Tag Archives: Kumarkhali

Uppmärksamhet

Tiden i Kumarkhali är över. I fredags packade jag och Sanna hop våra saker, kramade om alla kollegor en sista gång och hoppade på en buss mot Dhaka. Här ska vi nu spendera den sista månaden med att slipa på våra rapporter och avsluta vår praktik på huvudkontoret. Det var med blandade känslor jag lämnade fältkontoret. Jag känner mig rätt färdig med livet på landsbygden just nu, är jätteglad för allt jag fått se och nöjd med den data jag lyckats samla in till min studie. Samtidigt var det rätt sorgligt att säga hej då till alla för att på grund av språkbarriären vet jag att det kommer att bli väldigt svårt att hålla kontakten.

Den sista tiden på fältkontoret var allt annat än slow. Jag skulle kunna sammanfatta det med att det varit firandes tid och för den som som missat Sannas senaste inlägg om  Victory Day kan jag rekommendera att läsa det här. Vi var också med om en annan form av festlighet, en “cultural long-march”,  som är något som Nijera Kori anordnar två gånger om året i Kumarkhali. Detta innebär kort sammanfattat att personalen tillsammans med ett gäng medlemmar och en orkester vandrar genom ett antal byar och stannar på utvalda platser för att sprida organisationens budskap genom att spela upp pjäser, sjunga sånger och hålla inspirerande tal. Detta är ett effektivt sätt att nå ut och varje gång värvas nya medlemmar och fler grupper startas upp. 33 km avverkades, 17 byar passerades och runt 1800 personer nåddes av aktiviteten och det är rätt imponerade siffror i detta sammanhang tycker jag! Det var ett spännande event att vara med på men efter fyra stopp på minst tre timmar vardera hade vi snart tittat oss igenom hela dramauppsättningar och tröttnat lite på att folk i byarna ibland verkade tycka att det var mer intressant att fota och stirra på oss istället för att lyssna på Njera Koris budskap. Så vi valde att avlägsna oss inför sista sessionen och åka hem och få lite egentid på vårt rum istället.

Det här med uppmärksamheten en får, från bybor, medlemmar och personalen på kontoret, har jag funderat rätt mycket på på senaste. I början hade jag mycket överseende med detta och så fort vi blev tillfrågade att träffa någon “viktig” person, vara med på bild, hålla tal på ett möte eller liknande kändes det okej att säga ja och bjuda lite på sig själv. Det handlar ju för det mesta om att det är sjukt ovanligt att västisar kommer hit och att folk vill veta vilka vi är och behandla oss lite extra väl som de gäster vi är. Men mot slutet av vår fältvistelse började jag känna hur påfrestande det här faktiskt är, blev mer och mer frustrerad och kände också ibland obehag inför många av de situationer jag hamnade i.

Det blev mot slutet till exempel blivit svårare för mig att ta mina morgonpromenader i ensamhet då fler och fler, och framförallt unga män, uppmärksammat att jag brukade vara ute och gå och började nu vänta på mig på vägen för att få snacka. Ofta verkade den underliggande agendan vara att få en bild eller så hade de med en kompis som de vill visa upp mig för. Ibland kunde också random folk helt annonserat komma till kontoret för att få en glimt av oss och då Nijera Kori är en väldigt öppen och inkluderande organisation blev de ofta inbjudna att stanna på lunch eller snacksa med oss. Det här resulterade i de flesta fall i en lång stirr-fest som så klart var ganska påfrestande och detta verkade inte riktigt vara något som personalen här på kontoret hade så mycket insikt i.

Något som jag tycker varit bland det svåraste med all uppmärksamhet är att om en ger minsta lilla vink, det räcker typ med att vara trevlig och le, kommer någon garanterat att misstolka detta, ta det som en invit och inom kort har du fått en stalker på halsen. Det här är tyvärr ingen överdrift utan en trist sanning och det gör att jag hela tiden tvingats hålla folk på långt avstånd. I ett land där en redan är rätt socialt utanför på grund av språket gör ju det här att det blir ännu svårare att skapa relationer. Förutom kollegorna på kontoret har jag haft svårt att få närmare kontakt med någon i Kumarkhali och det är mycket beroende på att folk hela tiden beter sig så himla konstigt och onaturligt runt omkring oss, eller att vi beter oss så konstigt att folk reagerar med att bete sig konstigt tillbaka. Det hela resulterar i alla fall i att det liksom inte går att närma sig någon utan att det blir fel och det känns verkligen som en försluts för att det är ju relationer och att träffa folk som berikar upplevelsen på en ny plats.

En till sak som jag också haft svårt att vänja mig vid är att vi konstant blev tillfrågade att ge vår syn på folks arbete, sammanfatta ett möte utifrån vår synvinkel och ge tips på vad folk kan göra för att leva ett bättre liv. Trots att vi alltid var väldigt noga med att förklara att vi är studenter och här för att lära och att vi inte sitter inne på några svar fick vi automatiskt ta den rollen och det är så tydligt att det bara har att göra med färgen på vår hud och det faktum att vi kommer från ett rikt land. Inför den kulturella marschen ville kontoret att vi efter varje stopp i byarna skulle sammanfatta och utvärdera framträdandet och säga vad folk skulle tycka om detta. Här fick jag verkligen kämpa för att få dem att förstå att jag inte alls känner mig bekväm med det då själva marschen tillhör medlemmarna och vem är jag att säga vad de ska tycka om pjäserna och sångerna? Jag fick verkligen vara hård och sätta ner foten ordentligt för att få dem att ge med sig. Tyvärr tror jag att de blev rätt besvikna och de verkar inte riktigt vilja förstå problematiken i att jag som vit, rik, västerlänning kommer till ett före detta koloniserat land och intar en roll där jag ska berätta hur de ska tänka, leva och utvecklas. Jag kände i alla fall att jag utifrån mitt handlingsutrymme i detta läge tog ansvar och i alla fall försökte förhindra att spä på koloniala myter ytterligare. Många gånger är det dock svårt att göra detta aktivt då så mycket av dem här resonemangen florerar ovanför våra huvudet och det är svårt att ens bemöta bilden. Till exempel som en gång då en person som höll ett tal på ett större möte avslutade med att typ säga “Vi är redo att följa er väg och utvecklas. Säg vad vi ska göra och vi kommer att göra det”. När det finns möjlighet att svara på sådana påstående gör jag det alltid men i detta fall gick programmet vidare och på grund av fördröjning i tolkning osv. fick vi bara låta det hela passera… Frustrerande är bara förnamnet.

Som ni säkert räknat ut vid det här laget ser jag nu rätt mycket fram emot att leva ett lite mer anonymt liv de sista veckorna här i Dhaka. Även om det varit rätt mycket hattande och resande för oss har jag verkligen uppskattat att vi fått möjligheten att se både landsbygd och stad. Kontrasterna berikar verkligen och det gör också att en pallar med de utmaningar en ställs inför som praktikant.

Julen kommer att “firas” i Dhaka med Emma som kommer tillbaka från Thanapara i morgon (måndag) och det ska bli så fint att få återförenas, även om vi kommer att sakna Isabelle mycket som lämnade Bangladesh för någon vecka sedan. Eventuellt åker jag och Sanna upp till Srimangal i norra Bangladesh och ett teodlingsområde mellan jul och nyår. Säkert är i alla fall att vi ska ha lite ledigt, och det ser jag fram emot!

//Jenny

Här kommer lite bilder från senaste tiden i Kumarkhali:

Badminton är tydligen en vintersport och det märks av att det är säsong nu. Överallt spelas det!

Badminton är tydligen en vintersport och det märks av att det är säsong nu. Överallt spelas det!

Cultural long-march, Nijera Kori 2014

Peppat gäng redo för cultural long-march!

Inspirerande tal av en av Nijera Koris medlemmar Rajia.

Inspirerande tal av en av Nijera Koris medlemmar Rajia under marschen.

Dans och sång och för första gången på flera dagar lyste och värmde solen, härligt!

Dans och sång och för första gången på flera dagar lyste och värmde solen, härligt!

Vi fick alla fina hattar så att det skulle synas att vi var med i marschen. Sanna var mycket nöjd med sin!

Vi fick alla fina hattar så att det skulle synas att vi var med i marschen. Sanna var mycket nöjd med sin!

Fullsatt, typ, vid by nummer tre.

Fullsatt, typ, vid by nummer tre.

Risfälten gapar nu tomma då skördetiden precis är över.

Risfälten gapar nu tomma då skördetiden precis är över.

När språket tryter förösker vi ha kul med kroppen istället. Här försöker vi lära kollegorna och deras barn att göra "ugglan".

När språket tryter förösker vi ha kul med kroppen istället. Här försöker vi lära kollegorna och deras barn att göra "ugglan".

När språket tryter förösker vi ha kul med kroppen istället. Här försöker vi lära kollegorna och deras barn att göra ”ugglan”.

På eftermiddagspromenad med kontoret för att insupa stämningen vi floden. Det är verkligen vackert där så här års!

På eftermiddagspromenad med kontoret för att insupa stämningen vi floden. Det är verkligen vackert så här års!

På veckomöte med en kvinnogrupp. Här samlas det in pengar till gruppen spar"bank" som används som gemensam buffert om något oväntat skulle hända ex. om någon skulle bli sjuk och behöver vård.

På veckomöte med en kvinnogrupp. Här samlas det in pengar till gruppen spar”bank” som används som gemensam buffert om något oväntat skulle hända ex. om någon skulle bli sjuk och behöver vård.

Kobajs på pinne på tork. Detta används som ved vid matlagning då det håller längre än vanlig ved och är lättare tillgängligt än trä och pinnar.

Kobajs på pinne på tork. Detta används som ved vid matlagning då det håller längre än vanlig ved och är lättare tillgängligt än trä och pinnar.

Lämna en kommentar

Filed under Jenny

Victory day i Kumarkhali

I år är det 43 år sedan Bangladesh och dess allierade  vann över Pakistan i deras kamp för Bangladeshs självständighet, ett krig som än idag är  mycket levande. De senaste åren har ett stort antal personer blivit åtalade och dömda för krigsförbrytelser i de pågående och mycket omstridda krigstribunalerna som många utomstående anser vara politiskt motiverade.

Jag trodde väl ändå, kanske lite naivt, att man just denna dag skulle lämna de värsta politiska påhoppen där hemma och istället njuta av och fira landets frihet. Jag hade fel.

”Awami League means Freedom Fighter, Freedom fighter means Awami League”

De många representanterna för regeringspartiet Awami league tog varje tillfälle i akt att framhäva sitt parti som de enda som stridit för Bangladesh under kriget. Dessutom rasade många över hur BNP ljuger eller försöker förvränga historien genom att smutskasta AL- politiker och följare.

Kasta sten i glashus skulle jag nog kalla det.

Dagen för mig och Jenny började hursomhelst med att stiga upp tidigt för att höja flaggan och sjunga Bangladeshs nationalsång på Nijera Koris innergård, en sång jag nu har lärt mig de två första raderna av! För att sedan bege oss till platsen där de som dog i Kumarkhali under kriget begravts för att lämna blommor och en liten photo shoot.

Därefter blev det parad där vi lite hipp som happ (eller kanske inte) hamnade precis bakom hedersgästerna och talarpodiet så att vi nu finns med på alla bilder. Efter några inledande tal som sa att Sheik Hasina hade lett landet till framgång och lycka (!) så började områdets skolor marschera och uppträda något som både var fint och obehagligt. Jag personligen har ju ett ganska dåligt förhållande till nationalism och att se barn marschera som militärer varav en med en plast k-pist  gjorde inte saken bättre. Däremot kan man inte låta bli att le åt barn som under lång tid tränat in olika rutiner och vars stolthet över att äntligen får visa upp dem var så uppenbar. En av barnen idag var vår kollega Taslimas dotter så hon fick extra mycket applåder, tyvärr kom hennes skolas rutin endast på andra plats i paradtävlingen ett beslut som de inte var nöjda med. Detta i och med pojkskolan som vann klart bröt mot flera av tävlingsreglerna och trots  välformulerade protester från en av de tävlande flickorna  så ändrades inte beslutet, istället fick flickan en klapp på kinden av den kvinnliga domaren.

Därför var det en stor lättnad att få gå till ett evenemang organiserat enbart för kvinnor i Kumarkhali arrengerat bland annat av Nijera Kori. Känslan av att för första gången sen vi kom till Bangladesh se gifta kvinnor bara ha det roligt och njuta av solen och fritiden är svår att beskriva. Jenny har i många intervjuer för sin studie fått uppleva hur kvinnor ute i byarna endast är lediga när de sover och därför kändes det här arrangemanget lite extra viktigt!

Här kommer lite bilder från dagen.

IMG_4296

Nationalsång och flaggresning stod först på agendan.

 

Den här tjejen ledde en av skolklassernas rutin med ett stort engagemang. Helt klart bäst av alla och en djävel med vissepippan!

Den här tjejen ledde en av skolklassernas rutin med ett stort engagemang. Helt klart bäst av alla och en djävel med visselpipan!

Kvinnorna ställer upp sig för att delta i dagens första tävling....

Kvinnorna ställer upp sig för att delta i dagens första tävling….

 

...för att sedan rusa iväg efter signalen. Det blev dock omstart då vissa kvinnor var lite väl snabba!

…för att sedan rusa iväg efter signalen. Det blev dock omstart då vissa kvinnor var lite väl snabba!

Här var det meningen att man skulle sönder ett lerkärl med förbundna ögon något endast två av kvinnorna lyckades med.

Här var det meningen att man skulle sönder ett lerkärl med förbundna ögon något endast två av kvinnorna lyckades med.

Vår NK kollega Shicka laddar för den bengaliska motsvarigheten av hela havet stormar aka. musical pillows!

Vår NK kollega Shicka laddar för den bengaliska motsvarigheten av hela havet stormar aka. musical pillows!

 

1 kommentar

Filed under Sanna

Att leva för jobbet eller jobba för att leva

Under min tid här på fältkontoret i Kumarkhali så har jag funderat mycket på det här med balansen mellan jobb och fritid.

För många i Sverige är jobbet något man gör för att sedan gå hem och börja leva, umgås med vänner och familj, åka iväg på en resa, träna och gå på bio. Men för personalen på Nijera Koris fältkontor ser situationen helt annorlunda ut de bor nämligen på kontoret och har mellan 30-50 dagar ledigt om året beroende på avståndet till deras hem. Det innebär att de spenderar högst 1-1/2 månad med sin familj och de flesta på kontoret i Kumarkhali är gifta och har barn! Medans två av mina kvinnliga kollegor har sina döttrar boendes med dem på kontoret så är männen skilda från sina barn under majoriteten av året. Att vara borta från sin familj under en sådan lång tid känns för mig som en otroligt stor uppoffring och något som placerar en stor börda på deras respektive som även de har ett arbete att sköta utöver barnen.

Att man bli påverkad av sin omgivning är ju inget nytt och även om man ibland försöker vara lite ledig så är det svårt att faktiskt ta helt ledigt här. Jag hamnar lätt i jobbdiskussioner även på ”fritiden” med fältkontorets personal, med Jenny eller skriver på en rapport eller två under alla tider på dygnet. Kanske är det för att vi inte har jättemycket att göra förutom att jobba vilket gör att tiden behöver fyllas ut men framförallt känns det också helt fel att bara ta det lugnt när alla kollegor far runt dagarna i ända. I och med att både jag och Jenny gör självständiga studier är det också ett ständigt funderande på problemformuleringar, analysmetoder och förklaringsmodeller, något som är oerhört svårt att stänga av när närområdet erbjuder ett kraftigt begränsat utbud av distraktioner.

Men vad är det då som får personalen här i Kumarkhali att stanna kvar eller ens välja Nijera Kori från början?

För vissa är det en barndomsdröm och en stark solidaritetskänsla medan det för vissa handlar om ett djupt rättvisepatos. Gemensamt för allihop på kontoret är i alla fall att ingen ämnar sluta inom en översiktlig tid. Även om jag beundrar deras engagemang att ge upp så mycket för någon annans skull och hoppet om ett bättre samhälle så undrar jag hur mycket jag egentligen skulle vara beredd på att ge upp och vad det då säger om mig som person. Är det själviskt att inte ge upp allt för ett arbete som gynnar andra?

Lämna en kommentar

Filed under Sanna

O Women, Where Are Thou?

Min relation till män här i Bangladesh är speciell. På Nijera Koris kontor fungerar relationen mellan män och kvinnor, utifrån vad jag kan se, ungefär som på en vanlig svensk arbetsplats. Jag får möjlighet att skapa band till personer från båda könen och jag känner att jag räknas som något mer än bara mitt kön, eller min hudfärg för den delen. Men så fort jag sätter min fot utanför kontorets trygga sfär blir allt annorlunda.

När jag tar en promenad genom den lilla staden återkommer samma typ av beteende. Folk förväntar sig att jag i ur och skur ska reagera på tillrop, visslingar och blickar med ett leende och att jag ska stanna och tillmötesgående besvara alla frågor om vem jag är och hur min familjesituation ser ut. Det här är förståeligt på många sätt då det är väldigt ovanligt att det kommer utlänningar till Kumarkhali och många har aldrig sett en västerlänning utanför tv-rutan (som de själva beskriver det). Jag har mycket överseende med att blotta synen av mig är spännande och att många frågor poppar upp, så oftast svarar jag trevligt. Det som stör mig är dock att det till absolut största del är män som tar denna plats och tycker sig ha rätten till min uppmärksamhet.

De patriarkala strukturerna på landsbygden i Bangladesh är extremt starka och Kumarkhali är inget undantag. Kvinnors plats är i hemmet och de flesta rör sig inte utanför om det inte är absolut nödvändigt. Gatorna är därför till största del fyllda av män, med undantag för flickor och en del yngre kvinnor som rör sig mellan hemmet och skolan. Denna observation gör mig så oerhört bitter för jag har genom intervjuer för min studie lärt vad detta beror på.

För det första finns det alltid en säkerhetsrisk som kvinnor måste ta hänsyn till eller att grannarna ska börja snacka huruvida hon är en bra fru eller inte om hon lämnar sitt hem. Det finns dock en viktigare orsak till bristen på kvinnor i det offentliga rummet, och det är tid. För jag vet att medan män rör sig ledigt och obehindrat på gatorna, eller tar en lugn morgonstund med en kopp te vid ett av alla snack-stalls längs vägen, finns det en fru som sliter där hemma. På hemmafruns schema står det att få ihop dagens tre mål till familjen, samla ved, hämta vatten, städa, tvätta, se till att barnen sköter skolan. Hon ska också gärna hinna med att bidra ekonomiskt till familjen genom att utföra någon form av inkomstgenerande aktivitet hemifrån som exempelvis brodering.

Jag har i mina intervjuer frågat både män och kvinnor om de själva och deras partner under dagen har någon fri tid som de kan disponera som det vill. I alla familjer hade mannen tillgång till fri tid, som ofta spenderades utanför hemmet, medan sju av åtta kvinnor endast har ”ledigt” när de sover. Så även om gatorna skulle vara säkra för kvinnor att röra sig fritt på, vilket de i nuläget inte är, skulle de förmodligen ändå inte ha tid att lämna hemmet. Bristen på kvinnor i det offentliga rummet är därför ett väldigt tydligt resultat av hur djupt ojämställt arbetsfördelningen i hemmet är. Så när jag går förbi ett gäng relaxande te-drickandes män på mina promenader kan jag inte låta bli att bli lite bitter och stirra argt mot dem.

Ibland får jag också känslan av att jag bara är en bricka i ett spel som killgängen jag passerar spelar. Vem vågar fråga den mest utmanande frågan, hojta högst eller sladda med cykeln närmast västisen? Precis som i Sverige får ett sådant här beteende hos grupper av män och pojkar i Sverige ofta passera som oskyldigt och harmlöst. Jag vet dock att detta är ett tecken på ett större problem. Många familjer i Bangladesh väljer idag att gifta bort sina flickor tidig på grund av att de riskerar att råka ut för trakasserier som kan skada deras ”heder”. Även om jag personligen inte känner mig hotad av dessa upptåg när jag vandrar runt i Kumarkhali gör dessa utspel mig otroligt förbannad. Jag vet nämligen att det kanske börjar med en oskyldig blick eller ett tillrop, men att gränsen sällan går där. För de kvinnor som exempelvis måste ta sig till skolan utgöra detta ett reellt hot varje dag och de kan inte göra som jag, stålsätta sig och bara gå vidare. Mäns beteende i det offentliga rummet påverkar kvinnors framtid och är en stor bidragande orsak till att de tvingas leva stora delar av sina liv inom hemmets fyra väggar.

Så min relation till män är i många fall aningen krystad här. Med statistik om våldsfrekvensen i hemmet (9 av 10 män använder våld mot sin fru) i bakhuvudet, kunskap om kvinnors arbetsbörda och mäns icke-ifrågasatta beteende i det offentliga rummet kan jag inte låta bli att misstänka all män att vara potentiella skitstövlar. Jag är ledsen om detta inlägg blev aningen generaliserade och jag vet att det finns en hel gråskala här, men jag känner inte för att nyansera detta just nu. Jag är lite för bitter. Ibland har jag sådana dagar här i Bangladesh, och idag är en sådan dag. Punkt.

/Jenny

På morgonpromenad genom Kumarkhali, en grå men sval morgon. Inte en kvinna i sikte, som vanligt...

På morgonpromenad genom Kumarkhali, en grå men sval morgon. Inte en kvinna i sikte, som vanligt…

1 kommentar

Filed under Jenny

En genusforskares vardag i Kumarkhali

Efter lite drygt två veckors sammanhängande period här i Kumarkhali, med undantag för en blixtutryckningsresa till Dhaka för att fixa tågbiljetter till Indien, har jag äntligen kommit in i någon form av vardag här.

Jag går oftast upp lite tidigare än de andra för att slippa trafiken vid den delade toaletten vi har på ”kvinnovåningen” där vi bor, men också för att utnyttja de få svalare timmarna på morgonen till att ta en promenad längs med Gorai flodens. När jag kommer tillbaka är frukosten bestående av stekt ägg, roti (bröd) och grönsakscurry serverad och tillsammans med resten av personalen tar vi ett morgonmöte för att planera dagen. Jag spenderar sedan största delen av dagen, med avbrott för lunch, snacks och middag, framför min dator skrivandes på den rapport som jag fått som huvudsyssla att skriva för Nijera Kori, eller så jobbar jag med någon av Svalornas informationsuppgifter. Tiden går fort och på kvällen försöker jag och Sanna låtsas som att vi går från jobbet (vårt gemensamma skrivbord i vårt rum) och blir lediga genom att ta en sväng till marknaden, göra lite yoga eller kolla på något avsnitt av en serie.

Vissa dagar är dock lite extra göttiga och det är då ett gruppmöte eller djupintervju är inplanerade. För det är verkligen dessa inslag som är höjdpunkten med att bo på fältkontoret och det är vid mötet med människorna som bor i byarna och som engagerar sig i Nijera Kori’s arbete som jag lär mig som mest. Ett 15-tal olika gruppmöten och fem djupintervjuer har jag hunnit med hittills och resultaten har varit mycket intressanta.

Huvudfokus för studien är att titta på hur könsrollerna, uppdelningen av hushållsarbete och beslutsfattande ser ut på familjenivå och hur detta kan kopplas till Svalornas och Nijera Kori’s programmål att öka kvinnor deltagande och beslutfattande på hushållsnivå. Nijera Kori och tidigare fristående utvärderingar har antytt att framgångarna varit stora när det kommer till organisationens påverkan på kvinnors rörelsefrihet, ledarskap och möjlighet att delta i aktiviteter utanför hemmen, som exempelvis vid möten, trainings och demonstrationer. Det verkar dock som att effekterna inte är fullt lika stora inom hemmets sfär och att det här fortfarande är ganska ojämställdhet när det kommer till beslutfattande och kvinnors och mäns rollfördelning. Varför är det så, och hur kan Nijera Kori och Svalorna adressera detta bättre i framtiden? Detta hoppas jag att min studie kommer att kunna säga något om när den är klar.

Egentligen är det ganska fantastiskt att jag är här och gör detta. Det slog mig igår när jag gjorde en intervju med en kvinna i en by 30 minuters färd med cykelkärra från fältkontoret. Här sitter liksom jag. Jag har blivit inbjuden till den här kvinnan längst ut på landsbygden. Vi känner inte varandra men jag får trots det slå mig ner i hennes hem och får ställa frågor om hennes privataste privatliv. Hon tar sig tid, fast än det gör att hon missar värdefulla arbetstimmar, och hon delar med sig och försöker svara på mina ibland ganska svåra och krävande frågor. För stunden möts våra olika världar, och jag vill tro att även hon får ut något av vårt samtal och att det inte bara är jag som lär. Att mina frågor kanske väcker någon ny tanke även hos henne och att vårt möte ger perspektiv. Oavsett är jag djupt ödmjuk inför mitt uppdrag här och tar min uppgift på största allvar, och jag kommer att göra allt för att försöka förmedla berättelser som hennes på bästa möjliga sätt i min slutgiltiga rapport.

/Jenny

Och här kommer lite vardagsbilder:

Bilder från Kumarkhali och några av de morgon och eftermiddagspromenader jag tagit.

Den här ponden går jag ofta förbi på min morgonrunda.

DSC_7805

Nere vid Gorai river är det många som tar sig en te och lite snacks för att njuta av brisen och utsikten

Liv och rörelse vid floden.

Liv och rörelse nere vid floden.

Frukost, lunch, eftermiddagssnacks och middag intas i köket och gärna tillsammans med resten av personalen på fältkontoret.

Frukost, lunch, eftermiddagssnacks och middag intas i köket och gärna tillsammans med resten av personalen på fältkontoret.

Marknad med färsk frukt och grönsaker bredvid tågrälsen.

Marknad med färsk frukt och grönsaker bredvid tågrälsen.

2 kommentarer

Filed under Jenny, Nijera Kori

Social och tankemässig mobilisering

Vid ankomsten till Dhaka från lugna Kumarkhali i fredags blev hettan, ljudnivån och trafiken åter påtaglig. Men det känns också fint att vara tillbaka och återse de många trevliga kollegorna på huvudkontoret, att få ta del av storstadens utbud och spendera tid med vår käre granne på guesthouset högst upp i Nijera Koris byggnad. Anledningen till att vi är tillbaka i Dhaka är att vi de kommande dagarna ska diskutera med vår handledare Khushi lite mer kring hur vårt arbete kommer att se ut här framöver. Som huvuduppgift kommer vi båda att skriva en rapport baserat på fältintervjuer med Nijera Koris medlemmar i Kumarkhali och fokus för studien kommer att vara dels något som de tycker att de skulle ha användning av för att förbättra sitt arbete men också något som vi är intresserade av och har kunskap inom.

Nijera Koris arbete utgår från en metod som bygger på att mobilisera de allra fattigaste samhällena på landsbygden och bygga upp deras kapacitet att själva utkräva sina rättigheter gentemot beslutsfattare på lokal nivå. Genom att skapa grupper om 20-30 personer, separata för män och kvinnor, informerar Nijera Kori om jämställdhet, medborgerliga och mänskliga rättigheter och bygger upp bybornas självförtroende att arbeta för en bättre framtid. Sakta men säkert mobiliseras fler grupper, grupper blir till byar och till slut täcks hela områden med Nijera Koris medlemmar. Tillsammans kräver de sin rätt till exempelvis tillförlitlig sjukvård och odlingsbar mark, avskaffande av tidiga äktenskap och dowry (hemgift) eller att se till att de som begår ett brott fälls och inte kommer undan med mutor.

Veckan på fältkontoret spenderades med att besöka ett antal möten med dessa grupper som tillsammans skapat stor förändring i sina byar och i sina egna liv. Det är häftigt att lyssna på vilken förändring de lyckas skapa och vilka möjligheter mänskliga resurser och ett kollektivt tänkande kan ge. Mycket inspirerande och tankeväckande för någon som är uppvuxen i ett land som Sverige där det individualistiska perspektivet är väldigt starkt. Kanske hämmar detta tankesätt till och med oss ibland då vi istället för att enas kring medmänsklig och solidarisk utveckling är så upptagna med av att välja vad vi som individer ska göra med våra liv? Tankarna och reflektioner som Kumarkhali-veckan framkallat ska jag nu ta mig en riktig funderare kring och förhoppningsvis lyckas formulera något forskningsbart på. Fortsättning följer.

/Jenny

DSC_6959

Vårt hem i Kumarkhali. På bilden ses från vänster Sanna, vår tolk Zannat, Shikka som är koordinater på kontoret, två av NKs medlemmar och vår kock Mahidel.

DSC_7036

Bara ett stenkast bort breder risfälten ut sig.

DSC_7024

Vanligaste sättet att färdas på är med van. På denna kärra sitter Riporna och Taslima som jobbar på NK och som under veckan drog med oss på många intressanta gruppmöten. För övrigt sjukt imponerade att de pallar jobba i fält i dessa saris…

DSC_7002

Så här såg många av de mötena vi deltog vid ut. Gruppen vi kom för att träffa bestod ofta av ungefär 20-30 medlemmar men vid slutet av mötet hade ryktet om vår närvaro ofta spridit sig och halva byn närmat sig vår ring.

DSC_7012

Färgad tråd på tork för att säljas till någon av Kumarkhalis många små textilfabriker. Detta är ett arbete som många kvinnor kan utföra i anslutning till hemmet och som ger en extra inkomstkälla för hushållen.

DSC_7045

I slutet av regnperioden måste en fortfarande vara beredd på att himlen när som helst kan öppna sig. Här var vi som tur var skyddade i en affär.

1 kommentar

Filed under Jenny

Kampen fortsätter

Vi lämnade Dhaka tidigt i fredags morse för att ta oss ungefär fyra till sex timmar (beroende på trafik) västerut till den lilla staden Kumarkhali. Här ska jag och Sanna spendera den största delen av vår vistelse i Bangladesh och ta del av Nijera Koris arbete med landlösa grupper och deras kamp för ökade rättigheter. Målet är en rapport, vars ämne fortfarande är under konstruktion, och vi kommer att basera den på intervjuer med organisationens medlemmar (byborna), fältpersonalen och andra relevanta aktörer vi möter.

Efter nästan två veckor i Dhaka var det ganska skönt att få lämna stadspulsen (läs oväsendet och föroreningarna) och istället få insupa lite frisk luft. Landskapet som susade förbi oss under bussfärden var otroligt grönt och frodigt och då det fortfarande är några veckor kvar på årets regnperiod var de översvämmade floderna, risfälten och gatorna många. En annan anledning till att de var lite extra skönt att ge sig iväg i fredags var att vi två dagar innan fått uthärda vårt första utegångsförbud. Anledningen var att oroligheter befarades bryta ut till följd av ett på onsdagen offentliggjort domstolsbeslut och en efterföljande hartal*.

Bangladeshs krigstribunal har det senaste året jobbat på i rask takt för att ta itu med en rad av de fruktansvärda krigsbrott som begicks under befrielsekriget från Pakistan 1971. Flera åtalade har dömts till döden och många av dessa tillhör oppositionspartierna Jamaat-e-Islami och Bangladesh National Party (BNP). I februari i år föll en dödsdom mot den populäre Jamaat-politikern Delwar Hossain Sayeede för de massvåldtäkter, mord och plundringar han ska ha beordrat och utfört. Efter detta följde en våg av demonstrationer och oroligheter med många döda och skadade som följd. Domen överklagades och i onsdags kom beskedet att dödsstraffet nedskrivs till livstids fängelse. Jamaat-supporters reagerade med ilska inför att Sayeede inte frisläpps, samtidigt kom skarp kritik från andra sidan som inte vill nöja sig innan de sett honom hängd. Demonstrationer uppstod runt om i landet och på torsdagen utlyste Jamaat en två dagar lång rikstäckande hartal. Med tidigare händelser i gott minne befarades därför att gatorna i Bangladesh återigen skulle bli osäkra att röra sig på.

Så fann vi oss plötsligt mitt i denna politiska konflikt och dragkamp som bara tillfälligt tycks varit nedtryck under ytan. Hartalen i torsdags och igår har genomförts under relativt lugna omständigheter, men än har vi inte sett slutet på de politiska och rättsliga striderna i detta land. Redan idag har oppositionspartierna gemensamt, med BNP i täten, utlyst ny rikstäckande hartal för att protestera mot en lagändring som ger staten större inflytande över landets domstolar. Det finns också mycket som tyder på att nya demonstrationer inom en snar framtid kan blossa upp mot den sittande regeringen Awami League och det icke legitima val som hölls i januari.

Efter att ha spenderat snart två veckor i landet är det tydligt att hartals och demonstrationer är en del av vardagen här idag. Att organisera sig och demonstrera mot det som anses vara fel eller orätt verkar vara djupt rotat i bengalers hjärtan, något som också organisationer som Nijera Kori tagit fasta på. I skuggan av de böljande gröna träden och den svalkande brisen från de öppna risfälten här i Kumarkhali fortsätter så också kampen. Medan demonstrationerna mot rikspolitiken just nu kanske främst är centrerad till de större städerna, pågår här en daglig strejk och motstånd mot lokala beslutsfattare. Folket kräver att få bli behandlade som människor och få tillgång till sina grundläggande rättigheter, och det är om detta jag och Sanna de kommande månaderna nu ska få lära mer om.

För den som är intresserad av att läsa mer om det politiska läget och bakgrund till dagsläget rekommenderas att spana in tidigare blogginlägg från förra årets praktikanter, exempelvis här.

/Jenny

* Generalstrejk, även kallad ”shut-down”, vilket innebär att gatorna töms och många arbetsplatser, fabriker, skolor, affärer stänger.

DSC_6922

Zannat, vår tolk, och Sanna på bilfärja över floden Padma på väg till Kumarkhali. 

DSC_6947

Högst upp i Nijera Koris tre våningar höga byggnad bor vi tillsammans med fyra andra kvinnor och två barn. Där nere kan en skymta de två kockarna Bakul och Mahidel förbereda kvällens middag beståendes av dhal (linsgryta), roti (bröd), stekt dim (ägg) och shobji (veg) curry.

DSC_6953

Utsikt från vårt fönster.

2 kommentarer

Filed under Jenny