Det politiska läget har exploderat i Dhaka igen. På årsdagen för det omtvistade valet förra året, den femte januari, förvandlades staden åter igen till en osäker plats med sammandrabbningar mellan representanter från både opposition och regering och polis. Handgjorda bomber kastas mot olika transportmedel och för tillfället kan ingen eller inget tas sig varken in eller ut från Dhaka på grund av en blockad uppsatt av oppositionen. Oroligheterna har fortsatt sedan dess och än har vi inte sett slutet på det hela. Det har puttrat länge och den blöta filt som för tillfället hade lagts över elden har nu helt klart ryckts undan. Oppositionen hotar med ytterligare upptrappning av våld tills regeringen avgår och det hålls nyval. Samtidigt anklagar regeringen oppositionen för att använda terroristhandlingar och våldsamma metoder, de har satt deras ledare Khaleda Zia i husarrest och hundratals aktivister har försvunnit spårlöst. Varje dag rapporteras det om skadade och döda runt om i landet. Det är en enda soppa. För den som vill läsa mer om läget rekommenderar jag att kolla in de engelskspråkiga nättidningarna www.bdnews24.com eller www.thedailystar.net.
Mitt i allt detta hamnar vanligt folk, folk som bara vill leva ett lugnt och välfungerade liv där de kan gå till jobbet och inte var och var annan vecka bommas in på grund av någon strejk eller politisk stridighet. Folk är trötta, och det är också jag vi det här laget. Åter igen tvingas vi leva med stora restriktioner när det kommer till rörelsefrihet.
Innan jag kom till Bangladesh hade jag aldrig fått erfara hur det känns att vara så här begränsad i sin vardag. Vid första hartalen i september var det hela lite spännande och jag drogs med i någon form av skräckblandad förtjusning av att vara mitt i en lågintensiv konflikt, något som är så långt ifrån min verklighet i Sverige. Men nu har jag fått nog. Inte nog med att en som kvinna här i Bangladesh i vanliga fall får spenderar mycket tid med kalkylera risker och sitta hemma på grund av andra säkerhetshot. Nu blir det nästan löjligt hur inskränkt en blir.
Det är svårt att förklara hur det känns att vissa dagar bara röra sig mellan köket, toaletten, sängen och en snabbis ner till marknaden utanför huset för att handla grönsaker till middagen. Andra dagar får i alla fall gå den korta promenaden fram och tillbaka mellan lägenheten i Farmgate till kontoret i Lalmatia. Då är en det en bra dag. Det är tur att vi har så mycket att göra nu med att färdigställa våra rapporter och förbereda för hemfärd, men jag pallar typ inte mer än åtta timmar konstant skrivande och datorpillande. Sen behöver i alla fall jag göra något annat, och helst också se något annat…
Livet är verkligen inte superinspirerande i Bangladesh hela tiden och det värsta just nu känns som att inte veta hur länge den här situation kommer att hålla i sig. Lägenheten och promenaden till kontoret kan kanske bli det sista jag får se av Dhaka och Bangladesh, och det skulle kännas så himla tråkigt. Jag vill upptäcka den här staden mer och leva livet här. Nåväl, allt är inte bara jobbigt just nu, mycket är också bra. Rapporten är snart klar, jag har träningsvärk efter att ha tränat så mycket på rummet på senaste och jag är grymt tacksam över mina två fina flatmates, Emma och Sanna, som håller mig sällskap. Tillsammans tar vi oss igenom dagarna, peppar varandra och försöker finna guldkant på vardagen genom att laga en extra god middag eller spela fia med knuff. Jag får helt enkelt fokusera på det positiva nu. Innan vi vet ordet av är vi hemma igen och kan njuta av obegränsat med utrymme och rörelsefrihet igen. Det här är ett kort kapitel.
//Jenny
bangladeshbloggen.org 