Att bli attackerad med syra

Varning för lång och deppig läsning:

Dolly var bara 13 år gammal då hennes föräldrar beslutade att hon skulle gifta sig. Hennes familj hade dåligt med pengar, lät henne knappt lämna huset och Dolly beskriver sin tillvaro hos familjen som svår. Äktenskapet kom dessvärre att innebära en ännu mörkare tillvaro för flickan. Hennes nya make hade problem att finna arbete, han lämnade Dolly i långa perioder för att söka inkomst i Saudiarabien men misslyckades och återvände till sin hemort och fru efter varje försök. Tiden de spenderade ihop präglades av misshandel och övergrepp tills dagen kom då både Dollys och mannens föräldrar ingrep och krävde skilsmässa. Det stormiga äktenskapet varade endast ett drygt år, trots makens insisterande på att de skulle förbli gifta så gick skilsmässan igenom.

Friheten varade endast i 8 dagar, sedan sökte ex-maken upp Dolly och överföll henne med syra. Hon förlorade bl.a. ena ögat och spenderade nästan en månad på sjukhus efter attacken.

De nästkommande åren blev en kamp för Dolly, men inte helt utan ljuspunkter. Hennes polisanmälan togs inte på allvar, trots att ärendet bistods i utredningen av ett den globalt verkande NGOn BRAC och deras projekt som sökte att stödja fattiga brottsoffer. Inledningsvis blev rättsärendet dyrt eftersom hon inte kände till den kostnadsfria juridiska assistans hon senare fick kännedom om och tog i anspråk. Hon kom i kontakt med Acid Survivors Foundation, ASF, en organisation som bistått många kvinnor med liknande öden som Dolly, bl.a. med att söka gratis juridisk rådgivning. För att polisärendet skulle prioriteras krävdes dock att Dollys bror fick influera sina kontakter inom den lokala rättsinstansen och efter 2,5 år kunde en fällande dom förklaras. Ex-maken kommer att spendera 25 år i fängelse, en dom han försökte fly inledningsvis men sedermera infann sig för att avtjäna. Dolly förklarar att ASF har hjälpt henne oerhört i processen och poängterar vikten av dessa funktioner i samhället. Det är livsviktigt att stödorganisationer samt rättsväsende agerar transparent och inte styrs av mutor. Hon säger också att familjens stöd är otroligt viktigt vid överfall som dessa, eftersom samhället inte har fungerande skyddsnät och ofta skuldbelägger offren för vad de utsatts för.

Tretton år har passerat sedan överfallet och idag bor Dolly med sin mamma, fadern dog år 2010. Hon beskriver att hon har haft det mycket bättre hemma efter attacken, hon får exempelvis delta fritt i kulturella aktiviteter och andra saker som intresserar henne utanför hemmet. Året efter sin faders död återupptog Dolly de studier som hon blivit tvungen att avsluta och i år avklarade hon sitt SSC (Secondary School Certificate) och fortsätter sina Collegestudier. Hon vill slutföra sin utbildning för att sedan etablera sig som rättsaktivist och socialarbetare, men redan nu arbetar Dolly med ASF, både som volontär och avlönad anställd. Via ASF har hon även kommit i kontakt med SUS och hjälper även de kvinnor som tar kontakt med dem. Hon vill främja ett klimat där kvinnor kan röra sig fritt i ett samhälle där sexuella trakasserier, polygami och minderåriga äktenskap inte förekommer. Hon vill verka för att ingen ska behöva gå samma fruktansvärda öde till möte.

I sitt arbete refererar Dolly ärenden av överfall till Legal Aid Services, i hopp om att brottsoffer ska ha större möjlighet att kunna bedriva rättsprocesser mot sina förövare och att kunskap ska spridas om tillgänglighet av kostnadsfri juridisk rådgivning. Många kvinnor som utsatts för överfall väljer i dagsläget att inte vida juridiska åtgärder, sannolikheten att få rättvisa skipad är liten. Antalet fällande domar för dessa typer av övergrepp ligger under 10% av de totala registrerade anmälningarna vilket leder till att många fall aldrig rapporteras. Dolly jobbar också med att registrera födslar för att kunna säkerställa att exakt ålder kan fastställas på personen som ska gifta sig. Många gånger ljuger föräldrar om sina döttrars ålder, förfalskar födelsecertifikat och försöker på olika utstuderade sätt att kringgå den lag som förbjuder minderåriga äktenskap.

Dolly leder just nu ett gruppmöte där 4 män och 11 kvinnor deltar, alla har fallit offer för syra. Varje månad sammanträder mötesgruppen men utöver detta gör hon även hembesök. De kvinnor som blivit vanställda av syra blir ofta skygga och möter alla möjliga typer av sociala stigman som gör att de ofta isolerar sig förklarar hon. Men Dolly vill inte isolera sig, hon säger att hon vet att hon inte bär ansvaret för att hon blev attackerad och skuldbelägger endast sin ex-man. Det är denna vetskap som hon hävdar genererar kampvilja i henne. Hon säger att om man inte kan få ett stopp på syraattacker så kommer Bangladesh aldrig att kunna nå socio-ekonomisk utveckling. Dolly säger att hon inte kommer att sluta kämpa förrän alla former av våld mot kvinnor är utplånat från Bangladesh samhälle.

Läs om fler offers livsöden på: http://www.acidsurvivors.org/Survivors-stories.

syra2

Bild: Acid Survivors Foundation

 

Enligt Dolly finns tre huvudsakliga orsaker till varför män anfaller kvinnor med syra. Det rör sig antingen om tvister kring mark, otrohetsaffärer eller hemgift. Trots att det överhängande antalet offer är kvinnor förekommer det även att män drabbas. Enligt Dolly är en fjärdedel av överfallen riktas mot män, även i dessa fall är orsakerna ofta osämja kring landrättigheter men även politiska skäl kan även ligga som grund.

När jag pratar med min handledare Kohinoor som är medlem i ASF förklarar hon dock att omständigheterna kring denna typ av attacker ofta är otroligt komplexa. Exempelvis händer det att kvinnor exponeras för syra av familjemedlemmar som ser möjlighet i att kunna anklaga en rik person för dådet och fordra skadestånd. Hon berättar att överfall av detta slag händer utan offrets godkännande men att det även förekommer att kvinnorna luras till att delta frivilligt i planen. Kohinoor berättar om ett tillfälle då hon besökte en patient på SUS sjukhus i Netrakona. Kvinnan hade skador som inte liknande andra skador orsakade av syra som Kohinoor bevittnat. Det såg snarare ut som att syran hade baddats på huden med en bomullstuss. Att familjen inte besökte kvinnan vid ett enda tillfälle under hennes sjukhusvistelse utan istället spenderade mycket tid åt att anmäla brottet och försöka utkräva skadestånd tyckte Kohinoor var misstänksamt beteende. Sedermera visade det sig att personen som anklagats för brottet var oskyldig; det var familjen som var de verkliga gärningsmännen och genom manipulation, fått den unga kvinnan att acceptera övergreppet. Hon hade ingen aning om vad hon gått med på förklarar Kohinoor; ”när vi förklarade för henne att hon aldrig skulle kunna känna solens strålar mer än hastigt eller laga mat över öppen eld igen utan att uppleva smärta, blev hon förkrossad.”

Att utreda komplexa våldsbrott via ett juridiskt system som är överbelastat, korrupt och saknar adekvata resurser är med andra ord otroligt svårt. Därför är organisationer som AFS exceptionellt viktiga. ASF har jobbat sedan 1999 för att sprida kunskap om konsekvenserna av användandet av syra, förebygga förekomsten av överfall, bistå dem som fallit offer och främja lagstadgande emot syra-användning. Två år efter organisationens grundande antog Bangladesh regering två nya lagar med syfte att förebygga syra-relaterat våld. Den ena lagen förbjuder import, förvaring, transportering, försäljning och användande av syra. Den andra lagen möjliggör gratis vård, juridiskt stöd och ekonomisk assistans till offren. ASFs grundare, Monira Rahnman, vann World Children’s Prize 2011 för arbetet med organisationen, detta är endast ett av flera prominenta priser de vunnit.

syra3

Vinnare av World Children’s Prize 2011, priset delades ut av drottning Silvia. Foto: AP

1 kommentar

Filed under Uncategorized

Osorterade smånyheter

Mycket arbete nu. Det sista projektets sista ordentliga fältbesök avslutades precis, men ska fortfarande kompletteras av ett gäng intervjuer på kontoret, varefter allt ska sättas samman till en fin rapport. Samtidigt knåpar hela praktikantgruppen på en tematidning som kommer att publiceras någon gång framöver. Ett fjorton praktikanter starkt grupparbete helt utfört över internet. En riktig mastodontrulle! Därtill är det artiklar, bloggar och masteransökningar för de som sysslar med sånt. En månad kvar. Sverige syns nu i kalendern.

Under julen besökte vi som bekant Isis och Hanna i Thanapara tillsammans med Amanda och Sofia från Netrakona. Det blev en utomordentligt fin vistelse. Vi diskuterade livet och alla dess märkligheter ända in på småtimmarna, ordnade ett imponerande vegetariskt julbord, strosade längs Padma/Ganges, sjöng och dansade, spelade badminton, och hängde inne på granntomten som råkade vara en stor Police Academy. Jag och Albin fick dessutom äntligen spelade cricket för första gången. Fem av fem svalor för våra förtjusande praktikantkollegor!

IMG_2830

Hanna och Bilbo Baggins. Bild: Pontus Wallin

Vi har fått vara utomhus mycket mer det senaste. Inte ensamma, men åtminstone utan poliser och andra inhyrda cowboys. Två besök på snabbmatstället JFC (Jhenaidah Fried Chicken) har det blivit, för att få något annat än den, ehumm, väldigt varierande bangladeshiska maten. Deras ”Chicken Burger” är ett virrvarr av såser mellan två söta vetebröd, ackompanjerat av en friterad kyckling bestående av ungefär 80 procent ben. Fem av fem svalor för mängder av ben!

Det är alltid kul med olika dialekter. I Bangladesh (eller i alla fall här i Jhenaidah) uttalas ofta ”s” som ”sh”, och ibland kan det till och med råka bli ”ch” eller ”tsh”. Så idag när vår tolk berättade för vår intervjugrupp att jag tidigare pluggat Peach and Development fnissade vi lite. För icke engelskspråkiga: Persika och Utveckling. Fem av fem svalor för dialektalt mångfald!

Raju som numera tolkar åt oss samtidigt som han basar över Agricultural Rights-programmet har infört en rutin där han nästan varje dag spelar och sjunger för oss. Antingen inne på hans kontor eller inne i vår lägenhet innan han går hem för dagen. Fem av fem svalor för Raju!

IMG_2889

Raju med sin ektar, i min 13 år gamla hatt från Frankrike. Bild: Pontus Wallin

Vi har slutat få nya kläder av organisations grundare. Albin erhöll tre kavajer, två kostymbyxor, en manchesterskjorta, och en slips. Två kavajer fler än mig, annars samma. Hur vi ska få hem allt har vi en månad på oss att lura ut. Det KAN bli svettigt på planet. Fem av fem svalor för grundare som köper massor av kläder!

För er som är intresserade av Albin kan jag meddela att han just nu håller på att förvandlas till David Bowie. När det inte är Bowie som sjunger ur datorn så är det Albin själv, och däremellan fylls tomrummen med Bowie-kuriosa. Hur många dokumentärer finns det egentligen om honom? (Lovar att Albin kommer besvara den frågan). I övrigt har jag nog aldrig träffat någon som kan sova så tungt på morgonen som honom. Djupsömnen verkar vara som mest intensiv kring 08.30. En av mina uppgifter varje dag de senaste tre månaderna har därför varit att knacka på hans dörr en, två, tre, eller ibland fyra gånger innan han klarar av att vakna ordentligt. Och då har han ändå fem olika  alarm på mobilen. Helt sanslöst. Fem av fem svalor för Albin!

Förresten firade vi nyår genom att springa ner till närmsta testånd kring 22.00 på nyårsafton för att skåla med varsin kopp ihop med Krishnu och Shahidul från organisationen. Vid tolvslaget satt jag och Albin ute på balkongen och kikade på smällare och någon sällsynt raket. Pratade om vad vi förväntar oss av oss själva 2016, och vad som kommer att hända. När klockan slog 00.00 stoppade vi varsin Werther’s Original i munnen, sen gick vi in. Lugnaste nyår på minst 10 år. Fem av fem svalor för att åren går!

Nästa inlägg från min sida kommer nog att handla om sopsortering. Fem av fem svalor för att typ lova saker i förväg!

2 kommentarer

Filed under Uncategorized

Vinnaren skriver historien

I tjugofem år har jag levt mitt liv utan att fundera närmre på dödsstraffets varande eller icke varande. Visst, jag har väl som alla elever som genomfört den svenska grundskolan debatterat ämnet under grundskolans samhällslektioner, förfärats över hemska berättelser om människor på Death Row i USA eller skrivit under de kampanjer jag har fått skickat per mail från Amnesty.  Ingen av dessa händelser har fått mig att för en sekund rubbas i min övertygelse att dödstraff inte hör hemma i en värld vars värden byggs på mänskliga rättigheter.

Att befinna sig i Bangladesh just nu, gör att ämnet blir betydligt mer påtagligt, vilket tvingar en att ifrågasätta tidigare självklarheter. Vi praktikanter befinner oss i en situation där våra övertygelser är i minoritet, eller krasst, vi tillhör nog de få i detta folkrika land som är emot dödstraff. För att förstå hur människor kan inneha så fundamentalt olika ingångsätt till dödsstraff, får vi gå tillbaka mer än fyrtio år i tiden. Jag vill nu hänvisa till föregående inlägg på denna blogg, då min praktikantkollega Albin förklarar mer ingående om Bangladeshs kamp för självständighet och vad det hade för konsekvenser som landet bearbetar än idag.

I korta drag så medförde det krig mot Pakistan, som senare skulle leda till självständighet för Bangladesh den 16:e december 1971, stora förluster för landet. Det bangladeshiska folket talar om kriget som ett folkmord, vars mål var utrotning av bland annat intellektuella. Källorna skiljer sig när det kommer till hur många som dog under kriget, kikar en på Wikipedia så står det att dödssiffran ligger mellan 300 000 och tre miljoner. Kriget ledde även till 10 miljoner flyktingar, 30 miljoner internflyktingar samt mellan 200 000-400 000 våldtäkter. Krigsbrotten utfördes av den Pakistanska armén med hjälp av deras allierade ur den Bangladeshiska armén. De personer som nu står inför rätta i krigstribunalen är medlemmar av de politiska partierna BNP (Bangladesh National Party), oppositionspartiet, och Jamaat-e-Islam, tredje största partiet i Bangladesh. Några av dem har tidigare hållt höga politiska poster då BNP stuttit vid makten.

DSC01547 (2)

Den 16:e december firas Bangladesh självständighet. Traditionellt så lämnas blomsterarrangemang för att hedra de som miste sitt liv under frihetskriget. Foto: Sofia Hansson

Ali Ahsan Mohammed Mujahid från Jamaat och Salahuddin Qader Chowdhury från BNP, har båda blivit dömda till döden för brott de begick under frihetskriget. Den 18:e november 2015, blev deras sista överklaganden underkända och deras dödsdom bekräftad. Efter det var det bara en tidsfråga innan domarna skulle verkställas och en hel nation väntade på att rättvisa ska skipas.

Både Amnesty International och Human Rights Watch riktade kritik mot att rättegångarna inte följde internationell standard. De påtalar att även om det är viktigt för det Bangladeshiska folket att ansvariga personer ställs till svars för de brott de begick under kriget, så måste rättegångarna följa de internationella riktlinjer som finns då det handlar om så hårda domar. Ytterligare anmärker de att båda sidorna begick brott under frihetskriget, men att de nu bara är personer från den förlorande sidan som står inför rätta.

En artikel från början av november i the Daily Star, visar tydligt på hur landet ställer sig i frågan och hur de tar till sig kritiken från Amnesty. Enligt den bangladeshiska journalisten så innebär Amnestys kritik att de då i förlängningen stödjer krigsförbrytarna som stod inför rätta. Argumenten i artikeln går ut på att de förstår Amnestys generella kritik emot dödstraff, men när det kommer till detta specifika fall, så anser artikelförfattaren att de har fel i sina uttalanden. Journalistens poäng är att vinnaren skriver historien, så har det varit i andra rättegångar mot krigsförbrytare och så är det även i detta fall. Han menar att Amnesty agerade partisk i sin kritik, att de vid flera tillfällen undvikt att kritisera till exempel USA eller andra länder i Globala Nord för brott mot mänskliga rättigheter.

Trots omvärldens kritik verkställdes domarna natten mellan 21:a och 22:a november. Många i Bangladesh stannade uppe för att följa nyhetsrapporteringen rörande avrättningarna, som skedde efter midnatt. Ytterligare fördömanden kom från bland annat FN organet Office of the High Commissioner for Human Rights och från Pakistans ambassad. Som tidigare, kontras kritiken med att säga att de som anklagar Bangladesh för utförda avrättningar, inte bryr sig om att skipa rättvisa för offren till de krigsbrott som utfördes under Frihetskriget.

Relationen mellan Bangladesh och Pakistan har varit fortsatt frostig sedan november, i efterdyningarna av avrättningarna och Pakistans fördömmande. Såren från självständighetskriget är fortfarande djupa och minnena starkt närvarande hos befolkningen. Eftersom vi i Sverige har varit förskonade från fruktansvärda händelser i vår nutidshistoria, så kan det vara svårt för oss att förstå hur sådana här händelser hade påverkat oss och hur vi då hade ställt oss till dödsstraffet.

DSC01357 (2)

Bangladesh flagga. Den symboliserar en röd sol som stiger över de gröna fälten. Foto: Amanda Hammarlund

Under 2015 så avrättades tre personer i Bangladesh, dömda till döden för de brott de begick under självständighetskriget. Ämnet är nu högaktuellt igen då ännu en dödsdom är fastställd den 7:e januari, denna gången handlar det om politisk ledare från Jamaat, Motiur Rahman Nizam.

 

/Sofia

Lämna en kommentar

Filed under Bangladesh, Svalorna Indien Bangladesh

Birangonas: Bangladesh’s Forgotten Heroines

1971 war broke out in Bangladesh, or East Pakistan as it was known then. The Partition of India 1947 had created the Dominion of Pakistan, a new sovereign state which territory was primarily justified by its shared religion – Islam. The new country consisted of West Pakistan (current Pakistan) and East Pakistan (current Bangladesh), separated by more than 1,500 kilometres of Indian territory. Although East Pakistan held the majority of the population, it was politically, culturally, linguistically, and economically exploited by West Pakistan. When Awami League, an East Pakistani political party in favour of increased autonomy of the region, in 1970 won a majority in parliament, it was denied its constitutional right to rule the country. Tensions grew quickly and on March 26, 1971, West Pakistan initiated Operation Searchlight in order to quell the resistance. The war for the liberation of Bangladesh had begun. On 16 December, Pakistan surrendered to Bangladeshi and Indian forces and Bangladesh was born.

IMG_1028.JPG

Theatre display on Victory Day (16 December), commemorating the freedom fighters. Photo: Albin Gustafsson

The war produced many victims who are remembered and celebrated in Bangladesh today as heroes and martyrs which fought for the liberation of Bangladesh. Music, films, theatre, literature, and countless statues stand as a testimony to the people who lost their lives in the pursuit for a free and sovereign Bangladesh. Some victims were, however, largely ostracized by the country after its liberation, despite the efforts of Sheik Mujibur Rahman, who was at the forefront of the liberation movement and became prime minister after the country reached independence. He called them Birangonas, Bengali for “brave women”, or better translated as ‘war heroines’, as an attempt to honour them and reintegrate into society. They were the roughly 200,000 women, many of whom in different ways participated in the war, who had been raped and tortured by the Pakistani army and its Bengali collaborators (known as “Razakars”) during the war.

***

The segment contains some explicit details about the types of sexual violence that were carried out.

The soldiers often came at night. Victims aged 8 to 75 were systematically sexually abused and gang-raped – sometimes in front of their families – and either killed or brought to special camps where they were repeatedly raped and assaulted. Others were kidnapped from Dhaka University and kept as sex-slaves inside the Dhaka Cantonment. According to Susan Brownmiller, author of a seminal 1975 book on rape, a woman or a girl could be raped by up to 8o men per day. Many were murdered, others committed suicide. A birangona tells of the atrocities they were subjected to:

‘They tied our hands, burned our faces and bodies with cigarettes. There were thousands of women like me. They gang raped us many times a day. My body was swollen, I could barely move. They still did not leave us alone. They never fed us rice, just gave us dry bread once a day and sometimes a few vegetables…We tried to escape but always failed. When the girls were of little use they killed them.’

On October 1971, Time magazine reported on 563 girls being released by the Pakistani military. All of them had been kidnapped and were between three and five months pregnant by the time of their release. An estimated 25,000 to 70,000 pregnancies resulted from the rapes committed during the war. The International Commission of Jurists concluded that the rape and torture committed by Pakistani forces ‘were part of a deliberate policy by a disciplined force.’

One-of-the-Bangladeshi-ra-001

Portrait of a birangona. Photo: Nabil Uddin Ahmen/Rex

***

Adam Jones, political scientist and expert on genocidal rape, has said that one of the reasons for the mass rapes committed by the Pakistani army during the war was to undermine and weaken the Bengali society by dishonouring its women. Many have emphasised that the rapes were ethnically motivated, and Amita Malik, reporting from Bangladesh after Pakistan’s surrender, wrote that one West Pakistani soldier said as he departed: ‘We are going. But we are leaving our Seed behind.’

The label birangona had failed in honouring these women, and it instead became synonymous with violated women and served as a mark of shame for any woman who had been identified as a birangona. Many became shunned by the country they had fought to free. A survivor tells of how the rejection from her community was so severe that she, and others, felt forced to stay with their rapists after having been rescued:

We went with them voluntarily because when we were being pulled out from the bunkers by the Indian soldiers, some of us half-[naked], others half-dead, the hatred and deceit I saw in the eyes of our countrymen standing by, I could not raise my eyes a second time. They were throwing various dirty words at us … I did not imagine that we would be subjected to so much hatred from our countrymen.’

Others committed suicide or were killed by their families and many more either stayed silent about their experiences or felt they had to leave their town or even the country. As Lisa Sharlach states:

‘Rape can be especially effective as a tactic of genocide when used against females of communities that cast shame upon the rape victim rather than the rapist. In such communities, the rape forever damages the social standing of the survivor. Bengali girls and women who endured the genocidal rape had to cope not only with their physical injuries and trauma, but with a society hostile to violated women. The blame for loss of honor falls not upon the rapist, but upon the raped.’

***

Rape in war is not a new phenomenon. However, the Bangladesh Liberation War was unique in the sense that it showed the international community for the first time how systematic rape could be used as a weapon. This weapon would later be used during the Bosnian War and the Rwandan Genocide. The latter was the first time that mass rape during wartime was defined as an act of genocide by the International Criminal Tribunal in Rwanda. Sharlach explains the rationale for this decision:

‘It is also rape unto death, rape as massacre, rape to kill and to make the victims wish they were dead. It is rape as an instrument of forced exile, rape to make you leave your home and never want to go back. It is rape to be seen and heard and watched and told to others: rape as spectacle. It is rape to drive a wedge through a community, to shatter a society, to destroy a people. It is rape as genocide.’

The Bangladesh Liberation War ended on 16 December, 1971, but some of the wounds remain wide-open. In recent years Bangladesh has made attempts to bring honour and justice to the birangonas. In 2015, some received freedom fighter status, making them entitled to all benefits associated with the title, and state facilities were made available to all birangonas and their children. The International Crimes Tribunal has tried and sentenced several individuals complicit in killings and rapes during the war. When pronouncing a judgment in a war crime case in December 2014, the tribunal stated the need to ‘recognise, honour, compensate and rehabilitate the birangonas who had sacrificed their supreme self-worth for the cause of the country’s independence.’ But for a large majority of birangonas – those who were killed, committed suicide, left the country, or had to live with the scars they did not dare to show – it is too little, too late.

/Albin

2 kommentarer

Filed under Uncategorized

Albin önskar er en God Jul

Här kommer en tidig julhälsning från min kollega.

Hans dator gick oväntat sönder i förrgår natt, och under gårdagen konstaterades det att moderkortet tyvärr gjort sitt. Således var det igår en deppig dag här i Jhenaidah. Vad tar en sig till när laptopen trillar av pinn och lånedatorer endast förblir en våt dröm? Många existentiella frågor börjar naturligtvis cirkulera. Kan jag göra praktik utan en laptop? Vem är jag? Vad är egentligen en dator? Måste jag börja läsa böcker nu istället?

Hårddisken är hur som helst räddad, så hopp finns för fortsatt produktivitet, oroa eder icke mina kära åhörare! Däremot satt han med en halvskriven artikel och ett opublicerat blogginlägg som blir svåra att få klara i rimlig tid, vilket också påverkat humöret en aning. Nu kom det sig dock så att idag blev en klämdag i datorfixandet, för i morgon åker vi till våra praktikantkollegor i Thanapara för att fira jul. Vi är oerhört glada över att kunna göra det, speciellt efter allt gott vi hört om det stället. Vi kommer att åka dit ekiperade i våra nya BLAZERS, som vi fått i present av grundaren Noyan. Vi har fortfarande lite svårt att förstå hur det hela gick till, men tydligen måste en ha sånna häromkring när det blir kallt, och Noyan är inte mannen som tar ett nej. Nu sitter vi hur som helst lite obekväma och jobbar i dem på kontoret. De enda som gör det givetvis, förutom Noyan själv då. Slips har vi fått också, varsin röd.

Så nu sitter min gode men nedstämde kollega i fin blazer och röd slips och lyssnar på podcast här på kontoret. Ilsken över datorns svek, ivrig att komma iväg på lite välbehövlig ledighet.

Jag vet att han vill önska er alla en god jul, så jag förmedlar det åt honom.

GOD JUL ÖNSKAR ALBIN! (OCH JAG)

DSC_0136

4 kommentarer

Filed under Uncategorized

En dag av frihet

Jag tänker fortsätta i samma linje som Amanda och berätta i ett lite mindre prestigefullt inlägg om vår senaste lediga dag.

Först och främst, vi har varit extremt begränsade i rörelse och valmöjligheter i vår tillvaro som praktikanter i Bangladesh. Detta gäller inte bara oss som befunnit oss i Netrakona, utan även för de andra praktikanterna i Bangladesh. Att vara begränsad i rörlighet var något som jag hade ställt in mig på innan jag kom hit eftersom jag visste om vilka begränsningar kvinnor lever med här. Jag var därför mer än villig att ta på mig de kläder som är norm för kvinnor här att använda, samt rätta mig efter att inte kunna röra mig på samma sätt som jag är van vid hemma. Det kom dock som en chock att mötas av en vardag där mina och Amandas personliga önskningar och behov alltid är sekundära till hur personer i vår omgivning tycker är rätt. Det tog lång, lång tid innan vi fick se något annat än vad som kantar den 1 km långa väg vi tar till jobbet varje morgon eller vad vi ser på våra poliseskorterade fältbesök. Även för mig självklara mondära saker som att gå till marknaden för att handla mat, tog en hel del tjat till vi fick genomföra själva.

Detta har tärt på en del på det mentala välmåendet måste jag erkänna, att känna sig så maktlös över sin situation. Ett pågående mantra jag haft sedan jag kom hit har varit att tänka att det är en viktigt lärdom för resten av livet. Att veta om hur en begränsad tillvaro kan ta ut sin rätt på kropp och psyke. Men framförallt att det kommer ge mig ökad förståelse för hur situation för en stor del av världens befolkning. Denna nyttiga livsläxa är dock svår att uppskatta när en lever i den. Detta har lett till flera Skypesamtal med vänner och familj där jag skäms över mitt klagande, då jag vet att jag har det så mycket bättre än de allra flesta i världen.

Men nu till något mer lättsamt och härligt! Vår tolk/vän Tammana och hennes man Khaled bjöd med oss till deras hemby i fredags för att hälsa på deras släktingar. Detta betydde en hel dag där jag för första gången kunde känna att jag var en fri person; utan att behöva vara sen pga att vi behöver vänta på polisen eller behöva rapportera minsta förehavande till kollegor.

Här kommer en bildkavakad på dagens spektakulära händelser.

DSC01194

Vi skulle nämligen åka båt!

DSC01217

Så pepp!

DSC01279

Tänk att jag får tillbringa varje dag med denna fina människa

DSC01264

Lite landskapsporr

 

DSC01250

Vi skulle även bada!

DSC01251

Ursäkta nakenchocken, men tycker bilden illustrerar hur denna fantastiska människa får mig att dö av skratt

DSC01255

Till exempel vid detta tillfälle

DSC01340

Sedan blev det lite obligatoriskt klapp på get-bebisar

 

DSC01335

Och dagen var härmed fulländad

DSC01343

Göttig mat

DSC01348

Life goals

DSC01391

Uppståndelsen som sker när tre brudar vill dricka lite te.

DSC01382

Avslutar med ännu mer gölli-getter

 

Kram på er alla, lovar att jag kommer skriva något superseriöst nästa gång!

/Sofia

3 kommentarer

Filed under Bangladesh, Svalorna Indien Bangladesh

7 snabba från huvudstaden

Bloggen har gett mig prestationsångest. Mina medskribenter håller en sån hög nivå på de publicerade inläggen med välformulerade tänkvärdheter att jag tappat lite lust att skriva. Att lägga upp prestigelösa uppdateringar om triviala vardagsföreteelser känns ovärdigt och därför måste jag göra just detta. Jag ger er alltså 7 snabba ögonblicksbilder från våra dagar i Dhaka förra veckan, många tagna med mobilkamera i sann prestigelös anda. Vad de alla har gemensamt är att de fick mig dra på smilbanden och sådant kan man aldrig få för mycket av!

Dessa tyger! Man blir helt förtrollad alla saris och silke, helst vill man gå klädd som en bengalisk prinsessa resten av livet. Efter att ha vänt upp och ner på hela butiken kan varken jag, Sofia eller Kohinoor låta bli att köpa med oss några tyger hem till Netrakona.

 

DSC01178 (1)Maten! Efter att ha levt på ris i två månader var lyckan fullkomlig när vi serverades pizza och tacos vid olika restaurangbesök. Matporr känns dock så vanligt förekommande på social media dessa dagar att en bild på den fantastiska restaurangmiljön kändes roligare. (Ok vem försöker jag lura, det kommer garanterat komma ett helt inlägg bara med matbilder förr eller senare).

 

DSC01157 (1)Kanske inte världens bästa bild. Men den gestaltar att det mesta går att hitta i Dhaka. Det var faktiskt bara en ren slump att jag fick med två otippade fenomen på samma bild, ser ni båda?

 

DSC01139 (1)”Tänk att man kan bli så glad av lite lampor” citat Maria. Det går inte att förneka den stämningsfulla glädje som de små lamporna skänker, frågan är om känslan är oproportionerlig eller inte.

 

IMG_0198

 

Ost och vin. Ja, behöver jag säga mer? Efter två månader utan sådana lyxvaror (alkohol är ju olagligt) är vi alla väldigt tacksamma för den svenskinköpta presenten. Vem behöver vinöppnare när man kan gräva ur korken, sila vinet i ett myggnät och njuta som aldrig förr?

 

 

 

 

IMG_0235 (1)Inför avresa tillbaka till byn bevittnar vi hur tre män behöver samarbeta för att lyckas dra upp bussens handbroms. För mig som befann mig i en lokal buss för första gången var situationen ganska roande då det föreföll motsvara en klyschig fördom om kvaliteten på Bangladeshisk lokaltrafik. Jag blev såklart också glad över att resan sedan var den mest smidiga och bekväma jag upplevt i detta land, med undantag från en liten incident. När vi rest mer än halvvägs bestämmer sig busschauffören för att det är för få passagerare ombord och att det inte är lönsamt att köra hela vägen fram till slutstation. Han proklamerar att bussen har gått sönder och att vi alla måste kliva av. Sagt och gjort får vi byta buss, vår upprörda handledare Kohinoor förklarar att, om hon varit man skulle hon ”ha dödat…eller kanske kidnappat chauffören och tvingat honom köra hela vägen”men att hon ska framföra ett klagomål på chauffören i fråga till den politiska instans som hanterar frågor angående lokaltrafik eftersom händelsen inte var en engångsföreteelse.

 

DSC01173 (1)

Härligt gäng på sightseeing! (Team blå + Pontus)

/Amanda

5 kommentarer

Filed under Uncategorized