Tillit är en fundamental ingrediens i alla relationer, även den mellan människa och stat. Utan tillit till varandra skulle jag säga att vi står ensamma. Så vad får det för konsekvenser om befolkningen inte känner denna tillit till den stat som de egentligen själva utgör? Eller om förhållandet också är det motsatta, att staten inte känner tillit till befolkningen? Den senaste tiden har jag funderat mycket på, framförallt det förstnämnda förhållandet. Mina västerländska ögon och referensramar snappar ständigt upp skillnader och olikheter länderna emellan, det blir lätt så. Genom att befinna mig i Bangladesh och umgås med ett axplock av dess befolkning blir just bristen på tillit till staten väldigt uppenbar, likväl som jag också inser vilken enorm tilltro vi i Sverige har till våran stat.
Jag tänker på staten som en typ av instans som ska tillgodose medborgarna sina rättigheter, ge trygghet och se till att skattepengarna används till sådant som tjänar medborgarnas nytta – kort sagt tjäna medborgarna. Om jag inte litar på att ”min” stat kommer använda mina pengar väl kommer jag med största sannolikhet inte känna mig så motiverad att betala skatt. Om jag inte litar på att rättsväsendet kommer sätta mina mänskliga rättigheter i först hand, hur ska jag då kunna känna mig trygg?
Faruk Hossain (till höger i bild) har tillsammans med några andra startat upp ett slags klubbhus i byn där de bor. Här har de dels ett bibliotek dit vem som helst kan komma och låna böcker eller läsa tidningen gratis. Detta är också en plats dit alla i byn kan vända sig om de behöver hjälp med något. De aktiva i klubbhuset går då samman och försöker hjälpa till så gott de kan, både med praktiska och mer teoretiska ting. Denna typ av civila initiativ blir viktiga när staten inte finns där för folk att luta sig tillbaka på.
Bangladesh ligger på en mindre hedrande 145:e plats av totalt 175 länder i transparency internationals lista över världens mest korrupta länder. (http://www.transparency.org/country/#BGD). Korruptionen finns överallt och problemet är verkligen inte så svart eller vitt som det vid första anblick kan verka. Exempelvis kan det handla om invalda beslutsfattare som arbetar heltid men får så lite i lön att de omöjligt kan försörja sig och sin familj om de ej tar emot mutor. Det handlar också om de populära statliga jobben som alla verkar vilja ha eftersom de ger förmåner som pension och gratis tilldelning av en del basmatvaror. Dock måste du, utöver att vara kvalificerad, också kunna betala fler tusentals svenska kronor i mutor för att ens kunna få ett jobb.
Detta förhållande skapar väldigt orättvisa förutsättningar för landets invånare – har du redan resurser kan du också skaffa dig mer. Om läget är det motsatta blir det svårt att ta sig fram och också få den hjälp alla medborgare egentligen har rätt till. Otaliga av de bönder jag pratat med under mina fältbesök har berättat om hur de lokala politikerna och tjänstemännen inte vill lyssna på dem eller se till så att deras rättigheter ges dem. Genom att organisera sig och gå många tillsammans har de fått en större röst vilket öppnat en del dörrar, men mycket av problemet kvarstår. Kontoret som har hand om affärer rörande land anses vara ett av de mest korrupta, vilket skapar problem för många bönder.
I slutet av december förra året bjöds lokala politiker och tjänstemän in till ett möte med representanter från TSDS’s bondegrupper. Syftet var att skapa en mötesplats där problem och mjöligheter kunde diskuteras. Över hundra bönder kom till mötet, men inte en enda politiker eller tjänsteman.
Utöver orättvisa förutsättningar skapar det också en stress och otrygghet hos en stor del av befolkningen. Hur ska en kunna lita på ett rättsväsende som snarare tycks tjäna politikernas intressen än medborgarnas? I sin extremaste form kan detta förhållande leda till att polisen lägger sådan vikt vid att fälla någon, att det i slutändan inte spelar så stor roll om det är den faktiskt skyldiga. Två vänner till mig har berättat om hur de nästan hamnade i fängelse, enbart för att de råkade befinna sig på fel plats vid fel tillfälle. En bomb detonerades med politiska motiv och de var i närheten. I efterhand när polisen undersökte incidenten angav en butiksägare deras namn då han visste vilka de var. Eftersom de är unga killar blev de direkt huvudmisstänkta, men fick som tur var reda på detta och kunde därför gömma sig. De höll sig gömda i en veckas tid och fick då hjälp av en bekant till dem som känner många högt uppsatta poliser. Genom detta kontaktnät kunde han se till att misstankarna emot dem försvann. I annat fall hade de mycket väl kunnat hamna i fängelse för ett brott de ej utfört, och då också sett alla sina drömmar och planer för framtiden grusas.
Jag tror också att den stora roll som familjen spelar i människors liv här delvis har att göra med detta, ganska destruktiva, förhållande mellan människa och stat. Eftersom staten misslyckas med att få människor att känna sig trygga måste var och en se efter sitt eget och liksom skapa sin egen trygghet, sitt eget skyddsnät. Banden till familj och vänner blir därför oerhört viktiga, det är där tryggheten finns. Familjen förväntas också ställe upp mycket, i alla skeden i livet. Exempelvis ges jobb, på framförallt landsbygden, ofta till släktingar eller anhängare av ”rätt” politiskt parti istället för den som kanske egentligen är bäst kvalificerad för jobbet. För de som inte fötts in i en familj med stort kontaktnät eller god ekonomi kan det alltså bli väldigt svårt att få ett bra jobb.
Slutligen kan jag väl säga att allt detta funderande har gjort att jag mer och mer insett vad jag personligen anser att en stat ska vara och inte vara. Just nu sker det mycket förändringar också i Sverige som sätter tilliten till staten och ledare överlag i gungning. Vad händer med oss när vi inser att den stat vi litat på inte kan ge oss den trygghet vi förväntat oss?, eller inser att den tjänar ett fåtal individers intressen istället för kollektivets?
/Hanna
bangladeshbloggen.org 