Tag Archives: social mobilisering

Tankar om tillit, trygghet och den abstrakta varelsen vi kallar ‘staten’ (med mera…)

Tillit är en fundamental ingrediens i alla relationer, även den mellan människa och stat. Utan tillit till varandra skulle jag säga att vi står ensamma. Så vad får det för konsekvenser om befolkningen inte känner denna tillit till den stat som de egentligen själva utgör? Eller om förhållandet också är det motsatta, att staten inte känner tillit till befolkningen? Den senaste tiden har jag funderat mycket på, framförallt det förstnämnda förhållandet. Mina västerländska ögon och referensramar snappar ständigt upp skillnader och olikheter länderna emellan, det blir lätt så. Genom att befinna mig i Bangladesh och umgås med ett axplock av dess befolkning blir just bristen på tillit till staten väldigt uppenbar, likväl som jag också inser vilken enorm tilltro vi i Sverige har till våran stat.

Jag tänker på staten som en typ av instans som ska tillgodose medborgarna sina rättigheter, ge trygghet och se till att skattepengarna används till sådant som tjänar medborgarnas nytta – kort sagt tjäna medborgarna. Om jag inte litar på att ”min” stat kommer använda mina pengar väl kommer jag med största sannolikhet inte känna mig så motiverad att betala skatt. Om jag inte litar på att rättsväsendet kommer sätta mina mänskliga rättigheter i först hand, hur ska jag då kunna känna mig trygg?

_DSC0701 (2).JPG

Faruk Hossain (till höger i bild) har tillsammans med några andra startat upp ett slags klubbhus i byn där de bor. Här har de dels ett bibliotek dit vem som helst kan komma och låna böcker eller läsa tidningen gratis. Detta är också en plats dit alla i byn kan vända sig om de behöver hjälp med något. De aktiva i klubbhuset går då samman och försöker hjälpa till så gott de kan, både med praktiska och mer teoretiska ting. Denna typ av civila initiativ blir viktiga när staten inte finns där för folk att luta sig tillbaka på.

Bangladesh ligger på en mindre hedrande 145:e plats av totalt 175 länder i transparency internationals lista över världens mest korrupta länder. (http://www.transparency.org/country/#BGD). Korruptionen finns överallt och problemet är verkligen inte så svart eller vitt som det vid första anblick kan verka. Exempelvis kan det handla om invalda beslutsfattare som arbetar heltid men får så lite i lön att de omöjligt kan försörja sig och sin familj om de ej tar emot mutor. Det handlar också om de populära statliga jobben som alla verkar vilja ha eftersom de ger förmåner som pension och gratis tilldelning av en del basmatvaror. Dock måste du, utöver att vara kvalificerad, också kunna betala fler tusentals svenska kronor i mutor för att ens kunna få ett jobb.

Detta förhållande skapar väldigt orättvisa förutsättningar för landets invånare – har du redan resurser kan du också skaffa dig mer. Om läget är det motsatta blir det svårt att ta sig fram och också få den hjälp alla medborgare egentligen har rätt till. Otaliga av de bönder jag pratat med under mina fältbesök har berättat om hur de lokala politikerna och tjänstemännen inte vill lyssna på dem eller se till så att deras rättigheter ges dem. Genom att organisera sig och gå många tillsammans har de fått en större röst vilket öppnat en del dörrar, men mycket av problemet kvarstår. Kontoret som har hand om affärer rörande land anses vara ett av de mest korrupta, vilket skapar problem för många bönder.

_DSC0308 (2).JPG

I slutet av december förra året bjöds lokala politiker och tjänstemän in till ett möte med representanter från TSDS’s bondegrupper. Syftet var att skapa en mötesplats där problem och mjöligheter kunde diskuteras. Över hundra bönder kom till mötet, men inte en enda politiker eller tjänsteman.

Utöver orättvisa förutsättningar skapar det också en stress och otrygghet hos en stor del av befolkningen. Hur ska en kunna lita på ett rättsväsende som snarare tycks tjäna politikernas intressen än medborgarnas? I sin extremaste form kan detta förhållande leda till att polisen lägger sådan vikt vid att fälla någon, att det i slutändan inte spelar så stor roll om det är den faktiskt skyldiga. Två vänner till mig har berättat om hur de nästan hamnade i fängelse, enbart för att de råkade befinna sig på fel plats vid fel tillfälle. En bomb detonerades med politiska motiv och de var i närheten. I efterhand när polisen undersökte incidenten angav en butiksägare deras namn då han visste vilka de var. Eftersom de är unga killar blev de direkt huvudmisstänkta, men fick som tur var reda på detta och kunde därför gömma sig. De höll sig gömda i en veckas tid och fick då hjälp av en bekant till dem som känner många högt uppsatta poliser. Genom detta kontaktnät kunde han se till att misstankarna emot dem försvann. I annat fall hade de mycket väl kunnat hamna i fängelse för ett brott de ej utfört, och då också sett alla sina drömmar och planer för framtiden grusas.

Jag tror också att den stora roll som familjen spelar i människors liv här delvis har att göra med detta, ganska destruktiva, förhållande mellan människa och stat. Eftersom staten misslyckas med att få människor att känna sig trygga måste var och en se efter sitt eget och liksom skapa sin egen trygghet, sitt eget skyddsnät. Banden till familj och vänner blir därför oerhört viktiga, det är där tryggheten finns. Familjen förväntas också ställe upp mycket, i alla skeden i livet. Exempelvis ges jobb, på framförallt landsbygden, ofta till släktingar eller anhängare av ”rätt” politiskt parti istället för den som kanske egentligen är bäst kvalificerad för jobbet. För de som inte fötts in i en familj med stort kontaktnät eller god ekonomi kan det alltså bli väldigt svårt att få ett bra jobb.
Slutligen kan jag väl säga att allt detta funderande har gjort att jag mer och mer insett vad jag personligen anser att en stat ska vara och inte vara. Just nu sker det mycket förändringar också i Sverige som sätter tilliten till staten och ledare överlag i gungning. Vad händer med oss när vi inser att den stat vi litat på inte kan ge oss den trygghet vi förväntat oss?, eller inser att den tjänar ett fåtal individers intressen istället för kollektivets?

/Hanna

_DSC0825 (2).JPG

1 kommentar

Filed under Hanna

Indien på 12 dagar

Jag och Sanna har nu återvänt till Bangladesh efter att ha varit på resande fot i Indien i 12 dagar. Efter att ha testat alla möjliga färdmedel för att ta oss till Kotagiri där Svalornas partnermöte hölls i slutet av förra veckan måste ändå erkänna att det var riktigt skönt att flyga hem, även om denna rutt också tog två dygn på grund av att det är så dåliga connections mellan Bangladesh och Indien.

Partnermötet bjöd på massa spännande diskussioner, erfarenheter utbyttes och vi njöt alla av att få ta del av den otroligt vackra omgivningen som Kotagiri erbjuder. Jag hade inte tänkt skriva någon längre rapport om vad som kom upp på mötet och vad resultatet blev för detta har redan gjorts i i flera bra artiklar på Svalornas hemsida. Så för den som är mer intresserad av att läsa är detta ett hett tips!

Den största behållning för mig personligen av mötet var nog ändå att få återförenas med alla praktikanter, speciellt de från Indien som jag inte sett sedan vi splittrades i Doha i början av september. Vi har haft en del kontakt på Facebook men det var verkligen en helt annan grej att få ses på riktigt. Det blev en lång kramfest, vi åt mysiga middagar hos Henrik och Ida som bor och gör praktik i Kotagiri, vi hade ändlösa diskussioner om våra praktikplatser och nya liv, utbytte erfarenheter, peppade varandra men gav också varandra utrymme att klaga och få öppna upp för känslor som en kanske inte riktigt vågat släppa fram innan. Även om vi alla åker genom samma organisation och praktikprogram ser våra upplägg och förhållanden på praktikerna väldigt olika ut. Några bor i en stad med tillgång till gym, cykel, har en kontorsplats med wifi och dator och bor i lägenhet med eget rum. I mina ögon låter detta som en rätt enkel tillvaro då jag och Sanna som bekant tvingats anpassa oss till ganska ganska låg levnadsstandard och få bekvämligheter. Det visade sig dock att vi fått andra fördelar på vår praktikplats. Exempelvis var det många som haft svårt att komma ut i fält och hittills mest suttit av tiden på kontoret på grund av byråkratiska processer och bristande kommunikation med världsorganisationen. Flera hade även fått ganska okvalificerade uppgifter och några kände till och med att de inte lärt sig speciellt mycket på sina tre månader i landet.

Med denna vetskap ser jag på min egen praktik med lite nya ögon och jag känner ändå tacksamhet över att ha hamnat där jag hamnat. För även om jag tycker att det är mycket av det praktiska som inte funkat så bra och att vi hattat fram och tillbaka till Dhaka lite väl mycket har vi ändå fått se otroligt mycket både av landet och av landsbygden och framförallt fått mycket fälterfarenhet. Jag känner också att det jag gör här och den studie jag skriver på är meningsfull och utvecklande både för mig och min organisation, och det är ju rätt mycket värt bara det.

Avslutningsvis kommer här ett bildregn från resan. Enjoy!

//Jenny

Vi missade vårt anslutande tåg i Kolkata pga. att biljettbokningen hade gjorts för sent av Svalorna. Det gjorde dock inte så mycket för det betydde att vi fick en dag att turista i denna vackra stad innan nästa tåg gick. Sådan otrolig skillnad från Dhaka. Massa nice gatumat, breda boulevarder och grönområden!

Vi missade vårt anslutande tåg i Kolkata pga. att biljettbokningen hade gjorts lite sent. Det gjorde dock inte så mycket för det betydde att vi fick en dag att turista i denna vackra stad innan nästa tåg gick. Sådan otrolig skillnad från Dhaka. Massa nice gatumat, breda boulevarder och grönområden!

Vi gick på marknad och hitta massa fina saker. Ganska mycket billigare än i Dhaka faktiskt och mer utbud av allt.

Vi gick på marknad och hitta massa fina saker. Ganska mycket billigare än i Dhaka faktiskt och mer utbud av allt.

Turistbild utanför Victoria Memorial.

Turistbild utanför Victoria Memorial.

Tåget var inte bara en 36 h lång pina utan bjöd också på otroligt vackra vyer.

Tåget var inte bara en 36 h lång pina utan bjöd också på otroligt vackra vyer.

Sanna var nöjd med kunna insupa lite frisk luft, dock mindre nöjd med att den enda platsen som erbjöd detta var precis bredvid toan och bjöd på en härlig stank av urin…

Sanna var nöjd med kunna insupa lite frisk luft, dock mindre nöjd med att den enda platsen som erbjöd detta var precis bredvid toan och bjöd på en härlig stank av urin…

DSC_8473

Framme i Kotagiri! Vacker vy i solnedgång.

Här inne hölls mötet med alla partners. På bilden ser ni min och Sannas kollega och handledare Khadija som var med som representant för Nijera Kori.

Här inne hölls mötet med alla partners. På bilden ser ni min och Sannas kollega och handledare Khadija som var med som representant för Nijera Kori.

Morgon i Kotagiri och vy över en teodling.

Morgon i Kotagiri och vy över en teodling.

Vi gav oss ut på en morgonpromenad en dag och till min stora skräckblandade förtjusning stötte vi en gaur. Lite läskigt att den var så nära, varje år dör nämligen folk av att ha blivit attackerade av dessa djur i området men vi tog det väldigt lugnt och jag fick mig en bild!

Vi gav oss ut på en promenad en dag och till min stora skräckblandade förtjusning stötte vi en gaur. Lite läskigt att den var så nära, varje år dör nämligen folk av att ha blivit attackerade av dessa djur i området men vi tog det väldigt lugnt och jag fick mig en bild!

Praktikantkompisar under en paus på mötet.

Praktikantkompisar under en paus på mötet.

Mitt under ett möte med vår Svale-handledare Maria (som står och fotar väldigt koncentrerat i bilden till vänster) fick vi span på en gaur som stod och betade i en teodling precis bredvid möteslokalen. Mötet avslutades därför snabbt och alla sprang dit med kameror, men den var tyvärr lite för långt bort så min bild från morgonpromenaden var bättre!

Mitt under ett möte med vår Svale-handledare Maria (som står och fotar väldigt koncentrerat i bilden till vänster) fick vi span på en gaur som stod och betade i en teodling precis bredvid möteslokalen. Mötet avslutades därför snabbt och alla sprang dit med kameror, men den var tyvärr lite för långt bort så min bild från morgonpromenaden var bättre!

Det var riktigt kallt i Kotagiri, speciellt på kvällen och nätterna eftersom det inte finns någon värme eller isolering. Jag fick i alla fall användning av den varma hoodie jag hade med mig!

Det var riktigt kallt i Kotagiri, speciellt på kvällen och nätterna eftersom det inte finns någon värme eller isolering. Jag fick i alla fall användning av den varma hoodie jag hade med mig!

Här bor Henrik och Ida (till vänster på bilden). Ida är en väldigt akrobatisk person.

Här bor Henrik och Ida (till vänster på bilden). Ida är en väldigt akrobatisk person.

Nästan hela praktikantgänget fångat på bild, bara Emilia och Michaela som saknas som var tvungna att åka tillbaka till Madurai tidigare än oss andra. Från vänster: Isabelle och Emma (Bangladesh), Johan (som håller till i norra Indien), Henrik, Sanna, Isabelle (som gör praktik med Johan), Ida och så jag.

Nästan hela praktikantgänget fångat på bild, bara Emilia och Michaela som saknas som var tvungna att åka tillbaka till Madurai tidigare än oss andra. Från vänster: Isabelle och Emma (Bangladesh), Johan (som håller till i norra Indien), Henrik, Sanna, Isabelle (som gör praktik med Johan), Ida och så jag.

Lämna en kommentar

Filed under Jenny

O Women, Where Are Thou?

Min relation till män här i Bangladesh är speciell. På Nijera Koris kontor fungerar relationen mellan män och kvinnor, utifrån vad jag kan se, ungefär som på en vanlig svensk arbetsplats. Jag får möjlighet att skapa band till personer från båda könen och jag känner att jag räknas som något mer än bara mitt kön, eller min hudfärg för den delen. Men så fort jag sätter min fot utanför kontorets trygga sfär blir allt annorlunda.

När jag tar en promenad genom den lilla staden återkommer samma typ av beteende. Folk förväntar sig att jag i ur och skur ska reagera på tillrop, visslingar och blickar med ett leende och att jag ska stanna och tillmötesgående besvara alla frågor om vem jag är och hur min familjesituation ser ut. Det här är förståeligt på många sätt då det är väldigt ovanligt att det kommer utlänningar till Kumarkhali och många har aldrig sett en västerlänning utanför tv-rutan (som de själva beskriver det). Jag har mycket överseende med att blotta synen av mig är spännande och att många frågor poppar upp, så oftast svarar jag trevligt. Det som stör mig är dock att det till absolut största del är män som tar denna plats och tycker sig ha rätten till min uppmärksamhet.

De patriarkala strukturerna på landsbygden i Bangladesh är extremt starka och Kumarkhali är inget undantag. Kvinnors plats är i hemmet och de flesta rör sig inte utanför om det inte är absolut nödvändigt. Gatorna är därför till största del fyllda av män, med undantag för flickor och en del yngre kvinnor som rör sig mellan hemmet och skolan. Denna observation gör mig så oerhört bitter för jag har genom intervjuer för min studie lärt vad detta beror på.

För det första finns det alltid en säkerhetsrisk som kvinnor måste ta hänsyn till eller att grannarna ska börja snacka huruvida hon är en bra fru eller inte om hon lämnar sitt hem. Det finns dock en viktigare orsak till bristen på kvinnor i det offentliga rummet, och det är tid. För jag vet att medan män rör sig ledigt och obehindrat på gatorna, eller tar en lugn morgonstund med en kopp te vid ett av alla snack-stalls längs vägen, finns det en fru som sliter där hemma. På hemmafruns schema står det att få ihop dagens tre mål till familjen, samla ved, hämta vatten, städa, tvätta, se till att barnen sköter skolan. Hon ska också gärna hinna med att bidra ekonomiskt till familjen genom att utföra någon form av inkomstgenerande aktivitet hemifrån som exempelvis brodering.

Jag har i mina intervjuer frågat både män och kvinnor om de själva och deras partner under dagen har någon fri tid som de kan disponera som det vill. I alla familjer hade mannen tillgång till fri tid, som ofta spenderades utanför hemmet, medan sju av åtta kvinnor endast har ”ledigt” när de sover. Så även om gatorna skulle vara säkra för kvinnor att röra sig fritt på, vilket de i nuläget inte är, skulle de förmodligen ändå inte ha tid att lämna hemmet. Bristen på kvinnor i det offentliga rummet är därför ett väldigt tydligt resultat av hur djupt ojämställt arbetsfördelningen i hemmet är. Så när jag går förbi ett gäng relaxande te-drickandes män på mina promenader kan jag inte låta bli att bli lite bitter och stirra argt mot dem.

Ibland får jag också känslan av att jag bara är en bricka i ett spel som killgängen jag passerar spelar. Vem vågar fråga den mest utmanande frågan, hojta högst eller sladda med cykeln närmast västisen? Precis som i Sverige får ett sådant här beteende hos grupper av män och pojkar i Sverige ofta passera som oskyldigt och harmlöst. Jag vet dock att detta är ett tecken på ett större problem. Många familjer i Bangladesh väljer idag att gifta bort sina flickor tidig på grund av att de riskerar att råka ut för trakasserier som kan skada deras ”heder”. Även om jag personligen inte känner mig hotad av dessa upptåg när jag vandrar runt i Kumarkhali gör dessa utspel mig otroligt förbannad. Jag vet nämligen att det kanske börjar med en oskyldig blick eller ett tillrop, men att gränsen sällan går där. För de kvinnor som exempelvis måste ta sig till skolan utgöra detta ett reellt hot varje dag och de kan inte göra som jag, stålsätta sig och bara gå vidare. Mäns beteende i det offentliga rummet påverkar kvinnors framtid och är en stor bidragande orsak till att de tvingas leva stora delar av sina liv inom hemmets fyra väggar.

Så min relation till män är i många fall aningen krystad här. Med statistik om våldsfrekvensen i hemmet (9 av 10 män använder våld mot sin fru) i bakhuvudet, kunskap om kvinnors arbetsbörda och mäns icke-ifrågasatta beteende i det offentliga rummet kan jag inte låta bli att misstänka all män att vara potentiella skitstövlar. Jag är ledsen om detta inlägg blev aningen generaliserade och jag vet att det finns en hel gråskala här, men jag känner inte för att nyansera detta just nu. Jag är lite för bitter. Ibland har jag sådana dagar här i Bangladesh, och idag är en sådan dag. Punkt.

/Jenny

På morgonpromenad genom Kumarkhali, en grå men sval morgon. Inte en kvinna i sikte, som vanligt...

På morgonpromenad genom Kumarkhali, en grå men sval morgon. Inte en kvinna i sikte, som vanligt…

1 kommentar

Filed under Jenny

Flodfestival i Netrakona

Allt går i ett. Sedan hartallerna upphörde i mitten på förra veckan har det inte varit en lugnt sekund. Dagarna har fyllts med intervjuer, fikor, hembjudningar, tempelbesök och vi har även hunnit med vår första resa.

Emma och jag blev inbjudna till River Festival i Netrakona som ligger i norra delen av Bangladesh. Lätt ovetandes om vad tillfället skulle komma att bjuda på, tackade vi glatt ja och tidigt på lördag morgon satte vi oss i en bil med ett par BARCIK-kollegor och lämnade Dhaka bakom oss. Åtta timmar senare och en hel del skumpande och hoppande (på den sämsta vägen jag någonsin har sett) var vi framme på BARCIKs resource center i Netrakona. Meningen med festivalen var att på den internationella floddagen (den 28/9) uppmärksamma den lokala floden Mogra som idag är uttorkad mestadels av året, men som en stor del av den lokala befolkningen är extremt beroende av för sin överlevnad. ”Save my water, save my mother, save the river” var ett återkommande citat av de många talare som tog tillfället i akt att göra sin röst hörd i hopp om att förändring ska ske. Tillställningen i sig var fin och meningsfull, med ett präglat syfte av att involvera både den yngre och äldre generationen. Men likväl som att söndagen var trevlig och det var kul att se ett konkret exempel hur gräsrötterna kan mobilisera sig för förändring, så var det också en extrem utmaning för mig personligen. Jag har nog aldrig känt mig så slut på energi och psykiskt utmattad som jag gjorde den kvällen när jag la huvudet på kudden. Det är svårt att beskriva känslan av att hela tiden ha en flock med människor omkring sig som tittar med öppna munnar och smygandet som går i ett. I perioder kändes den som att Emmas och min närvaro var mer uppmärksammat av besökarna än den faktiska tillställningen, vilket inte kändes helt rätt. Förutom den påtagliga uppmärksamheten låg det även en hel del förväntningar på oss som vi inte kände till i förväg och innan vi visste ordet av det stod vi framför filmkameror och en reporter från den nationella nyhetskanalen The Independent. En stund senare, efter lite påfyllning med vatten och frukt, var det dags att inta scenen inför ett åttiotal åskådare (inklusive media) för att hålla ett spontantal om klimatförändring och collective action. När vi klev ner från pulpeten var huvudet blankt och jag har absolut ingen aning om vad vi sade eller inte sade, men responsen vi fick efteråt var bra, så jag antar att vi inte gjorde bort oss alldeles för mycket. När mörkret började falla, och jag började hoppas på att snart få lägga mig på marken innanför portarna på vårt guesthouse, kom en sista förfrågan om Emma och jag skulle vilja vara med i direktsänt TV på länk via Skype, på kvällens debattprogram på temat floder och vatten. Här går min gräns (!) tänkte jag snabbt för mig själv och på något sätt lyckades vi undkomma denna situationen utan att behöva ställas inför ett till ”why not?”.

Tio timmar i guppande bil, en natt i Dhaka och två biltimmar till, var vi åter hemma i Manikganj. Det är konstigt hur snabbt ett nytt ställa kan bli ens hem och även om livet i Manikganj är så långt ifrån mitt liv hemma i Sverige, känns allt så vanligt och så bekant. Det känns så hemma.

Ingen vila ingen ro. Sen hemkomsten i tisdags har vi nu lyckats avsluta första intervjugruppen beståendes av ekologiskt odlande bönder. Men nu tar vi helg och fortsätter firandet av Durga Puja och Eid-al-Adha.

IMG_5030

Bönder som demonstrerar mot flodens uttorkning. Tapen på deras kroppar uppmärksammar undernäring som ett resultat av flodens försvinnande.

IMG_5058

Mogra River. Nu fylld av vatten efter regnperioden men förväntas vara torr igen inom två månader.

IMG_5073

Sång och musik om floden och invigning av flodfestivalen.

3 kommentarer

Filed under Isabelle

Social och tankemässig mobilisering

Vid ankomsten till Dhaka från lugna Kumarkhali i fredags blev hettan, ljudnivån och trafiken åter påtaglig. Men det känns också fint att vara tillbaka och återse de många trevliga kollegorna på huvudkontoret, att få ta del av storstadens utbud och spendera tid med vår käre granne på guesthouset högst upp i Nijera Koris byggnad. Anledningen till att vi är tillbaka i Dhaka är att vi de kommande dagarna ska diskutera med vår handledare Khushi lite mer kring hur vårt arbete kommer att se ut här framöver. Som huvuduppgift kommer vi båda att skriva en rapport baserat på fältintervjuer med Nijera Koris medlemmar i Kumarkhali och fokus för studien kommer att vara dels något som de tycker att de skulle ha användning av för att förbättra sitt arbete men också något som vi är intresserade av och har kunskap inom.

Nijera Koris arbete utgår från en metod som bygger på att mobilisera de allra fattigaste samhällena på landsbygden och bygga upp deras kapacitet att själva utkräva sina rättigheter gentemot beslutsfattare på lokal nivå. Genom att skapa grupper om 20-30 personer, separata för män och kvinnor, informerar Nijera Kori om jämställdhet, medborgerliga och mänskliga rättigheter och bygger upp bybornas självförtroende att arbeta för en bättre framtid. Sakta men säkert mobiliseras fler grupper, grupper blir till byar och till slut täcks hela områden med Nijera Koris medlemmar. Tillsammans kräver de sin rätt till exempelvis tillförlitlig sjukvård och odlingsbar mark, avskaffande av tidiga äktenskap och dowry (hemgift) eller att se till att de som begår ett brott fälls och inte kommer undan med mutor.

Veckan på fältkontoret spenderades med att besöka ett antal möten med dessa grupper som tillsammans skapat stor förändring i sina byar och i sina egna liv. Det är häftigt att lyssna på vilken förändring de lyckas skapa och vilka möjligheter mänskliga resurser och ett kollektivt tänkande kan ge. Mycket inspirerande och tankeväckande för någon som är uppvuxen i ett land som Sverige där det individualistiska perspektivet är väldigt starkt. Kanske hämmar detta tankesätt till och med oss ibland då vi istället för att enas kring medmänsklig och solidarisk utveckling är så upptagna med av att välja vad vi som individer ska göra med våra liv? Tankarna och reflektioner som Kumarkhali-veckan framkallat ska jag nu ta mig en riktig funderare kring och förhoppningsvis lyckas formulera något forskningsbart på. Fortsättning följer.

/Jenny

DSC_6959

Vårt hem i Kumarkhali. På bilden ses från vänster Sanna, vår tolk Zannat, Shikka som är koordinater på kontoret, två av NKs medlemmar och vår kock Mahidel.

DSC_7036

Bara ett stenkast bort breder risfälten ut sig.

DSC_7024

Vanligaste sättet att färdas på är med van. På denna kärra sitter Riporna och Taslima som jobbar på NK och som under veckan drog med oss på många intressanta gruppmöten. För övrigt sjukt imponerade att de pallar jobba i fält i dessa saris…

DSC_7002

Så här såg många av de mötena vi deltog vid ut. Gruppen vi kom för att träffa bestod ofta av ungefär 20-30 medlemmar men vid slutet av mötet hade ryktet om vår närvaro ofta spridit sig och halva byn närmat sig vår ring.

DSC_7012

Färgad tråd på tork för att säljas till någon av Kumarkhalis många små textilfabriker. Detta är ett arbete som många kvinnor kan utföra i anslutning till hemmet och som ger en extra inkomstkälla för hushållen.

DSC_7045

I slutet av regnperioden måste en fortfarande vara beredd på att himlen när som helst kan öppna sig. Här var vi som tur var skyddade i en affär.

1 kommentar

Filed under Jenny