Allt går i ett. Sedan hartallerna upphörde i mitten på förra veckan har det inte varit en lugnt sekund. Dagarna har fyllts med intervjuer, fikor, hembjudningar, tempelbesök och vi har även hunnit med vår första resa.
Emma och jag blev inbjudna till River Festival i Netrakona som ligger i norra delen av Bangladesh. Lätt ovetandes om vad tillfället skulle komma att bjuda på, tackade vi glatt ja och tidigt på lördag morgon satte vi oss i en bil med ett par BARCIK-kollegor och lämnade Dhaka bakom oss. Åtta timmar senare och en hel del skumpande och hoppande (på den sämsta vägen jag någonsin har sett) var vi framme på BARCIKs resource center i Netrakona. Meningen med festivalen var att på den internationella floddagen (den 28/9) uppmärksamma den lokala floden Mogra som idag är uttorkad mestadels av året, men som en stor del av den lokala befolkningen är extremt beroende av för sin överlevnad. ”Save my water, save my mother, save the river” var ett återkommande citat av de många talare som tog tillfället i akt att göra sin röst hörd i hopp om att förändring ska ske. Tillställningen i sig var fin och meningsfull, med ett präglat syfte av att involvera både den yngre och äldre generationen. Men likväl som att söndagen var trevlig och det var kul att se ett konkret exempel hur gräsrötterna kan mobilisera sig för förändring, så var det också en extrem utmaning för mig personligen. Jag har nog aldrig känt mig så slut på energi och psykiskt utmattad som jag gjorde den kvällen när jag la huvudet på kudden. Det är svårt att beskriva känslan av att hela tiden ha en flock med människor omkring sig som tittar med öppna munnar och smygandet som går i ett. I perioder kändes den som att Emmas och min närvaro var mer uppmärksammat av besökarna än den faktiska tillställningen, vilket inte kändes helt rätt. Förutom den påtagliga uppmärksamheten låg det även en hel del förväntningar på oss som vi inte kände till i förväg och innan vi visste ordet av det stod vi framför filmkameror och en reporter från den nationella nyhetskanalen The Independent. En stund senare, efter lite påfyllning med vatten och frukt, var det dags att inta scenen inför ett åttiotal åskådare (inklusive media) för att hålla ett spontantal om klimatförändring och collective action. När vi klev ner från pulpeten var huvudet blankt och jag har absolut ingen aning om vad vi sade eller inte sade, men responsen vi fick efteråt var bra, så jag antar att vi inte gjorde bort oss alldeles för mycket. När mörkret började falla, och jag började hoppas på att snart få lägga mig på marken innanför portarna på vårt guesthouse, kom en sista förfrågan om Emma och jag skulle vilja vara med i direktsänt TV på länk via Skype, på kvällens debattprogram på temat floder och vatten. Här går min gräns (!) tänkte jag snabbt för mig själv och på något sätt lyckades vi undkomma denna situationen utan att behöva ställas inför ett till ”why not?”.
Tio timmar i guppande bil, en natt i Dhaka och två biltimmar till, var vi åter hemma i Manikganj. Det är konstigt hur snabbt ett nytt ställa kan bli ens hem och även om livet i Manikganj är så långt ifrån mitt liv hemma i Sverige, känns allt så vanligt och så bekant. Det känns så hemma.
Ingen vila ingen ro. Sen hemkomsten i tisdags har vi nu lyckats avsluta första intervjugruppen beståendes av ekologiskt odlande bönder. Men nu tar vi helg och fortsätter firandet av Durga Puja och Eid-al-Adha.
Bönder som demonstrerar mot flodens uttorkning. Tapen på deras kroppar uppmärksammar undernäring som ett resultat av flodens försvinnande.
Mogra River. Nu fylld av vatten efter regnperioden men förväntas vara torr igen inom två månader.
Sång och musik om floden och invigning av flodfestivalen.
bangladeshbloggen.org 