Tag Archives: Dhaka

Saker att sakna.

Nu har vi åter landat på svensk mark. Än har det nog inte riktigt sjunkit in, att jag är är så långt ifrån alla människor som liksom varit en så naturlig del av min vardag de senaste fyra-och-en-halv månaderna. Alla som jag skrattat, gråtit och upplevt så många fantastiska saker tillsammans med. Att än en gång försöka anpassa sig till ett nytt samhälle, men den här gången det svenska. Tids nog ska det nog gå.

Det här blir alltså mitt avslutande inlägg på bloggen. Tack för en så fantastiskt, kaotisk och lärorik tid.

Jag har fotat en hel del. Typ 5000 bilder… här kommer några av dem, mest för att illustrera en del av det jag  kommer sakna från Bangla.

_DSC0812 (2)

Morgonpromenader vid floden

 

_DSC0964 (2)

Att dricka te i tid och otid. Bli bjuden på te när en handlar grönsaker, kallpratar med poliser eller att samlas kring testånden på marknaden och prata om allt från kriget i Syrien till tandkräm.

_DSC0122 (2)

Det helt absurda användandet av chili i allt från te till stekt ägg och snacks. Tillsammans med ris och socker är chilin verkligen en grundpelare i det bengaliska köket som folk aldrig skulle tänka sig att leva utan. Jag har nog börjat gilla det lite i alla fall..

_DSC0707 (2)

Som den jordbruks-fetischist jag är kommer jag verkligen att sakna att gå bland fälten och bara observera hur folk arbetar och grödorna växer.

_DSC0269 (2)

Alla djur, framförallt getter. Stora getter, små getter och getter med kläder på.

_DSC0273 (2)

Åka på fältbesök och få delta under bondegruppsmöten.

_DSC0147 (2)

Gå på grönsaksmarknaden och handla med hjälp av kroppsspråk och knackig bangla.

_DSC0217

Att få komma in i folks hus och lyssna till deras livshistorier.

_DSC0467 (2)

Kokosnötter och värme

_DSC1056 (2)

Kricket!

_DSC0596 (2)

Åka båt. Amanda och Pontus passade på att praktisera lite black magic.

_DSC0972 (2)

Trafiken! (nej, skoja bara…)

_DSC0617 (2)

Världens bästa praktikantkollegor! (på bilden fattas vi Isis) Tack för ett fantastiskt äventyr.

Abar dekha hobe
/Hanna

3 kommentarer

Filed under Hanna

Dhaka Traffic – staden från en bilruta

Om det är något som människor i sverige (framför allt bangladeshier) varnat mig för inför min resa så är det trafiken. På frågan ”if I want to travel in Bangladesh, where should I go?” fick jag svaret ”you should not travel, traffic is so bad you might get killed”. Med denna förhandsinformation kan det kanske tyckas konstigt att vi spenderat en väldigt stor del av vår vecka i Dhaka i en bil. Varför det blev så kommer tas upp mer i detalj i ett senare inlägg (cliffhanger delux…).

Hur som helst så har jag verkligen uppskattat alla timmar i bilen. I den trafik, som från början endast verkade vara ett stort kaos, har mönster och förhållningssätt sakta men säkert börjat utkristaliseras. En får helt enkelt observera livet utanför, hålla tummarna och intala sig själv att allt kommer gå bra.

Här kommer lite bilder som alla är tagna genom bilrutan och på olika sätt visualiserar den fantastiska mångfald som trafiken i Dhaka utgörs av.

_DSC0049 (2)Staden sägs ha ungefär en miljon rickshaws, vilket jag inte betvivlar. Tyvärr försvinner allt fler och fler till förmån för bensindrivna fordon.

_DSC0036 (2) _DSC0149 (2)
Alla Rickshaws gjorda för persontrafik dekoreras och görs personliga
_DSC0088 (2)

  En undersökning över trafikhastigheten i jordens största städer placerade Dhaka på första plats som den stad med långsamast trafik (asfiazad.wordpress.com/4/). Detta är något som bland annat skylls på att snabbare fordon som bussar och bilar blandas med långsamma rickshaws och liknande. Detta är säkerligen en del av problemet, men jag skulle nog inte ge stadens rickshawförare skulden. Snarare skulle det behövas bättre infrastruktur och styrning över trafiken så att blandningen kan undvikas. Peronligen anser jag snarare att rickshaws är ett fenomentalt och miljövänligt transportsätt som definitivt borde finnas i varje stad (i Dhaka finns dock ett tydligt klassperspektiv där det är de fattigare sliter och ännu tycks inga kvinliga förare finnas, vilket såklart bör motverkas). De konstanta trafikstockningarna leder nu dock snarare till en än värre förorening av luften i staden. En grått hölje tycks omsluta staden och näsan är ständigt full av svart skröffs.  _DSC0083 (2) _DSC0089 (2) _DSC0155 (2) _DSC0034 (2)_DSC0188 (2)Ett annan väldigt spännande fenomen i den bangladeshiska trafiken är hur extremt mycket folk tutar. En del av anledning tycks, efter vad jag har lyckats urskönja, vara att fordon i regel inte har backspeglar. Tutan används alltså för att signalera till andra trafikanter i närheten att en kommer körandes bakifrån, från sidan eller ibland även framifrån (ibland finns det endast körfält, dvs kör där det finns plats oavsett vilken riktning du kör i). Kommen ur en svensk kontext är detta väldigt anorlunda.

Veckan i Dhaka har, trotts vår begränsade rörlighet, varit enromt intensiv, lärorik och kul. Utöver bangladeshisk traffiketikett har jag även lärt mig andra bra saker som hur en kackerlacka ser ut, att inte lämna dörren öppen med AC:n på och hur en urskiljer potentiella hela chilifrukter ur maten innan det är för sent. I skrivande stund har jag och Isis anlänt till Thanapara och personligen ser jag mycket fram emot lite lantligt lugn och ren luft.
(foto: Hanna Spogardh Gunnarsson)

/Hanna

3 kommentarer

Filed under Hanna, Uncategorized

Ett kort, men frustrerande, kapitel

Det politiska läget har exploderat i Dhaka igen. På årsdagen för det omtvistade valet förra året, den femte januari, förvandlades staden åter igen till en osäker plats med sammandrabbningar mellan representanter från både opposition och regering och polis. Handgjorda bomber kastas mot olika transportmedel och för tillfället kan ingen eller inget tas sig varken in eller ut från Dhaka på grund av en blockad uppsatt av oppositionen. Oroligheterna har fortsatt sedan dess och än har vi inte sett slutet på det hela. Det har puttrat länge och den blöta filt som för tillfället hade lagts över elden har nu helt klart ryckts undan. Oppositionen hotar med ytterligare upptrappning av våld tills regeringen avgår och det hålls nyval. Samtidigt anklagar regeringen oppositionen för att använda terroristhandlingar och våldsamma metoder, de har satt deras ledare Khaleda Zia i husarrest och hundratals aktivister har försvunnit spårlöst. Varje dag rapporteras det om skadade och döda runt om i landet. Det är en enda soppa. För den som vill läsa mer om läget rekommenderar jag att kolla in de engelskspråkiga nättidningarna www.bdnews24.com eller www.thedailystar.net.

Mitt i allt detta hamnar vanligt folk, folk som bara vill leva ett lugnt och välfungerade liv där de kan gå till jobbet och inte var och var annan vecka bommas in på grund av någon strejk eller politisk stridighet. Folk är trötta, och det är också jag vi det här laget. Åter igen tvingas vi leva med stora restriktioner när det kommer till rörelsefrihet.

Innan jag kom till Bangladesh hade jag aldrig fått erfara hur det känns att vara så här begränsad i sin vardag. Vid första hartalen i september var det hela lite spännande och jag drogs med i någon form av skräckblandad förtjusning av att vara mitt i en lågintensiv konflikt, något som är så långt ifrån min verklighet i Sverige. Men nu har jag fått nog. Inte nog med att en som kvinna här i Bangladesh i vanliga fall får spenderar mycket tid med kalkylera risker och sitta hemma på grund av andra säkerhetshot. Nu blir det nästan löjligt hur inskränkt en blir.

Det är svårt att förklara hur det känns att vissa dagar bara röra sig mellan köket, toaletten, sängen och en snabbis ner till marknaden utanför huset för att handla grönsaker till middagen. Andra dagar får i alla fall gå den korta promenaden fram och tillbaka mellan lägenheten i Farmgate till kontoret i Lalmatia. Då är en det en bra dag. Det är tur att vi har så mycket att göra nu med att färdigställa våra rapporter och förbereda för hemfärd, men jag pallar typ inte mer än åtta timmar konstant skrivande och datorpillande. Sen behöver i alla fall jag göra något annat, och helst också se något annat…

Livet är verkligen inte superinspirerande i Bangladesh hela tiden och det värsta just nu känns som att inte veta hur länge den här situation kommer att hålla i sig. Lägenheten och promenaden till kontoret kan kanske bli det sista jag får se av Dhaka och Bangladesh, och det skulle kännas så himla tråkigt. Jag vill upptäcka den här staden mer och leva livet här. Nåväl, allt är inte bara jobbigt just nu, mycket är också bra. Rapporten är snart klar, jag har träningsvärk efter att ha tränat så mycket på rummet på senaste och jag är grymt tacksam över mina två fina flatmates, Emma och Sanna, som håller mig sällskap. Tillsammans tar vi oss igenom dagarna, peppar varandra och försöker finna guldkant på vardagen genom att laga en extra god middag eller spela fia med knuff. Jag får helt enkelt fokusera på det positiva nu. Innan vi vet ordet av är vi hemma igen och kan njuta av obegränsat med utrymme och rörelsefrihet igen. Det här är ett kort kapitel.

//Jenny

1 kommentar

Filed under Jenny

Luft

Luft. Eller kanske snarare frisk luft. Detta är något som vi kanske inte reflekterar speciellt ofta över att vi faktiskt har tillgång till precis utanför dörren hemma i Sverige. Här är det total bristvara. Dhaka är efter Dehli världens mest förorenade stad, och det märks. Här finns alltid ett grådassigt lager mellan himmel och jord och kommer en upp en lite bit från marken ser det ut som att en tjock dimma lagts sig över stan.

För att ta oss lite längre sträckor i Dhaka måste vi åka CNG (motordriven trehjuling) eller cykelrickshaw. Med den ökända trafiken är det inte sällan en blir stående i kö och än mindre ovanligt precis bredvid en buss vars avgasrör blåser härlig svart rök rakt in i färdmedlet. Men vad ska en göra? Även om vår nya lägenhet är ett ganska så nice tillhåll och lite utav en oas behöver vi ju komma ut och se lite nya saker ibland. Så trots att ögonen svider när jag kommer hem, snoret har blivit svart och det känns som att lungorna dragit ner halva stans damm beger vi oss ändå ut ibland för att äta middag eller handla i en annan, större mataffär.

På vägen hem från affären här om dagen fastnade vi i värsta eftermiddagsrusningen och resan som i vanliga fall brukar ta lite drygt 10 minuter blev snart till 40-50 av lågintensiv gasning i CNGns stålbur. Detta är så klart väldigt otrevligt och jag känner ofta en ganska stark olust inför att vara utomhus, något som jag verkligen lider av som den utomhusmänniska jag är. Men å andra sidan är detta bara ett kort kapitel i mitt liv och snart kommer jag att återvända till friska luften i Sverige. Jag har privilegiet att ha valt att vara här och den dåliga luften kommer inte att påverka min framtida livskvalitet eller livslängd nämnvärt. För dem som bor här på riktigt är situationen lite annorlunda. 11 % av alla dödsfall i Bangladesh beror idag på kroniska lungsjukdomar. I Sverige är den siffran 4 %. Sju miljoner Bangladeshier lider av astma, hälften av dem är barn, och bara i Dhaka dör varje år 15 000 personer till direkt följd av den dåliga luften och flera miljoner drabbas av diverse lung- och respiratoriska sjukdomar.

Det här är med andra ord ingen lek. Dhakas luft tar verkligen livet av folk. Men med stora utmaningar till följd av den kraftiga urbaniseringen, en aldrig sinande stadstillväxt i kombination med att regeringen inte satsar tillräckligt på kollektivtrafiken har vi nog tyvärr inte sett slutet på denna utveckling ännu. Idag finns ingen tunnelbana, spårvagn eller liknande icke-utsläppande färdmedel i Dhaka och de flesta som kommer upp sig lite ekonomiskt skaffar bil och chaufför för att slippa de överfyllda och livsfarliga bussarna. Deppigt läge. Jo tack!

Jag tänker på CNG-chaufförerna, rickshaw-wallorna, städarna och så klart alla hemlösa och tiggare som spenderar hela dagarna i trafiken, sju dagar i veckan, året om. Vad kommer att hända med deras lungor? Något så simpelt och självklart som luft är här en lyxvara och efter att ha spenderat totalt närmare halva praktiktiden i Dhaka har jag verkligen fått perspektiv kring detta. Så när ni nu går ut nästa gång (dock så klart beroende på var ni befinner er), andas in djupt och njut av den rena luft ni faktiskt har tillgång till. Det kommer i alla fall jag att göra om två och en halv vecka!

//Jenny

Dhakas trafik inskränker människors liv på flera sätt. Inte bara producerar den hälsovidriga avgaser utan den gör också att folk blir extremt isolerade  i sina hem då ingen pallar ta sig ut när det tar så lång tid att ta sig överallt...

Dhakas trafik inskränker människors liv på flera sätt. Inte bara producerar den hälsovidriga avgaser utan den gör också att folk blir extremt isolerade i sina hem då ingen pallar ta sig ut när det tar så lång tid att ta sig överallt… (OBS. Denna bild visar trafiken från en ganska städad och lugn gata och även en dag som faktiskt var ovanligt klar)

 

Lämna en kommentar

Filed under Jenny

Uppmärksamhet

Tiden i Kumarkhali är över. I fredags packade jag och Sanna hop våra saker, kramade om alla kollegor en sista gång och hoppade på en buss mot Dhaka. Här ska vi nu spendera den sista månaden med att slipa på våra rapporter och avsluta vår praktik på huvudkontoret. Det var med blandade känslor jag lämnade fältkontoret. Jag känner mig rätt färdig med livet på landsbygden just nu, är jätteglad för allt jag fått se och nöjd med den data jag lyckats samla in till min studie. Samtidigt var det rätt sorgligt att säga hej då till alla för att på grund av språkbarriären vet jag att det kommer att bli väldigt svårt att hålla kontakten.

Den sista tiden på fältkontoret var allt annat än slow. Jag skulle kunna sammanfatta det med att det varit firandes tid och för den som som missat Sannas senaste inlägg om  Victory Day kan jag rekommendera att läsa det här. Vi var också med om en annan form av festlighet, en “cultural long-march”,  som är något som Nijera Kori anordnar två gånger om året i Kumarkhali. Detta innebär kort sammanfattat att personalen tillsammans med ett gäng medlemmar och en orkester vandrar genom ett antal byar och stannar på utvalda platser för att sprida organisationens budskap genom att spela upp pjäser, sjunga sånger och hålla inspirerande tal. Detta är ett effektivt sätt att nå ut och varje gång värvas nya medlemmar och fler grupper startas upp. 33 km avverkades, 17 byar passerades och runt 1800 personer nåddes av aktiviteten och det är rätt imponerade siffror i detta sammanhang tycker jag! Det var ett spännande event att vara med på men efter fyra stopp på minst tre timmar vardera hade vi snart tittat oss igenom hela dramauppsättningar och tröttnat lite på att folk i byarna ibland verkade tycka att det var mer intressant att fota och stirra på oss istället för att lyssna på Njera Koris budskap. Så vi valde att avlägsna oss inför sista sessionen och åka hem och få lite egentid på vårt rum istället.

Det här med uppmärksamheten en får, från bybor, medlemmar och personalen på kontoret, har jag funderat rätt mycket på på senaste. I början hade jag mycket överseende med detta och så fort vi blev tillfrågade att träffa någon “viktig” person, vara med på bild, hålla tal på ett möte eller liknande kändes det okej att säga ja och bjuda lite på sig själv. Det handlar ju för det mesta om att det är sjukt ovanligt att västisar kommer hit och att folk vill veta vilka vi är och behandla oss lite extra väl som de gäster vi är. Men mot slutet av vår fältvistelse började jag känna hur påfrestande det här faktiskt är, blev mer och mer frustrerad och kände också ibland obehag inför många av de situationer jag hamnade i.

Det blev mot slutet till exempel blivit svårare för mig att ta mina morgonpromenader i ensamhet då fler och fler, och framförallt unga män, uppmärksammat att jag brukade vara ute och gå och började nu vänta på mig på vägen för att få snacka. Ofta verkade den underliggande agendan vara att få en bild eller så hade de med en kompis som de vill visa upp mig för. Ibland kunde också random folk helt annonserat komma till kontoret för att få en glimt av oss och då Nijera Kori är en väldigt öppen och inkluderande organisation blev de ofta inbjudna att stanna på lunch eller snacksa med oss. Det här resulterade i de flesta fall i en lång stirr-fest som så klart var ganska påfrestande och detta verkade inte riktigt vara något som personalen här på kontoret hade så mycket insikt i.

Något som jag tycker varit bland det svåraste med all uppmärksamhet är att om en ger minsta lilla vink, det räcker typ med att vara trevlig och le, kommer någon garanterat att misstolka detta, ta det som en invit och inom kort har du fått en stalker på halsen. Det här är tyvärr ingen överdrift utan en trist sanning och det gör att jag hela tiden tvingats hålla folk på långt avstånd. I ett land där en redan är rätt socialt utanför på grund av språket gör ju det här att det blir ännu svårare att skapa relationer. Förutom kollegorna på kontoret har jag haft svårt att få närmare kontakt med någon i Kumarkhali och det är mycket beroende på att folk hela tiden beter sig så himla konstigt och onaturligt runt omkring oss, eller att vi beter oss så konstigt att folk reagerar med att bete sig konstigt tillbaka. Det hela resulterar i alla fall i att det liksom inte går att närma sig någon utan att det blir fel och det känns verkligen som en försluts för att det är ju relationer och att träffa folk som berikar upplevelsen på en ny plats.

En till sak som jag också haft svårt att vänja mig vid är att vi konstant blev tillfrågade att ge vår syn på folks arbete, sammanfatta ett möte utifrån vår synvinkel och ge tips på vad folk kan göra för att leva ett bättre liv. Trots att vi alltid var väldigt noga med att förklara att vi är studenter och här för att lära och att vi inte sitter inne på några svar fick vi automatiskt ta den rollen och det är så tydligt att det bara har att göra med färgen på vår hud och det faktum att vi kommer från ett rikt land. Inför den kulturella marschen ville kontoret att vi efter varje stopp i byarna skulle sammanfatta och utvärdera framträdandet och säga vad folk skulle tycka om detta. Här fick jag verkligen kämpa för att få dem att förstå att jag inte alls känner mig bekväm med det då själva marschen tillhör medlemmarna och vem är jag att säga vad de ska tycka om pjäserna och sångerna? Jag fick verkligen vara hård och sätta ner foten ordentligt för att få dem att ge med sig. Tyvärr tror jag att de blev rätt besvikna och de verkar inte riktigt vilja förstå problematiken i att jag som vit, rik, västerlänning kommer till ett före detta koloniserat land och intar en roll där jag ska berätta hur de ska tänka, leva och utvecklas. Jag kände i alla fall att jag utifrån mitt handlingsutrymme i detta läge tog ansvar och i alla fall försökte förhindra att spä på koloniala myter ytterligare. Många gånger är det dock svårt att göra detta aktivt då så mycket av dem här resonemangen florerar ovanför våra huvudet och det är svårt att ens bemöta bilden. Till exempel som en gång då en person som höll ett tal på ett större möte avslutade med att typ säga “Vi är redo att följa er väg och utvecklas. Säg vad vi ska göra och vi kommer att göra det”. När det finns möjlighet att svara på sådana påstående gör jag det alltid men i detta fall gick programmet vidare och på grund av fördröjning i tolkning osv. fick vi bara låta det hela passera… Frustrerande är bara förnamnet.

Som ni säkert räknat ut vid det här laget ser jag nu rätt mycket fram emot att leva ett lite mer anonymt liv de sista veckorna här i Dhaka. Även om det varit rätt mycket hattande och resande för oss har jag verkligen uppskattat att vi fått möjligheten att se både landsbygd och stad. Kontrasterna berikar verkligen och det gör också att en pallar med de utmaningar en ställs inför som praktikant.

Julen kommer att “firas” i Dhaka med Emma som kommer tillbaka från Thanapara i morgon (måndag) och det ska bli så fint att få återförenas, även om vi kommer att sakna Isabelle mycket som lämnade Bangladesh för någon vecka sedan. Eventuellt åker jag och Sanna upp till Srimangal i norra Bangladesh och ett teodlingsområde mellan jul och nyår. Säkert är i alla fall att vi ska ha lite ledigt, och det ser jag fram emot!

//Jenny

Här kommer lite bilder från senaste tiden i Kumarkhali:

Badminton är tydligen en vintersport och det märks av att det är säsong nu. Överallt spelas det!

Badminton är tydligen en vintersport och det märks av att det är säsong nu. Överallt spelas det!

Cultural long-march, Nijera Kori 2014

Peppat gäng redo för cultural long-march!

Inspirerande tal av en av Nijera Koris medlemmar Rajia.

Inspirerande tal av en av Nijera Koris medlemmar Rajia under marschen.

Dans och sång och för första gången på flera dagar lyste och värmde solen, härligt!

Dans och sång och för första gången på flera dagar lyste och värmde solen, härligt!

Vi fick alla fina hattar så att det skulle synas att vi var med i marschen. Sanna var mycket nöjd med sin!

Vi fick alla fina hattar så att det skulle synas att vi var med i marschen. Sanna var mycket nöjd med sin!

Fullsatt, typ, vid by nummer tre.

Fullsatt, typ, vid by nummer tre.

Risfälten gapar nu tomma då skördetiden precis är över.

Risfälten gapar nu tomma då skördetiden precis är över.

När språket tryter förösker vi ha kul med kroppen istället. Här försöker vi lära kollegorna och deras barn att göra "ugglan".

När språket tryter förösker vi ha kul med kroppen istället. Här försöker vi lära kollegorna och deras barn att göra "ugglan".

När språket tryter förösker vi ha kul med kroppen istället. Här försöker vi lära kollegorna och deras barn att göra ”ugglan”.

På eftermiddagspromenad med kontoret för att insupa stämningen vi floden. Det är verkligen vackert där så här års!

På eftermiddagspromenad med kontoret för att insupa stämningen vi floden. Det är verkligen vackert så här års!

På veckomöte med en kvinnogrupp. Här samlas det in pengar till gruppen spar"bank" som används som gemensam buffert om något oväntat skulle hända ex. om någon skulle bli sjuk och behöver vård.

På veckomöte med en kvinnogrupp. Här samlas det in pengar till gruppen spar”bank” som används som gemensam buffert om något oväntat skulle hända ex. om någon skulle bli sjuk och behöver vård.

Kobajs på pinne på tork. Detta används som ved vid matlagning då det håller längre än vanlig ved och är lättare tillgängligt än trä och pinnar.

Kobajs på pinne på tork. Detta används som ved vid matlagning då det håller längre än vanlig ved och är lättare tillgängligt än trä och pinnar.

Lämna en kommentar

Filed under Jenny

En nationalhjälte går i graven

Igår morse dog Abdul Matin även känd som Bhasha Matin (language warrior Matin) efter en tids sjukdom. Han var en av de ledande aktörer i det som kallas the Language Movement i Bangladesh. Detta var en rörelse som började i och med att Väst Pakistan tog bort Bengali som officiellt språk och bestämde att enbart Urdu skulle användas inom skolor och myndigheter i Bangladesh som då tillhörde Pakistan och kallades Öst-Pakistan. Detta togs inte väl emot i Bangladesh där majoriteten talade Bengali.  Den 21 februari 1952 samlades därför studenter och andra politiska aktivister för att protestera den nya lagen vilket ledde till en våldsamt ingripande och många döda. Efter flera års oroligheter återinförde Väst Pakistan Bengali som officiellt språk 1956 och från och med 1971 är den 21 februari en nationell helgdag i Bangladesh. 1999 deklarerade dessutom UNESCO den 21 februari International Mother’s Language Day som en hyllning till the Language Movement.

Shaheed Minar vid Dhaka Medical University som byggdes som minne för de som dog i the Language movement's kamp för att återinför Bengali som offciellt språk

Shaheed Minar vid Dhaka Medical University som byggdes som minne för de som dog i the Language movement’s kamp för att återinför Bengali som offciellt språk

Nijera Kori liksom många andra åkte idag till Shaheed Minar för att lämna blommor och hedra Basha Matins minne vid hans kista innan begravningen.

Nijera Kori liksom många andra åkte idag till Shaheed Minar för att lämna blommor och hedra Basha Matins minne vid hans kista innan begravningen.

1 kommentar

Filed under Nijera Kori, Sanna

Social och tankemässig mobilisering

Vid ankomsten till Dhaka från lugna Kumarkhali i fredags blev hettan, ljudnivån och trafiken åter påtaglig. Men det känns också fint att vara tillbaka och återse de många trevliga kollegorna på huvudkontoret, att få ta del av storstadens utbud och spendera tid med vår käre granne på guesthouset högst upp i Nijera Koris byggnad. Anledningen till att vi är tillbaka i Dhaka är att vi de kommande dagarna ska diskutera med vår handledare Khushi lite mer kring hur vårt arbete kommer att se ut här framöver. Som huvuduppgift kommer vi båda att skriva en rapport baserat på fältintervjuer med Nijera Koris medlemmar i Kumarkhali och fokus för studien kommer att vara dels något som de tycker att de skulle ha användning av för att förbättra sitt arbete men också något som vi är intresserade av och har kunskap inom.

Nijera Koris arbete utgår från en metod som bygger på att mobilisera de allra fattigaste samhällena på landsbygden och bygga upp deras kapacitet att själva utkräva sina rättigheter gentemot beslutsfattare på lokal nivå. Genom att skapa grupper om 20-30 personer, separata för män och kvinnor, informerar Nijera Kori om jämställdhet, medborgerliga och mänskliga rättigheter och bygger upp bybornas självförtroende att arbeta för en bättre framtid. Sakta men säkert mobiliseras fler grupper, grupper blir till byar och till slut täcks hela områden med Nijera Koris medlemmar. Tillsammans kräver de sin rätt till exempelvis tillförlitlig sjukvård och odlingsbar mark, avskaffande av tidiga äktenskap och dowry (hemgift) eller att se till att de som begår ett brott fälls och inte kommer undan med mutor.

Veckan på fältkontoret spenderades med att besöka ett antal möten med dessa grupper som tillsammans skapat stor förändring i sina byar och i sina egna liv. Det är häftigt att lyssna på vilken förändring de lyckas skapa och vilka möjligheter mänskliga resurser och ett kollektivt tänkande kan ge. Mycket inspirerande och tankeväckande för någon som är uppvuxen i ett land som Sverige där det individualistiska perspektivet är väldigt starkt. Kanske hämmar detta tankesätt till och med oss ibland då vi istället för att enas kring medmänsklig och solidarisk utveckling är så upptagna med av att välja vad vi som individer ska göra med våra liv? Tankarna och reflektioner som Kumarkhali-veckan framkallat ska jag nu ta mig en riktig funderare kring och förhoppningsvis lyckas formulera något forskningsbart på. Fortsättning följer.

/Jenny

DSC_6959

Vårt hem i Kumarkhali. På bilden ses från vänster Sanna, vår tolk Zannat, Shikka som är koordinater på kontoret, två av NKs medlemmar och vår kock Mahidel.

DSC_7036

Bara ett stenkast bort breder risfälten ut sig.

DSC_7024

Vanligaste sättet att färdas på är med van. På denna kärra sitter Riporna och Taslima som jobbar på NK och som under veckan drog med oss på många intressanta gruppmöten. För övrigt sjukt imponerade att de pallar jobba i fält i dessa saris…

DSC_7002

Så här såg många av de mötena vi deltog vid ut. Gruppen vi kom för att träffa bestod ofta av ungefär 20-30 medlemmar men vid slutet av mötet hade ryktet om vår närvaro ofta spridit sig och halva byn närmat sig vår ring.

DSC_7012

Färgad tråd på tork för att säljas till någon av Kumarkhalis många små textilfabriker. Detta är ett arbete som många kvinnor kan utföra i anslutning till hemmet och som ger en extra inkomstkälla för hushållen.

DSC_7045

I slutet av regnperioden måste en fortfarande vara beredd på att himlen när som helst kan öppna sig. Här var vi som tur var skyddade i en affär.

1 kommentar

Filed under Jenny