Etikettarkiv: hushållsarbete

by gunnarssonhanna | 22 oktober, 2015 · 19:18

Resa mellan sfärer och att ständigt vara avbrottet i vardagen

Det är helt knas, men snart har Isis och jag varit hela två veckor i Thanapara. Tiden har gått så himla fort, men samtidigt så himla långsamt. Frustration är en känsla som, för mig, varit frekvent närvarande. Frustration över att inte få röra sig som en är van vid, och vill kunna röra sig. Att alltid behöva fråga polisen om lov så fort vi ska lämna organisationens område. Frustration över att mer eller mindre alla engelskspråkiga är män. Sfärerna är så väldigt bestämda, kvinnor gör vad kvinnor gör och män gör vad män gör. Språket förvisar oss alltså i många fall till den sfär där män med längre utbildning befinner sig. Det är hemskt intressant det med, men ibland kan jag verkligen känna just en frustration av att inte kunna prata med en kvinna. Att deras vardag och deras funderingar ligger bortom en enorm barriär av språk och också rörlighet. Kvinnornas sfär är ju väldigt begränsad till hushållet, vilket vi inte haft tillgång till.

Kairohn torkar vete på hustaket

Ett haven finns dock, och det är organisationens kök. Här jobbar några av de mest fantastiska kvinnor jag någonsin träffat. Visst, vi kan inte prata mer än med hjälp av kroppsspråk, leenden och några taffliga bengaliska ord här och där, men det räcker faktiskt. Vi får ta del av deras arbete och slit, och också den enorma värme de ger varandra och sin omgivning. Några djupare konversationer blir det ju inte, men för varje dag som går lär jag mig några nya ord och barriären blir sakta mindre och mindre.

Igår fick vi dessutom det enormt efterlängtade beskedet att vårt ”utegångsförbud” är mer eller mindre hävt. Vi kan äntligen gå ut i byn och röra oss fritt som vi vill. Vi behöver inte be om lov och ta upp någon anställds tid så fort vi behöver handla något eller vill klappa söta getter. En helt ny värld har öppnat upp sig för oss.

Veten mals och mjölet används för att baka ruti (chapati) av i organisationens kök

Den bangladeshiska gästvänligheten är verkligen enorm, i alla fall här på landsbygden. Jag hann inte gå mer än tio meter innan en tjej vid namn Rita bjöd in mig till hennes hus. Alla kvinnliga släktingar samlades kring mig och med kroppsspråk och enstaka ord på bangla och engelska försökte vi kommunicera. Jag hade tidigare under dagen lärt mig ordet tsol (hår), så jag sa det och då började Ritas kusin kamma och fläta mitt hår samtidigt som Rita sminkade mig bangla-style, en annan kvinna gav mig blommor och en tredje satte en prick i pannan på mig och fixade till min sjal (det tycks för övrigt vara det som vi har svårast för att klara av, kvinnor kommer ständigt fram till en och rättar till sjalen följt av ett shundor (vackert)). Därefter blev det fotografering och alla kvinnor ville bli fotograferade med den konstiga utlänningen. En känner sig ibland lite som ett djur på zoo, men just nu känns det helt helt ok, jag kan bjuda på det.

Selfie efter make-over

Jag hängde kvar hos grannkvinnorna hela förmiddagen och blev visad runt i deras hus och fick klappa bäbisgetter. Dom sjöng för mig och jag sjöng för dem. Rita ville lära mig dansa, och jag gjorde mitt bästa, men alla skrattade. Kopiöst mycket. Min närvaro innebär alltid ett avbrott i de vardagliga sysslorna. Trotts det känner jag ändå att kvinnornas vardag sakta börjar öppna upp sig för mig. Sjukt spännande och värdefullt tycker jag!

/Hanna

2 kommentarer

Under Hanna

Taggat som hushållsarbete, kvinnor, mat, sfärer, Språk, vardag

by jennymolin | 20 november, 2014 · 12:00

O Women, Where Are Thou?

Min relation till män här i Bangladesh är speciell. På Nijera Koris kontor fungerar relationen mellan män och kvinnor, utifrån vad jag kan se, ungefär som på en vanlig svensk arbetsplats. Jag får möjlighet att skapa band till personer från båda könen och jag känner att jag räknas som något mer än bara mitt kön, eller min hudfärg för den delen. Men så fort jag sätter min fot utanför kontorets trygga sfär blir allt annorlunda.

När jag tar en promenad genom den lilla staden återkommer samma typ av beteende. Folk förväntar sig att jag i ur och skur ska reagera på tillrop, visslingar och blickar med ett leende och att jag ska stanna och tillmötesgående besvara alla frågor om vem jag är och hur min familjesituation ser ut. Det här är förståeligt på många sätt då det är väldigt ovanligt att det kommer utlänningar till Kumarkhali och många har aldrig sett en västerlänning utanför tv-rutan (som de själva beskriver det). Jag har mycket överseende med att blotta synen av mig är spännande och att många frågor poppar upp, så oftast svarar jag trevligt. Det som stör mig är dock att det till absolut största del är män som tar denna plats och tycker sig ha rätten till min uppmärksamhet.

De patriarkala strukturerna på landsbygden i Bangladesh är extremt starka och Kumarkhali är inget undantag. Kvinnors plats är i hemmet och de flesta rör sig inte utanför om det inte är absolut nödvändigt. Gatorna är därför till största del fyllda av män, med undantag för flickor och en del yngre kvinnor som rör sig mellan hemmet och skolan. Denna observation gör mig så oerhört bitter för jag har genom intervjuer för min studie lärt vad detta beror på.

För det första finns det alltid en säkerhetsrisk som kvinnor måste ta hänsyn till eller att grannarna ska börja snacka huruvida hon är en bra fru eller inte om hon lämnar sitt hem. Det finns dock en viktigare orsak till bristen på kvinnor i det offentliga rummet, och det är tid. För jag vet att medan män rör sig ledigt och obehindrat på gatorna, eller tar en lugn morgonstund med en kopp te vid ett av alla snack-stalls längs vägen, finns det en fru som sliter där hemma. På hemmafruns schema står det att få ihop dagens tre mål till familjen, samla ved, hämta vatten, städa, tvätta, se till att barnen sköter skolan. Hon ska också gärna hinna med att bidra ekonomiskt till familjen genom att utföra någon form av inkomstgenerande aktivitet hemifrån som exempelvis brodering.

Jag har i mina intervjuer frågat både män och kvinnor om de själva och deras partner under dagen har någon fri tid som de kan disponera som det vill. I alla familjer hade mannen tillgång till fri tid, som ofta spenderades utanför hemmet, medan sju av åtta kvinnor endast har ”ledigt” när de sover. Så även om gatorna skulle vara säkra för kvinnor att röra sig fritt på, vilket de i nuläget inte är, skulle de förmodligen ändå inte ha tid att lämna hemmet. Bristen på kvinnor i det offentliga rummet är därför ett väldigt tydligt resultat av hur djupt ojämställt arbetsfördelningen i hemmet är. Så när jag går förbi ett gäng relaxande te-drickandes män på mina promenader kan jag inte låta bli att bli lite bitter och stirra argt mot dem.

Ibland får jag också känslan av att jag bara är en bricka i ett spel som killgängen jag passerar spelar. Vem vågar fråga den mest utmanande frågan, hojta högst eller sladda med cykeln närmast västisen? Precis som i Sverige får ett sådant här beteende hos grupper av män och pojkar i Sverige ofta passera som oskyldigt och harmlöst. Jag vet dock att detta är ett tecken på ett större problem. Många familjer i Bangladesh väljer idag att gifta bort sina flickor tidig på grund av att de riskerar att råka ut för trakasserier som kan skada deras ”heder”. Även om jag personligen inte känner mig hotad av dessa upptåg när jag vandrar runt i Kumarkhali gör dessa utspel mig otroligt förbannad. Jag vet nämligen att det kanske börjar med en oskyldig blick eller ett tillrop, men att gränsen sällan går där. För de kvinnor som exempelvis måste ta sig till skolan utgöra detta ett reellt hot varje dag och de kan inte göra som jag, stålsätta sig och bara gå vidare. Mäns beteende i det offentliga rummet påverkar kvinnors framtid och är en stor bidragande orsak till att de tvingas leva stora delar av sina liv inom hemmets fyra väggar.

Så min relation till män är i många fall aningen krystad här. Med statistik om våldsfrekvensen i hemmet (9 av 10 män använder våld mot sin fru) i bakhuvudet, kunskap om kvinnors arbetsbörda och mäns icke-ifrågasatta beteende i det offentliga rummet kan jag inte låta bli att misstänka all män att vara potentiella skitstövlar. Jag är ledsen om detta inlägg blev aningen generaliserade och jag vet att det finns en hel gråskala här, men jag känner inte för att nyansera detta just nu. Jag är lite för bitter. Ibland har jag sådana dagar här i Bangladesh, och idag är en sådan dag. Punkt.

/Jenny

På morgonpromenad genom Kumarkhali, en grå men sval morgon. Inte en kvinna i sikte, som vanligt…

1 kommentar

Under Jenny

Taggat som Bangladesh, development, dowry, eve-teasing, fattigdom, hemgift, hushållsarbete, jämställdhet, Kumarkhali, kvinnor, landsbygd, män, Mänskliga Rättigheter, Nijera Kori, patriarkala strukturer, praktik, Sida, social mobilisering, Svalorna Indien Bangladesh, tidigt äktenskap, trakasserier, utlandspraktik

by jennymolin | 27 oktober, 2014 · 16:58

En genusforskares vardag i Kumarkhali

Efter lite drygt två veckors sammanhängande period här i Kumarkhali, med undantag för en blixtutryckningsresa till Dhaka för att fixa tågbiljetter till Indien, har jag äntligen kommit in i någon form av vardag här.

Jag går oftast upp lite tidigare än de andra för att slippa trafiken vid den delade toaletten vi har på ”kvinnovåningen” där vi bor, men också för att utnyttja de få svalare timmarna på morgonen till att ta en promenad längs med Gorai flodens. När jag kommer tillbaka är frukosten bestående av stekt ägg, roti (bröd) och grönsakscurry serverad och tillsammans med resten av personalen tar vi ett morgonmöte för att planera dagen. Jag spenderar sedan största delen av dagen, med avbrott för lunch, snacks och middag, framför min dator skrivandes på den rapport som jag fått som huvudsyssla att skriva för Nijera Kori, eller så jobbar jag med någon av Svalornas informationsuppgifter. Tiden går fort och på kvällen försöker jag och Sanna låtsas som att vi går från jobbet (vårt gemensamma skrivbord i vårt rum) och blir lediga genom att ta en sväng till marknaden, göra lite yoga eller kolla på något avsnitt av en serie.

Vissa dagar är dock lite extra göttiga och det är då ett gruppmöte eller djupintervju är inplanerade. För det är verkligen dessa inslag som är höjdpunkten med att bo på fältkontoret och det är vid mötet med människorna som bor i byarna och som engagerar sig i Nijera Kori’s arbete som jag lär mig som mest. Ett 15-tal olika gruppmöten och fem djupintervjuer har jag hunnit med hittills och resultaten har varit mycket intressanta.

Huvudfokus för studien är att titta på hur könsrollerna, uppdelningen av hushållsarbete och beslutsfattande ser ut på familjenivå och hur detta kan kopplas till Svalornas och Nijera Kori’s programmål att öka kvinnor deltagande och beslutfattande på hushållsnivå. Nijera Kori och tidigare fristående utvärderingar har antytt att framgångarna varit stora när det kommer till organisationens påverkan på kvinnors rörelsefrihet, ledarskap och möjlighet att delta i aktiviteter utanför hemmen, som exempelvis vid möten, trainings och demonstrationer. Det verkar dock som att effekterna inte är fullt lika stora inom hemmets sfär och att det här fortfarande är ganska ojämställdhet när det kommer till beslutfattande och kvinnors och mäns rollfördelning. Varför är det så, och hur kan Nijera Kori och Svalorna adressera detta bättre i framtiden? Detta hoppas jag att min studie kommer att kunna säga något om när den är klar.

Egentligen är det ganska fantastiskt att jag är här och gör detta. Det slog mig igår när jag gjorde en intervju med en kvinna i en by 30 minuters färd med cykelkärra från fältkontoret. Här sitter liksom jag. Jag har blivit inbjuden till den här kvinnan längst ut på landsbygden. Vi känner inte varandra men jag får trots det slå mig ner i hennes hem och får ställa frågor om hennes privataste privatliv. Hon tar sig tid, fast än det gör att hon missar värdefulla arbetstimmar, och hon delar med sig och försöker svara på mina ibland ganska svåra och krävande frågor. För stunden möts våra olika världar, och jag vill tro att även hon får ut något av vårt samtal och att det inte bara är jag som lär. Att mina frågor kanske väcker någon ny tanke även hos henne och att vårt möte ger perspektiv. Oavsett är jag djupt ödmjuk inför mitt uppdrag här och tar min uppgift på största allvar, och jag kommer att göra allt för att försöka förmedla berättelser som hennes på bästa möjliga sätt i min slutgiltiga rapport.

/Jenny

Och här kommer lite vardagsbilder: