bangladeshbloggen.org

Om du läser på tvättlapparna på plaggen i din garderob kommer du med stor sannolikhet att hitta flera som lyder ”Made in Bangladesh”. Billig arbetskraft är en av de faktorer som bidrar till att textilproduktion är en av landets främsta industrier. En annan faktor är att internationella företag kan förlägga sin produktion i Bangladesh utan att betala nämnvärda skattebelopp till staten, vilket i kombination med de låga minimilönerna lockat många av världens största företag. Textilproduktion och kemikaliefärgning medför faror både för de personer som utför arbetet och för miljön. En mer djupgående analys av detta återfinns bl.a. HÄR. På vissa håll i Bangladesh så kan man hitta lokala krafter som arbetar för mer miljövänliga alternativ och eftersom jag råkar praktisera på en organisation som gör just detta, kunde jag inte motstå frestelsen att lära mig mer om processen.

Sedan SUS grundades 1986 har organisationens verksamhet bl.a. fokuserat på textilproduktion som ett hjälpmedel för kvinnors möjlighet till egen inkomst och ökad självständighet. Idag finns en verkstadsbyggnad i anslutning till SUS huvudkontor där textilier vävs, färgas och förvandlas till vackra kläder, accessoarer, prydnadsartiklar osv. Utöver detta tillverkas även diverse husgeråd, sandaler, leksaker och andra spännande saker flätade av juteväxtens blad.

Istället för kemiskt framställda färger så används produkter baserade på växtextrakt. Granatäpple ger en gulaktig färg, skalet från betelnöten blir en rosa ton och i fallet av denna historias centralfigur: mina svarta byxor, har färg från ett träd kallat ”Hortolei” använts.

Äventyret börjar i det Bangladeshiska distriktet Narangonj, där bomull odlas och skördas. Resultatet blir bl.a. bomullstråd som transporteras till Netrakona där SUS anställda påbörjar den mångfacetterade tygproduktionen.

Shuhidul och Jahanara spinner tråd på ”chorkas”. Foto: Amanda Hammarlund

Shuhidul rullar upp spolar med hjälp av ”damm”-maskinen. Foto: Amanda Hammarlund

Inledningsvis skapas trådspolar med hjälp av de små spinnrockarna ”chorkas” för att sedan fördelas i den stora ”damm”-maskinen, detta för att skapa ett format lämpligt för vävstol. Innan tyget kan vävas så måste trådarna träs genom en ”reel”, ett tvåmannajobb titulerat ”shaana”. Redan här, innan tyget ens börjat ta form är jag imponerad av tålamodet hos de talanger som spenderar sina arbetsdagar med denna typ av tidkrävande detaljarbete i tryckande hetta. Förberedandet av tråd, tillräckligt för att väva tyg åt ett par ”salwar” (byxor), tar uppskattningsvis tio timmar, vävning kräver sedan ungefär tre timmar till.

Shuhidul och Jahanara skickar tråd fram och tillbaka till varandra genom en ”reel”. Foto: Amanda Hammarlund

Jahanara in action. Foto: Amanda Hammarlund

När tyget väl är färdigvävt tvättas det för att bli av med stärkelse innan nästa steg påbörjas. Vad som sedan händer varierar, SUS använder många olika tekniker vid tygfärgning. I detta exempel används en relativt klassisk knytteknik. Jag blev förtjust i ett tyg jag såg demonstrerat i form av en sjal i SUS lilla butik och valde just detta till de byxor jag beställt. Det önskade mönstret ritas upp, ett rutnät av prickar där små stickor sedan knyts fast med tråd, en process som tar två hela arbetsdagar. Sedan färgas tyget två gånger i stora baljor, tvättas och därefter plockas trådarna bort innan tygets färg fixeras. SUS har en relativt jämn fördelning av produktion mellan beställningsvaror och artiklar de själva designar och säljer färdiga. Vid beställningar tar kunden ofta med en bild på önskat plagg eller ännu hellre ett plagg som kan fungera som mall för duplicering.

Rehena, Joba och Nazma färgar! Foto: Amanda Hammarlund

Det färdigfärgade tyget stryks, måttas upp och klipps ut enligt min figur. Endast en person ansvarar för klippningsansvaret. Den klippningsansvarige förklarar att det är det absolut svåraste arbetet att utföra och att det inte kan anförtros åt vem som helst. Att detta råkar vara en man, i en verkstad där 53 anställda arbetar varav 49 är kvinnor, är anmärkningsvärt.

Pakhi syr brallor. Foto: Amanda Hammarlund

Vackra Phaki syr sedan ihop plagget och avslutar ett arbete som sammanlagt avkrävt henne och kollegorna ca 35 arbetstimmar, exklusive tid att lufttorka tyget efter varje tvätt. SUS anställda får lön i enlighet med antalet utförda ordrar vilket innebär att beloppet kan variera ganska kraftigt. Genomsnittligen uppskattar föreståndarinnan för verksamheten att de tjänar mellan tre och fyratusen BDT per månad, vilket idag motsvarar ca tre till fyra hundra svenska kronor. För många svenskar kanske detta belopp motsvarar en telefonräkning snarare än en månadsinkomst, men för kvinnorna på SUS handlar det om mycket mer. Arbetet innebär möjlighet till självständighet, ökad status i hemmet och samhället samt en vardag som erbjuder mer än hushållsarbete. Flera av de kvinnor som arbetar hos SUS lever i organisationens kvinno-shelter. Där får kvinnor som lyckats fly från misshandel, hot, tvång och fattigdom hjälp med mat och husrum.

Mashuda målar mönster med vax innan ytterligare färgning. Sällskap har hon fr. v. av: Akter, Shiuli, Pakhi, Parvin, Dulena och Husnahar. Foto: Amanda Hammarlund

Att peka ut problem i denna verksamhet är inte speciellt svårt. I den bästa av världar skulle kvinnorna tjäna mer, vara klippningsansvariga, vissa nyanser av blått och gult skulle inte behövde kompletteras med kemikalier vid färgning, fixeringen som används skulle vara mer miljövänlig och AC skulle finnas överallt. Men enligt de vittnesmål jag tagit del av trivs personalen utomordentligt. Vid jämförelse med de massproducerande textilfabrikerna är SUS verksamhet en framgångssaga gällande arbetsklimat och miljöpåverkan. Och jag är väldigt glad för mina byxor som jag betalade ca 60 kronor för!

Resultatet! (Tunt och luftigt är rådande mode här, kommer bli svårt att komma hem till jeans efter detta). Foto: Sofia Hansson.

Kamrater!

Här följer ett par punkter som ska underlätta läsningen av mitt inlägg. Jag går inte in djupare på dem då de säkerligen kommer behandlas i andra blogginlägg längre fram.

• Den nuvarande lagliga åldern för giftermål i Bangladesh är 18 år för kvinnor och 21 år för män. Detta nonchaleras eller duckas systematiskt på framförallt landsbygden, där även dowry (hemgift från brudens föräldrar) trots illegalisering fortfarande förekommer.
  
• Bangladesh har stora problem med barnäktenskap. Förra året berättade premiärminister Sheikh Hasina att inga barn under 15 år ska behöva giftas bort efter 2021, och att inga barn överhuvudtaget ska gifta sig efter 2041 (!).
• Att gifta sig är grundläggande, och att bli frånskild eller förbli ogift anses ofta, och framförallt då på landsbygden, som ett stort problem. Dessutom är sex i de mer traditionella områdena starkt förknippat med giftermål. 
• I övrigt är Bangladesh ett till stora delar muslimskt land, med omkring 90 procent av befolkningen som åtminstone på pappret är muslimer (tvång på att tillhöra en religion). Dock blir landet alltmer sekulariserat, vilket i kombination med muslimsk tradition i vissa fall kan leda till värderingskrockar och lustig nyfikenhet, vilket jag försöker illustrera nedan.

De gångna veckorna har inneburit en stor portion intressanta upplysningar, observationer, och även perspektivskillnader. Ett hett ämne har exempelvis varit Sverige och dess polygamibejakande sociala struktur.

Det svenska samhällets normer, regler, och även lagar, vad gäller sex och samlevnad, giftermål, samt svenskarnas attityd till alltsammans har det senaste blivit granskat under lupp här borta, och alltihop med mig och Albin som ensamma fanbärare. Det har visat sig att Sverige antagits vara utpräglat polygamiskt i flera hänseenden, som att svensken under sin livstid sammantaget brukar ha haft flertalet partners både vad gäller relationer samt sexuella partners. Logiskt tyckte vi, då de svenskar som söker en livskamrat kanske inte alltid hittar rätt vid första försöket. Svenskens sexuella frihet, som inkluderar den berömda (men ändå ganska missförstådda) ’byxmyndigheten’ vid 15 års ålder, kombinerat med en stor portion sekularisering, individualism, och, vare sig vi vill erkänna det eller inte, en etablerad acceptans gentemot alkohol i stora mängder och en ibland överdrivet förlåtande syn på alkoholintag hos ungdomar, står i stor kontrast till en typisk bangladeshiers förutsättningar till sexuell erfarenhet. Och just sexuell erfarenhet verkar vara något märkligt och lite dekadent, har vi lagt märke till. Så, uppfattningen att svensken gillar polygami kommer främst ifrån generaliseringar om att det ofta finns ett par pojk- eller flickvänner i relationsbagaget, ett gäng otippade fylleligg, samt lite andra typer av för bangladeshierna främmande aktiviteter. Sedan finns det givetvis massvis med svenskar som aldrig kommer i kontakt med dessa typer av upplevd dekadens, medan andra kanske har 15 tidigare förhållanden och 300 sexuella partners. Dock blir det nödvändigt att generalisera en del i hettan av dessa diskussioner, och då har vi snarare idkat på monogamisk kyskhet än tvärtom. Vi representerar ju ändå Sveriges intressen här på något sätt, så vi tyckte det kändes bättre. Kanske kan gynna oss på något sätt. Vem fan vet.

I förlängningen har samtalen även behandlat mitt eget distansförhållande, vilket nästan varit än mer intressant och lustigt. Att jag gör praktik i dryga fyra månader utomlands medan min partner gör praktik lika länge i Sverige har vållat en del uppmärksamhet. Vad har ni för överenskommelse då? Samma som vi har när vi även geografiskt är tillsammans. Så din partner får inte ha andra partners medan du är borta? Nä, det skulle vara lite oartigt, typ. Men hur vet du att din partner inte hittar någon annan medan du är här? Alltså, det KAN jag ju i praktiken inte veta, men kalla mig naiv som tror på det ändå. Vi vet var vi har varann. Fruar från Bangladesh ingår ofta i hemliga förhållanden med nya män medan deras makar är utomlands. Vad händer om något sådant händer er? Tack för uppmuntran och den stora dosen hemlängtan, var det något mer?

De här gyllene samtalen är ruskigt intressanta. Människor från två vitt skilda kulturer som hjälper varandra att utplåna fördomar och upplyser varandra om sedvanor och normer som inte går att läsa sig till på internet eller i böcker. En hamnar i trångmål emellanåt, men det är väl sådant som en förväntas lösa under sin praktik. Som att lite otippat behöva försvara den svenska polygamin, till exempel.

Orelaterad bild med vår tolk i fokus (Mr. Delwar Kabir), vår handledare i förgrunden (Mr. Shahidul Islam), och längst bort två av fem poliser som följde med på vårt andra bybesök för att garantera vår säkerhet.

Precis som Hanna beskriver, så är det helt knas att vi nu varit i Bangladesh i tre veckor. Ju längre tid vi är här, desto snabbare går tiden såklart. Vilket också skapar en viss stress, en stress över att vi behöver komma igång på riktigt. För när en tänker efter, så har vi inte riktigt kommit igång med det vi är här för att göra. Och tre veckor har redan gått, då inser en att tiden går lite snabbare än förväntat.

Det är mycket som skiljer sig åt här från hemma i Europa. Till exempel hantering av djur. Jag som är renodlad hästtjej och har både katter, hästar och hundar i min ägo är detta såklart något som jag tänker och reagerar på. Att jag automatiskt vill klappa alla hundar som passerar, vill ge hungriga katter mat och gärna försöka pussa på alla baby-getter. Jag och Hanna har också gett smeknamn till allt, vi har lizzys (ödlor) i våra rum, froggys (grodor) i trappuppgången, doggys (hundar) utanför matsalen och babygoats (getter) precis över ALLT. Kossisar (kor) ser vi också frekvent i alla hörn, i människors trädgårdar och kanske till och med i folks sängar. Nä, skämt åsido, men getterna kan vi faktiskt se i folks sängar. Jag har inte gjort det ännu vilket kanske också beror på att vi inte gästar folks hem när de ska gå och lägga sig men det är något vi fått berättat för oss.

I Bangladesh har inte hundar och katter någon status över huvud taget. För oss är hundar och katter sällskapsdjur, här är det ingen som bryr sig om dem alls. En ser hundar vid vägkanten hungriga och sovandes, vilket inte är bisarrt här men för mig helt förfärligt. Mitt hjärta och samvete splittras i tusen bitar när jag ser hundvalpar som springer runt på marknaden och jag vill bara ta med mig alla hem, gosa ner dem i sängen och läsa en godnattsaga för dem (typ). Vilket lokalbefolkningen tycker en inte är riktigt klok för och skrattar åt oss, istället gosar de ner sig med getterna.

Granne till oss har vi Asiens största police academy och där fick vi reda på att det bor hästar. Detta gjorde mig förstås överlycklig och när jag och Hanna fick oss en rundtur, gissa vem som fick sig en häst serverad för att rida runt några varv på? Jo jag! Detta gjorde hela min vecka och Hanna lyckades klicka några bilder (en bör alltid bära hjälm när en sitter på häst men detta var ett hastigt undantag). När jag skulle sitta upp varnade de mig för att hästen var väldigt, väldigt stor och frågade mig om jag hade sett så stora hästar innan. För mig var detta lite roligt, för att hästarna vi använder till ridning i Europa är typ dubbelt så stora. FYI var denna hästen så himla söt och jag ville ännu en gång bara ta med mig hästen hem och gosa ner den till en godnatt saga…

En blir lite blödig med allt när en är så långt ifrån sina vänner och familj. Allt blir liksom ens bästa kompis när en fått connection med någon/något.

Och nu äntligen börjar jag bli frisk efter några dagars sjuka och ett besök hos doktorn som gav mig lite medicin. Vilket betyder att jag nu orkar skratta åt skämt jag inte förstår på bangla, äta lite kollas (bananer) och dricka socker med tesmak (den som tror att det är te med socker tror fel). En ska också vara lite försiktig när en säger ” I want kollas” för råkar du säga ”I want koollas” säger du ”jag vill ha ett huvud”. Vilket kan bli lite tosigt, så tips till ditt framtida banglabesök, lägg vikt på att uttala ”I want kollAs”!

Kram från ett 31 gradigt Bangladesh!

/Isis

syntolkning: jag på en brun häst. Foto: Hanna Spogardh Gunnarsson

syntolkning: jag med fem hundar framför mig. Foto: Hanna Spogardh Gunnarsson

”Rural womens day” har uppmärksammats internationellt varje år den 15e oktober sedan mitten av 90talet men förtecknades officiellt av FN år 2008. Kvinnor som bor och arbetar på landsbygden utgör en fjärdedel av jordens befolkning, ett antal som inkluderar stora delar av vår världs allra fattigaste. I det lilla området Kailati i distriktet Netrokona hölls ett möte till ära av denna dag där ett sjuttiotal kvinnor och en handfull män samlades för att diskutera kvinnorna på landsbygdens roll och vikten av jämställdhet. Flera deltagare delade med sig av sina personliga erfarenheter där kampen för jämställdhet resulterat i förbättrade omständigheter i tillaron. Dessa exempel kunde handla om ökad tillgång till forum utanför hemmet, den sfär som kvinnor ofta är begränsade till, eller möjlighet att ta sig ur relationer präglade av våld osv.

Besöket var mitt och Sofias första i en av de byar som SUS bedriver verksamhet i. Endast vistelsen i en vackert grönskande miljö som denna samt mötet med Kailatis invånare genererade en myriad av intryck och känslor. Dessa känslor multiplicerades gånger om då axplock från mötesdeltagarnas livshistorier delades . Att sedan bli ombedd att ställa sig upp framför dessa modiga och starka individer och komma med kommentarer och rekommendationer kändes helt galet vilket jag försökte förklara för vår tolk. Vad ska jag säga? Jag är ingen expert, jag försöker i möjligaste mån få grepp om vad det är jag precis lyssnat till! Säg något som du läst i en bok bara, svarar hon ledigt. Om inte den tryckande temperaturen och luftfuktigheten gjort mig tillräckligt svettig så kan jag garantera att detta scenario hade effekt.

Som tur är finns hjältinnor som vår handledare Kohinoor som utan en svettdroppe levererar ett brilliant inspirationstal.

Efter mötet påbörjas ett ”Rally” med en banderoll som uppmärksammar International Day of Rural Women. På ett sätt kände jag mig något malplacerad i denna scen men samtidigt väldigt inkluderad.

/Amanda

Pontus och jag har nu varit drygt två dygn hos Unnayan Dhara i Jhenaidah Town (en liten stad i västra Bangladesh). Den första tiden här har varit fylld av missförstånd, språkförbistringar, och skratt. Vi går runt med ett konstant leende på läpparna och jag börjar känna av träningsvärk i ansiktet.

Vy från fönster

Igår gjorde jag det stora misstaget att ha fönstret öppet i mitt rum med lampan på. När det sedan var dags att sova hade mitt rum förvandlats till ett hostel där halva Jhenaidahs kryp-population hade hyrt en säng. Jag hade ingen insektssprej och att smälla dem med en tidning skulle ta hela natten. Lösningen låg där den alltid tycks ligga: silvertejp. Med hjälp av en gardinstång, min förstahjälpen-väska, och silvertejp konstruerade jag vad Pontus beskrev som ”en stor håv med en kladdig bulle längst ut”. Den använde jag likt en kameleonttunga till att lösa krypproblemet. En dryg timme senare hade jag gjort av med majoriteten av krypen. Däremot har jag fortfarande en syrsa någonstans på mitt rum som sätter igång med sin sång på natten. Men det oroar mig inte, det hjälper mig att somna.

En stor håv med en kladdig bulle längst ut

Jag hade också en del småflugor i mitt myggnät, men när jag också hittade en spindel i myggnätet så skapades en oväntad vänskap. Spindeln tar hand om flugorna och jag ansvarar för dess säkerhet. Roligt hur det kan bli ibland.

***

Innan vi åkte till Bangladesh blev vi informerade om att ris är stapelvara i Bangladeshisk kokkonst. Detta är en lögn. Min erfarenhet är att socker är stapelvaran i Bangladeshisk matlagning. Det är socker i allt. Igår lades det i två stora teskedar socker i en deciliter lassi (en slags yoghurtdryck) innan jag hann säga stopp. Téet vi får kan bäst beskrivas som sockervatten med bismak av té. Idag blev vi serverade stekt kyckling till lunch. Givetvis var kycklingen sockerpanerad och smakade mer som sockerkaka än stekt kyckling. Till det drack vi sockerrörsjuice. Vi har nu planer på att lära oss hur man säger ”inget socker tack” på bangla.

***

Jag har med mycket möda lyckats hålla fast vid mina kafferutiner och igår inhandlade jag kaffepulver på marknaden. Däremot är det svårare att få tag på hett vatten. Vi har ingen möjlighet att koka vatten i vår lägenhet än, så jag har fått fråga på kontoret om jag skulle kunna få en kopp hett vatten eller låna en vattenkokare. Detta slutade oftast med att jag fick en kopp té som jag senare hällde i lite kaffepulver i. Värst var det när jag blandade kaffepulver i kallt vatten (nåja, ljummet vatten) för att stilla kaffebehovet. Nu har det dock löst sig och om jag pekar på min kaffeburk så kommer de med en kopp hett vatten. Koppen kommer med flin och skratt över den lustiga svensken med sina lustiga vanor.

***

Snart kommer vi igång riktigt med vårat projekt, som vi först och främst ska diskutera med Shahidul (vår handledare) på torsdag. Vi hoppas också få åka ut till de närliggande bondebyarna om inte alldeles för länge. På återseende!

/Albin

Efter ett par dygn hos Unnayan Dhara har språkförbistringar, enorm välvilja, och kulturella krockar lett till ett gäng minst sagt intressanta måltider. Jag sitter nu som vanligt med en lätt illamående mättnadskänsla samt putande mage och väntar på nästa måltid, som serveras om en timma.

 Till att börja med är mattiderna här ungefär som följer: frukost kring 09.00, lunch vid 14.00 eller 15.00, och sedan kvällsmat bortåt 21.30-22.00. Däremellan hutlösa mängder mellanmål, frukt, koppar med té, och dylikt. Utöver detta dricker en på eget initiativ stora mängder vatten och vätskeersättning för att kunna fungera något sånär i värmen, vilket också bidrar till mättnaden. En typisk lunch eller kvällsmat består för mig och Albin av ett dukat bord med ris för kanske 5-6 personer, dhal (linssoppa), kyckling eller fisk i magnifikt kryddad sås, två tallrikar av strimlade grönsaker av olika slag, en stor tallrik ’vanliga’ färska grönsaker som gurka och tomater, och ibland även någon dessert eller lassi (söt yoghurtliknande dryck). När detta ofantliga kalas skall inmundigas står de vänliga kvinnorna och ler, iakttar oss, och lassar på våra tallrikar när något börjar sina. Jag och Albin pratar ingen bangla än, och de pratar ingen engelska, och detta i kombination med deras stora välvilja gör kommunikationen vid matbordet lite, svår. Det räcker inte att peka på magen och säga ”full”, det räcker inte att skaka på huvudet, och ibland räcker det inte heller att sätta handen för tallriken. För en svensk är detta lite konstigt, då valfriheten är så central i alla skeenden där hemma. Vill du ha mat? Nej. Okej, då får du lösa det själv senare. Vill du ha mer mat? Nej tack, jag är mätt. Okej, då gör vi en matlåda av det som blivit över.

Samtidigt som vi äter stora måltider på en sällan hungrande mage står oftast också 1-3 personer och iakttar oss medan vi äter. Ibland fler. Intresset för vad vi tycker om maten är stort, och vi tycker verkligen om den. Men prestationsångesten växer en gnutta för var måltid, vilket också medför en försämrad aptit tillsammans med mättnadskänslan från föregående måltid. Samtidigt är ris standard vid varje mål här, något varken jag eller Albin är vana vid. Jobbigt nu i början, förhoppningsvis tvärtom inom en överskådlig framtid.

Vad gäller den oändliga strömmen av fantastiska mellanmål som bidrar till den eviga mättnadskänslan så har vi t.ex. just nu 7 olika sorters frukter i stora skålar i vår lägenhet: stjärnfrukt, äpplen, vindruvor, amlaki (krusbärliknande bär som anses vara medicinskt nyttig pga sin höga halt c-vitamin), fingerbananer, stora limes/gröna apelsiner, och ammra (inhemskt plommon). Nu tänker ni där hemma att Jamen det är väl bara att inte äta! Peka på magen och skaka på huvudet! (vi har givetvis försökt). Men vad gör en när en banan skalas och trycks i näven på en, följt av en uppfordrande och vilt entusiastisk blick? Bananen sväljs. Därefter hälls kanske ett glas skållhet mjölk upp, där vitt orostat roströd trycks ned, följt av ett sockrande som känns som en evighet. Detta pillar vi i oss under övervakning. Sedan kanske 2-3 andra frukter skalas och hackas åt oss, tills mättnaden är påträngande. 2 timmar senare kanske det är dags för kvällsmat.

Nu har vi genom tolkning låtit meddela att vi kommer laga vår egen kvällsmat och frukost, men att vi gladeligen tar emot lunch. Det är svårt för oss att dra några slutsatser om huruvida dessa matupplevelser är representativa för Bangladesh, för Jhenaidah, eller om dessa rutiner endast förekommer i samband med gäster från Sverige. Magen har chockats lite (mycket) men vi har givetvis skrattat åt det hela och varit så artiga vi kunnat mäkta med. Känns knepigt och onödigt uppseendeväckande att skriva att en saknar hungerkänslan, men just de här dagarna har det inte varit långt borta.

I övrigt kallar vår tolk mig för ’militant muslim’ för att jag har skägg.

/Pontus