Etikettarkiv: bönder

Saker att sakna.

Nu har vi åter landat på svensk mark. Än har det nog inte riktigt sjunkit in, att jag är är så långt ifrån alla människor som liksom varit en så naturlig del av min vardag de senaste fyra-och-en-halv månaderna. Alla som jag skrattat, gråtit och upplevt så många fantastiska saker tillsammans med. Att än en gång försöka anpassa sig till ett nytt samhälle, men den här gången det svenska. Tids nog ska det nog gå.

Det här blir alltså mitt avslutande inlägg på bloggen. Tack för en så fantastiskt, kaotisk och lärorik tid.

Jag har fotat en hel del. Typ 5000 bilder… här kommer några av dem, mest för att illustrera en del av det jag  kommer sakna från Bangla.

_DSC0812 (2)

Morgonpromenader vid floden

 

_DSC0964 (2)

Att dricka te i tid och otid. Bli bjuden på te när en handlar grönsaker, kallpratar med poliser eller att samlas kring testånden på marknaden och prata om allt från kriget i Syrien till tandkräm.

_DSC0122 (2)

Det helt absurda användandet av chili i allt från te till stekt ägg och snacks. Tillsammans med ris och socker är chilin verkligen en grundpelare i det bengaliska köket som folk aldrig skulle tänka sig att leva utan. Jag har nog börjat gilla det lite i alla fall..

_DSC0707 (2)

Som den jordbruks-fetischist jag är kommer jag verkligen att sakna att gå bland fälten och bara observera hur folk arbetar och grödorna växer.

_DSC0269 (2)

Alla djur, framförallt getter. Stora getter, små getter och getter med kläder på.

_DSC0273 (2)

Åka på fältbesök och få delta under bondegruppsmöten.

_DSC0147 (2)

Gå på grönsaksmarknaden och handla med hjälp av kroppsspråk och knackig bangla.

_DSC0217

Att få komma in i folks hus och lyssna till deras livshistorier.

_DSC0467 (2)

Kokosnötter och värme

_DSC1056 (2)

Kricket!

_DSC0596 (2)

Åka båt. Amanda och Pontus passade på att praktisera lite black magic.

_DSC0972 (2)

Trafiken! (nej, skoja bara…)

_DSC0617 (2)

Världens bästa praktikantkollegor! (på bilden fattas vi Isis) Tack för ett fantastiskt äventyr.

Abar dekha hobe
/Hanna

3 kommentarer

Under Hanna

Tankar om tillit, trygghet och den abstrakta varelsen vi kallar ‘staten’ (med mera…)

Tillit är en fundamental ingrediens i alla relationer, även den mellan människa och stat. Utan tillit till varandra skulle jag säga att vi står ensamma. Så vad får det för konsekvenser om befolkningen inte känner denna tillit till den stat som de egentligen själva utgör? Eller om förhållandet också är det motsatta, att staten inte känner tillit till befolkningen? Den senaste tiden har jag funderat mycket på, framförallt det förstnämnda förhållandet. Mina västerländska ögon och referensramar snappar ständigt upp skillnader och olikheter länderna emellan, det blir lätt så. Genom att befinna mig i Bangladesh och umgås med ett axplock av dess befolkning blir just bristen på tillit till staten väldigt uppenbar, likväl som jag också inser vilken enorm tilltro vi i Sverige har till våran stat.

Jag tänker på staten som en typ av instans som ska tillgodose medborgarna sina rättigheter, ge trygghet och se till att skattepengarna används till sådant som tjänar medborgarnas nytta – kort sagt tjäna medborgarna. Om jag inte litar på att ”min” stat kommer använda mina pengar väl kommer jag med största sannolikhet inte känna mig så motiverad att betala skatt. Om jag inte litar på att rättsväsendet kommer sätta mina mänskliga rättigheter i först hand, hur ska jag då kunna känna mig trygg?

_DSC0701 (2).JPG

Faruk Hossain (till höger i bild) har tillsammans med några andra startat upp ett slags klubbhus i byn där de bor. Här har de dels ett bibliotek dit vem som helst kan komma och låna böcker eller läsa tidningen gratis. Detta är också en plats dit alla i byn kan vända sig om de behöver hjälp med något. De aktiva i klubbhuset går då samman och försöker hjälpa till så gott de kan, både med praktiska och mer teoretiska ting. Denna typ av civila initiativ blir viktiga när staten inte finns där för folk att luta sig tillbaka på.

Bangladesh ligger på en mindre hedrande 145:e plats av totalt 175 länder i transparency internationals lista över världens mest korrupta länder. (http://www.transparency.org/country/#BGD). Korruptionen finns överallt och problemet är verkligen inte så svart eller vitt som det vid första anblick kan verka. Exempelvis kan det handla om invalda beslutsfattare som arbetar heltid men får så lite i lön att de omöjligt kan försörja sig och sin familj om de ej tar emot mutor. Det handlar också om de populära statliga jobben som alla verkar vilja ha eftersom de ger förmåner som pension och gratis tilldelning av en del basmatvaror. Dock måste du, utöver att vara kvalificerad, också kunna betala fler tusentals svenska kronor i mutor för att ens kunna få ett jobb.

Detta förhållande skapar väldigt orättvisa förutsättningar för landets invånare – har du redan resurser kan du också skaffa dig mer. Om läget är det motsatta blir det svårt att ta sig fram och också få den hjälp alla medborgare egentligen har rätt till. Otaliga av de bönder jag pratat med under mina fältbesök har berättat om hur de lokala politikerna och tjänstemännen inte vill lyssna på dem eller se till så att deras rättigheter ges dem. Genom att organisera sig och gå många tillsammans har de fått en större röst vilket öppnat en del dörrar, men mycket av problemet kvarstår. Kontoret som har hand om affärer rörande land anses vara ett av de mest korrupta, vilket skapar problem för många bönder.

_DSC0308 (2).JPG

I slutet av december förra året bjöds lokala politiker och tjänstemän in till ett möte med representanter från TSDS’s bondegrupper. Syftet var att skapa en mötesplats där problem och mjöligheter kunde diskuteras. Över hundra bönder kom till mötet, men inte en enda politiker eller tjänsteman.

Utöver orättvisa förutsättningar skapar det också en stress och otrygghet hos en stor del av befolkningen. Hur ska en kunna lita på ett rättsväsende som snarare tycks tjäna politikernas intressen än medborgarnas? I sin extremaste form kan detta förhållande leda till att polisen lägger sådan vikt vid att fälla någon, att det i slutändan inte spelar så stor roll om det är den faktiskt skyldiga. Två vänner till mig har berättat om hur de nästan hamnade i fängelse, enbart för att de råkade befinna sig på fel plats vid fel tillfälle. En bomb detonerades med politiska motiv och de var i närheten. I efterhand när polisen undersökte incidenten angav en butiksägare deras namn då han visste vilka de var. Eftersom de är unga killar blev de direkt huvudmisstänkta, men fick som tur var reda på detta och kunde därför gömma sig. De höll sig gömda i en veckas tid och fick då hjälp av en bekant till dem som känner många högt uppsatta poliser. Genom detta kontaktnät kunde han se till att misstankarna emot dem försvann. I annat fall hade de mycket väl kunnat hamna i fängelse för ett brott de ej utfört, och då också sett alla sina drömmar och planer för framtiden grusas.

Jag tror också att den stora roll som familjen spelar i människors liv här delvis har att göra med detta, ganska destruktiva, förhållande mellan människa och stat. Eftersom staten misslyckas med att få människor att känna sig trygga måste var och en se efter sitt eget och liksom skapa sin egen trygghet, sitt eget skyddsnät. Banden till familj och vänner blir därför oerhört viktiga, det är där tryggheten finns. Familjen förväntas också ställe upp mycket, i alla skeden i livet. Exempelvis ges jobb, på framförallt landsbygden, ofta till släktingar eller anhängare av ”rätt” politiskt parti istället för den som kanske egentligen är bäst kvalificerad för jobbet. För de som inte fötts in i en familj med stort kontaktnät eller god ekonomi kan det alltså bli väldigt svårt att få ett bra jobb.
Slutligen kan jag väl säga att allt detta funderande har gjort att jag mer och mer insett vad jag personligen anser att en stat ska vara och inte vara. Just nu sker det mycket förändringar också i Sverige som sätter tilliten till staten och ledare överlag i gungning. Vad händer med oss när vi inser att den stat vi litat på inte kan ge oss den trygghet vi förväntat oss?, eller inser att den tjänar ett fåtal individers intressen istället för kollektivets?

/Hanna

_DSC0825 (2).JPG

1 kommentar

Under Hanna

Livet vid floden – källa till konflikt

Inledningsvis vill jag säga att det här blogginlägget inte alls blev som jag hade tänkt mig. Min plan var egentligen att skriva om hur fantastisk floden är. Beskriva allt liv som pågår i och omkring den och det fantastiska lugn som infinner sig i min kropp när jag är där. Nu blev det inte där fokuset hamnade, utan snarare på de konflikter som ständigt pågår i och kring den. I efterhand känns det som ett viktigare tema, och också ett tyvärr väldigt aktuellt sådant. Resurser i form av exempelvis vatten och odlingsmark är redan, och kommer antagligen att bli en än större källa till konflikter i framtiden. I samtliga av dessa konflikter finns också en mängd maktrelationer. Relationer som nog tyvärr ofta ges det avslutande ordet.

_DSC0033 (2)

Bonde badar sina kor i Ganges (Padma)

Vi har turen att bo granne med världens antagligen mest legendariska vattendrag – floden Ganges (eller Padma som den heter på Bangladeshiska sidan). Floden utgör här gränsen mellan två länder som brukade vara ett och samma. Indien och regionen Västbengalen på ena sidan och Bangladesh på den andra. Under tiden här har jag hört flera uttala nästan en sorg över denna splittring. Floden so m förr förenade människorna i Bengalen och verkade som en viktig blodådra mellan de båda sidorna är nu istället en skiljelinje, och dessutom en väldigt dödlig sådan. Dag som natt patrullerar beväpnade gränsvakter i uppdrag att hindra människor från att korsa denna flod illegalt. Gränsvakterna på indiska sidan agerade under flera år efter en väldigt kontroversiell shoot-on-sight-policy, vilken uppskattningsvis lett till dryga tusen människors död, varav majoriteten varit bangladeshiska medborgare. Människor som i många fall varit helt obeväpnade, och samtliga helt nekade en rättslig prövning gällande deras eventuella brott (mer om detta: https://www.hrw.org/news/2011/01/23/indias-shoot-kill-policy-bangladesh-border).

Sedan 40 år tillbaka äger dessutom en konflikt mellan Indien och Bangladesh rum gällande kontrollen över vattenflödet i floden. Floden får sitt tillflöde från Himalaya i Indien och mynnar ut i Bengaliska Viken. Konflikten har kommit att främst kretsa kring den damm vid namn Farakka som Indien lät bygga, endast några mil från bangladeshiska gränsen. Bygget stod klart 1975 och dess drift har sedan dess fått stora konsekvenser för både ekologi och människors livsföring. Det minskade vattentillflödet till många av Bangladeshs floder har bland annat lett till en ökad inträngning av salt havsvatten i landets södra deltan. Detta har i sin tur förändrat levnadsförhållandena för de arter som lever i och vid vattnet samt gjort så att stora arealer åkermark ej längre går att bruka på grund av försaltning.

_DSC0209 (2)

Ute med getterna på bete på den mark som inom två månader kommer tillhöra Police Academy

Det minskade vattenflödet har också lett till att land som förr låg under flodens yta nu blivit barmark. I Thanaparas fall har denna nya landresurs kommit att bli som en slags allmänning för byns bönder att bruka till odling eller betesmark. Nyligen har dock en konflikt blossat upp gällande detta nya land. Bangladesh Police Academy (vilket är ett slags polisuniversitet) vill ha ensam ägande- och bruksrätt över den del av allmänningen som gränsar till deras campus, vilket handlar om en yta på ungefär 400×900 meter. I Bangladesh, som är världens mest tätbefolkade land om en ej räknar statsländer, är mark verkligen en bristvara. Police Academy vill ha ägande av marken dels för att kunna expandera sitt campus, men också för att inte förlora grannskapet med just floden Padma. Konflikten har hållit på i några år och nyligen kom till slut beslut från hög instans. Bönderna förlorade och om två månader kommer byns befolkning alltså ej längre ha tillträde till detta land. Utöver den rent resursmässiga förlusten har området också ett stort symboliskt värde för byborna. Det var nämligen där vid floden som Pakistans armé under frihetskriget 1971 sköt ihjäl så gott som alla män som då bodde i byn.

_DSC0220 (2)

Fotbollsmatch på den omtvistade marken

Det är svårt att inte se ett maktperspektiv här. Det anrika Police Academy med enormt mycket makt och resurser eller den ekonomiskt fattiga bondebefolkningen vars intressen få beslutsfattare tycks ta i anspråk. Ja, det här fallet gör mig lite bitter, men också kluven. Under vår tid här har vi fått många vänner på Police Academy och de är extremt generösa gentemot oss. Det skaver i mig, att ta del av det överflöd som finns där och samtidigt veta om den verklighet som finns utanför murarna. Verkligheten för de som inte har tillträde, det blir så symboliskt. Jag känner mig falsk varje gång jag går dit, lite som en backstabber eller som en bedragare. Folk ställer upp så extremt mycket för mig här, bjuder på allt de har. Öppnar upp sina hem och liv för mig, men ändå kan jag inte hålla mig ifrån att säga att det är extremt skönt att kunna gå över till Police Academy ibland. Kunna gå kvällspromenader på stora, tomma ytor utan att dra till sig all uppmärksamhet. Det är också en väldigt spännande värld som jag aldrig kommer få tillgång till igen. Egentligen skadar det ju ingen, det är bara det där med att inte kunna se folk i ögonen utan att känna en viss skuld. En kan kanske kalla det en inre konflikt där det är jag som sitter på maktpositionen, jag som har möjligheten att välja.

Fyra olika konflikter på fyra olika nivåer men som ändå har en stark koppling till varandra. Jag vill avsluta med en fin anekdot från en av våra vänner på Police Academy. Han har tidigare tjänstgjort mycket utomlands och berättade att när han hade hemlängtan fick han tröst av att befinna sig vid just vattendrag. Han tänkte att det vatten som rör vid stranden där han befinner sig är det samma som rör vid stränderna i hans hemland, att han i teorin skulle kunna simma till Bangladesh. Vatten förenar och separerar.

_DSC0268 (2)

Get till synes helt obrydd om de konflikter som pågår i hens närområde

/Hanna

1 kommentar

Under Hanna

Arbetet rullar på

Tiden rullar på här i Manikganj. Den första månaden kändes som ett halvår, men månad två, som vi är inne på nu, susar förbi i rasande fart och jag börjar inse att jag kanske inte kommer hinna med allt det där som jag skulle vilja hinna med innan det är dags för hemfärd.

Emma och jag har under de senaste veckorna jobbat hårt med vårat arbete som vi skriver för BARCIK och jag tänkte berätta lite om vad det är vi faktiskt gör. Förutom att ha till syfte att organisera bönder i bondegrupper är ARP en stark förespråkare för ekologisk odling. Genom att producera sitt eget gödsel och sitt eget, naturliga bekämpningsmedel blir bönderna mindre beroende av dyra kemikalier, de får mer pengar över till annat och dessutom blir marken de odlar mer fertil och maten de äter nyttigare. På ARP kontoret i Bayra har man dock märkt att medan ekologisk odling blir allt mer populärt bland ARP-bönder, upplever bönderna samtidigt att de har svårare att sälja sina ekologiska produkter på marknaden. Emma och jag har därför fått i uppgift att identifiera vari svårigheterna ligger och vad som är orsaken, för att i ett senare skede kunna komma med inputs på vad som behöver förbättras/göras åt situationen. På fredag har vi våra sista intervjuer och har därmed avslutat 16 intervjuer med bönder, konsumenter och mellanmän som kommer ligga till grund för vår analys.

Det har varit otroligt roligt att vara ute i fält och prata med personer inom olika sfärer i samhället och med olika inställning till och upp fattning om saker och ting. Det känns lite vemodigt att intervjuerna kommer vara klara på fredag, för då blir det inte längre en naturlig del av arbetet att åka ut och träffa lokalbefolkningen.

IMG_4851

Det blir stor uppståndelse när västisarna kommer till byn.

IMG_4863

En av våra informanter som stolt visar upp sin egen fröbank.

IMG_5123

Det blir mycket smakande på olika sötsaker i byarna. Här blir vi bjudna på ”cake but not cake”.

IMG_5141

Fyra bönder, alla medlemmar i en bondegrupp

IMG_5126

Hemma hos informant

Lämna en kommentar

Under Isabelle

Amar Sonar Bangla

Idag åkte jag ut på fältbesök med min nya tolk, Arif, för första gången. Eller ny och ny, han är min första tolk. Fram tills nu har min kollega Rupa stått för tolkandet, hon har gjort sitt allra bästa men hennes jobb är inte att tolka utan att organisera bönderna. Arif har en master i English Literature men är arbetslös för närvarande, precis som många andra unga vuxna i Bangladesh. Inte nog med att det var första gången jag åkte iväg med Arif, det var även första gången jag åkte ut på egen hand, utan Rupa som vägledning. Vi kommer ner till floden, tar den lilla båten över, en av alla de båtar som går i skytteltrafik från sida till sida. Varannan är halvfull, varannan är överlastad med människor, cyklar och eventuellt även en motorcykel. När vi kommer över till andra sidan börjar jag gå så som jag och Rupa alltid gör, för att nå fram till en liten väg där vi kan ta en bhen¸eller ven, en slags cykelrickshaw men med ett litet träflak istället för ett säte. Vi hinner bara ta några steg innan en man med bhen kommer hetsande. Han pratar med Arif och vill att vi ska åka med honom redan nu. Han kräver inte ens mer pengar för att jag är vit (mina banglavänner får alltid, alltid argumentera om priset när jag är med – alla försöker få så mycket som möjligt från den vita plånboken). Vi hoppar upp och Arif säger till mig ”Han känner dig, den här mannen. Han vet vem du är, han säger att du brukar passera här. Han vet var vi ska någonstans.” Någonstans gör det mig glad, det känns fint att bli igenkänd. Det finns en ung bhenförare på den här sträckan som jag har åkt med två gånger, och de gånger jag passerar honom på en annan bhen brukar vi hälsa. Dagens bhenförare är dock helt okänd för mig. Vägen är en riktig dirt road, hårt ansatt av sommarens monsunregn. Bhenförare är likt rickshawförare väldigt starka, men fattiga och osvikligt bärandes mögliga skjortor. Jag älskar den sträckan. Jag sitter lite på sniskan, benen dinglar över kanten och solens strålar som tränger igenom trädkronorna som tronar sig över vägen skapar ett vackert skådespel på marken. Vi passerar getter, kor, risfält, dammar, barn, motorcyklar, testånd och en himla massa tvätt. En varm bris fläktar, och det är något stilla, nästan spirituellt, över den här sträckan. Samma känsla infinner sig hos mig varje gång – det är känslan av svensk sommar. En känsla som jag minns från min barndom, från en svensk sommar i Järnboås i Finnshyttan, eller en svensk sommar i Stocka i Hälsingland.

Vi kommer fram till Amsur och hans fru Runa. Jag har besökt deras hem och deras bondegrupp många gånger, så det är alltid ett värmande återseende. Jag känner mig hemma. Alla bönder jag har träffat är underbara, genuina människor som tar av sin dyrbara tid för att dela med sig av sin kunskap, erfarenhet och tankar. Jag har en akademisk examen i utvecklingsstudier och det är när jag talar med Amsur och Runa som jag förstår vad det är jag har pluggat. De lär mig så mycket. De lever med klimatförändringar, de lever av ekosystemet på ett sätt som är långt från vårt (inbillat) frånkopplade leverne i Sverige. Det här är fattiga människor, men gästfriheten hos en bonde i Bangladesh överträffar alla svenska hem jag någonsin har besökt. Ett litet bord med en duk bärs ut på gården, stolar tas fram och ena dottern springer iväg till stora vägen för att köpa ett slags sött bröd. Frukt och te bjuds det också på. Det var en lyckad intervju, trots en del luriga missförstånd. Arifs engelska är inte optimal och det är första gången han tolkar för någon, men i slutändan blev det bra. Jag lämnar Amsur och Runas hem med grönsaker, en jättestor potatis som växer i jorden men från ett träd (!), och en pomelo. Nedan ser ni Amsur. Han är gruppledare för en bondegrupp inom Agricultural Rights Programme och en enorm tillgång – han springer ständigt runt och ser till att alla inblandade bönder kommer på möten och träningar. Han må se allvarlig ut men han har nära till skratt!

P1070948

På väg tillbaka möter vi mannen som cyklar in till Mymensingh för att sälja sin mjölk varje dag. Jag har träffat honom 2-3 gånger tidigare på samma sätt – jag på bhen, han på cykel. Första gången var han nyfiken och frågade Rupa vem jag var, sen vågade han sig på att prata engelska med mig. Vi utbyter lite artigheter i farten och han försvinner åt sitt håll. Jag känner mig hemma. Vi byter fordon och tar oss över floden, varpå jag springer in till en butik för att ladda på min mobil. Försäljaren skiner upp och försöker minnas mitt namn. Jag känner mig hemma. När vår rickshaw senare passerar vägkorsningen som tar en från stora vägen in i området där jag bor så vinkar killen i ”min” affär. Jag känner mig hemma. Framåt kvällen tar jag mig in till stan för att äta middag med mig själv på en restaurang som jag gillar. Först söker jag upp popcornförsäljaren, det var ett tag sen jag handlade av honom. Jag vet inte om han är förvånad att se mig eller om hans blick är lite blandat missnöjd med att det var så länge sen men ändå glad att jag har återvänt. Jag känner mig ändå hemma. För att göra dagen ännu finare så arbetar en servitör som jag känner igen – och han känner mig. Han vill nästan beställa åt mig: ”butter nan and vegetables?”. Jag känner mig hemma.

När jag sitter där på restaurangen, ensam med min dagstidning och en god middag, så inser jag vad det är som har skett. Kulturchockens Bangladesh och lilla, trånga, gammalmodiga Mymensingh, har fått mitt att återvända till samma platser. Jag hade ett behov av att skapa referenspunkter, och det har jag gjort. Alla dessa ansikten som jag känner igen, och som känner igen mig, de bekräftar min vistelse här. Vissa dagar kan jag bli helt tokig på hur alla stirrar. Ibland känner jag mig som ett djur i bur. Jag oroar mig för att det ska ske en trafikolycka för att folk slutar titta på vägen och vänder sig om hela varv bara för att stirra sönder mig med en nyfiken alternativt chockad blick. Sen finns det en annan slags blick, en påträngande, obehaglig och svårtolkad blick. Min kollega Maria skrev ett utomordentligt bra inlägg som ni alla bör läsa om ni vill förstå. Dessa ansikten som jag känner igen, och som känner igen mig, de är motvikten till alla som stirrar. Det är som att alla som stirrar försöker ta ifrån mig mitt utrymme, medan alla kända ansikten vill ge mig utrymme. De representerar Amar Sonar Bangla. Mitt gyllene Bangladesh. Det Bangladesh som jag har tagit till mig. Det Bangladesh som jag vill återvända till, det Bangladesh som jag kommer att minnas med värme och sakna med en liten knut i magen. Mitt gyllene Bangladesh.

Färjeläge

 

Avslutar med en bild av flodbanken/färjeläget. Skåda den klarblå himmelen, luften är härligt torr nu./Magdalena

5 kommentarer

Under Uncategorized