Etikettarkiv: SUS

I Bangladesh är ris basfödan och de flesta invånarna, oavsett inkomst, äter ris tre gånger per dag. Det är svårt för mig att föreställa sig att äta något så frekvent, men här är det standard och människor tycker att det inte är en riktig måltid om inte ris är närvarande. Vi bjöd hem två kompisar på mat häromdagen och tänkte att vi ville laga något som vi är vana vid att äta hemma så det blev pasta med tomatsås, något som är möjligt att laga här med de råvaror som finns tillgängliga. Under kvällen åt våra gäster mycket och det kändes som att de uppskattade maten, men senare fick vi reda på att en av dem hade gått hem och käkat ris senare under kvällen. Det var liksom något som saknades.

Så här såg risfältet nu för ungefär två veckor sedan. Foto: Sofia Hansson

Här i Netrakona och överallt i Bangladesh är det just nu skördetid för ris, så jag och Amanda besökte den gård som SUS förvaltar för att se hur detta gick till. På äldre dar har jag blivit mer och mer fascinerad över hur processen av matproduktion går till, detta har bland annat lett till att jag i somras gjorde tappra försök till att odla mina egna grönsaker, med varierad framgång. Trots mina misslyckanden som odlare, så tycker jag att det är så spännande att få bevittna en sådan här process, speciellt här i Bangladesh eftersom skördetekniken är till synes oförändrad av tid och yttre faktorer.

Snart redo att skördas. Foto: Tamanna Akter

Av de grödor som går under namnet ”staple food”, ris, vete och majs, så är ris det övervägande viktigaste födan för låg- och medelinkomsttagare i Bangladesh samt i resten av södra Asien. Asien står för ungefär 90 % av världens riskonsumtion, men även i Latinamerika och Afrika så ökar konsumtionen och blir mer och mer nödvändig för att tillgodose det dagliga kaloriintaget.

De använder sig av skäror för att skörda riset. Det ser gammaldags ut, men männen var sjukt snabba och effektiva. Foto: Sofia Hansson

På SUS farm så kan de skörda ris två gånger per år, skördesäsongen är normalt nu mellan november-december och nästa gång runt april-maj. Detta mycket beroende av vädret, vissa år kan det bli tre skördar per år. De använder sig av så få kemiska bekämpningsmedel som möjligt samt försöker använda sig av naturliga gödningsmedel. Selim som är ansvarig för SUS farm, kallar risodlingen för ”semi-organic” och berättar om de traditionella metoderna som kan användas för att få bort skadliga insekter från risfälten. Det kan handla om att till exempel sätta ut anordningar på fälten där fåglar kan sitta på, så att de i sin tur kan äta upp de skadliga insekterna. Anledningen till att försöka använda sig av så lite kemiska bekämpningsmedel som möjligt är att de dödar alla insekter på fältet som besprutas. Selim ser det som en mycket stor utmaning idag att fler och fler i Bangladesh använder sig av bekämpningsmedel och detta kommer leda till att insekter som är vitala för naturen, för pollinering exempelvis, till största grad påverkas av detta.

Selim, mästerodlaren. Foto: Sofia Hansson

När det kommer till kemiska gödningsmedel, så ser Selim att detta leder till stora negativa konsekvenser på miljön. Dessa är exempelvis mindre bördig jord samt att vattnet blir kontaminerat som i sin tur leder till att fiskar i de anslutande vattendragen dör samt att det i vissa fall är skadligt för människan. I Bangladesh är trenden att använda mer och mer kemiskt gödningsmedel. Jordbruket är en av Bangladesh största tillgångar och det finns flera statligt anställda som arbetar med jordbruksfrågor utspritt i landet. Jordbrukarna kommunicerar frekvent med dessa personer, de ger exempelvis råd om hur mycket bekämpningsmedel som jordbrukarna ska använda. Ibland när det finns behov av större skörd, säger de till bönderna att använda mer bekämpningsmedel. Bangladesh är i det närmsta självförsörjande i sin risproduktion, detta är dock en osäker faktor då befolkningsökningen leder till större behov som behöver tillgodoses på det redan existerande odlingsområdet.

Skördat ris bärs bort. Foto: Sofia Hansson

Dock så finns det stor potential till förändring när det kommer till jordbruket i Bangladesh, nyckeln till detta är ökad kunskap. Selim berättar att förut ville ingen odla sina egna grönsaker i Netrakona, utan de sådde enbart ris och köpte grönsaker på marknaden. Med hjälp av ökad kunskap om hur viktigt det är med näringsrik och varierad kost, odlar nu de flesta grönsaker i anslutning till deras hem i Netrakona.

Var såklart själv tvungen att prova mina färdigheter som risskördare.   Foto: Amanda Hammarlund

/Er ris-korrespondent

Jag fick möjligheten att samtala lite mer djupgående med grundaren till Sabalamby Unnayan Samity (SUS), Begum Rokeya, och självklart ville jag ta denna chans att få reda på lite mer om hennes bakgrund och hennes inspirerande liv. Det blev ett samtal om Bangladesh, vad som verkligen är viktigt att kämpa för samt feminism.

Begum Rokeya är namne men den bengaliska författarinnan och socialarbetaren Begum Roquia Sakhawat Hussain, mer känd som Begum Rokeya, som levde under förra sekelskiftet. Den senare Rokeya var en muslimsk feminist, känd för sitt författarskap och för att ha startat en skola för muslimska flickor. Hon kämpade för kvinnors rättigheter genom att bland annat ifrågasätta kvinnors limiterade tillgång till utrymmen utanför hemmet. Dessa frågor har till stor del även påverkat Begum Rokeyas liv och deras öden har på många sätt liknat varandras.

Begum Rokeya, grundaren av organisationen SUS. Foto: Sofia Hansson

Begum Rokeya föddes i Netrakona, hon var det tredje barnet i familjen men det första som överlevde spädbarnsåldern. Hon beskriver att detta ledde till väldigt mycket kärlek från sina föräldrar. Trots detta så kunde hon inte fly från de sociala strukturerna i samhället som senare skulle leda till den stora tragedi som präglade hennes första tid i livet. Rokeya berättar om sin barndom som kärleksfull, där utbildning premierades och där hon fick ta del av Bangladesh kulturella utbud och lära sig att sjunga och dansa. Vid tretton års förändrades hennes liv för evigt den dagen hennes pappa blev sjuk och inlagd på sjukhus. Som på många platser i världen och så även i Bangladesh kretsar en kvinnas liv kring mannen, först fadern, sedan maken och därefter hennes söner, utan honom är kvinnans liv inget värt och ses som en börda. På grund av osäkerheten kring om hennes fader skulle leva längre till, bestämdes det att Rokeya skulle giftas bort i ett arrangerat äktenskap med en flera år äldre man. Nu börjar den period i Rokeya’s liv som hon beskriver som den mörkaste. Hon fick inte längre fortsätta sin utbildning och allt det kulturella som upptog hennes liv innan försvann. Hon blev våldtagen och förvisad till mannens hem där hon hade små möjligheter att lämna huset ens för att hälsa på sin familj. Vid sexton års ålder blev hon gravid för första gången och blev mor en son som var dödfödd och därefter födde hon två döttrar som överlevde. Rokeya besatt därför tre fel enligt hennes mans familj och samhället i Bangladesh i stort; hon var mörkhyad, hon födde bara döttrar och hemgiften till mannens familj var ännu inte betald. För dessa fel blev hon mentalt misshandlad av sin mans familj. I sex år pågick detta helvete för Rokeya.

När Rokeyas pappa tillfrisknade och var han upprörd över situationen som hade uppstått utan hans samtycke, enbart på grund av hans dotters utsatta situation. Genom att säga till sin svärfar att Rokeya skulle hälsa på sin mamma som var sjuk, fick Rokeya möjlighet att ta med sin förstfödda dotter och besöka sitt föräldrahem. Väl på plats gick Rokeya direkt till sin pappa och berättade att hon skulle ta livet av sig om hon skulle tvingas gå tillbaka till sin man. Rokeyas pappa var förtvivlad över sin dotters situation, men frågade henne om hon verkligen var beredd att möta det sociala stigma som medföljer att lämna sin mans hem på detta sätt. Hon sa att hon var det och pappan lovade att han skulle skydda henne och ge henne en plats i hans hem. Lyckan över detta grusades över det faktum att hon inte fick ta med sig båda sina barn, den yngsta dottern träffade hon inte på åtta år.

Utdelning av hörapparater och glasögon. Foto: Sofia Hansson

Rokeya fortsatte utbilda sig och efter utbildningen började hon arbeta som lärare. Första gången hon fick lön beskrev hon som omvälvande, plötsligt återvände livet till henne, himlen var blå och möjligheterna oändliga. Märk väl att hennes första månadslön var på cirka sju svenska kronor. Drömmen att hjälpa kvinnor i hennes situation föddes. Som det såg ut då och ser ut på många sätt i Bangladesh så ses inte kvinnor som människor med egna mål och drömmar, de är sedda som medel för att underlätta en mans liv. Rokeya började sitt arbete med att resa runt och prata med kvinnor för att får ökad förståelse för hur de upplever sin livssituation, vad de tänker om sitt liv. Vad hon uppfattade av dessa resor var att kvinnor varken hade drömmar eller makt att påverka sin livssituation. Att de knappt såg sig som människor med rättigheter att leva i denna värld.

Detta ledde till att Rokeya ville starta något som kunde länkas till hennes dröm om att förändra samhället till en plats där kvinnor har samma rättigheter som män. Organisationen SUS startades 1986, vid start verkade organisationen från Rokeyas hem och i början handlade organisationen om att ge kvinnor chans till självförsörjande. Idag är det en organisation med över 800 anställda som arbetar inom ett stort område i norra delen av Bangladesh. För Rokeya är det väldigt viktigt att huvudkontoret ligger just här i Netrakona för på så sätt behålls kontakten med gräsrötterna och leder till att hon ständig koll på hur situationen ser ut för kvinnorna och olika marginaliserade grupper. Hennes dröm är att SUS ska vara en förebild för andra NGO:s i Bangladesh och att organisationen ska fortsätta vara i framkant när det kommer till rättighetsbaserat arbete som är hållbart och välförankrat i området de arbetar inom. Planen för hela SUS organisation är att den ska främja kvinno-, genus- och rättighetsfrågor. En utmaning som Rokeya står inför inom den egna administrationen är att det inte är så jämlik som den skulle kunna vara, hennes strävan är att det ska vara 50/50 kvinnor och män i framtiden.

Utanför huvudkontoret i Netrakona. Foto: Sofia Hansson

Utöver att höra mer om Rokeyas livsöde ville jag även få reda på lite hur hon ser på framtiden i Bangladesh och några andra aktuella företeleser.

Hur ser du på framtiden i Bangladesh? Vad ser du för negativa/positiva trender i Bangladesh just nu?

Bangladesh har utvecklats otroligt mycket under de senaste 50 åren och jag ser många positiva förändringar i Bangladesh idag. Många lagar har etablerats för att öka jämställdheten i landet och öka möjligheterna för kvinnor att få tillgång till sfärer utanför hemmet så som politiska, ekonomiska och sociala. Det andra som jag ser som positivt är att det partiet som styr Bangladesh idag är progressivt. Dock så saknas politiskt åtagande och stabilitet för att dessa etablerade lagar ska följas och de starka sociala strukturerna i samhället är svårrubbade. Familjen är viktigt som socialt skyddsnät för människorna i Bangladesh, där staten allt som ofta fallerar i att erbjuda trygghet. Då människor känner sig otrygga är det hos familjen som människor söker trygghet. Jag ser det ökande användandet av till exempel burka eller hijab i Bangladesh som ett led i att människor känner sig otrygga och att de inte kan lita på att politiken eller de sociala systemen kan skydda dem. Jag ser brist på politiskt åtagande när det kommer till att tillhandahålla kvalitativ utbildning, hälso- och sjukvårdstjänster, stoppa korruption etc., som det största hindret för Bangladeshs fortsatta utveckling.

I framtiden hoppas jag även på att se mer aktivitet från civilsamhället när det kommer till att förändra de sociala strukturerna i Bangladeshs samhälle.

Vilka är dina förebilder?

Min största förebild som jag alltid bär nära hjärtat är Sufia Kamal, hon är en pionjär inom att kämpa för kvinnors rättigheter i Bangladesh. Det var hon som först sa ”Womens rights is the human rights”.

Slutligen kunde jag inte hålla mig från att fråga samma fråga som Lena Dunham ställde Hillary Clinlton i en intervju från oktober. Skulle du kalla dig feminist?

Ja, absolut. För mig representerar feminism medvetenhet; vem är jag, vilken är min plats i samhället? Är jag en människa eller är jag det som samhället identifierar att vara kvinna? Så ja, jag tror på och respekterar feminismen.

Vi har nu alla anlänt till våra respektive organisationer; jag och Amanda befinner oss just nu i norra Bangladesh, i staden Netrakona. Där har Sabalamy Unnayara Samity sitt huvudkontor och det är här vår praktik främst kommer utföras.

Sofia och Amanda utanför SUS huvudkontor i Netrakona.

Även om det är väldigt skönt att vara på plats, så var veckan i Dhaka mycket bra för acklimatisering samt att vi fick lära oss mycket om de olika program som Svalorna stödjer i Bangladesh. Vi fick även en djupare inblick i den politiska och kulturella kontext vi kommer befinna oss i under fyra månader samt en historisk bakgrund. Denna introduktion gjordes av fina Shiuly som är Dhaka Office Director samt Shajeda som är Programme Coordinator.

De stora utmaningar som Bangladesh står inför just nu är exempelvis relationen till Indien med tanke på de stora dammar som byggs där och som påverkar vattenflödet till Bangladesh. Vad som också är aktuellt just nu är rättegångarna mot krigsförbrytare från självständigheten 1971. Detta orsakar mycket upprörda känslor hos folket eftersom det är många som lever idag som mist en familjemedlem eller vän. Dessa två olika situationer kommer säkerligen beskrivas mer utförligt i kommande blogginlägg. Utöver detta så är det utmaningar som klimatförändringar som har stor påverkan på Bangladesh, politisk instabilitet samt fattigdom med mer, som blir väldigt påtagliga när en talar om situationen Bangladesh idag.

Det finns så mycket fint och spännande med detta land! Sedan självständigheten år 1971 har det politiska styret varit demokrati och de har flera olika lokala NGOs som dagligen kämpar för att fler människor ska få kännedom om sina rättigheter och få möjlighet att påverka sin levnadssituation. De är med rätta mycket stolta över sitt vackra språk Bangla, deras poet Rabindranath Tagore som fick Nobelpriset 1913, samt alla deras olika kulturella högtider.

Kontorslivet på Dhaka Office. Foto: Pontus Wallin

Det är tre olika program som Svalorna stödjer i Bangladesh, ACCESS (A programme on women’s participation in the social, political and economical spheres, ARP (Agricultural Rights Programme) och Climate Change Programme. ACCESS programmet utövas av tre olika lokala partnerorganisationer, ARP utövas av sex partners och Climate Change Programme utövas av en partner. Alla partners som implementerar dessa tre program är väletablerade, lokala organisationer som länge har verkat i sina respektive områden. För SUS exempelvis, är ACCESS programmet bara en liten del av den verksamheten de utövar i Netrakona och deras projektområde.

Det som är gemensamt för dessa tre olika program är att de arbetar med ett rättighetsbaserat tillvägagångssätt. Motsatsen till detta arbetssätt är servicebaserat, då en organisation identifierar en brist i ett samhälle och försöker tillhandahålla en lösning på denna brist. Detta sätt förekommer mycket inom utvecklings organisationer men kan ses som ett något ohållbart och framkallar beroende mellan givare och mottagare. Att arbeta rättighetsbaserat betyder att stärka människors kapacitet, ge människor kännedom om deras rättigheter gentemot exempelvis staten samt ge dem möjligheter att påverka sin levnadssituation. Detta arbetssätt är en process som tar lång tid och där det är ytterst nödvändigt att det är välförankrat i den lokala kontexten och att denna process förs fram av människorna som påverkas av den.

Kontorslivet på Dhaka Office. Foto: Pontus Wallin

Jag är så tacksam över att få möjligheten att ta del av hur SUS arbetar rättighetsbaserat och med ACCESS programmet i Netrakona.

/Sofia