Idag åkte jag ut på fältbesök med min nya tolk, Arif, för första gången. Eller ny och ny, han är min första tolk. Fram tills nu har min kollega Rupa stått för tolkandet, hon har gjort sitt allra bästa men hennes jobb är inte att tolka utan att organisera bönderna. Arif har en master i English Literature men är arbetslös för närvarande, precis som många andra unga vuxna i Bangladesh. Inte nog med att det var första gången jag åkte iväg med Arif, det var även första gången jag åkte ut på egen hand, utan Rupa som vägledning. Vi kommer ner till floden, tar den lilla båten över, en av alla de båtar som går i skytteltrafik från sida till sida. Varannan är halvfull, varannan är överlastad med människor, cyklar och eventuellt även en motorcykel. När vi kommer över till andra sidan börjar jag gå så som jag och Rupa alltid gör, för att nå fram till en liten väg där vi kan ta en bhen¸eller ven, en slags cykelrickshaw men med ett litet träflak istället för ett säte. Vi hinner bara ta några steg innan en man med bhen kommer hetsande. Han pratar med Arif och vill att vi ska åka med honom redan nu. Han kräver inte ens mer pengar för att jag är vit (mina banglavänner får alltid, alltid argumentera om priset när jag är med – alla försöker få så mycket som möjligt från den vita plånboken). Vi hoppar upp och Arif säger till mig ”Han känner dig, den här mannen. Han vet vem du är, han säger att du brukar passera här. Han vet var vi ska någonstans.” Någonstans gör det mig glad, det känns fint att bli igenkänd. Det finns en ung bhenförare på den här sträckan som jag har åkt med två gånger, och de gånger jag passerar honom på en annan bhen brukar vi hälsa. Dagens bhenförare är dock helt okänd för mig. Vägen är en riktig dirt road, hårt ansatt av sommarens monsunregn. Bhenförare är likt rickshawförare väldigt starka, men fattiga och osvikligt bärandes mögliga skjortor. Jag älskar den sträckan. Jag sitter lite på sniskan, benen dinglar över kanten och solens strålar som tränger igenom trädkronorna som tronar sig över vägen skapar ett vackert skådespel på marken. Vi passerar getter, kor, risfält, dammar, barn, motorcyklar, testånd och en himla massa tvätt. En varm bris fläktar, och det är något stilla, nästan spirituellt, över den här sträckan. Samma känsla infinner sig hos mig varje gång – det är känslan av svensk sommar. En känsla som jag minns från min barndom, från en svensk sommar i Järnboås i Finnshyttan, eller en svensk sommar i Stocka i Hälsingland.
Vi kommer fram till Amsur och hans fru Runa. Jag har besökt deras hem och deras bondegrupp många gånger, så det är alltid ett värmande återseende. Jag känner mig hemma. Alla bönder jag har träffat är underbara, genuina människor som tar av sin dyrbara tid för att dela med sig av sin kunskap, erfarenhet och tankar. Jag har en akademisk examen i utvecklingsstudier och det är när jag talar med Amsur och Runa som jag förstår vad det är jag har pluggat. De lär mig så mycket. De lever med klimatförändringar, de lever av ekosystemet på ett sätt som är långt från vårt (inbillat) frånkopplade leverne i Sverige. Det här är fattiga människor, men gästfriheten hos en bonde i Bangladesh överträffar alla svenska hem jag någonsin har besökt. Ett litet bord med en duk bärs ut på gården, stolar tas fram och ena dottern springer iväg till stora vägen för att köpa ett slags sött bröd. Frukt och te bjuds det också på. Det var en lyckad intervju, trots en del luriga missförstånd. Arifs engelska är inte optimal och det är första gången han tolkar för någon, men i slutändan blev det bra. Jag lämnar Amsur och Runas hem med grönsaker, en jättestor potatis som växer i jorden men från ett träd (!), och en pomelo. Nedan ser ni Amsur. Han är gruppledare för en bondegrupp inom Agricultural Rights Programme och en enorm tillgång – han springer ständigt runt och ser till att alla inblandade bönder kommer på möten och träningar. Han må se allvarlig ut men han har nära till skratt!
På väg tillbaka möter vi mannen som cyklar in till Mymensingh för att sälja sin mjölk varje dag. Jag har träffat honom 2-3 gånger tidigare på samma sätt – jag på bhen, han på cykel. Första gången var han nyfiken och frågade Rupa vem jag var, sen vågade han sig på att prata engelska med mig. Vi utbyter lite artigheter i farten och han försvinner åt sitt håll. Jag känner mig hemma. Vi byter fordon och tar oss över floden, varpå jag springer in till en butik för att ladda på min mobil. Försäljaren skiner upp och försöker minnas mitt namn. Jag känner mig hemma. När vår rickshaw senare passerar vägkorsningen som tar en från stora vägen in i området där jag bor så vinkar killen i ”min” affär. Jag känner mig hemma. Framåt kvällen tar jag mig in till stan för att äta middag med mig själv på en restaurang som jag gillar. Först söker jag upp popcornförsäljaren, det var ett tag sen jag handlade av honom. Jag vet inte om han är förvånad att se mig eller om hans blick är lite blandat missnöjd med att det var så länge sen men ändå glad att jag har återvänt. Jag känner mig ändå hemma. För att göra dagen ännu finare så arbetar en servitör som jag känner igen – och han känner mig. Han vill nästan beställa åt mig: ”butter nan and vegetables?”. Jag känner mig hemma.
När jag sitter där på restaurangen, ensam med min dagstidning och en god middag, så inser jag vad det är som har skett. Kulturchockens Bangladesh och lilla, trånga, gammalmodiga Mymensingh, har fått mitt att återvända till samma platser. Jag hade ett behov av att skapa referenspunkter, och det har jag gjort. Alla dessa ansikten som jag känner igen, och som känner igen mig, de bekräftar min vistelse här. Vissa dagar kan jag bli helt tokig på hur alla stirrar. Ibland känner jag mig som ett djur i bur. Jag oroar mig för att det ska ske en trafikolycka för att folk slutar titta på vägen och vänder sig om hela varv bara för att stirra sönder mig med en nyfiken alternativt chockad blick. Sen finns det en annan slags blick, en påträngande, obehaglig och svårtolkad blick. Min kollega Maria skrev ett utomordentligt bra inlägg som ni alla bör läsa om ni vill förstå. Dessa ansikten som jag känner igen, och som känner igen mig, de är motvikten till alla som stirrar. Det är som att alla som stirrar försöker ta ifrån mig mitt utrymme, medan alla kända ansikten vill ge mig utrymme. De representerar Amar Sonar Bangla. Mitt gyllene Bangladesh. Det Bangladesh som jag har tagit till mig. Det Bangladesh som jag vill återvända till, det Bangladesh som jag kommer att minnas med värme och sakna med en liten knut i magen. Mitt gyllene Bangladesh.
Avslutar med en bild av flodbanken/färjeläget. Skåda den klarblå himmelen, luften är härligt torr nu./Magdalena
bangladeshbloggen.org 