Tag Archives: tsds

Saker att sakna.

Nu har vi åter landat på svensk mark. Än har det nog inte riktigt sjunkit in, att jag är är så långt ifrån alla människor som liksom varit en så naturlig del av min vardag de senaste fyra-och-en-halv månaderna. Alla som jag skrattat, gråtit och upplevt så många fantastiska saker tillsammans med. Att än en gång försöka anpassa sig till ett nytt samhälle, men den här gången det svenska. Tids nog ska det nog gå.

Det här blir alltså mitt avslutande inlägg på bloggen. Tack för en så fantastiskt, kaotisk och lärorik tid.

Jag har fotat en hel del. Typ 5000 bilder… här kommer några av dem, mest för att illustrera en del av det jag  kommer sakna från Bangla.

_DSC0812 (2)

Morgonpromenader vid floden

 

_DSC0964 (2)

Att dricka te i tid och otid. Bli bjuden på te när en handlar grönsaker, kallpratar med poliser eller att samlas kring testånden på marknaden och prata om allt från kriget i Syrien till tandkräm.

_DSC0122 (2)

Det helt absurda användandet av chili i allt från te till stekt ägg och snacks. Tillsammans med ris och socker är chilin verkligen en grundpelare i det bengaliska köket som folk aldrig skulle tänka sig att leva utan. Jag har nog börjat gilla det lite i alla fall..

_DSC0707 (2)

Som den jordbruks-fetischist jag är kommer jag verkligen att sakna att gå bland fälten och bara observera hur folk arbetar och grödorna växer.

_DSC0269 (2)

Alla djur, framförallt getter. Stora getter, små getter och getter med kläder på.

_DSC0273 (2)

Åka på fältbesök och få delta under bondegruppsmöten.

_DSC0147 (2)

Gå på grönsaksmarknaden och handla med hjälp av kroppsspråk och knackig bangla.

_DSC0217

Att få komma in i folks hus och lyssna till deras livshistorier.

_DSC0467 (2)

Kokosnötter och värme

_DSC1056 (2)

Kricket!

_DSC0596 (2)

Åka båt. Amanda och Pontus passade på att praktisera lite black magic.

_DSC0972 (2)

Trafiken! (nej, skoja bara…)

_DSC0617 (2)

Världens bästa praktikantkollegor! (på bilden fattas vi Isis) Tack för ett fantastiskt äventyr.

Abar dekha hobe
/Hanna

3 kommentarer

Filed under Hanna

Tankar om tillit, trygghet och den abstrakta varelsen vi kallar ‘staten’ (med mera…)

Tillit är en fundamental ingrediens i alla relationer, även den mellan människa och stat. Utan tillit till varandra skulle jag säga att vi står ensamma. Så vad får det för konsekvenser om befolkningen inte känner denna tillit till den stat som de egentligen själva utgör? Eller om förhållandet också är det motsatta, att staten inte känner tillit till befolkningen? Den senaste tiden har jag funderat mycket på, framförallt det förstnämnda förhållandet. Mina västerländska ögon och referensramar snappar ständigt upp skillnader och olikheter länderna emellan, det blir lätt så. Genom att befinna mig i Bangladesh och umgås med ett axplock av dess befolkning blir just bristen på tillit till staten väldigt uppenbar, likväl som jag också inser vilken enorm tilltro vi i Sverige har till våran stat.

Jag tänker på staten som en typ av instans som ska tillgodose medborgarna sina rättigheter, ge trygghet och se till att skattepengarna används till sådant som tjänar medborgarnas nytta – kort sagt tjäna medborgarna. Om jag inte litar på att ”min” stat kommer använda mina pengar väl kommer jag med största sannolikhet inte känna mig så motiverad att betala skatt. Om jag inte litar på att rättsväsendet kommer sätta mina mänskliga rättigheter i först hand, hur ska jag då kunna känna mig trygg?

_DSC0701 (2).JPG

Faruk Hossain (till höger i bild) har tillsammans med några andra startat upp ett slags klubbhus i byn där de bor. Här har de dels ett bibliotek dit vem som helst kan komma och låna böcker eller läsa tidningen gratis. Detta är också en plats dit alla i byn kan vända sig om de behöver hjälp med något. De aktiva i klubbhuset går då samman och försöker hjälpa till så gott de kan, både med praktiska och mer teoretiska ting. Denna typ av civila initiativ blir viktiga när staten inte finns där för folk att luta sig tillbaka på.

Bangladesh ligger på en mindre hedrande 145:e plats av totalt 175 länder i transparency internationals lista över världens mest korrupta länder. (http://www.transparency.org/country/#BGD). Korruptionen finns överallt och problemet är verkligen inte så svart eller vitt som det vid första anblick kan verka. Exempelvis kan det handla om invalda beslutsfattare som arbetar heltid men får så lite i lön att de omöjligt kan försörja sig och sin familj om de ej tar emot mutor. Det handlar också om de populära statliga jobben som alla verkar vilja ha eftersom de ger förmåner som pension och gratis tilldelning av en del basmatvaror. Dock måste du, utöver att vara kvalificerad, också kunna betala fler tusentals svenska kronor i mutor för att ens kunna få ett jobb.

Detta förhållande skapar väldigt orättvisa förutsättningar för landets invånare – har du redan resurser kan du också skaffa dig mer. Om läget är det motsatta blir det svårt att ta sig fram och också få den hjälp alla medborgare egentligen har rätt till. Otaliga av de bönder jag pratat med under mina fältbesök har berättat om hur de lokala politikerna och tjänstemännen inte vill lyssna på dem eller se till så att deras rättigheter ges dem. Genom att organisera sig och gå många tillsammans har de fått en större röst vilket öppnat en del dörrar, men mycket av problemet kvarstår. Kontoret som har hand om affärer rörande land anses vara ett av de mest korrupta, vilket skapar problem för många bönder.

_DSC0308 (2).JPG

I slutet av december förra året bjöds lokala politiker och tjänstemän in till ett möte med representanter från TSDS’s bondegrupper. Syftet var att skapa en mötesplats där problem och mjöligheter kunde diskuteras. Över hundra bönder kom till mötet, men inte en enda politiker eller tjänsteman.

Utöver orättvisa förutsättningar skapar det också en stress och otrygghet hos en stor del av befolkningen. Hur ska en kunna lita på ett rättsväsende som snarare tycks tjäna politikernas intressen än medborgarnas? I sin extremaste form kan detta förhållande leda till att polisen lägger sådan vikt vid att fälla någon, att det i slutändan inte spelar så stor roll om det är den faktiskt skyldiga. Två vänner till mig har berättat om hur de nästan hamnade i fängelse, enbart för att de råkade befinna sig på fel plats vid fel tillfälle. En bomb detonerades med politiska motiv och de var i närheten. I efterhand när polisen undersökte incidenten angav en butiksägare deras namn då han visste vilka de var. Eftersom de är unga killar blev de direkt huvudmisstänkta, men fick som tur var reda på detta och kunde därför gömma sig. De höll sig gömda i en veckas tid och fick då hjälp av en bekant till dem som känner många högt uppsatta poliser. Genom detta kontaktnät kunde han se till att misstankarna emot dem försvann. I annat fall hade de mycket väl kunnat hamna i fängelse för ett brott de ej utfört, och då också sett alla sina drömmar och planer för framtiden grusas.

Jag tror också att den stora roll som familjen spelar i människors liv här delvis har att göra med detta, ganska destruktiva, förhållande mellan människa och stat. Eftersom staten misslyckas med att få människor att känna sig trygga måste var och en se efter sitt eget och liksom skapa sin egen trygghet, sitt eget skyddsnät. Banden till familj och vänner blir därför oerhört viktiga, det är där tryggheten finns. Familjen förväntas också ställe upp mycket, i alla skeden i livet. Exempelvis ges jobb, på framförallt landsbygden, ofta till släktingar eller anhängare av ”rätt” politiskt parti istället för den som kanske egentligen är bäst kvalificerad för jobbet. För de som inte fötts in i en familj med stort kontaktnät eller god ekonomi kan det alltså bli väldigt svårt att få ett bra jobb.
Slutligen kan jag väl säga att allt detta funderande har gjort att jag mer och mer insett vad jag personligen anser att en stat ska vara och inte vara. Just nu sker det mycket förändringar också i Sverige som sätter tilliten till staten och ledare överlag i gungning. Vad händer med oss när vi inser att den stat vi litat på inte kan ge oss den trygghet vi förväntat oss?, eller inser att den tjänar ett fåtal individers intressen istället för kollektivets?

/Hanna

_DSC0825 (2).JPG

1 kommentar

Filed under Hanna

Ett helt vanligt fältbesök

Efter många om och men har vi äntligen börjat komma igång med våra fältbesök på allvar, vilket är kalaskul. Idag var dock en dag då jag inte tänkt åka på fältbesök. Jag tänkte hänga runt på organisationen, ta igen lite arbete vid datorn som jag försummat och tillåta mig själv att vila lite. Det visade sig dock, när jag pratade med Sohel som är koordinator för ARP-programmet på TSDS, att jag igår sagt ja till att åka på fältbesök med Jasmine (fältpersonal) under eftermiddagen. Det är spännande med alla missförstånd som ständigt sker på grund av språkbarriären, en vet aldrig vad en sagt ja till. Först försökte jag avstyra det hela då vår tolk ej jobbar måndagar. Det var dock lättare sagt än gjort och det hela slutade med att jag åkte iväg i en CNG med Masud (också fältpersonal) som min ”private security guard”. Vägarna är både smala, ojämna och vältrafikerade, så bara själva resan brukar vara ett riktigt äventyr.

Väl framme i byn mötte Jasmin upp oss med sitt bangla-till-engelska-lexikon under armen och ledde in oss på en innergård där mötesdeltagarna väntade. De hade plockat gula tagetes som de gav till mig innan vi alla satte oss ned på flätade mattor som lagts ut på marken. Dagens möte var ett så kallat ‘EC-meeting’ (Executive Committee) och 12 gruppmedlemmar hade dykt upp. Dessa möten hålls en gång i månaden inom varje bondegrupp, och deltagarna utgörs i huvudsak av de nio medlemmar som valts in i denna exekutiva kommitté samt den fältpersonal som jobbar i det område där byn är belägen, men ”vanliga medlemmar” är också välkomna att delta.

_DSC0061 (2).JPG

12 glada mötesdeltagare

Under dagens möte diskuterades bland annat de komposter och tillväxtfrämjande preparat som bondegruppens medlemmar tillverkar och använder i sina odlingar. Exempelvis berättar en bonde om hur han fermenterar växtdelar från bananträd med socker och vatten och använder lösningen till sina odlingar för att just öka grödornas tillväxttakt. En annan pratar om hur mycket bättre det är för hälsan att använda de ekologiska preparaten istället för de kemiska som finns i handeln. Slutligen pratar de om planer för framtiden och eventuella problem som de behöver ta tag i innan nästa månadsmöte. Tre områden nämns varav ett är den kommande rissådden, det andra är att kommunicera med Upazilan (lokalt beslutsorgan) om hur bönderna kan få de förmåner som de har rätt till och det sista är att guavaträden ej blommar som de borde och vad de ska göra åt det.

Efter mötet är slut får jag chans att ställa lite frågor till mötesdeltagarna. Eftersom jag håller på med en rapport om ”closing the gender gap in agriculture” och hur Agricultural Rights Programe arbetar med det ber jag dem berätta lite om vad för sociala förändringar som skett i byn sen de startade sin bondegrupp. Medlemmarna berättar bland annat om att män och kvinnor numera arbetar tillsammans istället för var för sig, att mobiliteten ,för framförallt byns kvinnor, har ökat, att de numera känner att de kan kräva sina rättigheter från staten och att beslut inom hushållen fattas i samspråk mellan familjemedlemmarna istället för att mannen ensamt bestämmer. De berättar också stolt att män och kvinnor i byn numera får lika mycket betalt för det arbete de utför samt att böndernas inkomst generellt sett har ökat och att flera barn i byn därmed kan få universitetsutbildning. Det låter verkligen som en framgångssaga, och i alla byar jag hitintills besökt har det varit liknande historier. Samma optimism. Jag frågar om det är något de vill fråga mig om och tre medlemmar undrar om de kan få följ med mig till Sverige. Jag försöker skämtar bort det med att Sverige är koop tanda (jättekallt) och att de nog trivs bättre i Bangladesh.

_DSC0064 (2)

Demonstration av maskkompost

Efter frågestunden blir jag bjuden hem till en medlems hus och hon visade upp den maskkompost som hon har i anslutning till det hus där hennes ko står. Hon frågar om vi vill stanna på te, vilket vi tackade ja till. Medan teet tillverkas går vi och kollar på bondegruppens ”presidents” ganska nysådda lökfält och en annan medlem hugger av en bit sockerrör till mig att tugga på. Vi diskuterar hur lång tid det tar för löken från sådd till skörd och kommer fram till att det i Bangladesh tar ungefär 4 månader. Därefter visar ytterligare en medlem upp sin kompost samt en urna där han håller på att fermentera diverse blad för att sedan använda till insektsbekämpning i sina odlingar.

_DSC0073 (2)

Jasmine och Masud i täten när vi kollar lökfält. Jasmine är som alltid fashion i fältet med högklackat och finsari

Då teet nu var klart traskade vi tillbaka till det första huset och blev där, utöver te och kex, bjudna på nån slags färskostliknande rätt med det obligatoriska sockret ovanpå. Kvinnan introducerade mig för sin son som läser på universitet och de bad mig komma tillbaka och hälsa på närhelst jag vill. Vi tackar dock så småningom för oss och ger oss av i samma CNG som vi åkte dit med. Masud och Jasmine frågar om dom har förstått mig 100%, jag tänker att de nog menar tvärt om men svarar för säkerhets skull med ett kanske.

På väg hemåt sjunger vi lite på en banglasång jag lärt mig och skrattar över språkförbistringar och missförstånd. Vi svänger en snabbis förbi Jasmines föräldrahem och hälsar på hennes mamma, bror och dotter. Eftersom både Jasmine och hennes man arbetar heltid utanför hemmet tar Jasmines mamma hand om dottern under dagarna. Det finns liksom ingen utvecklad barnomsorg här, vilket än mer försvårar för kvinnor att arbeta utanför hemmet. Huset ser ut som de flesta hus gör här, ett rum med en säng i och därtill en innergård med vattenpump, kök och lite odlingar. Jag blir bjuden på kokt ägg med chilisalt och jag tvingar i mig äggulan även då det är en av få saker jag verkligen inte tycker om att äta. Jasmines mamma bjuder mig att sova över i huset. Hon har lagat mat och vill bjuda på pita (en slags kaka bestående av rismjöl och socker). Jag tackar dock nej med ursäkten att jag ska åka iväg till Jhenaidah imorgon.

Vi lämnar kvar Jasmine vid sitt föräldrahem och beger oss åter mot TSDS. Solen går ner över fälten och det börjar faktiskt till och med bli lite kyligt, även för en svensk. Masud och jag fortsätter prata strunt på småknackig engelska innan även vi skiljs åt och jag går upp till mitt rum för att skriva denna text.

_DSC0080 (2)

Solnedgången utanför

4 kommentarer

Filed under Hanna, Uncategorized