), Johan (som håller till i norra Indien), Henrik, Sanna, Isabelle (som gör praktik med Johan), Ida och så jag.

Lämna en kommentar

Filed under Jenny

O Women, Where Are Thou?

Min relation till män här i Bangladesh är speciell. På Nijera Koris kontor fungerar relationen mellan män och kvinnor, utifrån vad jag kan se, ungefär som på en vanlig svensk arbetsplats. Jag får möjlighet att skapa band till personer från båda könen och jag känner att jag räknas som något mer än bara mitt kön, eller min hudfärg för den delen. Men så fort jag sätter min fot utanför kontorets trygga sfär blir allt annorlunda.

När jag tar en promenad genom den lilla staden återkommer samma typ av beteende. Folk förväntar sig att jag i ur och skur ska reagera på tillrop, visslingar och blickar med ett leende och att jag ska stanna och tillmötesgående besvara alla frågor om vem jag är och hur min familjesituation ser ut. Det här är förståeligt på många sätt då det är väldigt ovanligt att det kommer utlänningar till Kumarkhali och många har aldrig sett en västerlänning utanför tv-rutan (som de själva beskriver det). Jag har mycket överseende med att blotta synen av mig är spännande och att många frågor poppar upp, så oftast svarar jag trevligt. Det som stör mig är dock att det till absolut största del är män som tar denna plats och tycker sig ha rätten till min uppmärksamhet.

De patriarkala strukturerna på landsbygden i Bangladesh är extremt starka och Kumarkhali är inget undantag. Kvinnors plats är i hemmet och de flesta rör sig inte utanför om det inte är absolut nödvändigt. Gatorna är därför till största del fyllda av män, med undantag för flickor och en del yngre kvinnor som rör sig mellan hemmet och skolan. Denna observation gör mig så oerhört bitter för jag har genom intervjuer för min studie lärt vad detta beror på.

För det första finns det alltid en säkerhetsrisk som kvinnor måste ta hänsyn till eller att grannarna ska börja snacka huruvida hon är en bra fru eller inte om hon lämnar sitt hem. Det finns dock en viktigare orsak till bristen på kvinnor i det offentliga rummet, och det är tid. För jag vet att medan män rör sig ledigt och obehindrat på gatorna, eller tar en lugn morgonstund med en kopp te vid ett av alla snack-stalls längs vägen, finns det en fru som sliter där hemma. På hemmafruns schema står det att få ihop dagens tre mål till familjen, samla ved, hämta vatten, städa, tvätta, se till att barnen sköter skolan. Hon ska också gärna hinna med att bidra ekonomiskt till familjen genom att utföra någon form av inkomstgenerande aktivitet hemifrån som exempelvis brodering.

Jag har i mina intervjuer frågat både män och kvinnor om de själva och deras partner under dagen har någon fri tid som de kan disponera som det vill. I alla familjer hade mannen tillgång till fri tid, som ofta spenderades utanför hemmet, medan sju av åtta kvinnor endast har ”ledigt” när de sover. Så även om gatorna skulle vara säkra för kvinnor att röra sig fritt på, vilket de i nuläget inte är, skulle de förmodligen ändå inte ha tid att lämna hemmet. Bristen på kvinnor i det offentliga rummet är därför ett väldigt tydligt resultat av hur djupt ojämställt arbetsfördelningen i hemmet är. Så när jag går förbi ett gäng relaxande te-drickandes män på mina promenader kan jag inte låta bli att bli lite bitter och stirra argt mot dem.

Ibland får jag också känslan av att jag bara är en bricka i ett spel som killgängen jag passerar spelar. Vem vågar fråga den mest utmanande frågan, hojta högst eller sladda med cykeln närmast västisen? Precis som i Sverige får ett sådant här beteende hos grupper av män och pojkar i Sverige ofta passera som oskyldigt och harmlöst. Jag vet dock att detta är ett tecken på ett större problem. Många familjer i Bangladesh väljer idag att gifta bort sina flickor tidig på grund av att de riskerar att råka ut för trakasserier som kan skada deras ”heder”. Även om jag personligen inte känner mig hotad av dessa upptåg när jag vandrar runt i Kumarkhali gör dessa utspel mig otroligt förbannad. Jag vet nämligen att det kanske börjar med en oskyldig blick eller ett tillrop, men att gränsen sällan går där. För de kvinnor som exempelvis måste ta sig till skolan utgöra detta ett reellt hot varje dag och de kan inte göra som jag, stålsätta sig och bara gå vidare. Mäns beteende i det offentliga rummet påverkar kvinnors framtid och är en stor bidragande orsak till att de tvingas leva stora delar av sina liv inom hemmets fyra väggar.

Så min relation till män är i många fall aningen krystad här. Med statistik om våldsfrekvensen i hemmet (9 av 10 män använder våld mot sin fru) i bakhuvudet, kunskap om kvinnors arbetsbörda och mäns icke-ifrågasatta beteende i det offentliga rummet kan jag inte låta bli att misstänka all män att vara potentiella skitstövlar. Jag är ledsen om detta inlägg blev aningen generaliserade och jag vet att det finns en hel gråskala här, men jag känner inte för att nyansera detta just nu. Jag är lite för bitter. Ibland har jag sådana dagar här i Bangladesh, och idag är en sådan dag. Punkt.

/Jenny

På morgonpromenad genom Kumarkhali, en grå men sval morgon. Inte en kvinna i sikte, som vanligt...

På morgonpromenad genom Kumarkhali, en grå men sval morgon. Inte en kvinna i sikte, som vanligt…

1 kommentar

Filed under Jenny