Luft. Eller kanske snarare frisk luft. Detta är något som vi kanske inte reflekterar speciellt ofta över att vi faktiskt har tillgång till precis utanför dörren hemma i Sverige. Här är det total bristvara. Dhaka är efter Dehli världens mest förorenade stad, och det märks. Här finns alltid ett grådassigt lager mellan himmel och jord och kommer en upp en lite bit från marken ser det ut som att en tjock dimma lagts sig över stan.
För att ta oss lite längre sträckor i Dhaka måste vi åka CNG (motordriven trehjuling) eller cykelrickshaw. Med den ökända trafiken är det inte sällan en blir stående i kö och än mindre ovanligt precis bredvid en buss vars avgasrör blåser härlig svart rök rakt in i färdmedlet. Men vad ska en göra? Även om vår nya lägenhet är ett ganska så nice tillhåll och lite utav en oas behöver vi ju komma ut och se lite nya saker ibland. Så trots att ögonen svider när jag kommer hem, snoret har blivit svart och det känns som att lungorna dragit ner halva stans damm beger vi oss ändå ut ibland för att äta middag eller handla i en annan, större mataffär.
På vägen hem från affären här om dagen fastnade vi i värsta eftermiddagsrusningen och resan som i vanliga fall brukar ta lite drygt 10 minuter blev snart till 40-50 av lågintensiv gasning i CNGns stålbur. Detta är så klart väldigt otrevligt och jag känner ofta en ganska stark olust inför att vara utomhus, något som jag verkligen lider av som den utomhusmänniska jag är. Men å andra sidan är detta bara ett kort kapitel i mitt liv och snart kommer jag att återvända till friska luften i Sverige. Jag har privilegiet att ha valt att vara här och den dåliga luften kommer inte att påverka min framtida livskvalitet eller livslängd nämnvärt. För dem som bor här på riktigt är situationen lite annorlunda. 11 % av alla dödsfall i Bangladesh beror idag på kroniska lungsjukdomar. I Sverige är den siffran 4 %. Sju miljoner Bangladeshier lider av astma, hälften av dem är barn, och bara i Dhaka dör varje år 15 000 personer till direkt följd av den dåliga luften och flera miljoner drabbas av diverse lung- och respiratoriska sjukdomar.
Det här är med andra ord ingen lek. Dhakas luft tar verkligen livet av folk. Men med stora utmaningar till följd av den kraftiga urbaniseringen, en aldrig sinande stadstillväxt i kombination med att regeringen inte satsar tillräckligt på kollektivtrafiken har vi nog tyvärr inte sett slutet på denna utveckling ännu. Idag finns ingen tunnelbana, spårvagn eller liknande icke-utsläppande färdmedel i Dhaka och de flesta som kommer upp sig lite ekonomiskt skaffar bil och chaufför för att slippa de överfyllda och livsfarliga bussarna. Deppigt läge. Jo tack!
Jag tänker på CNG-chaufförerna, rickshaw-wallorna, städarna och så klart alla hemlösa och tiggare som spenderar hela dagarna i trafiken, sju dagar i veckan, året om. Vad kommer att hända med deras lungor? Något så simpelt och självklart som luft är här en lyxvara och efter att ha spenderat totalt närmare halva praktiktiden i Dhaka har jag verkligen fått perspektiv kring detta. Så när ni nu går ut nästa gång (dock så klart beroende på var ni befinner er), andas in djupt och njut av den rena luft ni faktiskt har tillgång till. Det kommer i alla fall jag att göra om två och en halv vecka!
//Jenny
Dhakas trafik inskränker människors liv på flera sätt. Inte bara producerar den hälsovidriga avgaser utan den gör också att folk blir extremt isolerade i sina hem då ingen pallar ta sig ut när det tar så lång tid att ta sig överallt… (OBS. Denna bild visar trafiken från en ganska städad och lugn gata och även en dag som faktiskt var ovanligt klar)
bangladeshbloggen.org 