Etikettarkiv: jämställdhet

Tiden i Kumarkhali är över. I fredags packade jag och Sanna hop våra saker, kramade om alla kollegor en sista gång och hoppade på en buss mot Dhaka. Här ska vi nu spendera den sista månaden med att slipa på våra rapporter och avsluta vår praktik på huvudkontoret. Det var med blandade känslor jag lämnade fältkontoret. Jag känner mig rätt färdig med livet på landsbygden just nu, är jätteglad för allt jag fått se och nöjd med den data jag lyckats samla in till min studie. Samtidigt var det rätt sorgligt att säga hej då till alla för att på grund av språkbarriären vet jag att det kommer att bli väldigt svårt att hålla kontakten.

Den sista tiden på fältkontoret var allt annat än slow. Jag skulle kunna sammanfatta det med att det varit firandes tid och för den som som missat Sannas senaste inlägg om  Victory Day kan jag rekommendera att läsa det här. Vi var också med om en annan form av festlighet, en “cultural long-march”,  som är något som Nijera Kori anordnar två gånger om året i Kumarkhali. Detta innebär kort sammanfattat att personalen tillsammans med ett gäng medlemmar och en orkester vandrar genom ett antal byar och stannar på utvalda platser för att sprida organisationens budskap genom att spela upp pjäser, sjunga sånger och hålla inspirerande tal. Detta är ett effektivt sätt att nå ut och varje gång värvas nya medlemmar och fler grupper startas upp. 33 km avverkades, 17 byar passerades och runt 1800 personer nåddes av aktiviteten och det är rätt imponerade siffror i detta sammanhang tycker jag! Det var ett spännande event att vara med på men efter fyra stopp på minst tre timmar vardera hade vi snart tittat oss igenom hela dramauppsättningar och tröttnat lite på att folk i byarna ibland verkade tycka att det var mer intressant att fota och stirra på oss istället för att lyssna på Njera Koris budskap. Så vi valde att avlägsna oss inför sista sessionen och åka hem och få lite egentid på vårt rum istället.

Det här med uppmärksamheten en får, från bybor, medlemmar och personalen på kontoret, har jag funderat rätt mycket på på senaste. I början hade jag mycket överseende med detta och så fort vi blev tillfrågade att träffa någon “viktig” person, vara med på bild, hålla tal på ett möte eller liknande kändes det okej att säga ja och bjuda lite på sig själv. Det handlar ju för det mesta om att det är sjukt ovanligt att västisar kommer hit och att folk vill veta vilka vi är och behandla oss lite extra väl som de gäster vi är. Men mot slutet av vår fältvistelse började jag känna hur påfrestande det här faktiskt är, blev mer och mer frustrerad och kände också ibland obehag inför många av de situationer jag hamnade i.

Det blev mot slutet till exempel blivit svårare för mig att ta mina morgonpromenader i ensamhet då fler och fler, och framförallt unga män, uppmärksammat att jag brukade vara ute och gå och började nu vänta på mig på vägen för att få snacka. Ofta verkade den underliggande agendan vara att få en bild eller så hade de med en kompis som de vill visa upp mig för. Ibland kunde också random folk helt annonserat komma till kontoret för att få en glimt av oss och då Nijera Kori är en väldigt öppen och inkluderande organisation blev de ofta inbjudna att stanna på lunch eller snacksa med oss. Det här resulterade i de flesta fall i en lång stirr-fest som så klart var ganska påfrestande och detta verkade inte riktigt vara något som personalen här på kontoret hade så mycket insikt i.

Något som jag tycker varit bland det svåraste med all uppmärksamhet är att om en ger minsta lilla vink, det räcker typ med att vara trevlig och le, kommer någon garanterat att misstolka detta, ta det som en invit och inom kort har du fått en stalker på halsen. Det här är tyvärr ingen överdrift utan en trist sanning och det gör att jag hela tiden tvingats hålla folk på långt avstånd. I ett land där en redan är rätt socialt utanför på grund av språket gör ju det här att det blir ännu svårare att skapa relationer. Förutom kollegorna på kontoret har jag haft svårt att få närmare kontakt med någon i Kumarkhali och det är mycket beroende på att folk hela tiden beter sig så himla konstigt och onaturligt runt omkring oss, eller att vi beter oss så konstigt att folk reagerar med att bete sig konstigt tillbaka. Det hela resulterar i alla fall i att det liksom inte går att närma sig någon utan att det blir fel och det känns verkligen som en försluts för att det är ju relationer och att träffa folk som berikar upplevelsen på en ny plats.

En till sak som jag också haft svårt att vänja mig vid är att vi konstant blev tillfrågade att ge vår syn på folks arbete, sammanfatta ett möte utifrån vår synvinkel och ge tips på vad folk kan göra för att leva ett bättre liv. Trots att vi alltid var väldigt noga med att förklara att vi är studenter och här för att lära och att vi inte sitter inne på några svar fick vi automatiskt ta den rollen och det är så tydligt att det bara har att göra med färgen på vår hud och det faktum att vi kommer från ett rikt land. Inför den kulturella marschen ville kontoret att vi efter varje stopp i byarna skulle sammanfatta och utvärdera framträdandet och säga vad folk skulle tycka om detta. Här fick jag verkligen kämpa för att få dem att förstå att jag inte alls känner mig bekväm med det då själva marschen tillhör medlemmarna och vem är jag att säga vad de ska tycka om pjäserna och sångerna? Jag fick verkligen vara hård och sätta ner foten ordentligt för att få dem att ge med sig. Tyvärr tror jag att de blev rätt besvikna och de verkar inte riktigt vilja förstå problematiken i att jag som vit, rik, västerlänning kommer till ett före detta koloniserat land och intar en roll där jag ska berätta hur de ska tänka, leva och utvecklas. Jag kände i alla fall att jag utifrån mitt handlingsutrymme i detta läge tog ansvar och i alla fall försökte förhindra att spä på koloniala myter ytterligare. Många gånger är det dock svårt att göra detta aktivt då så mycket av dem här resonemangen florerar ovanför våra huvudet och det är svårt att ens bemöta bilden. Till exempel som en gång då en person som höll ett tal på ett större möte avslutade med att typ säga “Vi är redo att följa er väg och utvecklas. Säg vad vi ska göra och vi kommer att göra det”. När det finns möjlighet att svara på sådana påstående gör jag det alltid men i detta fall gick programmet vidare och på grund av fördröjning i tolkning osv. fick vi bara låta det hela passera… Frustrerande är bara förnamnet.

Som ni säkert räknat ut vid det här laget ser jag nu rätt mycket fram emot att leva ett lite mer anonymt liv de sista veckorna här i Dhaka. Även om det varit rätt mycket hattande och resande för oss har jag verkligen uppskattat att vi fått möjligheten att se både landsbygd och stad. Kontrasterna berikar verkligen och det gör också att en pallar med de utmaningar en ställs inför som praktikant.

Julen kommer att “firas” i Dhaka med Emma som kommer tillbaka från Thanapara i morgon (måndag) och det ska bli så fint att få återförenas, även om vi kommer att sakna Isabelle mycket som lämnade Bangladesh för någon vecka sedan. Eventuellt åker jag och Sanna upp till Srimangal i norra Bangladesh och ett teodlingsområde mellan jul och nyår. Säkert är i alla fall att vi ska ha lite ledigt, och det ser jag fram emot!

//Jenny

Här kommer lite bilder från senaste tiden i Kumarkhali:

Badminton är tydligen en vintersport och det märks av att det är säsong nu. Överallt spelas det!

Peppat gäng redo för cultural long-march!

Inspirerande tal av en av Nijera Koris medlemmar Rajia under marschen.

Dans och sång och för första gången på flera dagar lyste och värmde solen, härligt!

Vi fick alla fina hattar så att det skulle synas att vi var med i marschen. Sanna var mycket nöjd med sin!

Fullsatt, typ, vid by nummer tre.

Risfälten gapar nu tomma då skördetiden precis är över.

När språket tryter förösker vi ha kul med kroppen istället. Här försöker vi lära kollegorna och deras barn att göra ”ugglan”.

På eftermiddagspromenad med kontoret för att insupa stämningen vi floden. Det är verkligen vackert så här års!

På veckomöte med en kvinnogrupp. Här samlas det in pengar till gruppen spar”bank” som används som gemensam buffert om något oväntat skulle hända ex. om någon skulle bli sjuk och behöver vård.

Kobajs på pinne på tork. Detta används som ved vid matlagning då det håller längre än vanlig ved och är lättare tillgängligt än trä och pinnar.