Tag Archives: kvinnor

Resa mellan sfärer och att ständigt vara avbrottet i vardagen

Det är helt knas, men snart har Isis och jag varit hela två veckor i Thanapara. Tiden har gått så himla fort, men samtidigt så himla långsamt. Frustration är en känsla som, för mig, varit frekvent närvarande. Frustration över att inte få röra sig som en är van vid, och vill kunna röra sig. Att alltid behöva fråga polisen om lov så fort vi ska lämna organisationens område. Frustration över att mer eller mindre alla engelskspråkiga är män. Sfärerna är så väldigt bestämda, kvinnor gör vad kvinnor gör och män gör vad män gör. Språket förvisar oss alltså i många fall till den sfär där män med längre utbildning befinner sig. Det är hemskt intressant det med, men ibland kan jag verkligen känna just en frustration av att inte kunna prata med en kvinna. Att deras vardag och deras funderingar ligger bortom en enorm barriär av språk och också rörlighet. Kvinnornas sfär är ju väldigt begränsad till hushållet, vilket vi inte haft tillgång till.

_DSC0533 (2)

Kairohn torkar vete på hustaket

Ett haven finns dock, och det är organisationens kök. Här jobbar några av de mest fantastiska kvinnor jag någonsin träffat. Visst, vi kan inte prata mer än med hjälp av kroppsspråk, leenden och några taffliga bengaliska ord här och där, men det räcker faktiskt. Vi får ta del av deras arbete och slit, och också den enorma värme de ger varandra och sin omgivning. Några djupare konversationer blir det ju inte, men för varje dag som går lär jag mig några nya ord och barriären blir sakta mindre och mindre.

Igår fick vi dessutom det enormt efterlängtade beskedet att vårt ”utegångsförbud” är mer eller mindre hävt. Vi kan äntligen gå ut i byn och röra oss fritt som vi vill. Vi behöver inte be om lov och ta upp någon anställds tid så fort vi behöver handla något eller vill klappa söta getter. En helt ny värld har öppnat upp sig för oss.

_DSC0787 (2)

Veten mals och mjölet används för att baka ruti (chapati) av i organisationens kök

Den bangladeshiska gästvänligheten är verkligen enorm, i alla fall här på landsbygden. Jag hann inte gå mer än tio meter innan en tjej vid namn Rita bjöd in mig till hennes hus. Alla kvinnliga släktingar samlades kring mig och med kroppsspråk och enstaka ord på bangla och engelska försökte vi kommunicera. Jag hade tidigare under dagen lärt mig ordet tsol (hår), så jag sa det och då började Ritas kusin kamma och fläta mitt hår samtidigt som Rita sminkade mig bangla-style, en annan kvinna gav mig blommor och en tredje satte en prick i pannan på mig och fixade till min sjal (det tycks för övrigt vara det som vi har svårast för att klara av, kvinnor kommer ständigt fram till en och rättar till sjalen följt av ett shundor (vackert)). Därefter blev det fotografering och alla kvinnor ville bli fotograferade med den konstiga utlänningen. En känner sig ibland lite som ett djur på zoo, men just nu känns det helt helt ok, jag kan bjuda på det.

IMG_20150115_113436

Selfie efter make-over

Jag hängde kvar hos grannkvinnorna hela förmiddagen och blev visad runt i deras hus och fick klappa bäbisgetter. Dom sjöng för mig och jag sjöng för dem. Rita ville lära mig dansa, och jag gjorde mitt bästa, men alla skrattade. Kopiöst mycket. Min närvaro innebär alltid ett avbrott i de vardagliga sysslorna. Trotts det känner jag ändå att kvinnornas vardag sakta börjar öppna upp sig för mig. Sjukt spännande och värdefullt tycker jag!

/Hanna

2 kommentarer

Filed under Hanna

Victory day i Kumarkhali

I år är det 43 år sedan Bangladesh och dess allierade  vann över Pakistan i deras kamp för Bangladeshs självständighet, ett krig som än idag är  mycket levande. De senaste åren har ett stort antal personer blivit åtalade och dömda för krigsförbrytelser i de pågående och mycket omstridda krigstribunalerna som många utomstående anser vara politiskt motiverade.

Jag trodde väl ändå, kanske lite naivt, att man just denna dag skulle lämna de värsta politiska påhoppen där hemma och istället njuta av och fira landets frihet. Jag hade fel.

”Awami League means Freedom Fighter, Freedom fighter means Awami League”

De många representanterna för regeringspartiet Awami league tog varje tillfälle i akt att framhäva sitt parti som de enda som stridit för Bangladesh under kriget. Dessutom rasade många över hur BNP ljuger eller försöker förvränga historien genom att smutskasta AL- politiker och följare.

Kasta sten i glashus skulle jag nog kalla det.

Dagen för mig och Jenny började hursomhelst med att stiga upp tidigt för att höja flaggan och sjunga Bangladeshs nationalsång på Nijera Koris innergård, en sång jag nu har lärt mig de två första raderna av! För att sedan bege oss till platsen där de som dog i Kumarkhali under kriget begravts för att lämna blommor och en liten photo shoot.

Därefter blev det parad där vi lite hipp som happ (eller kanske inte) hamnade precis bakom hedersgästerna och talarpodiet så att vi nu finns med på alla bilder. Efter några inledande tal som sa att Sheik Hasina hade lett landet till framgång och lycka (!) så började områdets skolor marschera och uppträda något som både var fint och obehagligt. Jag personligen har ju ett ganska dåligt förhållande till nationalism och att se barn marschera som militärer varav en med en plast k-pist  gjorde inte saken bättre. Däremot kan man inte låta bli att le åt barn som under lång tid tränat in olika rutiner och vars stolthet över att äntligen får visa upp dem var så uppenbar. En av barnen idag var vår kollega Taslimas dotter så hon fick extra mycket applåder, tyvärr kom hennes skolas rutin endast på andra plats i paradtävlingen ett beslut som de inte var nöjda med. Detta i och med pojkskolan som vann klart bröt mot flera av tävlingsreglerna och trots  välformulerade protester från en av de tävlande flickorna  så ändrades inte beslutet, istället fick flickan en klapp på kinden av den kvinnliga domaren.

Därför var det en stor lättnad att få gå till ett evenemang organiserat enbart för kvinnor i Kumarkhali arrengerat bland annat av Nijera Kori. Känslan av att för första gången sen vi kom till Bangladesh se gifta kvinnor bara ha det roligt och njuta av solen och fritiden är svår att beskriva. Jenny har i många intervjuer för sin studie fått uppleva hur kvinnor ute i byarna endast är lediga när de sover och därför kändes det här arrangemanget lite extra viktigt!

Här kommer lite bilder från dagen.

IMG_4296

Nationalsång och flaggresning stod först på agendan.

 

Den här tjejen ledde en av skolklassernas rutin med ett stort engagemang. Helt klart bäst av alla och en djävel med vissepippan!

Den här tjejen ledde en av skolklassernas rutin med ett stort engagemang. Helt klart bäst av alla och en djävel med visselpipan!

Kvinnorna ställer upp sig för att delta i dagens första tävling....

Kvinnorna ställer upp sig för att delta i dagens första tävling….

 

...för att sedan rusa iväg efter signalen. Det blev dock omstart då vissa kvinnor var lite väl snabba!

…för att sedan rusa iväg efter signalen. Det blev dock omstart då vissa kvinnor var lite väl snabba!

Här var det meningen att man skulle sönder ett lerkärl med förbundna ögon något endast två av kvinnorna lyckades med.

Här var det meningen att man skulle sönder ett lerkärl med förbundna ögon något endast två av kvinnorna lyckades med.

Vår NK kollega Shicka laddar för den bengaliska motsvarigheten av hela havet stormar aka. musical pillows!

Vår NK kollega Shicka laddar för den bengaliska motsvarigheten av hela havet stormar aka. musical pillows!

 

1 kommentar

Filed under Sanna

O Women, Where Are Thou?

Min relation till män här i Bangladesh är speciell. På Nijera Koris kontor fungerar relationen mellan män och kvinnor, utifrån vad jag kan se, ungefär som på en vanlig svensk arbetsplats. Jag får möjlighet att skapa band till personer från båda könen och jag känner att jag räknas som något mer än bara mitt kön, eller min hudfärg för den delen. Men så fort jag sätter min fot utanför kontorets trygga sfär blir allt annorlunda.

När jag tar en promenad genom den lilla staden återkommer samma typ av beteende. Folk förväntar sig att jag i ur och skur ska reagera på tillrop, visslingar och blickar med ett leende och att jag ska stanna och tillmötesgående besvara alla frågor om vem jag är och hur min familjesituation ser ut. Det här är förståeligt på många sätt då det är väldigt ovanligt att det kommer utlänningar till Kumarkhali och många har aldrig sett en västerlänning utanför tv-rutan (som de själva beskriver det). Jag har mycket överseende med att blotta synen av mig är spännande och att många frågor poppar upp, så oftast svarar jag trevligt. Det som stör mig är dock att det till absolut största del är män som tar denna plats och tycker sig ha rätten till min uppmärksamhet.

De patriarkala strukturerna på landsbygden i Bangladesh är extremt starka och Kumarkhali är inget undantag. Kvinnors plats är i hemmet och de flesta rör sig inte utanför om det inte är absolut nödvändigt. Gatorna är därför till största del fyllda av män, med undantag för flickor och en del yngre kvinnor som rör sig mellan hemmet och skolan. Denna observation gör mig så oerhört bitter för jag har genom intervjuer för min studie lärt vad detta beror på.

För det första finns det alltid en säkerhetsrisk som kvinnor måste ta hänsyn till eller att grannarna ska börja snacka huruvida hon är en bra fru eller inte om hon lämnar sitt hem. Det finns dock en viktigare orsak till bristen på kvinnor i det offentliga rummet, och det är tid. För jag vet att medan män rör sig ledigt och obehindrat på gatorna, eller tar en lugn morgonstund med en kopp te vid ett av alla snack-stalls längs vägen, finns det en fru som sliter där hemma. På hemmafruns schema står det att få ihop dagens tre mål till familjen, samla ved, hämta vatten, städa, tvätta, se till att barnen sköter skolan. Hon ska också gärna hinna med att bidra ekonomiskt till familjen genom att utföra någon form av inkomstgenerande aktivitet hemifrån som exempelvis brodering.

Jag har i mina intervjuer frågat både män och kvinnor om de själva och deras partner under dagen har någon fri tid som de kan disponera som det vill. I alla familjer hade mannen tillgång till fri tid, som ofta spenderades utanför hemmet, medan sju av åtta kvinnor endast har ”ledigt” när de sover. Så även om gatorna skulle vara säkra för kvinnor att röra sig fritt på, vilket de i nuläget inte är, skulle de förmodligen ändå inte ha tid att lämna hemmet. Bristen på kvinnor i det offentliga rummet är därför ett väldigt tydligt resultat av hur djupt ojämställt arbetsfördelningen i hemmet är. Så när jag går förbi ett gäng relaxande te-drickandes män på mina promenader kan jag inte låta bli att bli lite bitter och stirra argt mot dem.

Ibland får jag också känslan av att jag bara är en bricka i ett spel som killgängen jag passerar spelar. Vem vågar fråga den mest utmanande frågan, hojta högst eller sladda med cykeln närmast västisen? Precis som i Sverige får ett sådant här beteende hos grupper av män och pojkar i Sverige ofta passera som oskyldigt och harmlöst. Jag vet dock att detta är ett tecken på ett större problem. Många familjer i Bangladesh väljer idag att gifta bort sina flickor tidig på grund av att de riskerar att råka ut för trakasserier som kan skada deras ”heder”. Även om jag personligen inte känner mig hotad av dessa upptåg när jag vandrar runt i Kumarkhali gör dessa utspel mig otroligt förbannad. Jag vet nämligen att det kanske börjar med en oskyldig blick eller ett tillrop, men att gränsen sällan går där. För de kvinnor som exempelvis måste ta sig till skolan utgöra detta ett reellt hot varje dag och de kan inte göra som jag, stålsätta sig och bara gå vidare. Mäns beteende i det offentliga rummet påverkar kvinnors framtid och är en stor bidragande orsak till att de tvingas leva stora delar av sina liv inom hemmets fyra väggar.

Så min relation till män är i många fall aningen krystad här. Med statistik om våldsfrekvensen i hemmet (9 av 10 män använder våld mot sin fru) i bakhuvudet, kunskap om kvinnors arbetsbörda och mäns icke-ifrågasatta beteende i det offentliga rummet kan jag inte låta bli att misstänka all män att vara potentiella skitstövlar. Jag är ledsen om detta inlägg blev aningen generaliserade och jag vet att det finns en hel gråskala här, men jag känner inte för att nyansera detta just nu. Jag är lite för bitter. Ibland har jag sådana dagar här i Bangladesh, och idag är en sådan dag. Punkt.

/Jenny

På morgonpromenad genom Kumarkhali, en grå men sval morgon. Inte en kvinna i sikte, som vanligt...

På morgonpromenad genom Kumarkhali, en grå men sval morgon. Inte en kvinna i sikte, som vanligt…

1 kommentar

Filed under Jenny