Jag (Magdalena), Lisa och Maria avnjöt 5 underbara dagar i Sundarbans ombord båten M.V. Aboshar . När vi färdades ner i deltat och såg det bördiga landskapet passera, på sina håll svårt drabbat av erosion, så kände jag hur balans och harmoni åter tog plats i min kropp. Vatten har en magisk effekt på mig. Ombord båten fanns cirka 50 gäster, vilka representerade ambassader, utvecklingsorgan, Världsbanken, FAO, NGOs. Stämningen var god och det kunde utbytas mycket intressanta idéer. Med oss fanns ett antal barn, vissa utav dem har aldrig bott i länderna de ”är” ifrån. 9-åriga Molly från Storbritannien förklarade snabbt att barn i Bangladesh ofta ser mycket yngre ut än vad de egentligen är eftersom att de får för näringsfattig kost. Hon har tidigare bott i Kambodja, Laos och Burma. Seb och Max från Kanada har bott med sina föräldrar i Dhaka i ca två år, dessförinnan var det Vietnam, och nu hoppades de snart att få flytta till Afrika. Landet Afrika. Även Molly förutspådde en framtid i Afrika. Tom, en 15-årig holländare/schweizare (som har bott 4 år i Schweiz, sen Indien, sen Tanzania, och nu fyra år i Dhaka), gjorde sin femte eller sjätte resa till Sundarbans. Det visade sig snart att han var båtens inofficiella guide med fantastiskt detaljerad kunskap om mangroveträsken och de fåglar och reptiler som en kan finna där. Mina möten med dessa barn, expat-barnen, väckte många tankar om vilka de blir när de blir stora. Fulla av intryck, erfarenheter, annorlunda perspektiv, men kanske klichéartat rotlösa? Jag kan bara spekulera.
Det visade sig vara några av mina möten med vuxna gäster ombord som fick mig att sucka djupt. Många utav dem har mångårig erfarenhet av utvecklingssamarbete och har genomgått kulturchock efter kulturchock, anpassningsperiod efter anpassningsperiod, de har jobbat för NGOs och för statliga och överstatliga organ. Där ligger jag i lä. Men, några utav dem verkade ha ”vuxit upp”. De hade lämnat sin ungdoms idealism bakom sig och blivit bistra realister som minsann vet hur världen ser ut. Jag har i flera år sagt att jag är en stolt idealist. Att jag vill befria ordet från dess negativa, naiva konnotationer. Att en kan vara en realistisk idealist, och att en har rätt att slippa den mentala klappen som vissa så gärna placerar på ens hjässa om en yttrar något som ifrågasätter ekonomisk tillväxt eller att naturen har ett egenvärde. Jag vill fortfarande befria ordet från dess negativa konnotationer. Den dagen jag slutar kalla mig idealist, det är den dagen då jag ständigt svarar ”MEN DET ÄR SÅ DET ÄR. PUNKT” när någon ifrågasätter en social företeelse, vilket ger mig svängrum att inte göra något alls. Svängrum att arbeta med förändringsarbete men aldrig riktigt förändra. En undrar ju vad meningen är.
Sista dagen på båten pratade några stycken om veckan. Vi kom överens om att personalen hade gjort sitt yttersta för att ge oss en bra upplevelse, och att 50 gäster en stor grupp att guida och koordinera. En person tillade: ”det är så rent och fint, de går runt och städar hela tiden”. Jag instämde men påpekade att kocken slänger matresterna i floden, och att vi har befunnit oss i ett känsligt ekosystem vilket även är ett av UNESCOs världsarv. En ska inte tillföra något till ekosystemet som inte hör dit. Mat må vara av organiskt material som fiskarna med glädje äter, men det är just det. Med tiden kan djurens beteende förändras och anpassas än mer till ett liv nära människor. Djuren kan utveckla ett beroende av människor och röra sig närmare mänskliga bosättningar (fisken lär ju inte göra det), vilket kan leda till human-wildlife conflicts (människa-djurkonflikter). Personen i fråga svarade något stressat ”men lokalborna slänger ju allt överallt, det spelar ingen roll vad vi gör”. Denna ständiga, ständiga uppförsbacke med människor som ständigt, ständigt rättfärdigar sitt egna trötta beteende med att alla andra gör si och så, eller inget alls. Jag skulle kunna gå så långt som att anklaga hen för att ha drabbats av moralisk apati. Att vi hade besökt ett sorgligt ”ekoturismcenter” där vilda djur, fria individer, hölls i fångenskap i undermåliga inhägnader enbart för gapiga turisters (inhemska och utländska) glada nöje, det var inget som bekom hen det minsta. Jag hörde hen säga något om att en ”lär sig” om djuren. Forskning råkar visa att den typiska djurparksbesökaren lär sig fantastiskt lite under besöket, och att det är campare och backpackers som sitter på den verkliga kunskapen. Så jag suckade djupt inombords. Inte nog med att hen krampartat höll sig fast i sin bistra realism vilket tedde sig som något utav en hög häst, personen var även fast i en dikotomi där utveckling betyder människor, medan djur och natur betyder motstånd. Avsaknaden av en förståelse för systemet var total.
I Bangladesh bor det ca 160 miljoner människor, i ett bördigt landskap med ca 900 floder. Klimatförändringarna utgör ett hot på många nivåer. Havsnivån stiger på grund av smältande landisar och termisk expansion, regnperioderna förändras och blir opålitliga samtidigt som Himalayas glaciärer som förser delar av landet med färskvatten smälter för snabbt vilket gör åren svåra. Översvämningar och flash floods är en del av livet här, och det kommer att fortsätta så. Överallt i Bangladesh tvingar fattigdomen människor till att förstöra deras omedelbara miljö, i jakt på ved, vatten, grödor, mat, vad det nu är. Den bistra realisten säger ”De är tvungna att göra det för att överleva. Det är så det är.” Den realistiska idealisten säger ”De är tvungna att göra det för att överleva. Det behövs insatser för att förändra deras vardag så att de kan leva i harmoni med naturen och dess ekosystem.”
När ”hållbar utveckling” myntades som begrepp 1987 (Brundtlandrapportens definition är i min mening högst bristfällig) så erkände Världssamfundet mänsklighetens beroende av planeten Jordens natur och varierande ekosystem. Det känns gammalt att behöva påpeka för mina medresenärer till Sundarbans att den utveckling vissa utav dem förespråkar i själva verket underminerar allt vad utveckling borde innebära för mänskligheten. Det ekonomiska systemet, det politiska systemet, det samhälleliga systemet, vilket system som du kan tänka på, det är alltid beroende av naturen. Det finns ett antal individer i Bangladesh som kan berätta vad de behövde göra när de inte längre kunde leva av deras lokala ekosystem. Många har fått bekanta sig med ett urbant system – slummen.
Tigerskydd
Ett långt inlägg bör komma med ett fotografi, som tack för visad hänsyn för författarens oförmåga att hålla sig kortfattad. När vi gick i land i Sundarbans hade vi en beväpnad vakt längst fram och en längst bak – tigerskydd. Vi mosade oss igenom högt gräs och vattendrag, vilket ger underkänt ur ett ekoturismperspektiv. Men det gav mig perspektiv för framtiden.
Den som är intresserad av huruvida djurparker gör nytta eller inte får gärna maila mig, detsamma gäller information om human-wildlife conflicts. Moral och etik kring naturens egenvärde i relation till mänsklighetens beroende kan vi också diskutera. Vill avsluta det här inlägget med att poängtera att det är oklart vad min kunskap egentligen är värd i sammanhanget. Doing Development? /Magdalena
bangladeshbloggen.org 