Etikettarkiv: Svalorna Indien Bangladesh

Rice rice baby

I Bangladesh är ris basfödan och de flesta invånarna, oavsett inkomst, äter ris tre gånger per dag. Det är svårt för mig att föreställa sig att äta något så frekvent, men här är det standard och människor tycker att det inte är en riktig måltid om inte ris är närvarande. Vi bjöd hem två kompisar på mat häromdagen och tänkte att vi ville laga något som vi är vana vid att äta hemma så det blev pasta med tomatsås, något som är möjligt att laga här med de råvaror som finns tillgängliga. Under kvällen åt våra gäster mycket och det kändes som att de uppskattade maten, men senare fick vi reda på att en av dem hade gått hem och käkat ris senare under kvällen. Det var liksom något som saknades.

DSC00588

Så här såg risfältet nu för ungefär två veckor sedan. Foto: Sofia Hansson

Här i Netrakona och överallt i Bangladesh är det just nu skördetid för ris, så jag och Amanda besökte den gård som SUS förvaltar för att se hur detta gick till. På äldre dar har jag blivit mer och mer fascinerad över hur processen av matproduktion går till, detta har bland annat lett till att jag i somras gjorde tappra försök till att odla mina egna grönsaker, med varierad framgång. Trots mina misslyckanden som odlare, så tycker jag att det är så spännande att få bevittna en sådan här process, speciellt här i Bangladesh eftersom skördetekniken är till synes oförändrad av tid och yttre faktorer.

 

DSC00833

Snart redo att skördas. Foto: Tamanna Akter

Av de grödor som går under namnet ”staple food”, ris, vete och majs, så är ris det övervägande viktigaste födan för låg- och medelinkomsttagare i Bangladesh samt i resten av södra Asien. Asien står för ungefär 90 % av världens riskonsumtion, men även i Latinamerika och Afrika så ökar konsumtionen och blir mer och mer nödvändig för att tillgodose det dagliga kaloriintaget.

 

DSC00979

De använder sig av skäror för att skörda riset. Det ser gammaldags ut, men männen var sjukt snabba och effektiva. Foto: Sofia Hansson

På SUS farm så kan de skörda ris två gånger per år, skördesäsongen är normalt nu mellan november-december och nästa gång runt april-maj. Detta mycket beroende av vädret, vissa år kan det bli tre skördar per år. De använder sig av så få kemiska bekämpningsmedel som möjligt samt försöker använda sig av naturliga gödningsmedel. Selim som är ansvarig för SUS farm, kallar risodlingen för ”semi-organic” och berättar om de traditionella metoderna som kan användas för att få bort skadliga insekter från risfälten. Det kan handla om att till exempel sätta ut anordningar på fälten där fåglar kan sitta på, så att de i sin tur kan äta upp de skadliga insekterna. Anledningen till att försöka använda sig av så lite kemiska bekämpningsmedel som möjligt är att de dödar alla insekter på fältet som besprutas. Selim ser det som en mycket stor utmaning idag att fler och fler i Bangladesh använder sig av bekämpningsmedel och detta kommer leda till att insekter som är vitala för naturen, för pollinering exempelvis, till största grad påverkas av detta.

 

DSC00354

Selim, mästerodlaren. Foto: Sofia Hansson

När det kommer till kemiska gödningsmedel, så ser Selim att detta leder till stora negativa konsekvenser på miljön. Dessa är exempelvis mindre bördig jord samt att vattnet blir kontaminerat som i sin tur leder till att fiskar i de anslutande vattendragen dör samt att det i vissa fall är skadligt för människan. I Bangladesh är trenden att använda mer och mer kemiskt gödningsmedel. Jordbruket är en av Bangladesh största tillgångar och det finns flera statligt anställda som arbetar med jordbruksfrågor utspritt i landet. Jordbrukarna kommunicerar frekvent med dessa personer, de ger exempelvis råd om hur mycket bekämpningsmedel som jordbrukarna ska använda. Ibland när det finns behov av större skörd, säger de till bönderna att använda mer bekämpningsmedel. Bangladesh är i det närmsta självförsörjande i sin risproduktion, detta är dock en osäker faktor då befolkningsökningen leder till större behov som behöver tillgodoses på det redan existerande odlingsområdet.

 

DSC01043

Skördat ris bärs bort. Foto: Sofia Hansson

Dock så finns det stor potential till förändring när det kommer till jordbruket i Bangladesh, nyckeln till detta är ökad kunskap. Selim berättar att förut ville ingen odla sina egna grönsaker i Netrakona, utan de sådde enbart ris och köpte grönsaker på marknaden. Med hjälp av ökad kunskap om hur viktigt det är med näringsrik och varierad kost, odlar nu de flesta grönsaker i anslutning till deras hem i Netrakona.

DSC00998

Var såklart själv tvungen att prova mina färdigheter som risskördare.   Foto: Amanda Hammarlund

/Er ris-korrespondent

 

Lämna en kommentar

Under Sofia

Idolporträtt: Begum Rokeya

Jag fick möjligheten att samtala lite mer djupgående med grundaren till Sabalamby Unnayan Samity (SUS), Begum Rokeya, och självklart ville jag ta denna chans att få reda på lite mer om hennes bakgrund och hennes inspirerande liv. Det blev ett samtal om Bangladesh, vad som verkligen är viktigt att kämpa för samt feminism.

Begum Rokeya är namne men den bengaliska författarinnan och socialarbetaren Begum Roquia Sakhawat Hussain, mer känd som Begum Rokeya, som levde under förra sekelskiftet. Den senare Rokeya var en muslimsk feminist, känd för sitt författarskap och för att ha startat en skola för muslimska flickor. Hon kämpade för kvinnors rättigheter genom att bland annat ifrågasätta kvinnors limiterade tillgång till utrymmen utanför hemmet. Dessa frågor har till stor del även påverkat Begum Rokeyas liv och deras öden har på många sätt liknat varandras.

DSC00179

Begum Rokeya, grundaren av organisationen SUS. Foto: Sofia Hansson

Begum Rokeya föddes i Netrakona, hon var det tredje barnet i familjen men det första som överlevde spädbarnsåldern. Hon beskriver att detta ledde till väldigt mycket kärlek från sina föräldrar. Trots detta så kunde hon inte fly från de sociala strukturerna i samhället som senare skulle leda till den stora tragedi som präglade hennes första tid i livet. Rokeya berättar om sin barndom som kärleksfull, där utbildning premierades och där hon fick ta del av Bangladesh kulturella utbud och lära sig att sjunga och dansa. Vid tretton års förändrades hennes liv för evigt den dagen hennes pappa blev sjuk och inlagd på sjukhus. Som på många platser i världen och så även i Bangladesh kretsar en kvinnas liv kring mannen, först fadern, sedan maken och därefter hennes söner, utan honom är kvinnans liv inget värt och ses som en börda. På grund av osäkerheten kring om hennes fader skulle leva längre till, bestämdes det att Rokeya skulle giftas bort i ett arrangerat äktenskap med en flera år äldre man. Nu börjar den period i Rokeya’s liv som hon beskriver som den mörkaste. Hon fick inte längre fortsätta sin utbildning och allt det kulturella som upptog hennes liv innan försvann. Hon blev våldtagen och förvisad till mannens hem där hon hade små möjligheter att lämna huset ens för att hälsa på sin familj. Vid sexton års ålder blev hon gravid för första gången och blev mor en son som var dödfödd och därefter födde hon två döttrar som överlevde. Rokeya besatt därför tre fel enligt hennes mans familj och samhället i Bangladesh i stort; hon var mörkhyad, hon födde bara döttrar och hemgiften till mannens familj var ännu inte betald. För dessa fel blev hon mentalt misshandlad av sin mans familj. I sex år pågick detta helvete för Rokeya.

När Rokeyas pappa tillfrisknade och var han upprörd över situationen som hade uppstått utan hans samtycke, enbart på grund av hans dotters utsatta situation. Genom att säga till sin svärfar att Rokeya skulle hälsa på sin mamma som var sjuk, fick Rokeya möjlighet att ta med sin förstfödda dotter och besöka sitt föräldrahem. Väl på plats gick Rokeya direkt till sin pappa och berättade att hon skulle ta livet av sig om hon skulle tvingas gå tillbaka till sin man. Rokeyas pappa var förtvivlad över sin dotters situation, men frågade henne om hon verkligen var beredd att möta det sociala stigma som medföljer att lämna sin mans hem på detta sätt. Hon sa att hon var det och pappan lovade att han skulle skydda henne och ge henne en plats i hans hem. Lyckan över detta grusades över det faktum att hon inte fick ta med sig båda sina barn, den yngsta dottern träffade hon inte på åtta år.

IMG_9583

Utdelning av hörapparater och glasögon. Foto: Sofia Hansson

Rokeya fortsatte utbilda sig och efter utbildningen började hon arbeta som lärare. Första gången hon fick lön beskrev hon som omvälvande, plötsligt återvände livet till henne, himlen var blå och möjligheterna oändliga. Märk väl att hennes första månadslön var på cirka sju svenska kronor. Drömmen att hjälpa kvinnor i hennes situation föddes. Som det såg ut då och ser ut på många sätt i Bangladesh så ses inte kvinnor som människor med egna mål och drömmar, de är sedda som medel för att underlätta en mans liv. Rokeya började sitt arbete med att resa runt och prata med kvinnor för att får ökad förståelse för hur de upplever sin livssituation, vad de tänker om sitt liv. Vad hon uppfattade av dessa resor var att kvinnor varken hade drömmar eller makt att påverka sin livssituation. Att de knappt såg sig som människor med rättigheter att leva i denna värld.

Detta ledde till att Rokeya ville starta något som kunde länkas till hennes dröm om att förändra samhället till en plats där kvinnor har samma rättigheter som män. Organisationen SUS startades 1986, vid start verkade organisationen från Rokeyas hem och i början handlade organisationen om att ge kvinnor chans till självförsörjande. Idag är det en organisation med över 800 anställda som arbetar inom ett stort område i norra delen av Bangladesh. För Rokeya är det väldigt viktigt att huvudkontoret ligger just här i Netrakona för på så sätt behålls kontakten med gräsrötterna och leder till att hon ständig koll på hur situationen ser ut för kvinnorna och olika marginaliserade grupper. Hennes dröm är att SUS ska vara en förebild för andra NGO:s i Bangladesh och att organisationen ska fortsätta vara i framkant när det kommer till rättighetsbaserat arbete som är hållbart och välförankrat i området de arbetar inom. Planen för hela SUS organisation är att den ska främja kvinno-, genus- och rättighetsfrågor. En utmaning som Rokeya står inför inom den egna administrationen är att det inte är så jämlik som den skulle kunna vara, hennes strävan är att det ska vara 50/50 kvinnor och män i framtiden.

IMG_9585

Utanför huvudkontoret i Netrakona. Foto: Sofia Hansson

Utöver att höra mer om Rokeyas livsöde ville jag även få reda på lite hur hon ser på framtiden i Bangladesh och några andra aktuella företeleser.

Hur ser du på framtiden i Bangladesh? Vad ser du för negativa/positiva trender i Bangladesh just nu?

Bangladesh har utvecklats otroligt mycket under de senaste 50 åren och jag ser många positiva förändringar i Bangladesh idag. Många lagar har etablerats för att öka jämställdheten i landet och öka möjligheterna för kvinnor att få tillgång till sfärer utanför hemmet så som politiska, ekonomiska och sociala. Det andra som jag ser som positivt är att det partiet som styr Bangladesh idag är progressivt. Dock så saknas politiskt åtagande och stabilitet för att dessa etablerade lagar ska följas och de starka sociala strukturerna i samhället är svårrubbade. Familjen är viktigt som socialt skyddsnät för människorna i Bangladesh, där staten allt som ofta fallerar i att erbjuda trygghet. Då människor känner sig otrygga är det hos familjen som människor söker trygghet. Jag ser det ökande användandet av till exempel burka eller hijab i Bangladesh som ett led i att människor känner sig otrygga och att de inte kan lita på att politiken eller de sociala systemen kan skydda dem. Jag ser brist på politiskt åtagande när det kommer till att tillhandahålla kvalitativ utbildning, hälso- och sjukvårdstjänster, stoppa korruption etc., som det största hindret för Bangladeshs fortsatta utveckling.

I framtiden hoppas jag även på att se mer aktivitet från civilsamhället när det kommer till att förändra de sociala strukturerna i Bangladeshs samhälle.

Vilka är dina förebilder?

Min största förebild som jag alltid bär nära hjärtat är Sufia Kamal, hon är en pionjär inom att kämpa för kvinnors rättigheter i Bangladesh. Det var hon som först sa ”Womens rights is the human rights”.

Slutligen kunde jag inte hålla mig från att fråga samma fråga som Lena Dunham ställde Hillary Clinlton i en intervju från oktober. Skulle du kalla dig feminist?

Ja, absolut. För mig representerar feminism medvetenhet; vem är jag, vilken är min plats i samhället? Är jag en människa eller är jag det som samhället identifierar att vara kvinna? Så ja, jag tror på och respekterar feminismen.

1 kommentar

Under Sofia

Första dagarna i Bangladesh

Vi har nu alla anlänt till våra respektive organisationer; jag och Amanda befinner oss just nu i norra Bangladesh, i staden Netrakona. Där har Sabalamy Unnayara Samity sitt huvudkontor och det är här vår praktik främst kommer utföras.

IMG_9338

Sofia och Amanda utanför SUS huvudkontor i Netrakona.

Även om det är väldigt skönt att vara på plats, så var veckan i Dhaka mycket bra för acklimatisering samt att vi fick lära oss mycket om de olika program som Svalorna stödjer i Bangladesh. Vi fick även en djupare inblick i den politiska och kulturella kontext vi kommer befinna oss i under fyra månader samt en historisk bakgrund. Denna introduktion gjordes av fina Shiuly som är Dhaka Office Director samt Shajeda som är Programme Coordinator.

De stora utmaningar som Bangladesh står inför just nu är exempelvis relationen till Indien med tanke på de stora dammar som byggs där och som påverkar vattenflödet till Bangladesh. Vad som också är aktuellt just nu är rättegångarna mot krigsförbrytare från självständigheten 1971. Detta orsakar mycket upprörda känslor hos folket eftersom det är många som lever idag som mist en familjemedlem eller vän. Dessa två olika situationer kommer säkerligen beskrivas mer utförligt i kommande blogginlägg. Utöver detta så är det utmaningar som klimatförändringar som har stor påverkan på Bangladesh, politisk instabilitet samt fattigdom med mer, som blir väldigt påtagliga när en talar om situationen Bangladesh idag.

Det finns så mycket fint och spännande med detta land! Sedan självständigheten år 1971 har det politiska styret varit demokrati och de har flera olika lokala NGOs som dagligen kämpar för att fler människor ska få kännedom om sina rättigheter och få möjlighet att påverka sin levnadssituation. De är med rätta mycket stolta över sitt vackra språk Bangla, deras poet Rabindranath Tagore som fick Nobelpriset 1913, samt alla deras olika kulturella högtider.

DSC_0033

Kontorslivet på Dhaka Office. Foto: Pontus Wallin

Det är tre olika program som Svalorna stödjer i Bangladesh, ACCESS (A programme on women’s participation in the social, political and economical spheres, ARP (Agricultural Rights Programme) och Climate Change Programme. ACCESS programmet utövas av tre olika lokala partnerorganisationer, ARP utövas av sex partners och Climate Change Programme utövas av en partner. Alla partners som implementerar dessa tre program är väletablerade, lokala organisationer som länge har verkat i sina respektive områden. För SUS exempelvis, är ACCESS programmet bara en liten del av den verksamheten de utövar i Netrakona och deras projektområde.

Det som är gemensamt för dessa tre olika program är att de arbetar med ett rättighetsbaserat tillvägagångssätt. Motsatsen till detta arbetssätt är servicebaserat, då en organisation identifierar en brist i ett samhälle och försöker tillhandahålla en lösning på denna brist. Detta sätt förekommer mycket inom utvecklings organisationer men kan ses som ett något ohållbart och framkallar beroende mellan givare och mottagare. Att arbeta rättighetsbaserat betyder att stärka människors kapacitet, ge människor kännedom om deras rättigheter gentemot exempelvis staten samt ge dem möjligheter att påverka sin levnadssituation. Detta arbetssätt är en process som tar lång tid och där det är ytterst nödvändigt att det är välförankrat i den lokala kontexten och att denna process förs fram av människorna som påverkas av den.

DSC_0003

Kontorslivet på Dhaka Office. Foto: Pontus Wallin

Jag är så tacksam över att få möjligheten att ta del av hur SUS arbetar rättighetsbaserat och med ACCESS programmet i Netrakona.

/Sofia

1 kommentar

Under Sofia

Ett kort, men frustrerande, kapitel

Det politiska läget har exploderat i Dhaka igen. På årsdagen för det omtvistade valet förra året, den femte januari, förvandlades staden åter igen till en osäker plats med sammandrabbningar mellan representanter från både opposition och regering och polis. Handgjorda bomber kastas mot olika transportmedel och för tillfället kan ingen eller inget tas sig varken in eller ut från Dhaka på grund av en blockad uppsatt av oppositionen. Oroligheterna har fortsatt sedan dess och än har vi inte sett slutet på det hela. Det har puttrat länge och den blöta filt som för tillfället hade lagts över elden har nu helt klart ryckts undan. Oppositionen hotar med ytterligare upptrappning av våld tills regeringen avgår och det hålls nyval. Samtidigt anklagar regeringen oppositionen för att använda terroristhandlingar och våldsamma metoder, de har satt deras ledare Khaleda Zia i husarrest och hundratals aktivister har försvunnit spårlöst. Varje dag rapporteras det om skadade och döda runt om i landet. Det är en enda soppa. För den som vill läsa mer om läget rekommenderar jag att kolla in de engelskspråkiga nättidningarna www.bdnews24.com eller www.thedailystar.net.

Mitt i allt detta hamnar vanligt folk, folk som bara vill leva ett lugnt och välfungerade liv där de kan gå till jobbet och inte var och var annan vecka bommas in på grund av någon strejk eller politisk stridighet. Folk är trötta, och det är också jag vi det här laget. Åter igen tvingas vi leva med stora restriktioner när det kommer till rörelsefrihet.

Innan jag kom till Bangladesh hade jag aldrig fått erfara hur det känns att vara så här begränsad i sin vardag. Vid första hartalen i september var det hela lite spännande och jag drogs med i någon form av skräckblandad förtjusning av att vara mitt i en lågintensiv konflikt, något som är så långt ifrån min verklighet i Sverige. Men nu har jag fått nog. Inte nog med att en som kvinna här i Bangladesh i vanliga fall får spenderar mycket tid med kalkylera risker och sitta hemma på grund av andra säkerhetshot. Nu blir det nästan löjligt hur inskränkt en blir.

Det är svårt att förklara hur det känns att vissa dagar bara röra sig mellan köket, toaletten, sängen och en snabbis ner till marknaden utanför huset för att handla grönsaker till middagen. Andra dagar får i alla fall gå den korta promenaden fram och tillbaka mellan lägenheten i Farmgate till kontoret i Lalmatia. Då är en det en bra dag. Det är tur att vi har så mycket att göra nu med att färdigställa våra rapporter och förbereda för hemfärd, men jag pallar typ inte mer än åtta timmar konstant skrivande och datorpillande. Sen behöver i alla fall jag göra något annat, och helst också se något annat…

Livet är verkligen inte superinspirerande i Bangladesh hela tiden och det värsta just nu känns som att inte veta hur länge den här situation kommer att hålla i sig. Lägenheten och promenaden till kontoret kan kanske bli det sista jag får se av Dhaka och Bangladesh, och det skulle kännas så himla tråkigt. Jag vill upptäcka den här staden mer och leva livet här. Nåväl, allt är inte bara jobbigt just nu, mycket är också bra. Rapporten är snart klar, jag har träningsvärk efter att ha tränat så mycket på rummet på senaste och jag är grymt tacksam över mina två fina flatmates, Emma och Sanna, som håller mig sällskap. Tillsammans tar vi oss igenom dagarna, peppar varandra och försöker finna guldkant på vardagen genom att laga en extra god middag eller spela fia med knuff. Jag får helt enkelt fokusera på det positiva nu. Innan vi vet ordet av är vi hemma igen och kan njuta av obegränsat med utrymme och rörelsefrihet igen. Det här är ett kort kapitel.

//Jenny

1 kommentar

Under Jenny

Luft

Luft. Eller kanske snarare frisk luft. Detta är något som vi kanske inte reflekterar speciellt ofta över att vi faktiskt har tillgång till precis utanför dörren hemma i Sverige. Här är det total bristvara. Dhaka är efter Dehli världens mest förorenade stad, och det märks. Här finns alltid ett grådassigt lager mellan himmel och jord och kommer en upp en lite bit från marken ser det ut som att en tjock dimma lagts sig över stan.

För att ta oss lite längre sträckor i Dhaka måste vi åka CNG (motordriven trehjuling) eller cykelrickshaw. Med den ökända trafiken är det inte sällan en blir stående i kö och än mindre ovanligt precis bredvid en buss vars avgasrör blåser härlig svart rök rakt in i färdmedlet. Men vad ska en göra? Även om vår nya lägenhet är ett ganska så nice tillhåll och lite utav en oas behöver vi ju komma ut och se lite nya saker ibland. Så trots att ögonen svider när jag kommer hem, snoret har blivit svart och det känns som att lungorna dragit ner halva stans damm beger vi oss ändå ut ibland för att äta middag eller handla i en annan, större mataffär.

På vägen hem från affären här om dagen fastnade vi i värsta eftermiddagsrusningen och resan som i vanliga fall brukar ta lite drygt 10 minuter blev snart till 40-50 av lågintensiv gasning i CNGns stålbur. Detta är så klart väldigt otrevligt och jag känner ofta en ganska stark olust inför att vara utomhus, något som jag verkligen lider av som den utomhusmänniska jag är. Men å andra sidan är detta bara ett kort kapitel i mitt liv och snart kommer jag att återvända till friska luften i Sverige. Jag har privilegiet att ha valt att vara här och den dåliga luften kommer inte att påverka min framtida livskvalitet eller livslängd nämnvärt. För dem som bor här på riktigt är situationen lite annorlunda. 11 % av alla dödsfall i Bangladesh beror idag på kroniska lungsjukdomar. I Sverige är den siffran 4 %. Sju miljoner Bangladeshier lider av astma, hälften av dem är barn, och bara i Dhaka dör varje år 15 000 personer till direkt följd av den dåliga luften och flera miljoner drabbas av diverse lung- och respiratoriska sjukdomar.

Det här är med andra ord ingen lek. Dhakas luft tar verkligen livet av folk. Men med stora utmaningar till följd av den kraftiga urbaniseringen, en aldrig sinande stadstillväxt i kombination med att regeringen inte satsar tillräckligt på kollektivtrafiken har vi nog tyvärr inte sett slutet på denna utveckling ännu. Idag finns ingen tunnelbana, spårvagn eller liknande icke-utsläppande färdmedel i Dhaka och de flesta som kommer upp sig lite ekonomiskt skaffar bil och chaufför för att slippa de överfyllda och livsfarliga bussarna. Deppigt läge. Jo tack!

Jag tänker på CNG-chaufförerna, rickshaw-wallorna, städarna och så klart alla hemlösa och tiggare som spenderar hela dagarna i trafiken, sju dagar i veckan, året om. Vad kommer att hända med deras lungor? Något så simpelt och självklart som luft är här en lyxvara och efter att ha spenderat totalt närmare halva praktiktiden i Dhaka har jag verkligen fått perspektiv kring detta. Så när ni nu går ut nästa gång (dock så klart beroende på var ni befinner er), andas in djupt och njut av den rena luft ni faktiskt har tillgång till. Det kommer i alla fall jag att göra om två och en halv vecka!

//Jenny

Dhakas trafik inskränker människors liv på flera sätt. Inte bara producerar den hälsovidriga avgaser utan den gör också att folk blir extremt isolerade  i sina hem då ingen pallar ta sig ut när det tar så lång tid att ta sig överallt...

Dhakas trafik inskränker människors liv på flera sätt. Inte bara producerar den hälsovidriga avgaser utan den gör också att folk blir extremt isolerade i sina hem då ingen pallar ta sig ut när det tar så lång tid att ta sig överallt… (OBS. Denna bild visar trafiken från en ganska städad och lugn gata och även en dag som faktiskt var ovanligt klar)

 

Lämna en kommentar

Under Jenny

Uppmärksamhet

Tiden i Kumarkhali är över. I fredags packade jag och Sanna hop våra saker, kramade om alla kollegor en sista gång och hoppade på en buss mot Dhaka. Här ska vi nu spendera den sista månaden med att slipa på våra rapporter och avsluta vår praktik på huvudkontoret. Det var med blandade känslor jag lämnade fältkontoret. Jag känner mig rätt färdig med livet på landsbygden just nu, är jätteglad för allt jag fått se och nöjd med den data jag lyckats samla in till min studie. Samtidigt var det rätt sorgligt att säga hej då till alla för att på grund av språkbarriären vet jag att det kommer att bli väldigt svårt att hålla kontakten.

Den sista tiden på fältkontoret var allt annat än slow. Jag skulle kunna sammanfatta det med att det varit firandes tid och för den som som missat Sannas senaste inlägg om  Victory Day kan jag rekommendera att läsa det här. Vi var också med om en annan form av festlighet, en “cultural long-march”,  som är något som Nijera Kori anordnar två gånger om året i Kumarkhali. Detta innebär kort sammanfattat att personalen tillsammans med ett gäng medlemmar och en orkester vandrar genom ett antal byar och stannar på utvalda platser för att sprida organisationens budskap genom att spela upp pjäser, sjunga sånger och hålla inspirerande tal. Detta är ett effektivt sätt att nå ut och varje gång värvas nya medlemmar och fler grupper startas upp. 33 km avverkades, 17 byar passerades och runt 1800 personer nåddes av aktiviteten och det är rätt imponerade siffror i detta sammanhang tycker jag! Det var ett spännande event att vara med på men efter fyra stopp på minst tre timmar vardera hade vi snart tittat oss igenom hela dramauppsättningar och tröttnat lite på att folk i byarna ibland verkade tycka att det var mer intressant att fota och stirra på oss istället för att lyssna på Njera Koris budskap. Så vi valde att avlägsna oss inför sista sessionen och åka hem och få lite egentid på vårt rum istället.

Det här med uppmärksamheten en får, från bybor, medlemmar och personalen på kontoret, har jag funderat rätt mycket på på senaste. I början hade jag mycket överseende med detta och så fort vi blev tillfrågade att träffa någon “viktig” person, vara med på bild, hålla tal på ett möte eller liknande kändes det okej att säga ja och bjuda lite på sig själv. Det handlar ju för det mesta om att det är sjukt ovanligt att västisar kommer hit och att folk vill veta vilka vi är och behandla oss lite extra väl som de gäster vi är. Men mot slutet av vår fältvistelse började jag känna hur påfrestande det här faktiskt är, blev mer och mer frustrerad och kände också ibland obehag inför många av de situationer jag hamnade i.

Det blev mot slutet till exempel blivit svårare för mig att ta mina morgonpromenader i ensamhet då fler och fler, och framförallt unga män, uppmärksammat att jag brukade vara ute och gå och började nu vänta på mig på vägen för att få snacka. Ofta verkade den underliggande agendan vara att få en bild eller så hade de med en kompis som de vill visa upp mig för. Ibland kunde också random folk helt annonserat komma till kontoret för att få en glimt av oss och då Nijera Kori är en väldigt öppen och inkluderande organisation blev de ofta inbjudna att stanna på lunch eller snacksa med oss. Det här resulterade i de flesta fall i en lång stirr-fest som så klart var ganska påfrestande och detta verkade inte riktigt vara något som personalen här på kontoret hade så mycket insikt i.

Något som jag tycker varit bland det svåraste med all uppmärksamhet är att om en ger minsta lilla vink, det räcker typ med att vara trevlig och le, kommer någon garanterat att misstolka detta, ta det som en invit och inom kort har du fått en stalker på halsen. Det här är tyvärr ingen överdrift utan en trist sanning och det gör att jag hela tiden tvingats hålla folk på långt avstånd. I ett land där en redan är rätt socialt utanför på grund av språket gör ju det här att det blir ännu svårare att skapa relationer. Förutom kollegorna på kontoret har jag haft svårt att få närmare kontakt med någon i Kumarkhali och det är mycket beroende på att folk hela tiden beter sig så himla konstigt och onaturligt runt omkring oss, eller att vi beter oss så konstigt att folk reagerar med att bete sig konstigt tillbaka. Det hela resulterar i alla fall i att det liksom inte går att närma sig någon utan att det blir fel och det känns verkligen som en försluts för att det är ju relationer och att träffa folk som berikar upplevelsen på en ny plats.

En till sak som jag också haft svårt att vänja mig vid är att vi konstant blev tillfrågade att ge vår syn på folks arbete, sammanfatta ett möte utifrån vår synvinkel och ge tips på vad folk kan göra för att leva ett bättre liv. Trots att vi alltid var väldigt noga med att förklara att vi är studenter och här för att lära och att vi inte sitter inne på några svar fick vi automatiskt ta den rollen och det är så tydligt att det bara har att göra med färgen på vår hud och det faktum att vi kommer från ett rikt land. Inför den kulturella marschen ville kontoret att vi efter varje stopp i byarna skulle sammanfatta och utvärdera framträdandet och säga vad folk skulle tycka om detta. Här fick jag verkligen kämpa för att få dem att förstå att jag inte alls känner mig bekväm med det då själva marschen tillhör medlemmarna och vem är jag att säga vad de ska tycka om pjäserna och sångerna? Jag fick verkligen vara hård och sätta ner foten ordentligt för att få dem att ge med sig. Tyvärr tror jag att de blev rätt besvikna och de verkar inte riktigt vilja förstå problematiken i att jag som vit, rik, västerlänning kommer till ett före detta koloniserat land och intar en roll där jag ska berätta hur de ska tänka, leva och utvecklas. Jag kände i alla fall att jag utifrån mitt handlingsutrymme i detta läge tog ansvar och i alla fall försökte förhindra att spä på koloniala myter ytterligare. Många gånger är det dock svårt att göra detta aktivt då så mycket av dem här resonemangen florerar ovanför våra huvudet och det är svårt att ens bemöta bilden. Till exempel som en gång då en person som höll ett tal på ett större möte avslutade med att typ säga “Vi är redo att följa er väg och utvecklas. Säg vad vi ska göra och vi kommer att göra det”. När det finns möjlighet att svara på sådana påstående gör jag det alltid men i detta fall gick programmet vidare och på grund av fördröjning i tolkning osv. fick vi bara låta det hela passera… Frustrerande är bara förnamnet.

Som ni säkert räknat ut vid det här laget ser jag nu rätt mycket fram emot att leva ett lite mer anonymt liv de sista veckorna här i Dhaka. Även om det varit rätt mycket hattande och resande för oss har jag verkligen uppskattat att vi fått möjligheten att se både landsbygd och stad. Kontrasterna berikar verkligen och det gör också att en pallar med de utmaningar en ställs inför som praktikant.

Julen kommer att “firas” i Dhaka med Emma som kommer tillbaka från Thanapara i morgon (måndag) och det ska bli så fint att få återförenas, även om vi kommer att sakna Isabelle mycket som lämnade Bangladesh för någon vecka sedan. Eventuellt åker jag och Sanna upp till Srimangal i norra Bangladesh och ett teodlingsområde mellan jul och nyår. Säkert är i alla fall att vi ska ha lite ledigt, och det ser jag fram emot!

//Jenny

Här kommer lite bilder från senaste tiden i Kumarkhali:

Badminton är tydligen en vintersport och det märks av att det är säsong nu. Överallt spelas det!

Badminton är tydligen en vintersport och det märks av att det är säsong nu. Överallt spelas det!

Cultural long-march, Nijera Kori 2014

Peppat gäng redo för cultural long-march!

Inspirerande tal av en av Nijera Koris medlemmar Rajia.

Inspirerande tal av en av Nijera Koris medlemmar Rajia under marschen.

Dans och sång och för första gången på flera dagar lyste och värmde solen, härligt!

Dans och sång och för första gången på flera dagar lyste och värmde solen, härligt!

Vi fick alla fina hattar så att det skulle synas att vi var med i marschen. Sanna var mycket nöjd med sin!

Vi fick alla fina hattar så att det skulle synas att vi var med i marschen. Sanna var mycket nöjd med sin!

Fullsatt, typ, vid by nummer tre.

Fullsatt, typ, vid by nummer tre.

Risfälten gapar nu tomma då skördetiden precis är över.

Risfälten gapar nu tomma då skördetiden precis är över.

När språket tryter förösker vi ha kul med kroppen istället. Här försöker vi lära kollegorna och deras barn att göra "ugglan".

När språket tryter förösker vi ha kul med kroppen istället. Här försöker vi lära kollegorna och deras barn att göra "ugglan".

När språket tryter förösker vi ha kul med kroppen istället. Här försöker vi lära kollegorna och deras barn att göra ”ugglan”.

På eftermiddagspromenad med kontoret för att insupa stämningen vi floden. Det är verkligen vackert där så här års!

På eftermiddagspromenad med kontoret för att insupa stämningen vi floden. Det är verkligen vackert så här års!

På veckomöte med en kvinnogrupp. Här samlas det in pengar till gruppen spar"bank" som används som gemensam buffert om något oväntat skulle hända ex. om någon skulle bli sjuk och behöver vård.

På veckomöte med en kvinnogrupp. Här samlas det in pengar till gruppen spar”bank” som används som gemensam buffert om något oväntat skulle hända ex. om någon skulle bli sjuk och behöver vård.

Kobajs på pinne på tork. Detta används som ved vid matlagning då det håller längre än vanlig ved och är lättare tillgängligt än trä och pinnar.

Kobajs på pinne på tork. Detta används som ved vid matlagning då det håller längre än vanlig ved och är lättare tillgängligt än trä och pinnar.

Lämna en kommentar

Under Jenny

Indien på 12 dagar

Jag och Sanna har nu återvänt till Bangladesh efter att ha varit på resande fot i Indien i 12 dagar. Efter att ha testat alla möjliga färdmedel för att ta oss till Kotagiri där Svalornas partnermöte hölls i slutet av förra veckan måste ändå erkänna att det var riktigt skönt att flyga hem, även om denna rutt också tog två dygn på grund av att det är så dåliga connections mellan Bangladesh och Indien.

Partnermötet bjöd på massa spännande diskussioner, erfarenheter utbyttes och vi njöt alla av att få ta del av den otroligt vackra omgivningen som Kotagiri erbjuder. Jag hade inte tänkt skriva någon längre rapport om vad som kom upp på mötet och vad resultatet blev för detta har redan gjorts i i flera bra artiklar på Svalornas hemsida. Så för den som är mer intresserad av att läsa är detta ett hett tips!

Den största behållning för mig personligen av mötet var nog ändå att få återförenas med alla praktikanter, speciellt de från Indien som jag inte sett sedan vi splittrades i Doha i början av september. Vi har haft en del kontakt på Facebook men det var verkligen en helt annan grej att få ses på riktigt. Det blev en lång kramfest, vi åt mysiga middagar hos Henrik och Ida som bor och gör praktik i Kotagiri, vi hade ändlösa diskussioner om våra praktikplatser och nya liv, utbytte erfarenheter, peppade varandra men gav också varandra utrymme att klaga och få öppna upp för känslor som en kanske inte riktigt vågat släppa fram innan. Även om vi alla åker genom samma organisation och praktikprogram ser våra upplägg och förhållanden på praktikerna väldigt olika ut. Några bor i en stad med tillgång till gym, cykel, har en kontorsplats med wifi och dator och bor i lägenhet med eget rum. I mina ögon låter detta som en rätt enkel tillvaro då jag och Sanna som bekant tvingats anpassa oss till ganska ganska låg levnadsstandard och få bekvämligheter. Det visade sig dock att vi fått andra fördelar på vår praktikplats. Exempelvis var det många som haft svårt att komma ut i fält och hittills mest suttit av tiden på kontoret på grund av byråkratiska processer och bristande kommunikation med världsorganisationen. Flera hade även fått ganska okvalificerade uppgifter och några kände till och med att de inte lärt sig speciellt mycket på sina tre månader i landet.

Med denna vetskap ser jag på min egen praktik med lite nya ögon och jag känner ändå tacksamhet över att ha hamnat där jag hamnat. För även om jag tycker att det är mycket av det praktiska som inte funkat så bra och att vi hattat fram och tillbaka till Dhaka lite väl mycket har vi ändå fått se otroligt mycket både av landet och av landsbygden och framförallt fått mycket fälterfarenhet. Jag känner också att det jag gör här och den studie jag skriver på är meningsfull och utvecklande både för mig och min organisation, och det är ju rätt mycket värt bara det.

Avslutningsvis kommer här ett bildregn från resan. Enjoy!

//Jenny

Vi missade vårt anslutande tåg i Kolkata pga. att biljettbokningen hade gjorts för sent av Svalorna. Det gjorde dock inte så mycket för det betydde att vi fick en dag att turista i denna vackra stad innan nästa tåg gick. Sådan otrolig skillnad från Dhaka. Massa nice gatumat, breda boulevarder och grönområden!

Vi missade vårt anslutande tåg i Kolkata pga. att biljettbokningen hade gjorts lite sent. Det gjorde dock inte så mycket för det betydde att vi fick en dag att turista i denna vackra stad innan nästa tåg gick. Sådan otrolig skillnad från Dhaka. Massa nice gatumat, breda boulevarder och grönområden!

Vi gick på marknad och hitta massa fina saker. Ganska mycket billigare än i Dhaka faktiskt och mer utbud av allt.

Vi gick på marknad och hitta massa fina saker. Ganska mycket billigare än i Dhaka faktiskt och mer utbud av allt.

Turistbild utanför Victoria Memorial.

Turistbild utanför Victoria Memorial.

Tåget var inte bara en 36 h lång pina utan bjöd också på otroligt vackra vyer.

Tåget var inte bara en 36 h lång pina utan bjöd också på otroligt vackra vyer.

Sanna var nöjd med kunna insupa lite frisk luft, dock mindre nöjd med att den enda platsen som erbjöd detta var precis bredvid toan och bjöd på en härlig stank av urin…

Sanna var nöjd med kunna insupa lite frisk luft, dock mindre nöjd med att den enda platsen som erbjöd detta var precis bredvid toan och bjöd på en härlig stank av urin…

DSC_8473

Framme i Kotagiri! Vacker vy i solnedgång.

Här inne hölls mötet med alla partners. På bilden ser ni min och Sannas kollega och handledare Khadija som var med som representant för Nijera Kori.

Här inne hölls mötet med alla partners. På bilden ser ni min och Sannas kollega och handledare Khadija som var med som representant för Nijera Kori.

Morgon i Kotagiri och vy över en teodling.

Morgon i Kotagiri och vy över en teodling.

Vi gav oss ut på en morgonpromenad en dag och till min stora skräckblandade förtjusning stötte vi en gaur. Lite läskigt att den var så nära, varje år dör nämligen folk av att ha blivit attackerade av dessa djur i området men vi tog det väldigt lugnt och jag fick mig en bild!

Vi gav oss ut på en promenad en dag och till min stora skräckblandade förtjusning stötte vi en gaur. Lite läskigt att den var så nära, varje år dör nämligen folk av att ha blivit attackerade av dessa djur i området men vi tog det väldigt lugnt och jag fick mig en bild!

Praktikantkompisar under en paus på mötet.

Praktikantkompisar under en paus på mötet.

Mitt under ett möte med vår Svale-handledare Maria (som står och fotar väldigt koncentrerat i bilden till vänster) fick vi span på en gaur som stod och betade i en teodling precis bredvid möteslokalen. Mötet avslutades därför snabbt och alla sprang dit med kameror, men den var tyvärr lite för långt bort så min bild från morgonpromenaden var bättre!

Mitt under ett möte med vår Svale-handledare Maria (som står och fotar väldigt koncentrerat i bilden till vänster) fick vi span på en gaur som stod och betade i en teodling precis bredvid möteslokalen. Mötet avslutades därför snabbt och alla sprang dit med kameror, men den var tyvärr lite för långt bort så min bild från morgonpromenaden var bättre!

Det var riktigt kallt i Kotagiri, speciellt på kvällen och nätterna eftersom det inte finns någon värme eller isolering. Jag fick i alla fall användning av den varma hoodie jag hade med mig!

Det var riktigt kallt i Kotagiri, speciellt på kvällen och nätterna eftersom det inte finns någon värme eller isolering. Jag fick i alla fall användning av den varma hoodie jag hade med mig!

Här bor Henrik och Ida (till vänster på bilden). Ida är en väldigt akrobatisk person.

Här bor Henrik och Ida (till vänster på bilden). Ida är en väldigt akrobatisk person.

Nästan hela praktikantgänget fångat på bild, bara Emilia och Michaela som saknas som var tvungna att åka tillbaka till Madurai tidigare än oss andra. Från vänster: Isabelle och Emma (Bangladesh), Johan (som håller till i norra Indien), Henrik, Sanna, Isabelle (som gör praktik med Johan), Ida och så jag.

Nästan hela praktikantgänget fångat på bild, bara Emilia och Michaela som saknas som var tvungna att åka tillbaka till Madurai tidigare än oss andra. Från vänster: Isabelle och Emma (Bangladesh), Johan (som håller till i norra Indien), Henrik, Sanna, Isabelle (som gör praktik med Johan), Ida och så jag.

Lämna en kommentar

Under Jenny