Etikettarkiv: Bangladesh

Hej från Tanapara

Nu har jag varit hos svalornas partners organisation Tanapara i ca en vecka och en vecka kvarstår av mitt fält besök hos dem. Under mitt fältbesök här hos Tanapara får jag vara en del av organisationens alla projekt. Hitintills har jag tagit del av Agriculture Rights program (ARP) och Access arbete. Jag har tillsammans med personal på dessa två program fått åka ut en massa i fält och varit med på olika möten. Idag deltog jag till exempel på två olika möten tillsammans med Rafiqul Islam som jobbar med Access programmet. På ett av mötena diskuterades äktenskap och deltagarna informerades om  vad som gäller i samband med giftermål. Och för ett par dagar sen åkte jag ut i fält med Sohel Rana som jobbar med ARP och träffade ett antal bönder. Jag fick vara med på deras bonde möte och kolla in deras fält. Det mest fantastiska med detta möte var att jag fick se ett bomulls fält, så vackert och en helt annars sort bomulls planta än den jag sett i Indien.

Jag har också spenderat en hel del tid med barnen som går i Tanaparas skola. Vi har tillsammans dansat, gjort huvud axlar knä och tå, samt byggt en mänsklig elefant. Det ska också sägas att skolans rektor är hur underbar som helst och det går inte en minut utan att man skrattar när man är med honom. Skrattar gör man också tillsammans med kökspersonalen de är helt underbara och när de inte lagar mat flätar de gärna mitt hår och kollar in alla mina saker som jag har med mig.

Alla här är hur underbara och snälla som helst och direkt när man kom hit kände man sig som en utav dem. Jag ser verkligen fram emot min sista vecka här och det kommer inte vara lätt att lämna denna fantastiska organisation.

tanapara 2 022

På möte med Rafiqul Islam

tanapara 2 025

Diskussion med kvinnorna som deltog på mötet.

tanapara 042

Bygger en mänsklig elefant tillsammans med rektorn och barnen.

tanapara 045

Ett gäng glada skolbarn

tanapara 090

bomull från böndernas fält.

 

 

 

 

Lämna en kommentar

Under Emma

Indien på 12 dagar

Jag och Sanna har nu återvänt till Bangladesh efter att ha varit på resande fot i Indien i 12 dagar. Efter att ha testat alla möjliga färdmedel för att ta oss till Kotagiri där Svalornas partnermöte hölls i slutet av förra veckan måste ändå erkänna att det var riktigt skönt att flyga hem, även om denna rutt också tog två dygn på grund av att det är så dåliga connections mellan Bangladesh och Indien.

Partnermötet bjöd på massa spännande diskussioner, erfarenheter utbyttes och vi njöt alla av att få ta del av den otroligt vackra omgivningen som Kotagiri erbjuder. Jag hade inte tänkt skriva någon längre rapport om vad som kom upp på mötet och vad resultatet blev för detta har redan gjorts i i flera bra artiklar på Svalornas hemsida. Så för den som är mer intresserad av att läsa är detta ett hett tips!

Den största behållning för mig personligen av mötet var nog ändå att få återförenas med alla praktikanter, speciellt de från Indien som jag inte sett sedan vi splittrades i Doha i början av september. Vi har haft en del kontakt på Facebook men det var verkligen en helt annan grej att få ses på riktigt. Det blev en lång kramfest, vi åt mysiga middagar hos Henrik och Ida som bor och gör praktik i Kotagiri, vi hade ändlösa diskussioner om våra praktikplatser och nya liv, utbytte erfarenheter, peppade varandra men gav också varandra utrymme att klaga och få öppna upp för känslor som en kanske inte riktigt vågat släppa fram innan. Även om vi alla åker genom samma organisation och praktikprogram ser våra upplägg och förhållanden på praktikerna väldigt olika ut. Några bor i en stad med tillgång till gym, cykel, har en kontorsplats med wifi och dator och bor i lägenhet med eget rum. I mina ögon låter detta som en rätt enkel tillvaro då jag och Sanna som bekant tvingats anpassa oss till ganska ganska låg levnadsstandard och få bekvämligheter. Det visade sig dock att vi fått andra fördelar på vår praktikplats. Exempelvis var det många som haft svårt att komma ut i fält och hittills mest suttit av tiden på kontoret på grund av byråkratiska processer och bristande kommunikation med världsorganisationen. Flera hade även fått ganska okvalificerade uppgifter och några kände till och med att de inte lärt sig speciellt mycket på sina tre månader i landet.

Med denna vetskap ser jag på min egen praktik med lite nya ögon och jag känner ändå tacksamhet över att ha hamnat där jag hamnat. För även om jag tycker att det är mycket av det praktiska som inte funkat så bra och att vi hattat fram och tillbaka till Dhaka lite väl mycket har vi ändå fått se otroligt mycket både av landet och av landsbygden och framförallt fått mycket fälterfarenhet. Jag känner också att det jag gör här och den studie jag skriver på är meningsfull och utvecklande både för mig och min organisation, och det är ju rätt mycket värt bara det.

Avslutningsvis kommer här ett bildregn från resan. Enjoy!

//Jenny

Vi missade vårt anslutande tåg i Kolkata pga. att biljettbokningen hade gjorts för sent av Svalorna. Det gjorde dock inte så mycket för det betydde att vi fick en dag att turista i denna vackra stad innan nästa tåg gick. Sådan otrolig skillnad från Dhaka. Massa nice gatumat, breda boulevarder och grönområden!

Vi missade vårt anslutande tåg i Kolkata pga. att biljettbokningen hade gjorts lite sent. Det gjorde dock inte så mycket för det betydde att vi fick en dag att turista i denna vackra stad innan nästa tåg gick. Sådan otrolig skillnad från Dhaka. Massa nice gatumat, breda boulevarder och grönområden!

Vi gick på marknad och hitta massa fina saker. Ganska mycket billigare än i Dhaka faktiskt och mer utbud av allt.

Vi gick på marknad och hitta massa fina saker. Ganska mycket billigare än i Dhaka faktiskt och mer utbud av allt.

Turistbild utanför Victoria Memorial.

Turistbild utanför Victoria Memorial.

Tåget var inte bara en 36 h lång pina utan bjöd också på otroligt vackra vyer.

Tåget var inte bara en 36 h lång pina utan bjöd också på otroligt vackra vyer.

Sanna var nöjd med kunna insupa lite frisk luft, dock mindre nöjd med att den enda platsen som erbjöd detta var precis bredvid toan och bjöd på en härlig stank av urin…

Sanna var nöjd med kunna insupa lite frisk luft, dock mindre nöjd med att den enda platsen som erbjöd detta var precis bredvid toan och bjöd på en härlig stank av urin…

DSC_8473

Framme i Kotagiri! Vacker vy i solnedgång.

Här inne hölls mötet med alla partners. På bilden ser ni min och Sannas kollega och handledare Khadija som var med som representant för Nijera Kori.

Här inne hölls mötet med alla partners. På bilden ser ni min och Sannas kollega och handledare Khadija som var med som representant för Nijera Kori.

Morgon i Kotagiri och vy över en teodling.

Morgon i Kotagiri och vy över en teodling.

Vi gav oss ut på en morgonpromenad en dag och till min stora skräckblandade förtjusning stötte vi en gaur. Lite läskigt att den var så nära, varje år dör nämligen folk av att ha blivit attackerade av dessa djur i området men vi tog det väldigt lugnt och jag fick mig en bild!

Vi gav oss ut på en promenad en dag och till min stora skräckblandade förtjusning stötte vi en gaur. Lite läskigt att den var så nära, varje år dör nämligen folk av att ha blivit attackerade av dessa djur i området men vi tog det väldigt lugnt och jag fick mig en bild!

Praktikantkompisar under en paus på mötet.

Praktikantkompisar under en paus på mötet.

Mitt under ett möte med vår Svale-handledare Maria (som står och fotar väldigt koncentrerat i bilden till vänster) fick vi span på en gaur som stod och betade i en teodling precis bredvid möteslokalen. Mötet avslutades därför snabbt och alla sprang dit med kameror, men den var tyvärr lite för långt bort så min bild från morgonpromenaden var bättre!

Mitt under ett möte med vår Svale-handledare Maria (som står och fotar väldigt koncentrerat i bilden till vänster) fick vi span på en gaur som stod och betade i en teodling precis bredvid möteslokalen. Mötet avslutades därför snabbt och alla sprang dit med kameror, men den var tyvärr lite för långt bort så min bild från morgonpromenaden var bättre!

Det var riktigt kallt i Kotagiri, speciellt på kvällen och nätterna eftersom det inte finns någon värme eller isolering. Jag fick i alla fall användning av den varma hoodie jag hade med mig!

Det var riktigt kallt i Kotagiri, speciellt på kvällen och nätterna eftersom det inte finns någon värme eller isolering. Jag fick i alla fall användning av den varma hoodie jag hade med mig!

Här bor Henrik och Ida (till vänster på bilden). Ida är en väldigt akrobatisk person.

Här bor Henrik och Ida (till vänster på bilden). Ida är en väldigt akrobatisk person.

Nästan hela praktikantgänget fångat på bild, bara Emilia och Michaela som saknas som var tvungna att åka tillbaka till Madurai tidigare än oss andra. Från vänster: Isabelle och Emma (Bangladesh), Johan (som håller till i norra Indien), Henrik, Sanna, Isabelle (som gör praktik med Johan), Ida och så jag.

Nästan hela praktikantgänget fångat på bild, bara Emilia och Michaela som saknas som var tvungna att åka tillbaka till Madurai tidigare än oss andra. Från vänster: Isabelle och Emma (Bangladesh), Johan (som håller till i norra Indien), Henrik, Sanna, Isabelle (som gör praktik med Johan), Ida och så jag.

Lämna en kommentar

Under Jenny

O Women, Where Are Thou?

Min relation till män här i Bangladesh är speciell. På Nijera Koris kontor fungerar relationen mellan män och kvinnor, utifrån vad jag kan se, ungefär som på en vanlig svensk arbetsplats. Jag får möjlighet att skapa band till personer från båda könen och jag känner att jag räknas som något mer än bara mitt kön, eller min hudfärg för den delen. Men så fort jag sätter min fot utanför kontorets trygga sfär blir allt annorlunda.

När jag tar en promenad genom den lilla staden återkommer samma typ av beteende. Folk förväntar sig att jag i ur och skur ska reagera på tillrop, visslingar och blickar med ett leende och att jag ska stanna och tillmötesgående besvara alla frågor om vem jag är och hur min familjesituation ser ut. Det här är förståeligt på många sätt då det är väldigt ovanligt att det kommer utlänningar till Kumarkhali och många har aldrig sett en västerlänning utanför tv-rutan (som de själva beskriver det). Jag har mycket överseende med att blotta synen av mig är spännande och att många frågor poppar upp, så oftast svarar jag trevligt. Det som stör mig är dock att det till absolut största del är män som tar denna plats och tycker sig ha rätten till min uppmärksamhet.

De patriarkala strukturerna på landsbygden i Bangladesh är extremt starka och Kumarkhali är inget undantag. Kvinnors plats är i hemmet och de flesta rör sig inte utanför om det inte är absolut nödvändigt. Gatorna är därför till största del fyllda av män, med undantag för flickor och en del yngre kvinnor som rör sig mellan hemmet och skolan. Denna observation gör mig så oerhört bitter för jag har genom intervjuer för min studie lärt vad detta beror på.

För det första finns det alltid en säkerhetsrisk som kvinnor måste ta hänsyn till eller att grannarna ska börja snacka huruvida hon är en bra fru eller inte om hon lämnar sitt hem. Det finns dock en viktigare orsak till bristen på kvinnor i det offentliga rummet, och det är tid. För jag vet att medan män rör sig ledigt och obehindrat på gatorna, eller tar en lugn morgonstund med en kopp te vid ett av alla snack-stalls längs vägen, finns det en fru som sliter där hemma. På hemmafruns schema står det att få ihop dagens tre mål till familjen, samla ved, hämta vatten, städa, tvätta, se till att barnen sköter skolan. Hon ska också gärna hinna med att bidra ekonomiskt till familjen genom att utföra någon form av inkomstgenerande aktivitet hemifrån som exempelvis brodering.

Jag har i mina intervjuer frågat både män och kvinnor om de själva och deras partner under dagen har någon fri tid som de kan disponera som det vill. I alla familjer hade mannen tillgång till fri tid, som ofta spenderades utanför hemmet, medan sju av åtta kvinnor endast har ”ledigt” när de sover. Så även om gatorna skulle vara säkra för kvinnor att röra sig fritt på, vilket de i nuläget inte är, skulle de förmodligen ändå inte ha tid att lämna hemmet. Bristen på kvinnor i det offentliga rummet är därför ett väldigt tydligt resultat av hur djupt ojämställt arbetsfördelningen i hemmet är. Så när jag går förbi ett gäng relaxande te-drickandes män på mina promenader kan jag inte låta bli att bli lite bitter och stirra argt mot dem.

Ibland får jag också känslan av att jag bara är en bricka i ett spel som killgängen jag passerar spelar. Vem vågar fråga den mest utmanande frågan, hojta högst eller sladda med cykeln närmast västisen? Precis som i Sverige får ett sådant här beteende hos grupper av män och pojkar i Sverige ofta passera som oskyldigt och harmlöst. Jag vet dock att detta är ett tecken på ett större problem. Många familjer i Bangladesh väljer idag att gifta bort sina flickor tidig på grund av att de riskerar att råka ut för trakasserier som kan skada deras ”heder”. Även om jag personligen inte känner mig hotad av dessa upptåg när jag vandrar runt i Kumarkhali gör dessa utspel mig otroligt förbannad. Jag vet nämligen att det kanske börjar med en oskyldig blick eller ett tillrop, men att gränsen sällan går där. För de kvinnor som exempelvis måste ta sig till skolan utgöra detta ett reellt hot varje dag och de kan inte göra som jag, stålsätta sig och bara gå vidare. Mäns beteende i det offentliga rummet påverkar kvinnors framtid och är en stor bidragande orsak till att de tvingas leva stora delar av sina liv inom hemmets fyra väggar.

Så min relation till män är i många fall aningen krystad här. Med statistik om våldsfrekvensen i hemmet (9 av 10 män använder våld mot sin fru) i bakhuvudet, kunskap om kvinnors arbetsbörda och mäns icke-ifrågasatta beteende i det offentliga rummet kan jag inte låta bli att misstänka all män att vara potentiella skitstövlar. Jag är ledsen om detta inlägg blev aningen generaliserade och jag vet att det finns en hel gråskala här, men jag känner inte för att nyansera detta just nu. Jag är lite för bitter. Ibland har jag sådana dagar här i Bangladesh, och idag är en sådan dag. Punkt.

/Jenny

På morgonpromenad genom Kumarkhali, en grå men sval morgon. Inte en kvinna i sikte, som vanligt...

På morgonpromenad genom Kumarkhali, en grå men sval morgon. Inte en kvinna i sikte, som vanligt…

1 kommentar

Under Jenny

Det uppfostrande våldet

I Bangladesh finns det idag över 57 miljoner barn och majoriteten av dessa barn utsätts för våld både i skolan och i hemmet trots att aga i skolorna är förbjudet sedan 2011. 2009 släppte UNICEF en rapport där 91 % av barnen intervjuade vittande om våld i skolorna och 74 % blev utsatta för våld i hemmet. Och att våld mot barn fortfarande är ett problem är lätt att se när man befinner sig i Bangladesh. Under min tid här har jag sett vakter slå mot gatubarn med påkar, män `”disciplinera” sina barn med dask i rumpan, äldre syskon och kvinnor höja sina händer i hotfulla gester och mera.

75 % av barnen som blev tillfrågade i Unicefs studie tyckte oroande nog också att våldet i skolorna var acceptabelt under alla omständigheter, en stark indikation på hur normaliserat och internaliserat våld i uppfostrande syfte är i Bangladesh. Och förutom de direkta konsekvenserna av våld såsom smärta och skam visar forskning på ökad risk för depression och dålig självkänsla hos barnen. Den gamla devisen våld föder våld verkar också stämma då forskning även visar på att utsatta barn i vuxen ålder blir mer benägna att lösa problem med våld.

Så vad gör man då för att förändra den här bilden? Nijera Kori som jag och Jenny praktiserar på jobbar ju inte direkt med frågor rörande våld och barn men det jobbar på ett sätt som kan påverka även inom detta område. När de till exempel tittar på Gender Based Violence ligger fokus bl.a. på att öka förståelsen för att kvinnor också är människor. Att se kvinnor inte bara som en mamma, fru eller syster utan som en individ med rättigheter och som måste respekteras på samma sätt som män. Detta är ett synsätt som jag också tror kan appliceras även på barn. Att se dem som individer som ska kunna gå till skolan utan att bli slagna, som ska kunna göra misstag utan att bli slagna och som ska kunna gå hem till föräldrar som respekterar båda varandra och barnet nog för att inte lösa konflikter med våld.

Att det kommer ta tid att förändra synsätt på barnuppfostran både i skolor och i hemmet är uppenbart om man tittar på Unicefs siffror men om man tittar på den styrka och vilja att förändra samhället som vi möter varje dag bland ledare och gruppmedlemmar i byarna där Nijera Kori arbetar ser man potentialen och resultaten för vad social mobilisering kan göra när man jobbar med våldsfrågor utifrån ett rättighetsperspektiv.

Nijera Kori har även ett barnprojekt och just den här dagen när vi deltog diskuterades självständighetskriget 1971 och negativa effekter av barnäktenskap.

Nijera Kori har även ett barnprojekt och just den här dagen när vi deltog diskuterades självständighetskriget 1971 och negativa effekter av barnäktenskap.

1 kommentar

Under Sanna, Uncategorized

En genusforskares vardag i Kumarkhali

Efter lite drygt två veckors sammanhängande period här i Kumarkhali, med undantag för en blixtutryckningsresa till Dhaka för att fixa tågbiljetter till Indien, har jag äntligen kommit in i någon form av vardag här.

Jag går oftast upp lite tidigare än de andra för att slippa trafiken vid den delade toaletten vi har på ”kvinnovåningen” där vi bor, men också för att utnyttja de få svalare timmarna på morgonen till att ta en promenad längs med Gorai flodens. När jag kommer tillbaka är frukosten bestående av stekt ägg, roti (bröd) och grönsakscurry serverad och tillsammans med resten av personalen tar vi ett morgonmöte för att planera dagen. Jag spenderar sedan största delen av dagen, med avbrott för lunch, snacks och middag, framför min dator skrivandes på den rapport som jag fått som huvudsyssla att skriva för Nijera Kori, eller så jobbar jag med någon av Svalornas informationsuppgifter. Tiden går fort och på kvällen försöker jag och Sanna låtsas som att vi går från jobbet (vårt gemensamma skrivbord i vårt rum) och blir lediga genom att ta en sväng till marknaden, göra lite yoga eller kolla på något avsnitt av en serie.

Vissa dagar är dock lite extra göttiga och det är då ett gruppmöte eller djupintervju är inplanerade. För det är verkligen dessa inslag som är höjdpunkten med att bo på fältkontoret och det är vid mötet med människorna som bor i byarna och som engagerar sig i Nijera Kori’s arbete som jag lär mig som mest. Ett 15-tal olika gruppmöten och fem djupintervjuer har jag hunnit med hittills och resultaten har varit mycket intressanta.

Huvudfokus för studien är att titta på hur könsrollerna, uppdelningen av hushållsarbete och beslutsfattande ser ut på familjenivå och hur detta kan kopplas till Svalornas och Nijera Kori’s programmål att öka kvinnor deltagande och beslutfattande på hushållsnivå. Nijera Kori och tidigare fristående utvärderingar har antytt att framgångarna varit stora när det kommer till organisationens påverkan på kvinnors rörelsefrihet, ledarskap och möjlighet att delta i aktiviteter utanför hemmen, som exempelvis vid möten, trainings och demonstrationer. Det verkar dock som att effekterna inte är fullt lika stora inom hemmets sfär och att det här fortfarande är ganska ojämställdhet när det kommer till beslutfattande och kvinnors och mäns rollfördelning. Varför är det så, och hur kan Nijera Kori och Svalorna adressera detta bättre i framtiden? Detta hoppas jag att min studie kommer att kunna säga något om när den är klar.

Egentligen är det ganska fantastiskt att jag är här och gör detta. Det slog mig igår när jag gjorde en intervju med en kvinna i en by 30 minuters färd med cykelkärra från fältkontoret. Här sitter liksom jag. Jag har blivit inbjuden till den här kvinnan längst ut på landsbygden. Vi känner inte varandra men jag får trots det slå mig ner i hennes hem och får ställa frågor om hennes privataste privatliv. Hon tar sig tid, fast än det gör att hon missar värdefulla arbetstimmar, och hon delar med sig och försöker svara på mina ibland ganska svåra och krävande frågor. För stunden möts våra olika världar, och jag vill tro att även hon får ut något av vårt samtal och att det inte bara är jag som lär. Att mina frågor kanske väcker någon ny tanke även hos henne och att vårt möte ger perspektiv. Oavsett är jag djupt ödmjuk inför mitt uppdrag här och tar min uppgift på största allvar, och jag kommer att göra allt för att försöka förmedla berättelser som hennes på bästa möjliga sätt i min slutgiltiga rapport.

/Jenny

Och här kommer lite vardagsbilder:

Bilder från Kumarkhali och några av de morgon och eftermiddagspromenader jag tagit.

Den här ponden går jag ofta förbi på min morgonrunda.

DSC_7805

Nere vid Gorai river är det många som tar sig en te och lite snacks för att njuta av brisen och utsikten

Liv och rörelse vid floden.

Liv och rörelse nere vid floden.

Frukost, lunch, eftermiddagssnacks och middag intas i köket och gärna tillsammans med resten av personalen på fältkontoret.

Frukost, lunch, eftermiddagssnacks och middag intas i köket och gärna tillsammans med resten av personalen på fältkontoret.

Marknad med färsk frukt och grönsaker bredvid tågrälsen.

Marknad med färsk frukt och grönsaker bredvid tågrälsen.

2 kommentarer

Under Jenny, Nijera Kori

Sundarbans och Eid

Jag och Jenny är tillbaka i Kumarkhali på vårt fältkontor och är i fullgång med att formulera frågeställningar och intervjuguider till våra studier och fältkontoret börja sakta komma till liv efter Eid-uppehållet. Då personalen här på kontoret vanligtvis jobbar sju dagar i veckan tar de ut längre ledighet i samband med  storhelgerna för att spendera tid vänner och familj och därför har kontoret varit stängt under nästan två veckor.

Tid som vi spenderat i Dhaka på Nijera Koris huvudkontor men också på en båt! För medan Emma och Isabelle firade Eid-uppehållet med fri tillgång till vatten och mängder av sötsaker lämnade jag och Jenny Dhaka för en fem dagars resa till världens största delta och naturreservatet Sundarbans. Lata dagar på båten varvades med mudwalks i mangroveskogen och dopp i Bengaliska viken. Detta var också första gången vi umgicks med andra västerlänningar sedan vi kom hit och att vi levt annorlunda liv gentemot dessa västerlänningar som bor och arbetar i de rika ambassadsområdena Gulshan och Banani i Dhaka blev tydligt när saker som handtvätt av klädsel, att vi har valt att klä oss i traditionella Shalwar Kameez och lever utan A/C kom upp under samtal. Det var även många bengaler på båten som tyckte det var intressant att vi just är placerade i Kumarkhali och Kushtia då det är ett kulturellt centrum med en lång och intressant historia, detta återkommer jag till i ett annat inlägg för nu kommer det lite bilder från våran Sundarbanstur.

IMG_3836

IMG_3702

IMG_3815

IMG_3705

2 kommentarer

Under Sanna

En nationalhjälte går i graven

Igår morse dog Abdul Matin även känd som Bhasha Matin (language warrior Matin) efter en tids sjukdom. Han var en av de ledande aktörer i det som kallas the Language Movement i Bangladesh. Detta var en rörelse som började i och med att Väst Pakistan tog bort Bengali som officiellt språk och bestämde att enbart Urdu skulle användas inom skolor och myndigheter i Bangladesh som då tillhörde Pakistan och kallades Öst-Pakistan. Detta togs inte väl emot i Bangladesh där majoriteten talade Bengali.  Den 21 februari 1952 samlades därför studenter och andra politiska aktivister för att protestera den nya lagen vilket ledde till en våldsamt ingripande och många döda. Efter flera års oroligheter återinförde Väst Pakistan Bengali som officiellt språk 1956 och från och med 1971 är den 21 februari en nationell helgdag i Bangladesh. 1999 deklarerade dessutom UNESCO den 21 februari International Mother’s Language Day som en hyllning till the Language Movement.

Shaheed Minar vid Dhaka Medical University som byggdes som minne för de som dog i the Language movement's kamp för att återinför Bengali som offciellt språk

Shaheed Minar vid Dhaka Medical University som byggdes som minne för de som dog i the Language movement’s kamp för att återinför Bengali som offciellt språk

Nijera Kori liksom många andra åkte idag till Shaheed Minar för att lämna blommor och hedra Basha Matins minne vid hans kista innan begravningen.

Nijera Kori liksom många andra åkte idag till Shaheed Minar för att lämna blommor och hedra Basha Matins minne vid hans kista innan begravningen.

1 kommentar

Under Nijera Kori, Sanna

Bästa med Eid den fria tillgången till vatten

Under Eid har vi här i Manikganj haft fri tillgång till vatten i två hela dagar. Så fort man har tagit vatten ur någon av de tre tunnor som vi samlar vårt vatten i har man kunnat fylla på med nytt. Detta har varit helt underbart och man har verkligen uppskattat friheten att kunna unna sig mer vatten än vanligt. Vi har kunnat använda vårt vatten utan att behöva tänka och diskutera om dagens vatten ska gå till att duschning, tvättning, diskning eller till dricksvatten. Varenda gång någon av oss har använt vatten under dessa två dagar har vi förvånat sagt till varandra att vi kunnat fylla på vatten igen. Eftersom att vi annars inte har fri tillgång till vatten utan måste tänka varje gång man tar vatten har det också infunnit sig en viss frihets känsla varje gång man använt vatten. Själv får jag flash backs till barndomen då man stod och plaskade med vatten helt bekymmersfritt. Man blir alldeles lycklig i själen av denna fria tillgången till vatten.

När det inte är Eid och inte finns fri tillgång till vatten måste man ställa klockan på sex varje morgon och hoppas att det finns vatten i kranen. Om det inte gör det hoppas man att det ska göra det någon annan gång under dagen. Vissa dagar kommer det inget vatten alls och andra dagar kommer det vatten två gånger om dagen i kranen. Eftersom att man inte riktigt kan lita på de tider som vattnet ska komma på har vi nu tagit för vana att alltid ha kranarna öppna. Vi har också blivit väldigt bra på att höra när vattnet börjar rinna på morgonen och under dagen. Vattenstrålen blir som en väckarklocka på morgonen. Först vaknar man av att man hör vattnet, sen skriker man lite tyst för sig själv vattnet rinner och sen börjar springandet med alla hinkar för att hinna med att fylla upp de tunnor som vi har i lägenheten där vi bor.

Man har verkligen under en kort tid lärt sig att uppskatta den fria tillgången till vatten som vi har hemma i Sverige. Man behöver aldrig tänka på om det finns tillräcklig med vatten, man behöver aldrig ha en diskussion om man ska tvätta, duscha, diska eller om man ska kunna dricka vatten under dagen. För oss är det bara att vrida på kranen och ta så mycket vatten som vi vill ha när vi vill. Men har också fått en helt ny förståelse för hur mycket vatten som man faktiskt gör av med under en dag. Inte visste man att det nästan går åt en hel tunna vatten för att tvätta eller hur mycket dricksvatten som man faktiskt gör av med under en hel dag.

Man har också kommit att uppskattat hur rent vatten vi har där hemma i Sverige och att vi bara kan dricka det utan att behöva tänka efter innan vi gör det. Vi har kunnat unna oss den lyxen att skaffa oss en vattenrenare så att vi ska kunna ha rent vatten varje dag. Men detta är inte en lyx som alla kan unna sig här i Bangladesh, utan för många finns det inget annat alternativ än att dricka vattnet som det är. Redan innan jag åkte till Bangladesh uppskattade jag vårt rena vatten och den fria tillgången. Men när jag kommer hem från Bangladesh kommer jag att uppskatta det ännu mer än vad jag gjorde innan jag åkte.

 

bang 014

En av våra tre vatten tunnor som vi har för att samla vatten i. De två andra har vi köpt för att kunna fylla på de andra tunnorna och för att kunna samla ännu mera vatten.

 

2 kommentarer

Under Emma

Social och tankemässig mobilisering

Vid ankomsten till Dhaka från lugna Kumarkhali i fredags blev hettan, ljudnivån och trafiken åter påtaglig. Men det känns också fint att vara tillbaka och återse de många trevliga kollegorna på huvudkontoret, att få ta del av storstadens utbud och spendera tid med vår käre granne på guesthouset högst upp i Nijera Koris byggnad. Anledningen till att vi är tillbaka i Dhaka är att vi de kommande dagarna ska diskutera med vår handledare Khushi lite mer kring hur vårt arbete kommer att se ut här framöver. Som huvuduppgift kommer vi båda att skriva en rapport baserat på fältintervjuer med Nijera Koris medlemmar i Kumarkhali och fokus för studien kommer att vara dels något som de tycker att de skulle ha användning av för att förbättra sitt arbete men också något som vi är intresserade av och har kunskap inom.

Nijera Koris arbete utgår från en metod som bygger på att mobilisera de allra fattigaste samhällena på landsbygden och bygga upp deras kapacitet att själva utkräva sina rättigheter gentemot beslutsfattare på lokal nivå. Genom att skapa grupper om 20-30 personer, separata för män och kvinnor, informerar Nijera Kori om jämställdhet, medborgerliga och mänskliga rättigheter och bygger upp bybornas självförtroende att arbeta för en bättre framtid. Sakta men säkert mobiliseras fler grupper, grupper blir till byar och till slut täcks hela områden med Nijera Koris medlemmar. Tillsammans kräver de sin rätt till exempelvis tillförlitlig sjukvård och odlingsbar mark, avskaffande av tidiga äktenskap och dowry (hemgift) eller att se till att de som begår ett brott fälls och inte kommer undan med mutor.

Veckan på fältkontoret spenderades med att besöka ett antal möten med dessa grupper som tillsammans skapat stor förändring i sina byar och i sina egna liv. Det är häftigt att lyssna på vilken förändring de lyckas skapa och vilka möjligheter mänskliga resurser och ett kollektivt tänkande kan ge. Mycket inspirerande och tankeväckande för någon som är uppvuxen i ett land som Sverige där det individualistiska perspektivet är väldigt starkt. Kanske hämmar detta tankesätt till och med oss ibland då vi istället för att enas kring medmänsklig och solidarisk utveckling är så upptagna med av att välja vad vi som individer ska göra med våra liv? Tankarna och reflektioner som Kumarkhali-veckan framkallat ska jag nu ta mig en riktig funderare kring och förhoppningsvis lyckas formulera något forskningsbart på. Fortsättning följer.

/Jenny

DSC_6959

Vårt hem i Kumarkhali. På bilden ses från vänster Sanna, vår tolk Zannat, Shikka som är koordinater på kontoret, två av NKs medlemmar och vår kock Mahidel.

DSC_7036

Bara ett stenkast bort breder risfälten ut sig.

DSC_7024

Vanligaste sättet att färdas på är med van. På denna kärra sitter Riporna och Taslima som jobbar på NK och som under veckan drog med oss på många intressanta gruppmöten. För övrigt sjukt imponerade att de pallar jobba i fält i dessa saris…

DSC_7002

Så här såg många av de mötena vi deltog vid ut. Gruppen vi kom för att träffa bestod ofta av ungefär 20-30 medlemmar men vid slutet av mötet hade ryktet om vår närvaro ofta spridit sig och halva byn närmat sig vår ring.

DSC_7012

Färgad tråd på tork för att säljas till någon av Kumarkhalis många små textilfabriker. Detta är ett arbete som många kvinnor kan utföra i anslutning till hemmet och som ger en extra inkomstkälla för hushållen.

DSC_7045

I slutet av regnperioden måste en fortfarande vara beredd på att himlen när som helst kan öppna sig. Här var vi som tur var skyddade i en affär.

1 kommentar

Under Jenny

Kampen fortsätter

Vi lämnade Dhaka tidigt i fredags morse för att ta oss ungefär fyra till sex timmar (beroende på trafik) västerut till den lilla staden Kumarkhali. Här ska jag och Sanna spendera den största delen av vår vistelse i Bangladesh och ta del av Nijera Koris arbete med landlösa grupper och deras kamp för ökade rättigheter. Målet är en rapport, vars ämne fortfarande är under konstruktion, och vi kommer att basera den på intervjuer med organisationens medlemmar (byborna), fältpersonalen och andra relevanta aktörer vi möter.

Efter nästan två veckor i Dhaka var det ganska skönt att få lämna stadspulsen (läs oväsendet och föroreningarna) och istället få insupa lite frisk luft. Landskapet som susade förbi oss under bussfärden var otroligt grönt och frodigt och då det fortfarande är några veckor kvar på årets regnperiod var de översvämmade floderna, risfälten och gatorna många. En annan anledning till att de var lite extra skönt att ge sig iväg i fredags var att vi två dagar innan fått uthärda vårt första utegångsförbud. Anledningen var att oroligheter befarades bryta ut till följd av ett på onsdagen offentliggjort domstolsbeslut och en efterföljande hartal*.

Bangladeshs krigstribunal har det senaste året jobbat på i rask takt för att ta itu med en rad av de fruktansvärda krigsbrott som begicks under befrielsekriget från Pakistan 1971. Flera åtalade har dömts till döden och många av dessa tillhör oppositionspartierna Jamaat-e-Islami och Bangladesh National Party (BNP). I februari i år föll en dödsdom mot den populäre Jamaat-politikern Delwar Hossain Sayeede för de massvåldtäkter, mord och plundringar han ska ha beordrat och utfört. Efter detta följde en våg av demonstrationer och oroligheter med många döda och skadade som följd. Domen överklagades och i onsdags kom beskedet att dödsstraffet nedskrivs till livstids fängelse. Jamaat-supporters reagerade med ilska inför att Sayeede inte frisläpps, samtidigt kom skarp kritik från andra sidan som inte vill nöja sig innan de sett honom hängd. Demonstrationer uppstod runt om i landet och på torsdagen utlyste Jamaat en två dagar lång rikstäckande hartal. Med tidigare händelser i gott minne befarades därför att gatorna i Bangladesh återigen skulle bli osäkra att röra sig på.

Så fann vi oss plötsligt mitt i denna politiska konflikt och dragkamp som bara tillfälligt tycks varit nedtryck under ytan. Hartalen i torsdags och igår har genomförts under relativt lugna omständigheter, men än har vi inte sett slutet på de politiska och rättsliga striderna i detta land. Redan idag har oppositionspartierna gemensamt, med BNP i täten, utlyst ny rikstäckande hartal för att protestera mot en lagändring som ger staten större inflytande över landets domstolar. Det finns också mycket som tyder på att nya demonstrationer inom en snar framtid kan blossa upp mot den sittande regeringen Awami League och det icke legitima val som hölls i januari.

Efter att ha spenderat snart två veckor i landet är det tydligt att hartals och demonstrationer är en del av vardagen här idag. Att organisera sig och demonstrera mot det som anses vara fel eller orätt verkar vara djupt rotat i bengalers hjärtan, något som också organisationer som Nijera Kori tagit fasta på. I skuggan av de böljande gröna träden och den svalkande brisen från de öppna risfälten här i Kumarkhali fortsätter så också kampen. Medan demonstrationerna mot rikspolitiken just nu kanske främst är centrerad till de större städerna, pågår här en daglig strejk och motstånd mot lokala beslutsfattare. Folket kräver att få bli behandlade som människor och få tillgång till sina grundläggande rättigheter, och det är om detta jag och Sanna de kommande månaderna nu ska få lära mer om.

För den som är intresserad av att läsa mer om det politiska läget och bakgrund till dagsläget rekommenderas att spana in tidigare blogginlägg från förra årets praktikanter, exempelvis här.

/Jenny

* Generalstrejk, även kallad ”shut-down”, vilket innebär att gatorna töms och många arbetsplatser, fabriker, skolor, affärer stänger.

DSC_6922

Zannat, vår tolk, och Sanna på bilfärja över floden Padma på väg till Kumarkhali. 

DSC_6947

Högst upp i Nijera Koris tre våningar höga byggnad bor vi tillsammans med fyra andra kvinnor och två barn. Där nere kan en skymta de två kockarna Bakul och Mahidel förbereda kvällens middag beståendes av dhal (linsgryta), roti (bröd), stekt dim (ägg) och shobji (veg) curry.

DSC_6953

Utsikt från vårt fönster.

2 kommentarer

Under Jenny