Tag Archives: ACCESS

Uppmärksamhet

Tiden i Kumarkhali är över. I fredags packade jag och Sanna hop våra saker, kramade om alla kollegor en sista gång och hoppade på en buss mot Dhaka. Här ska vi nu spendera den sista månaden med att slipa på våra rapporter och avsluta vår praktik på huvudkontoret. Det var med blandade känslor jag lämnade fältkontoret. Jag känner mig rätt färdig med livet på landsbygden just nu, är jätteglad för allt jag fått se och nöjd med den data jag lyckats samla in till min studie. Samtidigt var det rätt sorgligt att säga hej då till alla för att på grund av språkbarriären vet jag att det kommer att bli väldigt svårt att hålla kontakten.

Den sista tiden på fältkontoret var allt annat än slow. Jag skulle kunna sammanfatta det med att det varit firandes tid och för den som som missat Sannas senaste inlägg om  Victory Day kan jag rekommendera att läsa det här. Vi var också med om en annan form av festlighet, en “cultural long-march”,  som är något som Nijera Kori anordnar två gånger om året i Kumarkhali. Detta innebär kort sammanfattat att personalen tillsammans med ett gäng medlemmar och en orkester vandrar genom ett antal byar och stannar på utvalda platser för att sprida organisationens budskap genom att spela upp pjäser, sjunga sånger och hålla inspirerande tal. Detta är ett effektivt sätt att nå ut och varje gång värvas nya medlemmar och fler grupper startas upp. 33 km avverkades, 17 byar passerades och runt 1800 personer nåddes av aktiviteten och det är rätt imponerade siffror i detta sammanhang tycker jag! Det var ett spännande event att vara med på men efter fyra stopp på minst tre timmar vardera hade vi snart tittat oss igenom hela dramauppsättningar och tröttnat lite på att folk i byarna ibland verkade tycka att det var mer intressant att fota och stirra på oss istället för att lyssna på Njera Koris budskap. Så vi valde att avlägsna oss inför sista sessionen och åka hem och få lite egentid på vårt rum istället.

Det här med uppmärksamheten en får, från bybor, medlemmar och personalen på kontoret, har jag funderat rätt mycket på på senaste. I början hade jag mycket överseende med detta och så fort vi blev tillfrågade att träffa någon “viktig” person, vara med på bild, hålla tal på ett möte eller liknande kändes det okej att säga ja och bjuda lite på sig själv. Det handlar ju för det mesta om att det är sjukt ovanligt att västisar kommer hit och att folk vill veta vilka vi är och behandla oss lite extra väl som de gäster vi är. Men mot slutet av vår fältvistelse började jag känna hur påfrestande det här faktiskt är, blev mer och mer frustrerad och kände också ibland obehag inför många av de situationer jag hamnade i.

Det blev mot slutet till exempel blivit svårare för mig att ta mina morgonpromenader i ensamhet då fler och fler, och framförallt unga män, uppmärksammat att jag brukade vara ute och gå och började nu vänta på mig på vägen för att få snacka. Ofta verkade den underliggande agendan vara att få en bild eller så hade de med en kompis som de vill visa upp mig för. Ibland kunde också random folk helt annonserat komma till kontoret för att få en glimt av oss och då Nijera Kori är en väldigt öppen och inkluderande organisation blev de ofta inbjudna att stanna på lunch eller snacksa med oss. Det här resulterade i de flesta fall i en lång stirr-fest som så klart var ganska påfrestande och detta verkade inte riktigt vara något som personalen här på kontoret hade så mycket insikt i.

Något som jag tycker varit bland det svåraste med all uppmärksamhet är att om en ger minsta lilla vink, det räcker typ med att vara trevlig och le, kommer någon garanterat att misstolka detta, ta det som en invit och inom kort har du fått en stalker på halsen. Det här är tyvärr ingen överdrift utan en trist sanning och det gör att jag hela tiden tvingats hålla folk på långt avstånd. I ett land där en redan är rätt socialt utanför på grund av språket gör ju det här att det blir ännu svårare att skapa relationer. Förutom kollegorna på kontoret har jag haft svårt att få närmare kontakt med någon i Kumarkhali och det är mycket beroende på att folk hela tiden beter sig så himla konstigt och onaturligt runt omkring oss, eller att vi beter oss så konstigt att folk reagerar med att bete sig konstigt tillbaka. Det hela resulterar i alla fall i att det liksom inte går att närma sig någon utan att det blir fel och det känns verkligen som en försluts för att det är ju relationer och att träffa folk som berikar upplevelsen på en ny plats.

En till sak som jag också haft svårt att vänja mig vid är att vi konstant blev tillfrågade att ge vår syn på folks arbete, sammanfatta ett möte utifrån vår synvinkel och ge tips på vad folk kan göra för att leva ett bättre liv. Trots att vi alltid var väldigt noga med att förklara att vi är studenter och här för att lära och att vi inte sitter inne på några svar fick vi automatiskt ta den rollen och det är så tydligt att det bara har att göra med färgen på vår hud och det faktum att vi kommer från ett rikt land. Inför den kulturella marschen ville kontoret att vi efter varje stopp i byarna skulle sammanfatta och utvärdera framträdandet och säga vad folk skulle tycka om detta. Här fick jag verkligen kämpa för att få dem att förstå att jag inte alls känner mig bekväm med det då själva marschen tillhör medlemmarna och vem är jag att säga vad de ska tycka om pjäserna och sångerna? Jag fick verkligen vara hård och sätta ner foten ordentligt för att få dem att ge med sig. Tyvärr tror jag att de blev rätt besvikna och de verkar inte riktigt vilja förstå problematiken i att jag som vit, rik, västerlänning kommer till ett före detta koloniserat land och intar en roll där jag ska berätta hur de ska tänka, leva och utvecklas. Jag kände i alla fall att jag utifrån mitt handlingsutrymme i detta läge tog ansvar och i alla fall försökte förhindra att spä på koloniala myter ytterligare. Många gånger är det dock svårt att göra detta aktivt då så mycket av dem här resonemangen florerar ovanför våra huvudet och det är svårt att ens bemöta bilden. Till exempel som en gång då en person som höll ett tal på ett större möte avslutade med att typ säga “Vi är redo att följa er väg och utvecklas. Säg vad vi ska göra och vi kommer att göra det”. När det finns möjlighet att svara på sådana påstående gör jag det alltid men i detta fall gick programmet vidare och på grund av fördröjning i tolkning osv. fick vi bara låta det hela passera… Frustrerande är bara förnamnet.

Som ni säkert räknat ut vid det här laget ser jag nu rätt mycket fram emot att leva ett lite mer anonymt liv de sista veckorna här i Dhaka. Även om det varit rätt mycket hattande och resande för oss har jag verkligen uppskattat att vi fått möjligheten att se både landsbygd och stad. Kontrasterna berikar verkligen och det gör också att en pallar med de utmaningar en ställs inför som praktikant.

Julen kommer att “firas” i Dhaka med Emma som kommer tillbaka från Thanapara i morgon (måndag) och det ska bli så fint att få återförenas, även om vi kommer att sakna Isabelle mycket som lämnade Bangladesh för någon vecka sedan. Eventuellt åker jag och Sanna upp till Srimangal i norra Bangladesh och ett teodlingsområde mellan jul och nyår. Säkert är i alla fall att vi ska ha lite ledigt, och det ser jag fram emot!

//Jenny

Här kommer lite bilder från senaste tiden i Kumarkhali:

Badminton är tydligen en vintersport och det märks av att det är säsong nu. Överallt spelas det!

Badminton är tydligen en vintersport och det märks av att det är säsong nu. Överallt spelas det!

Cultural long-march, Nijera Kori 2014

Peppat gäng redo för cultural long-march!

Inspirerande tal av en av Nijera Koris medlemmar Rajia.

Inspirerande tal av en av Nijera Koris medlemmar Rajia under marschen.

Dans och sång och för första gången på flera dagar lyste och värmde solen, härligt!

Dans och sång och för första gången på flera dagar lyste och värmde solen, härligt!

Vi fick alla fina hattar så att det skulle synas att vi var med i marschen. Sanna var mycket nöjd med sin!

Vi fick alla fina hattar så att det skulle synas att vi var med i marschen. Sanna var mycket nöjd med sin!

Fullsatt, typ, vid by nummer tre.

Fullsatt, typ, vid by nummer tre.

Risfälten gapar nu tomma då skördetiden precis är över.

Risfälten gapar nu tomma då skördetiden precis är över.

När språket tryter förösker vi ha kul med kroppen istället. Här försöker vi lära kollegorna och deras barn att göra "ugglan".

När språket tryter förösker vi ha kul med kroppen istället. Här försöker vi lära kollegorna och deras barn att göra "ugglan".

När språket tryter förösker vi ha kul med kroppen istället. Här försöker vi lära kollegorna och deras barn att göra ”ugglan”.

På eftermiddagspromenad med kontoret för att insupa stämningen vi floden. Det är verkligen vackert där så här års!

På eftermiddagspromenad med kontoret för att insupa stämningen vi floden. Det är verkligen vackert så här års!

På veckomöte med en kvinnogrupp. Här samlas det in pengar till gruppen spar"bank" som används som gemensam buffert om något oväntat skulle hända ex. om någon skulle bli sjuk och behöver vård.

På veckomöte med en kvinnogrupp. Här samlas det in pengar till gruppen spar”bank” som används som gemensam buffert om något oväntat skulle hända ex. om någon skulle bli sjuk och behöver vård.

Kobajs på pinne på tork. Detta används som ved vid matlagning då det håller längre än vanlig ved och är lättare tillgängligt än trä och pinnar.

Kobajs på pinne på tork. Detta används som ved vid matlagning då det håller längre än vanlig ved och är lättare tillgängligt än trä och pinnar.

Lämna en kommentar

Filed under Jenny

Indien på 12 dagar

Jag och Sanna har nu återvänt till Bangladesh efter att ha varit på resande fot i Indien i 12 dagar. Efter att ha testat alla möjliga färdmedel för att ta oss till Kotagiri där Svalornas partnermöte hölls i slutet av förra veckan måste ändå erkänna att det var riktigt skönt att flyga hem, även om denna rutt också tog två dygn på grund av att det är så dåliga connections mellan Bangladesh och Indien.

Partnermötet bjöd på massa spännande diskussioner, erfarenheter utbyttes och vi njöt alla av att få ta del av den otroligt vackra omgivningen som Kotagiri erbjuder. Jag hade inte tänkt skriva någon längre rapport om vad som kom upp på mötet och vad resultatet blev för detta har redan gjorts i i flera bra artiklar på Svalornas hemsida. Så för den som är mer intresserad av att läsa är detta ett hett tips!

Den största behållning för mig personligen av mötet var nog ändå att få återförenas med alla praktikanter, speciellt de från Indien som jag inte sett sedan vi splittrades i Doha i början av september. Vi har haft en del kontakt på Facebook men det var verkligen en helt annan grej att få ses på riktigt. Det blev en lång kramfest, vi åt mysiga middagar hos Henrik och Ida som bor och gör praktik i Kotagiri, vi hade ändlösa diskussioner om våra praktikplatser och nya liv, utbytte erfarenheter, peppade varandra men gav också varandra utrymme att klaga och få öppna upp för känslor som en kanske inte riktigt vågat släppa fram innan. Även om vi alla åker genom samma organisation och praktikprogram ser våra upplägg och förhållanden på praktikerna väldigt olika ut. Några bor i en stad med tillgång till gym, cykel, har en kontorsplats med wifi och dator och bor i lägenhet med eget rum. I mina ögon låter detta som en rätt enkel tillvaro då jag och Sanna som bekant tvingats anpassa oss till ganska ganska låg levnadsstandard och få bekvämligheter. Det visade sig dock att vi fått andra fördelar på vår praktikplats. Exempelvis var det många som haft svårt att komma ut i fält och hittills mest suttit av tiden på kontoret på grund av byråkratiska processer och bristande kommunikation med världsorganisationen. Flera hade även fått ganska okvalificerade uppgifter och några kände till och med att de inte lärt sig speciellt mycket på sina tre månader i landet.

Med denna vetskap ser jag på min egen praktik med lite nya ögon och jag känner ändå tacksamhet över att ha hamnat där jag hamnat. För även om jag tycker att det är mycket av det praktiska som inte funkat så bra och att vi hattat fram och tillbaka till Dhaka lite väl mycket har vi ändå fått se otroligt mycket både av landet och av landsbygden och framförallt fått mycket fälterfarenhet. Jag känner också att det jag gör här och den studie jag skriver på är meningsfull och utvecklande både för mig och min organisation, och det är ju rätt mycket värt bara det.

Avslutningsvis kommer här ett bildregn från resan. Enjoy!

//Jenny

Vi missade vårt anslutande tåg i Kolkata pga. att biljettbokningen hade gjorts för sent av Svalorna. Det gjorde dock inte så mycket för det betydde att vi fick en dag att turista i denna vackra stad innan nästa tåg gick. Sådan otrolig skillnad från Dhaka. Massa nice gatumat, breda boulevarder och grönområden!

Vi missade vårt anslutande tåg i Kolkata pga. att biljettbokningen hade gjorts lite sent. Det gjorde dock inte så mycket för det betydde att vi fick en dag att turista i denna vackra stad innan nästa tåg gick. Sådan otrolig skillnad från Dhaka. Massa nice gatumat, breda boulevarder och grönområden!

Vi gick på marknad och hitta massa fina saker. Ganska mycket billigare än i Dhaka faktiskt och mer utbud av allt.

Vi gick på marknad och hitta massa fina saker. Ganska mycket billigare än i Dhaka faktiskt och mer utbud av allt.

Turistbild utanför Victoria Memorial.

Turistbild utanför Victoria Memorial.

Tåget var inte bara en 36 h lång pina utan bjöd också på otroligt vackra vyer.

Tåget var inte bara en 36 h lång pina utan bjöd också på otroligt vackra vyer.

Sanna var nöjd med kunna insupa lite frisk luft, dock mindre nöjd med att den enda platsen som erbjöd detta var precis bredvid toan och bjöd på en härlig stank av urin…

Sanna var nöjd med kunna insupa lite frisk luft, dock mindre nöjd med att den enda platsen som erbjöd detta var precis bredvid toan och bjöd på en härlig stank av urin…

DSC_8473

Framme i Kotagiri! Vacker vy i solnedgång.

Här inne hölls mötet med alla partners. På bilden ser ni min och Sannas kollega och handledare Khadija som var med som representant för Nijera Kori.

Här inne hölls mötet med alla partners. På bilden ser ni min och Sannas kollega och handledare Khadija som var med som representant för Nijera Kori.

Morgon i Kotagiri och vy över en teodling.

Morgon i Kotagiri och vy över en teodling.

Vi gav oss ut på en morgonpromenad en dag och till min stora skräckblandade förtjusning stötte vi en gaur. Lite läskigt att den var så nära, varje år dör nämligen folk av att ha blivit attackerade av dessa djur i området men vi tog det väldigt lugnt och jag fick mig en bild!

Vi gav oss ut på en promenad en dag och till min stora skräckblandade förtjusning stötte vi en gaur. Lite läskigt att den var så nära, varje år dör nämligen folk av att ha blivit attackerade av dessa djur i området men vi tog det väldigt lugnt och jag fick mig en bild!

Praktikantkompisar under en paus på mötet.

Praktikantkompisar under en paus på mötet.

Mitt under ett möte med vår Svale-handledare Maria (som står och fotar väldigt koncentrerat i bilden till vänster) fick vi span på en gaur som stod och betade i en teodling precis bredvid möteslokalen. Mötet avslutades därför snabbt och alla sprang dit med kameror, men den var tyvärr lite för långt bort så min bild från morgonpromenaden var bättre!

Mitt under ett möte med vår Svale-handledare Maria (som står och fotar väldigt koncentrerat i bilden till vänster) fick vi span på en gaur som stod och betade i en teodling precis bredvid möteslokalen. Mötet avslutades därför snabbt och alla sprang dit med kameror, men den var tyvärr lite för långt bort så min bild från morgonpromenaden var bättre!

Det var riktigt kallt i Kotagiri, speciellt på kvällen och nätterna eftersom det inte finns någon värme eller isolering. Jag fick i alla fall användning av den varma hoodie jag hade med mig!

Det var riktigt kallt i Kotagiri, speciellt på kvällen och nätterna eftersom det inte finns någon värme eller isolering. Jag fick i alla fall användning av den varma hoodie jag hade med mig!

Här bor Henrik och Ida (till vänster på bilden). Ida är en väldigt akrobatisk person.

Här bor Henrik och Ida (till vänster på bilden). Ida är en väldigt akrobatisk person.

Nästan hela praktikantgänget fångat på bild, bara Emilia och Michaela som saknas som var tvungna att åka tillbaka till Madurai tidigare än oss andra. Från vänster: Isabelle och Emma (Bangladesh), Johan (som håller till i norra Indien), Henrik, Sanna, Isabelle (som gör praktik med Johan), Ida och så jag.

Nästan hela praktikantgänget fångat på bild, bara Emilia och Michaela som saknas som var tvungna att åka tillbaka till Madurai tidigare än oss andra. Från vänster: Isabelle och Emma (Bangladesh), Johan (som håller till i norra Indien), Henrik, Sanna, Isabelle (som gör praktik med Johan), Ida och så jag.

Lämna en kommentar

Filed under Jenny

En genusforskares vardag i Kumarkhali

Efter lite drygt två veckors sammanhängande period här i Kumarkhali, med undantag för en blixtutryckningsresa till Dhaka för att fixa tågbiljetter till Indien, har jag äntligen kommit in i någon form av vardag här.

Jag går oftast upp lite tidigare än de andra för att slippa trafiken vid den delade toaletten vi har på ”kvinnovåningen” där vi bor, men också för att utnyttja de få svalare timmarna på morgonen till att ta en promenad längs med Gorai flodens. När jag kommer tillbaka är frukosten bestående av stekt ägg, roti (bröd) och grönsakscurry serverad och tillsammans med resten av personalen tar vi ett morgonmöte för att planera dagen. Jag spenderar sedan största delen av dagen, med avbrott för lunch, snacks och middag, framför min dator skrivandes på den rapport som jag fått som huvudsyssla att skriva för Nijera Kori, eller så jobbar jag med någon av Svalornas informationsuppgifter. Tiden går fort och på kvällen försöker jag och Sanna låtsas som att vi går från jobbet (vårt gemensamma skrivbord i vårt rum) och blir lediga genom att ta en sväng till marknaden, göra lite yoga eller kolla på något avsnitt av en serie.

Vissa dagar är dock lite extra göttiga och det är då ett gruppmöte eller djupintervju är inplanerade. För det är verkligen dessa inslag som är höjdpunkten med att bo på fältkontoret och det är vid mötet med människorna som bor i byarna och som engagerar sig i Nijera Kori’s arbete som jag lär mig som mest. Ett 15-tal olika gruppmöten och fem djupintervjuer har jag hunnit med hittills och resultaten har varit mycket intressanta.

Huvudfokus för studien är att titta på hur könsrollerna, uppdelningen av hushållsarbete och beslutsfattande ser ut på familjenivå och hur detta kan kopplas till Svalornas och Nijera Kori’s programmål att öka kvinnor deltagande och beslutfattande på hushållsnivå. Nijera Kori och tidigare fristående utvärderingar har antytt att framgångarna varit stora när det kommer till organisationens påverkan på kvinnors rörelsefrihet, ledarskap och möjlighet att delta i aktiviteter utanför hemmen, som exempelvis vid möten, trainings och demonstrationer. Det verkar dock som att effekterna inte är fullt lika stora inom hemmets sfär och att det här fortfarande är ganska ojämställdhet när det kommer till beslutfattande och kvinnors och mäns rollfördelning. Varför är det så, och hur kan Nijera Kori och Svalorna adressera detta bättre i framtiden? Detta hoppas jag att min studie kommer att kunna säga något om när den är klar.

Egentligen är det ganska fantastiskt att jag är här och gör detta. Det slog mig igår när jag gjorde en intervju med en kvinna i en by 30 minuters färd med cykelkärra från fältkontoret. Här sitter liksom jag. Jag har blivit inbjuden till den här kvinnan längst ut på landsbygden. Vi känner inte varandra men jag får trots det slå mig ner i hennes hem och får ställa frågor om hennes privataste privatliv. Hon tar sig tid, fast än det gör att hon missar värdefulla arbetstimmar, och hon delar med sig och försöker svara på mina ibland ganska svåra och krävande frågor. För stunden möts våra olika världar, och jag vill tro att även hon får ut något av vårt samtal och att det inte bara är jag som lär. Att mina frågor kanske väcker någon ny tanke även hos henne och att vårt möte ger perspektiv. Oavsett är jag djupt ödmjuk inför mitt uppdrag här och tar min uppgift på största allvar, och jag kommer att göra allt för att försöka förmedla berättelser som hennes på bästa möjliga sätt i min slutgiltiga rapport.

/Jenny

Och här kommer lite vardagsbilder:

Bilder från Kumarkhali och några av de morgon och eftermiddagspromenader jag tagit.

Den här ponden går jag ofta förbi på min morgonrunda.

DSC_7805

Nere vid Gorai river är det många som tar sig en te och lite snacks för att njuta av brisen och utsikten

Liv och rörelse vid floden.

Liv och rörelse nere vid floden.

Frukost, lunch, eftermiddagssnacks och middag intas i köket och gärna tillsammans med resten av personalen på fältkontoret.

Frukost, lunch, eftermiddagssnacks och middag intas i köket och gärna tillsammans med resten av personalen på fältkontoret.

Marknad med färsk frukt och grönsaker bredvid tågrälsen.

Marknad med färsk frukt och grönsaker bredvid tågrälsen.

2 kommentarer

Filed under Jenny, Nijera Kori