Jag fick möjligheten att samtala lite mer djupgående med grundaren till Sabalamby Unnayan Samity (SUS), Begum Rokeya, och självklart ville jag ta denna chans att få reda på lite mer om hennes bakgrund och hennes inspirerande liv. Det blev ett samtal om Bangladesh, vad som verkligen är viktigt att kämpa för samt feminism.
Begum Rokeya är namne men den bengaliska författarinnan och socialarbetaren Begum Roquia Sakhawat Hussain, mer känd som Begum Rokeya, som levde under förra sekelskiftet. Den senare Rokeya var en muslimsk feminist, känd för sitt författarskap och för att ha startat en skola för muslimska flickor. Hon kämpade för kvinnors rättigheter genom att bland annat ifrågasätta kvinnors limiterade tillgång till utrymmen utanför hemmet. Dessa frågor har till stor del även påverkat Begum Rokeyas liv och deras öden har på många sätt liknat varandras.
Begum Rokeya, grundaren av organisationen SUS. Foto: Sofia Hansson
Begum Rokeya föddes i Netrakona, hon var det tredje barnet i familjen men det första som överlevde spädbarnsåldern. Hon beskriver att detta ledde till väldigt mycket kärlek från sina föräldrar. Trots detta så kunde hon inte fly från de sociala strukturerna i samhället som senare skulle leda till den stora tragedi som präglade hennes första tid i livet. Rokeya berättar om sin barndom som kärleksfull, där utbildning premierades och där hon fick ta del av Bangladesh kulturella utbud och lära sig att sjunga och dansa. Vid tretton års förändrades hennes liv för evigt den dagen hennes pappa blev sjuk och inlagd på sjukhus. Som på många platser i världen och så även i Bangladesh kretsar en kvinnas liv kring mannen, först fadern, sedan maken och därefter hennes söner, utan honom är kvinnans liv inget värt och ses som en börda. På grund av osäkerheten kring om hennes fader skulle leva längre till, bestämdes det att Rokeya skulle giftas bort i ett arrangerat äktenskap med en flera år äldre man. Nu börjar den period i Rokeya’s liv som hon beskriver som den mörkaste. Hon fick inte längre fortsätta sin utbildning och allt det kulturella som upptog hennes liv innan försvann. Hon blev våldtagen och förvisad till mannens hem där hon hade små möjligheter att lämna huset ens för att hälsa på sin familj. Vid sexton års ålder blev hon gravid för första gången och blev mor en son som var dödfödd och därefter födde hon två döttrar som överlevde. Rokeya besatt därför tre fel enligt hennes mans familj och samhället i Bangladesh i stort; hon var mörkhyad, hon födde bara döttrar och hemgiften till mannens familj var ännu inte betald. För dessa fel blev hon mentalt misshandlad av sin mans familj. I sex år pågick detta helvete för Rokeya.
När Rokeyas pappa tillfrisknade och var han upprörd över situationen som hade uppstått utan hans samtycke, enbart på grund av hans dotters utsatta situation. Genom att säga till sin svärfar att Rokeya skulle hälsa på sin mamma som var sjuk, fick Rokeya möjlighet att ta med sin förstfödda dotter och besöka sitt föräldrahem. Väl på plats gick Rokeya direkt till sin pappa och berättade att hon skulle ta livet av sig om hon skulle tvingas gå tillbaka till sin man. Rokeyas pappa var förtvivlad över sin dotters situation, men frågade henne om hon verkligen var beredd att möta det sociala stigma som medföljer att lämna sin mans hem på detta sätt. Hon sa att hon var det och pappan lovade att han skulle skydda henne och ge henne en plats i hans hem. Lyckan över detta grusades över det faktum att hon inte fick ta med sig båda sina barn, den yngsta dottern träffade hon inte på åtta år.
Utdelning av hörapparater och glasögon. Foto: Sofia Hansson
Rokeya fortsatte utbilda sig och efter utbildningen började hon arbeta som lärare. Första gången hon fick lön beskrev hon som omvälvande, plötsligt återvände livet till henne, himlen var blå och möjligheterna oändliga. Märk väl att hennes första månadslön var på cirka sju svenska kronor. Drömmen att hjälpa kvinnor i hennes situation föddes. Som det såg ut då och ser ut på många sätt i Bangladesh så ses inte kvinnor som människor med egna mål och drömmar, de är sedda som medel för att underlätta en mans liv. Rokeya började sitt arbete med att resa runt och prata med kvinnor för att får ökad förståelse för hur de upplever sin livssituation, vad de tänker om sitt liv. Vad hon uppfattade av dessa resor var att kvinnor varken hade drömmar eller makt att påverka sin livssituation. Att de knappt såg sig som människor med rättigheter att leva i denna värld.
Detta ledde till att Rokeya ville starta något som kunde länkas till hennes dröm om att förändra samhället till en plats där kvinnor har samma rättigheter som män. Organisationen SUS startades 1986, vid start verkade organisationen från Rokeyas hem och i början handlade organisationen om att ge kvinnor chans till självförsörjande. Idag är det en organisation med över 800 anställda som arbetar inom ett stort område i norra delen av Bangladesh. För Rokeya är det väldigt viktigt att huvudkontoret ligger just här i Netrakona för på så sätt behålls kontakten med gräsrötterna och leder till att hon ständig koll på hur situationen ser ut för kvinnorna och olika marginaliserade grupper. Hennes dröm är att SUS ska vara en förebild för andra NGO:s i Bangladesh och att organisationen ska fortsätta vara i framkant när det kommer till rättighetsbaserat arbete som är hållbart och välförankrat i området de arbetar inom. Planen för hela SUS organisation är att den ska främja kvinno-, genus- och rättighetsfrågor. En utmaning som Rokeya står inför inom den egna administrationen är att det inte är så jämlik som den skulle kunna vara, hennes strävan är att det ska vara 50/50 kvinnor och män i framtiden.
Utanför huvudkontoret i Netrakona. Foto: Sofia Hansson
Utöver att höra mer om Rokeyas livsöde ville jag även få reda på lite hur hon ser på framtiden i Bangladesh och några andra aktuella företeleser.
Hur ser du på framtiden i Bangladesh? Vad ser du för negativa/positiva trender i Bangladesh just nu?
Bangladesh har utvecklats otroligt mycket under de senaste 50 åren och jag ser många positiva förändringar i Bangladesh idag. Många lagar har etablerats för att öka jämställdheten i landet och öka möjligheterna för kvinnor att få tillgång till sfärer utanför hemmet så som politiska, ekonomiska och sociala. Det andra som jag ser som positivt är att det partiet som styr Bangladesh idag är progressivt. Dock så saknas politiskt åtagande och stabilitet för att dessa etablerade lagar ska följas och de starka sociala strukturerna i samhället är svårrubbade. Familjen är viktigt som socialt skyddsnät för människorna i Bangladesh, där staten allt som ofta fallerar i att erbjuda trygghet. Då människor känner sig otrygga är det hos familjen som människor söker trygghet. Jag ser det ökande användandet av till exempel burka eller hijab i Bangladesh som ett led i att människor känner sig otrygga och att de inte kan lita på att politiken eller de sociala systemen kan skydda dem. Jag ser brist på politiskt åtagande när det kommer till att tillhandahålla kvalitativ utbildning, hälso- och sjukvårdstjänster, stoppa korruption etc., som det största hindret för Bangladeshs fortsatta utveckling.
I framtiden hoppas jag även på att se mer aktivitet från civilsamhället när det kommer till att förändra de sociala strukturerna i Bangladeshs samhälle.
Vilka är dina förebilder?
Min största förebild som jag alltid bär nära hjärtat är Sufia Kamal, hon är en pionjär inom att kämpa för kvinnors rättigheter i Bangladesh. Det var hon som först sa ”Womens rights is the human rights”.
Slutligen kunde jag inte hålla mig från att fråga samma fråga som Lena Dunham ställde Hillary Clinlton i en intervju från oktober. Skulle du kalla dig feminist?
Ja, absolut. För mig representerar feminism medvetenhet; vem är jag, vilken är min plats i samhället? Är jag en människa eller är jag det som samhället identifierar att vara kvinna? Så ja, jag tror på och respekterar feminismen.
bangladeshbloggen.org 