Tag Archives: BARCIK

Nu tackar vi för oss!

Den sista tiden har präglats av fortsatta politiska oroligheter, utegångsförbud på kvällarna och rapportskrivande och vi har sedan det senaste inlägget hunnit skriva klart våra rapporter, presentera de för våra organisationer och säg hej då till alla de som blivit vår familj  de senaste månderna. Jag och Jenny åkte även till svenska ambassaden för att prata med Sida och ambassadpersonal om våra upplevelser och höra mer om Sidas utvecklingsarbete i landet. Riktigt intressant! Tyvärr saknade vi Emma då hon var hemma sjuk.

Så är sista dagen i Bangaldesh här.

Det har varit en galen, fantastisk, frustrerande och inspirerande resa som vi kommer bära med oss resten av våra liv.

Tack för att ni följt våran resa och tid här i Bangladesh!

bangla bangla 030

1 kommentar

Filed under Emma, Jenny, Sanna

Indien på 12 dagar

Jag och Sanna har nu återvänt till Bangladesh efter att ha varit på resande fot i Indien i 12 dagar. Efter att ha testat alla möjliga färdmedel för att ta oss till Kotagiri där Svalornas partnermöte hölls i slutet av förra veckan måste ändå erkänna att det var riktigt skönt att flyga hem, även om denna rutt också tog två dygn på grund av att det är så dåliga connections mellan Bangladesh och Indien.

Partnermötet bjöd på massa spännande diskussioner, erfarenheter utbyttes och vi njöt alla av att få ta del av den otroligt vackra omgivningen som Kotagiri erbjuder. Jag hade inte tänkt skriva någon längre rapport om vad som kom upp på mötet och vad resultatet blev för detta har redan gjorts i i flera bra artiklar på Svalornas hemsida. Så för den som är mer intresserad av att läsa är detta ett hett tips!

Den största behållning för mig personligen av mötet var nog ändå att få återförenas med alla praktikanter, speciellt de från Indien som jag inte sett sedan vi splittrades i Doha i början av september. Vi har haft en del kontakt på Facebook men det var verkligen en helt annan grej att få ses på riktigt. Det blev en lång kramfest, vi åt mysiga middagar hos Henrik och Ida som bor och gör praktik i Kotagiri, vi hade ändlösa diskussioner om våra praktikplatser och nya liv, utbytte erfarenheter, peppade varandra men gav också varandra utrymme att klaga och få öppna upp för känslor som en kanske inte riktigt vågat släppa fram innan. Även om vi alla åker genom samma organisation och praktikprogram ser våra upplägg och förhållanden på praktikerna väldigt olika ut. Några bor i en stad med tillgång till gym, cykel, har en kontorsplats med wifi och dator och bor i lägenhet med eget rum. I mina ögon låter detta som en rätt enkel tillvaro då jag och Sanna som bekant tvingats anpassa oss till ganska ganska låg levnadsstandard och få bekvämligheter. Det visade sig dock att vi fått andra fördelar på vår praktikplats. Exempelvis var det många som haft svårt att komma ut i fält och hittills mest suttit av tiden på kontoret på grund av byråkratiska processer och bristande kommunikation med världsorganisationen. Flera hade även fått ganska okvalificerade uppgifter och några kände till och med att de inte lärt sig speciellt mycket på sina tre månader i landet.

Med denna vetskap ser jag på min egen praktik med lite nya ögon och jag känner ändå tacksamhet över att ha hamnat där jag hamnat. För även om jag tycker att det är mycket av det praktiska som inte funkat så bra och att vi hattat fram och tillbaka till Dhaka lite väl mycket har vi ändå fått se otroligt mycket både av landet och av landsbygden och framförallt fått mycket fälterfarenhet. Jag känner också att det jag gör här och den studie jag skriver på är meningsfull och utvecklande både för mig och min organisation, och det är ju rätt mycket värt bara det.

Avslutningsvis kommer här ett bildregn från resan. Enjoy!

//Jenny

Vi missade vårt anslutande tåg i Kolkata pga. att biljettbokningen hade gjorts för sent av Svalorna. Det gjorde dock inte så mycket för det betydde att vi fick en dag att turista i denna vackra stad innan nästa tåg gick. Sådan otrolig skillnad från Dhaka. Massa nice gatumat, breda boulevarder och grönområden!

Vi missade vårt anslutande tåg i Kolkata pga. att biljettbokningen hade gjorts lite sent. Det gjorde dock inte så mycket för det betydde att vi fick en dag att turista i denna vackra stad innan nästa tåg gick. Sådan otrolig skillnad från Dhaka. Massa nice gatumat, breda boulevarder och grönområden!

Vi gick på marknad och hitta massa fina saker. Ganska mycket billigare än i Dhaka faktiskt och mer utbud av allt.

Vi gick på marknad och hitta massa fina saker. Ganska mycket billigare än i Dhaka faktiskt och mer utbud av allt.

Turistbild utanför Victoria Memorial.

Turistbild utanför Victoria Memorial.

Tåget var inte bara en 36 h lång pina utan bjöd också på otroligt vackra vyer.

Tåget var inte bara en 36 h lång pina utan bjöd också på otroligt vackra vyer.

Sanna var nöjd med kunna insupa lite frisk luft, dock mindre nöjd med att den enda platsen som erbjöd detta var precis bredvid toan och bjöd på en härlig stank av urin…

Sanna var nöjd med kunna insupa lite frisk luft, dock mindre nöjd med att den enda platsen som erbjöd detta var precis bredvid toan och bjöd på en härlig stank av urin…

DSC_8473

Framme i Kotagiri! Vacker vy i solnedgång.

Här inne hölls mötet med alla partners. På bilden ser ni min och Sannas kollega och handledare Khadija som var med som representant för Nijera Kori.

Här inne hölls mötet med alla partners. På bilden ser ni min och Sannas kollega och handledare Khadija som var med som representant för Nijera Kori.

Morgon i Kotagiri och vy över en teodling.

Morgon i Kotagiri och vy över en teodling.

Vi gav oss ut på en morgonpromenad en dag och till min stora skräckblandade förtjusning stötte vi en gaur. Lite läskigt att den var så nära, varje år dör nämligen folk av att ha blivit attackerade av dessa djur i området men vi tog det väldigt lugnt och jag fick mig en bild!

Vi gav oss ut på en promenad en dag och till min stora skräckblandade förtjusning stötte vi en gaur. Lite läskigt att den var så nära, varje år dör nämligen folk av att ha blivit attackerade av dessa djur i området men vi tog det väldigt lugnt och jag fick mig en bild!

Praktikantkompisar under en paus på mötet.

Praktikantkompisar under en paus på mötet.

Mitt under ett möte med vår Svale-handledare Maria (som står och fotar väldigt koncentrerat i bilden till vänster) fick vi span på en gaur som stod och betade i en teodling precis bredvid möteslokalen. Mötet avslutades därför snabbt och alla sprang dit med kameror, men den var tyvärr lite för långt bort så min bild från morgonpromenaden var bättre!

Mitt under ett möte med vår Svale-handledare Maria (som står och fotar väldigt koncentrerat i bilden till vänster) fick vi span på en gaur som stod och betade i en teodling precis bredvid möteslokalen. Mötet avslutades därför snabbt och alla sprang dit med kameror, men den var tyvärr lite för långt bort så min bild från morgonpromenaden var bättre!

Det var riktigt kallt i Kotagiri, speciellt på kvällen och nätterna eftersom det inte finns någon värme eller isolering. Jag fick i alla fall användning av den varma hoodie jag hade med mig!

Det var riktigt kallt i Kotagiri, speciellt på kvällen och nätterna eftersom det inte finns någon värme eller isolering. Jag fick i alla fall användning av den varma hoodie jag hade med mig!

Här bor Henrik och Ida (till vänster på bilden). Ida är en väldigt akrobatisk person.

Här bor Henrik och Ida (till vänster på bilden). Ida är en väldigt akrobatisk person.

Nästan hela praktikantgänget fångat på bild, bara Emilia och Michaela som saknas som var tvungna att åka tillbaka till Madurai tidigare än oss andra. Från vänster: Isabelle och Emma (Bangladesh), Johan (som håller till i norra Indien), Henrik, Sanna, Isabelle (som gör praktik med Johan), Ida och så jag.

Nästan hela praktikantgänget fångat på bild, bara Emilia och Michaela som saknas som var tvungna att åka tillbaka till Madurai tidigare än oss andra. Från vänster: Isabelle och Emma (Bangladesh), Johan (som håller till i norra Indien), Henrik, Sanna, Isabelle (som gör praktik med Johan), Ida och så jag.

Lämna en kommentar

Filed under Jenny

Arbetet rullar på

Tiden rullar på här i Manikganj. Den första månaden kändes som ett halvår, men månad två, som vi är inne på nu, susar förbi i rasande fart och jag börjar inse att jag kanske inte kommer hinna med allt det där som jag skulle vilja hinna med innan det är dags för hemfärd.

Emma och jag har under de senaste veckorna jobbat hårt med vårat arbete som vi skriver för BARCIK och jag tänkte berätta lite om vad det är vi faktiskt gör. Förutom att ha till syfte att organisera bönder i bondegrupper är ARP en stark förespråkare för ekologisk odling. Genom att producera sitt eget gödsel och sitt eget, naturliga bekämpningsmedel blir bönderna mindre beroende av dyra kemikalier, de får mer pengar över till annat och dessutom blir marken de odlar mer fertil och maten de äter nyttigare. På ARP kontoret i Bayra har man dock märkt att medan ekologisk odling blir allt mer populärt bland ARP-bönder, upplever bönderna samtidigt att de har svårare att sälja sina ekologiska produkter på marknaden. Emma och jag har därför fått i uppgift att identifiera vari svårigheterna ligger och vad som är orsaken, för att i ett senare skede kunna komma med inputs på vad som behöver förbättras/göras åt situationen. På fredag har vi våra sista intervjuer och har därmed avslutat 16 intervjuer med bönder, konsumenter och mellanmän som kommer ligga till grund för vår analys.

Det har varit otroligt roligt att vara ute i fält och prata med personer inom olika sfärer i samhället och med olika inställning till och upp fattning om saker och ting. Det känns lite vemodigt att intervjuerna kommer vara klara på fredag, för då blir det inte längre en naturlig del av arbetet att åka ut och träffa lokalbefolkningen.

IMG_4851

Det blir stor uppståndelse när västisarna kommer till byn.

IMG_4863

En av våra informanter som stolt visar upp sin egen fröbank.

IMG_5123

Det blir mycket smakande på olika sötsaker i byarna. Här blir vi bjudna på ”cake but not cake”.

IMG_5141

Fyra bönder, alla medlemmar i en bondegrupp

IMG_5126

Hemma hos informant

Lämna en kommentar

Filed under Isabelle

Flodfestival i Netrakona

Allt går i ett. Sedan hartallerna upphörde i mitten på förra veckan har det inte varit en lugnt sekund. Dagarna har fyllts med intervjuer, fikor, hembjudningar, tempelbesök och vi har även hunnit med vår första resa.

Emma och jag blev inbjudna till River Festival i Netrakona som ligger i norra delen av Bangladesh. Lätt ovetandes om vad tillfället skulle komma att bjuda på, tackade vi glatt ja och tidigt på lördag morgon satte vi oss i en bil med ett par BARCIK-kollegor och lämnade Dhaka bakom oss. Åtta timmar senare och en hel del skumpande och hoppande (på den sämsta vägen jag någonsin har sett) var vi framme på BARCIKs resource center i Netrakona. Meningen med festivalen var att på den internationella floddagen (den 28/9) uppmärksamma den lokala floden Mogra som idag är uttorkad mestadels av året, men som en stor del av den lokala befolkningen är extremt beroende av för sin överlevnad. ”Save my water, save my mother, save the river” var ett återkommande citat av de många talare som tog tillfället i akt att göra sin röst hörd i hopp om att förändring ska ske. Tillställningen i sig var fin och meningsfull, med ett präglat syfte av att involvera både den yngre och äldre generationen. Men likväl som att söndagen var trevlig och det var kul att se ett konkret exempel hur gräsrötterna kan mobilisera sig för förändring, så var det också en extrem utmaning för mig personligen. Jag har nog aldrig känt mig så slut på energi och psykiskt utmattad som jag gjorde den kvällen när jag la huvudet på kudden. Det är svårt att beskriva känslan av att hela tiden ha en flock med människor omkring sig som tittar med öppna munnar och smygandet som går i ett. I perioder kändes den som att Emmas och min närvaro var mer uppmärksammat av besökarna än den faktiska tillställningen, vilket inte kändes helt rätt. Förutom den påtagliga uppmärksamheten låg det även en hel del förväntningar på oss som vi inte kände till i förväg och innan vi visste ordet av det stod vi framför filmkameror och en reporter från den nationella nyhetskanalen The Independent. En stund senare, efter lite påfyllning med vatten och frukt, var det dags att inta scenen inför ett åttiotal åskådare (inklusive media) för att hålla ett spontantal om klimatförändring och collective action. När vi klev ner från pulpeten var huvudet blankt och jag har absolut ingen aning om vad vi sade eller inte sade, men responsen vi fick efteråt var bra, så jag antar att vi inte gjorde bort oss alldeles för mycket. När mörkret började falla, och jag började hoppas på att snart få lägga mig på marken innanför portarna på vårt guesthouse, kom en sista förfrågan om Emma och jag skulle vilja vara med i direktsänt TV på länk via Skype, på kvällens debattprogram på temat floder och vatten. Här går min gräns (!) tänkte jag snabbt för mig själv och på något sätt lyckades vi undkomma denna situationen utan att behöva ställas inför ett till ”why not?”.

Tio timmar i guppande bil, en natt i Dhaka och två biltimmar till, var vi åter hemma i Manikganj. Det är konstigt hur snabbt ett nytt ställa kan bli ens hem och även om livet i Manikganj är så långt ifrån mitt liv hemma i Sverige, känns allt så vanligt och så bekant. Det känns så hemma.

Ingen vila ingen ro. Sen hemkomsten i tisdags har vi nu lyckats avsluta första intervjugruppen beståendes av ekologiskt odlande bönder. Men nu tar vi helg och fortsätter firandet av Durga Puja och Eid-al-Adha.

IMG_5030

Bönder som demonstrerar mot flodens uttorkning. Tapen på deras kroppar uppmärksammar undernäring som ett resultat av flodens försvinnande.

IMG_5058

Mogra River. Nu fylld av vatten efter regnperioden men förväntas vara torr igen inom två månader.

IMG_5073

Sång och musik om floden och invigning av flodfestivalen.

3 kommentarer

Filed under Isabelle

Från tio till två

Då satt vi till slut här själva. De sista intensiva veckorna innan avfärd spenderades på Sidas kursgård i Härnösand och Svalornas kontor i Lund tätt tillsammans med åtta andra förväntansfulla och peppade praktikanter. Väl framme i Dhaka hade denna trygga grupp reducerats till fyra bangladeshpraktikanter, men några dagar till skulle vi i alla fall få hålla fast vid varandra.

Vår Dhakavistelse inleddes med ett varmt välkomnande av Shiuly och Sadia som jobbar på Svalornas Dhakakontor. Tillsammans gick vi igenom allt från Svalornas program och samarbeten i Bangladesh till den politiska situationen (mer om detta går att läsa här) samt tips och tricks inför vår tid i landet. Tid gavs också för att studera, prova, våndas inför och till slut införskaffa en helt ny garderob à la Bengal style. I början var vi kräsna, inte för mycket ”bling-bling” och pråliga mönster försökte vi förklara för den ofta mycket tillmötesgående butikspersonalen. Efter ett tag insåg vi dock att här fanns väldigt lite utrymme att utgå från våra svenska nedtonade modenormer och sakta men säkert försköt vi våra preferenser. Iklädda våra nya Salwar kameez set får vi många uppskattande och positiva kommentarer och det är kul att kläderna kan vara ett så enkelt sätt att bryta isen och komma i kontakt med folk. Att lägga det svenska modet på hyllan ett tag känns med andra ord inte längre lika tråkigt.

I morgon reser Isabelle och Emma ut till BARCIK’s (Bangladesh Resource Centre for Indigenous Knowledge) fältkontor i Manikganj, några timmar söder om Dhaka, medan vi stannar kvar på Nijera Kori’s huvudkontor ett tag till för vidare introduktion. Från tio till två, kontrasten är märkbar. Men helt själv är en så klart aldrig i Dhaka. Vi delar för närvarande stad med ungefär 15 miljoner andra personer och trots att vi inte ens varit här i en vecka känns det ändå som att de band vi hunnit knyta och att vi sakta lär oss hitta i vårt närområde har skapat nya familjära och trygga punkter. Det är lustigt hur fort det går att anpassa sig och få nya platser att kännas hemtama.

Vad vi dock inte riktigt hunnit vänja oss vid ännu är avsaknaden av tystad. Vi har alla fyra tänkt på det. Sedan vi kom hit har vi inte upplevt en enda stund av total tystnad. Detta kanske låter underligt för er som är hemma i Sverige, men här är detta verkligen bristvara och det känns i skallen. Något annat vi också tampas med är värmen. Dygnet runt surrar vår takfläkt febrilt för att göra den 30 gradiga fuktiga hettan (även på natten) i sovrummet högst upp på Nijera Koris kontor lite mindre påtaglig, men till liten nytta. Klimatet just nu i Bangladesh är ”muggy”, fuktigt, och det är det verkligen. Men vi går behagligare väder till mötes och det känns skönt, men vi kommer antagligen att klaga om några månader på att det är lite väl kyligt som de svenskar vi är. /Jenny och Sanna

DSC_6847

Hela Dhakas svalestyrkan samlad på bild. Från vänster Isabelle, Sadia, Sanna, Shiuly, Jenny och Emma.

DSC_6742

Svalornas kontor i Lalmatia var en trevlig träffpunkt med många långa och söta fikor.

DSC_6720

Kontrasterna i Dhaka är stora. Trafikjams varvas med oaser av grönområden och vatten samt höga skyskrapor.

DSC_6758 DSC_6861

IMG_4750

Låter denna bild tala för sig själv.

1 kommentar

Filed under Jenny, Sanna

Take off

Sista introduktionsveckan har rusat iväg och det känns både nervöst och skönt att vi på lördag äntligen ska få sätta oss på flyget mot Dhaka och Bangladesh. Beskedet om att vi ska få spendera hösten på två av Svalornas partnerorganisationer, Nijera Kori och BARCIK, kom i maj och förberedelserna har sedan dess varit många. Vi känner oss nu redo för avfärd och det är med spänning och förväntan vi lämnar Sverige. Bloggen kommer att följa med genom våra upplevelser och fungera som en ventil för reflektion, tankar och känslor. Var gärna med oss och dela egna funderingar och kommentarer!

Välkommen till årets Bangladeshblogg!

/Sanna, Jenny, Isabelle och Emma

bild

2 kommentarer

Filed under Emma, Isabelle, Jenny, Sanna