Birangonas: Bangladesh’s Forgotten Heroines

1971 war broke out in Bangladesh, or East Pakistan as it was known then. The Partition of India 1947 had created the Dominion of Pakistan, a new sovereign state which territory was primarily justified by its shared religion – Islam. The new country consisted of West Pakistan (current Pakistan) and East Pakistan (current Bangladesh), separated by more than 1,500 kilometres of Indian territory. Although East Pakistan held the majority of the population, it was politically, culturally, linguistically, and economically exploited by West Pakistan. When Awami League, an East Pakistani political party in favour of increased autonomy of the region, in 1970 won a majority in parliament, it was denied its constitutional right to rule the country. Tensions grew quickly and on March 26, 1971, West Pakistan initiated Operation Searchlight in order to quell the resistance. The war for the liberation of Bangladesh had begun. On 16 December, Pakistan surrendered to Bangladeshi and Indian forces and Bangladesh was born.


Theatre display on Victory Day (16 December), commemorating the freedom fighters. Photo: Albin Gustafsson

The war produced many victims who are remembered and celebrated in Bangladesh today as heroes and martyrs which fought for the liberation of Bangladesh. Music, films, theatre, literature, and countless statues stand as a testimony to the people who lost their lives in the pursuit for a free and sovereign Bangladesh. Some victims were, however, largely ostracized by the country after its liberation, despite the efforts of Sheik Mujibur Rahman, who was at the forefront of the liberation movement and became prime minister after the country reached independence. He called them Birangonas, Bengali for “brave women”, or better translated as ‘war heroines’, as an attempt to honour them and reintegrate into society. They were the roughly 200,000 women, many of whom in different ways participated in the war, who had been raped and tortured by the Pakistani army and its Bengali collaborators (known as “Razakars”) during the war.


The segment contains some explicit details about the types of sexual violence that were carried out.

The soldiers often came at night. Victims aged 8 to 75 were systematically sexually abused and gang-raped – sometimes in front of their families – and either killed or brought to special camps where they were repeatedly raped and assaulted. Others were kidnapped from Dhaka University and kept as sex-slaves inside the Dhaka Cantonment. According to Susan Brownmiller, author of a seminal 1975 book on rape, a woman or a girl could be raped by up to 8o men per day. Many were murdered, others committed suicide. A birangona tells of the atrocities they were subjected to:

‘They tied our hands, burned our faces and bodies with cigarettes. There were thousands of women like me. They gang raped us many times a day. My body was swollen, I could barely move. They still did not leave us alone. They never fed us rice, just gave us dry bread once a day and sometimes a few vegetables…We tried to escape but always failed. When the girls were of little use they killed them.’

On October 1971, Time magazine reported on 563 girls being released by the Pakistani military. All of them had been kidnapped and were between three and five months pregnant by the time of their release. An estimated 25,000 to 70,000 pregnancies resulted from the rapes committed during the war. The International Commission of Jurists concluded that the rape and torture committed by Pakistani forces ‘were part of a deliberate policy by a disciplined force.’


Portrait of a birangona. Photo: Nabil Uddin Ahmen/Rex


Adam Jones, political scientist and expert on genocidal rape, has said that one of the reasons for the mass rapes committed by the Pakistani army during the war was to undermine and weaken the Bengali society by dishonouring its women. Many have emphasised that the rapes were ethnically motivated, and Amita Malik, reporting from Bangladesh after Pakistan’s surrender, wrote that one West Pakistani soldier said as he departed: ‘We are going. But we are leaving our Seed behind.’

The label birangona had failed in honouring these women, and it instead became synonymous with violated women and served as a mark of shame for any woman who had been identified as a birangona. Many became shunned by the country they had fought to free. A survivor tells of how the rejection from her community was so severe that she, and others, felt forced to stay with their rapists after having been rescued:

We went with them voluntarily because when we were being pulled out from the bunkers by the Indian soldiers, some of us half-[naked], others half-dead, the hatred and deceit I saw in the eyes of our countrymen standing by, I could not raise my eyes a second time. They were throwing various dirty words at us … I did not imagine that we would be subjected to so much hatred from our countrymen.’

Others committed suicide or were killed by their families and many more either stayed silent about their experiences or felt they had to leave their town or even the country. As Lisa Sharlach states:

‘Rape can be especially effective as a tactic of genocide when used against females of communities that cast shame upon the rape victim rather than the rapist. In such communities, the rape forever damages the social standing of the survivor. Bengali girls and women who endured the genocidal rape had to cope not only with their physical injuries and trauma, but with a society hostile to violated women. The blame for loss of honor falls not upon the rapist, but upon the raped.’


Rape in war is not a new phenomenon. However, the Bangladesh Liberation War was unique in the sense that it showed the international community for the first time how systematic rape could be used as a weapon. This weapon would later be used during the Bosnian War and the Rwandan Genocide. The latter was the first time that mass rape during wartime was defined as an act of genocide by the International Criminal Tribunal in Rwanda. Sharlach explains the rationale for this decision:

‘It is also rape unto death, rape as massacre, rape to kill and to make the victims wish they were dead. It is rape as an instrument of forced exile, rape to make you leave your home and never want to go back. It is rape to be seen and heard and watched and told to others: rape as spectacle. It is rape to drive a wedge through a community, to shatter a society, to destroy a people. It is rape as genocide.’

The Bangladesh Liberation War ended on 16 December, 1971, but some of the wounds remain wide-open. In recent years Bangladesh has made attempts to bring honour and justice to the birangonas. In 2015, some received freedom fighter status, making them entitled to all benefits associated with the title, and state facilities were made available to all birangonas and their children. The International Crimes Tribunal has tried and sentenced several individuals complicit in killings and rapes during the war. When pronouncing a judgment in a war crime case in December 2014, the tribunal stated the need to ‘recognise, honour, compensate and rehabilitate the birangonas who had sacrificed their supreme self-worth for the cause of the country’s independence.’ But for a large majority of birangonas – those who were killed, committed suicide, left the country, or had to live with the scars they did not dare to show – it is too little, too late.


2 kommentarer

Under Uncategorized

Albin önskar er en God Jul

Här kommer en tidig julhälsning från min kollega.

Hans dator gick oväntat sönder i förrgår natt, och under gårdagen konstaterades det att moderkortet tyvärr gjort sitt. Således var det igår en deppig dag här i Jhenaidah. Vad tar en sig till när laptopen trillar av pinn och lånedatorer endast förblir en våt dröm? Många existentiella frågor börjar naturligtvis cirkulera. Kan jag göra praktik utan en laptop? Vem är jag? Vad är egentligen en dator? Måste jag börja läsa böcker nu istället?

Hårddisken är hur som helst räddad, så hopp finns för fortsatt produktivitet, oroa eder icke mina kära åhörare! Däremot satt han med en halvskriven artikel och ett opublicerat blogginlägg som blir svåra att få klara i rimlig tid, vilket också påverkat humöret en aning. Nu kom det sig dock så att idag blev en klämdag i datorfixandet, för i morgon åker vi till våra praktikantkollegor i Thanapara för att fira jul. Vi är oerhört glada över att kunna göra det, speciellt efter allt gott vi hört om det stället. Vi kommer att åka dit ekiperade i våra nya BLAZERS, som vi fått i present av grundaren Noyan. Vi har fortfarande lite svårt att förstå hur det hela gick till, men tydligen måste en ha sånna häromkring när det blir kallt, och Noyan är inte mannen som tar ett nej. Nu sitter vi hur som helst lite obekväma och jobbar i dem på kontoret. De enda som gör det givetvis, förutom Noyan själv då. Slips har vi fått också, varsin röd.

Så nu sitter min gode men nedstämde kollega i fin blazer och röd slips och lyssnar på podcast här på kontoret. Ilsken över datorns svek, ivrig att komma iväg på lite välbehövlig ledighet.

Jag vet att han vill önska er alla en god jul, så jag förmedlar det åt honom.



4 kommentarer

Under Uncategorized

En dag av frihet

Jag tänker fortsätta i samma linje som Amanda och berätta i ett lite mindre prestigefullt inlägg om vår senaste lediga dag.

Först och främst, vi har varit extremt begränsade i rörelse och valmöjligheter i vår tillvaro som praktikanter i Bangladesh. Detta gäller inte bara oss som befunnit oss i Netrakona, utan även för de andra praktikanterna i Bangladesh. Att vara begränsad i rörlighet var något som jag hade ställt in mig på innan jag kom hit eftersom jag visste om vilka begränsningar kvinnor lever med här. Jag var därför mer än villig att ta på mig de kläder som är norm för kvinnor här att använda, samt rätta mig efter att inte kunna röra mig på samma sätt som jag är van vid hemma. Det kom dock som en chock att mötas av en vardag där mina och Amandas personliga önskningar och behov alltid är sekundära till hur personer i vår omgivning tycker är rätt. Det tog lång, lång tid innan vi fick se något annat än vad som kantar den 1 km långa väg vi tar till jobbet varje morgon eller vad vi ser på våra poliseskorterade fältbesök. Även för mig självklara mondära saker som att gå till marknaden för att handla mat, tog en hel del tjat till vi fick genomföra själva.

Detta har tärt på en del på det mentala välmåendet måste jag erkänna, att känna sig så maktlös över sin situation. Ett pågående mantra jag haft sedan jag kom hit har varit att tänka att det är en viktigt lärdom för resten av livet. Att veta om hur en begränsad tillvaro kan ta ut sin rätt på kropp och psyke. Men framförallt att det kommer ge mig ökad förståelse för hur situation för en stor del av världens befolkning. Denna nyttiga livsläxa är dock svår att uppskatta när en lever i den. Detta har lett till flera Skypesamtal med vänner och familj där jag skäms över mitt klagande, då jag vet att jag har det så mycket bättre än de allra flesta i världen.

Men nu till något mer lättsamt och härligt! Vår tolk/vän Tammana och hennes man Khaled bjöd med oss till deras hemby i fredags för att hälsa på deras släktingar. Detta betydde en hel dag där jag för första gången kunde känna att jag var en fri person; utan att behöva vara sen pga att vi behöver vänta på polisen eller behöva rapportera minsta förehavande till kollegor.

Här kommer en bildkavakad på dagens spektakulära händelser.


Vi skulle nämligen åka båt!


Så pepp!


Tänk att jag får tillbringa varje dag med denna fina människa


Lite landskapsporr



Vi skulle även bada!


Ursäkta nakenchocken, men tycker bilden illustrerar hur denna fantastiska människa får mig att dö av skratt


Till exempel vid detta tillfälle


Sedan blev det lite obligatoriskt klapp på get-bebisar



Och dagen var härmed fulländad


Göttig mat


Life goals


Uppståndelsen som sker när tre brudar vill dricka lite te.


Avslutar med ännu mer gölli-getter


Kram på er alla, lovar att jag kommer skriva något superseriöst nästa gång!


3 kommentarer

Under Bangladesh, Svalorna Indien Bangladesh

7 snabba från huvudstaden

Bloggen har gett mig prestationsångest. Mina medskribenter håller en sån hög nivå på de publicerade inläggen med välformulerade tänkvärdheter att jag tappat lite lust att skriva. Att lägga upp prestigelösa uppdateringar om triviala vardagsföreteelser känns ovärdigt och därför måste jag göra just detta. Jag ger er alltså 7 snabba ögonblicksbilder från våra dagar i Dhaka förra veckan, många tagna med mobilkamera i sann prestigelös anda. Vad de alla har gemensamt är att de fick mig dra på smilbanden och sådant kan man aldrig få för mycket av!

Dessa tyger! Man blir helt förtrollad alla saris och silke, helst vill man gå klädd som en bengalisk prinsessa resten av livet. Efter att ha vänt upp och ner på hela butiken kan varken jag, Sofia eller Kohinoor låta bli att köpa med oss några tyger hem till Netrakona.


DSC01178 (1)Maten! Efter att ha levt på ris i två månader var lyckan fullkomlig när vi serverades pizza och tacos vid olika restaurangbesök. Matporr känns dock så vanligt förekommande på social media dessa dagar att en bild på den fantastiska restaurangmiljön kändes roligare. (Ok vem försöker jag lura, det kommer garanterat komma ett helt inlägg bara med matbilder förr eller senare).


DSC01157 (1)Kanske inte världens bästa bild. Men den gestaltar att det mesta går att hitta i Dhaka. Det var faktiskt bara en ren slump att jag fick med två otippade fenomen på samma bild, ser ni båda?


DSC01139 (1)”Tänk att man kan bli så glad av lite lampor” citat Maria. Det går inte att förneka den stämningsfulla glädje som de små lamporna skänker, frågan är om känslan är oproportionerlig eller inte.




Ost och vin. Ja, behöver jag säga mer? Efter två månader utan sådana lyxvaror (alkohol är ju olagligt) är vi alla väldigt tacksamma för den svenskinköpta presenten. Vem behöver vinöppnare när man kan gräva ur korken, sila vinet i ett myggnät och njuta som aldrig förr?





IMG_0235 (1)Inför avresa tillbaka till byn bevittnar vi hur tre män behöver samarbeta för att lyckas dra upp bussens handbroms. För mig som befann mig i en lokal buss för första gången var situationen ganska roande då det föreföll motsvara en klyschig fördom om kvaliteten på Bangladeshisk lokaltrafik. Jag blev såklart också glad över att resan sedan var den mest smidiga och bekväma jag upplevt i detta land, med undantag från en liten incident. När vi rest mer än halvvägs bestämmer sig busschauffören för att det är för få passagerare ombord och att det inte är lönsamt att köra hela vägen fram till slutstation. Han proklamerar att bussen har gått sönder och att vi alla måste kliva av. Sagt och gjort får vi byta buss, vår upprörda handledare Kohinoor förklarar att, om hon varit man skulle hon ”ha dödat…eller kanske kidnappat chauffören och tvingat honom köra hela vägen”men att hon ska framföra ett klagomål på chauffören i fråga till den politiska instans som hanterar frågor angående lokaltrafik eftersom händelsen inte var en engångsföreteelse.


DSC01173 (1)

Härligt gäng på sightseeing! (Team blå + Pontus)


5 kommentarer

Under Uncategorized

Ett helt vanligt fältbesök

Efter många om och men har vi äntligen börjat komma igång med våra fältbesök på allvar, vilket är kalaskul. Idag var dock en dag då jag inte tänkt åka på fältbesök. Jag tänkte hänga runt på organisationen, ta igen lite arbete vid datorn som jag försummat och tillåta mig själv att vila lite. Det visade sig dock, när jag pratade med Sohel som är koordinator för ARP-programmet på TSDS, att jag igår sagt ja till att åka på fältbesök med Jasmine (fältpersonal) under eftermiddagen. Det är spännande med alla missförstånd som ständigt sker på grund av språkbarriären, en vet aldrig vad en sagt ja till. Först försökte jag avstyra det hela då vår tolk ej jobbar måndagar. Det var dock lättare sagt än gjort och det hela slutade med att jag åkte iväg i en CNG med Masud (också fältpersonal) som min ”private security guard”. Vägarna är både smala, ojämna och vältrafikerade, så bara själva resan brukar vara ett riktigt äventyr.

Väl framme i byn mötte Jasmin upp oss med sitt bangla-till-engelska-lexikon under armen och ledde in oss på en innergård där mötesdeltagarna väntade. De hade plockat gula tagetes som de gav till mig innan vi alla satte oss ned på flätade mattor som lagts ut på marken. Dagens möte var ett så kallat ‘EC-meeting’ (Executive Committee) och 12 gruppmedlemmar hade dykt upp. Dessa möten hålls en gång i månaden inom varje bondegrupp, och deltagarna utgörs i huvudsak av de nio medlemmar som valts in i denna exekutiva kommitté samt den fältpersonal som jobbar i det område där byn är belägen, men ”vanliga medlemmar” är också välkomna att delta.

_DSC0061 (2).JPG

12 glada mötesdeltagare

Under dagens möte diskuterades bland annat de komposter och tillväxtfrämjande preparat som bondegruppens medlemmar tillverkar och använder i sina odlingar. Exempelvis berättar en bonde om hur han fermenterar växtdelar från bananträd med socker och vatten och använder lösningen till sina odlingar för att just öka grödornas tillväxttakt. En annan pratar om hur mycket bättre det är för hälsan att använda de ekologiska preparaten istället för de kemiska som finns i handeln. Slutligen pratar de om planer för framtiden och eventuella problem som de behöver ta tag i innan nästa månadsmöte. Tre områden nämns varav ett är den kommande rissådden, det andra är att kommunicera med Upazilan (lokalt beslutsorgan) om hur bönderna kan få de förmåner som de har rätt till och det sista är att guavaträden ej blommar som de borde och vad de ska göra åt det.

Efter mötet är slut får jag chans att ställa lite frågor till mötesdeltagarna. Eftersom jag håller på med en rapport om ”closing the gender gap in agriculture” och hur Agricultural Rights Programe arbetar med det ber jag dem berätta lite om vad för sociala förändringar som skett i byn sen de startade sin bondegrupp. Medlemmarna berättar bland annat om att män och kvinnor numera arbetar tillsammans istället för var för sig, att mobiliteten ,för framförallt byns kvinnor, har ökat, att de numera känner att de kan kräva sina rättigheter från staten och att beslut inom hushållen fattas i samspråk mellan familjemedlemmarna istället för att mannen ensamt bestämmer. De berättar också stolt att män och kvinnor i byn numera får lika mycket betalt för det arbete de utför samt att böndernas inkomst generellt sett har ökat och att flera barn i byn därmed kan få universitetsutbildning. Det låter verkligen som en framgångssaga, och i alla byar jag hitintills besökt har det varit liknande historier. Samma optimism. Jag frågar om det är något de vill fråga mig om och tre medlemmar undrar om de kan få följ med mig till Sverige. Jag försöker skämtar bort det med att Sverige är koop tanda (jättekallt) och att de nog trivs bättre i Bangladesh.

_DSC0064 (2)

Demonstration av maskkompost

Efter frågestunden blir jag bjuden hem till en medlems hus och hon visade upp den maskkompost som hon har i anslutning till det hus där hennes ko står. Hon frågar om vi vill stanna på te, vilket vi tackade ja till. Medan teet tillverkas går vi och kollar på bondegruppens ”presidents” ganska nysådda lökfält och en annan medlem hugger av en bit sockerrör till mig att tugga på. Vi diskuterar hur lång tid det tar för löken från sådd till skörd och kommer fram till att det i Bangladesh tar ungefär 4 månader. Därefter visar ytterligare en medlem upp sin kompost samt en urna där han håller på att fermentera diverse blad för att sedan använda till insektsbekämpning i sina odlingar.

_DSC0073 (2)

Jasmine och Masud i täten när vi kollar lökfält. Jasmine är som alltid fashion i fältet med högklackat och finsari

Då teet nu var klart traskade vi tillbaka till det första huset och blev där, utöver te och kex, bjudna på nån slags färskostliknande rätt med det obligatoriska sockret ovanpå. Kvinnan introducerade mig för sin son som läser på universitet och de bad mig komma tillbaka och hälsa på närhelst jag vill. Vi tackar dock så småningom för oss och ger oss av i samma CNG som vi åkte dit med. Masud och Jasmine frågar om dom har förstått mig 100%, jag tänker att de nog menar tvärt om men svarar för säkerhets skull med ett kanske.

På väg hemåt sjunger vi lite på en banglasång jag lärt mig och skrattar över språkförbistringar och missförstånd. Vi svänger en snabbis förbi Jasmines föräldrahem och hälsar på hennes mamma, bror och dotter. Eftersom både Jasmine och hennes man arbetar heltid utanför hemmet tar Jasmines mamma hand om dottern under dagarna. Det finns liksom ingen utvecklad barnomsorg här, vilket än mer försvårar för kvinnor att arbeta utanför hemmet. Huset ser ut som de flesta hus gör här, ett rum med en säng i och därtill en innergård med vattenpump, kök och lite odlingar. Jag blir bjuden på kokt ägg med chilisalt och jag tvingar i mig äggulan även då det är en av få saker jag verkligen inte tycker om att äta. Jasmines mamma bjuder mig att sova över i huset. Hon har lagat mat och vill bjuda på pita (en slags kaka bestående av rismjöl och socker). Jag tackar dock nej med ursäkten att jag ska åka iväg till Jhenaidah imorgon.

Vi lämnar kvar Jasmine vid sitt föräldrahem och beger oss åter mot TSDS. Solen går ner över fälten och det börjar faktiskt till och med bli lite kyligt, även för en svensk. Masud och jag fortsätter prata strunt på småknackig engelska innan även vi skiljs åt och jag går upp till mitt rum för att skriva denna text.

_DSC0080 (2)

Solnedgången utanför

4 kommentarer

Under Hanna, Uncategorized

Två kvinnor från Defolbari Village

Jag och Albin har de senaste två veckorna jobbat på en undersökning om kvinnor inom jordbruket, och deras utveckling från att vara hemmafruar till att, även om det återstår flera hinder, allt mer kunna betecknas som självständiga bönder. Vi har kollat på olika inkomstbringande aktiviteter, privatekonomi, ekologisk odling, förhållanden i hushållet, jämställdhet, visioner för framtiden, och även diskuterat hur läget såg ut tidigare. För att ni där hemma ska kunna få en liten inblick i vår praktikvardag, men framförallt de intervjuade kvinnornas liv, tänkte jag dela med mig av två kortare personporträtt från vår undersökning. Utifrån den givna kontexten, som i korta drag är att det ofta är förbannat motigt att bruka jorden som kvinna i Bangladesh, har jag valt ut en framgångsrik kvinna och en som istället hämmats av missöden.


Sonia Akhta Rona

Sonia Akhta Rona är 23 år gammal och bor i byn Defolbari i utkanten av Jhenaidah. Sonia  arbetar med ekologiskt jordbruk i och kring hushållet (fritt översatt från organic homestead farming). Utöver detta utför hon hushållsarbete som städning, matlagning, samt tar hand om sin sexåriga son. Sedan ett år tillbaka arbetar inte Sonia med sitt egna jordbruk utan spenderar sin tid på sina föräldrars ägor med att underhålla olika variationer av pumpa, amra, spenat, basilika, bönor, och mycket annat. Allt är ekologiskt, och vissa av pumpa- samt bönväxterna odlas antingen på takytor, eller som tak med hjälp stöd och bjälkar som grund och växterna som själva taket. Det lär vara svårt följa de senaste forskningsrönens förevisningar om ekologiskt jordbruk och förevisningar om att det absolut inte får skapas mer odlingsmark än vad som redan existerar i världen, på ett bättre sätt.


Växande tak i Defolbari Village

Sonias stora olycka ligger i att hon för andra gången befinner sig i skilsmässa. Det har historiskt sett tagit tid för kvinnor i landet att erhålla laga rätt till skilsmässa, men är numera möjligt. Däremot är normer och tradition svårare att rubba, vilket inneburit kompliceringar vid omgifte, speciellt då kvinnan i fråga fött barn under det första äktenskapet. Sonias nuvarande make är enligt beskrivning ’en knarkande vagabond, en usling som varken arbetar eller tar ansvar’, och som dessutom misshandlade Sonia så till den grad att vår tolk sammanfattar hennes berättelse som ’tortyr’. Hon får hjälp med skilsmässan som vad det verkar bör träda i kraft inom kort. Däremot får jag höra att det kommer bli väldigt svårt för henne de kommande åren. Just nu haltar hennes ekonomi då hon arbetar på sina föräldrars ägor, samtidigt som hon har fullt upp med sina hushållssysslor vilket håller henne borta från inkomstbringande aktiviteter. Hennes dröm är att gifta om sig och att fortsätta sin utbildning, och då framförallt att lära sig engelska. Detta skulle kunna generera i jobb utanför jordbruket, och en potentiell flytt ifrån regionen där hennes olyckliga öde är vida känt. Tyvärr finns inga pengar till utbildningen att låna från hennes föräldrar, och hon ser därför ovisst på sin framtid. Intervjun avslutas med att hon överlämnar sitt telefonnummer till vår tolk, en 62-årig man med över 20 års erfarenhet som journalist. Han erbjuder sig att ringa om någonting dyker upp.


Josna Ali

Josna Ali bor i samma by som Sonia, är omkring 50 år, bor med sin make Ahmed och sina två söner (15 och 22 år gamla, där den äldre är mentalt handikappad). Josna var 12 år gammal då hon giftes med Ahmed som då var 25, vilket ledde till att hon då slutade skolan redan efter femte klass. Precis som Sonia tar Josna hand om sina barn, lagar mat, och städar. Utöver det odlar hon grönsaker, frukt och bönor, tar hand om sina getter och höns, producerar och förvarar fröer, och hanterar hushållets egna kompost. Genom utbildning från Unnayan Dhara har Josna kunnat utveckla sitt jordbruk genom kompostering och produktion av fröer. Just fröerna har en noterbar historia bakom sig. Den s.k. Gröna Revolutionen i Bangladesh började kring 70-talet, vilken åstadkom en kraftigt ökad produktivitet inom jordbruket, men medförde samtidigt bl.a. att odlingsjorden utarmades av aggressiva bekämpningsmedel och att internationella storföretag kunde ta kontroll över marknaden. För att bibehålla makten introducerades exempelvis självförstörelsemekanismer hos många frösorter, vilket gjorde bönderna beroende av att köpa nya varje säsong. Bönderna tvingades därför in i en ogynnsam konsumtionsfälla. Med Unnayan Dharas hjälp har Josna, Sonia, och andra bönder lyckats göra sig självständiga, och utbyter numera fröer med varandra. Josna ansvarar exempelvis för produktionen av pumpafrön i sin by. Övergången till ett helt ekologiskt jordbruk har gjort detta möjligt, och numera är det ytterst ovanligt att kvinnorna använder sig av bekämpnings- och gödningsmedel som inte är organiska och egentillverkade.


Här besöker vi Unnayan Dharas fröbank, och egna trädgård. Här odlas traditionella växter, fruktträd, och grönsaker. Om det inte finns plats ute i byarna kan byborna förvara sina fröer och överskott i deras förvaringsutrymmen. På bilden lastas en del av överskottet för transport till Dhaka.

Genom att Unnayan Dharas lastbil med jämna mellanrum besöker byarna kan Josna sälja sina produkter och få betalt direkt, vilket normalt inte går för en kvinna i Bangladesh, då den traditionella marknaden alltid varit ämnad för mannen. Josna, och de andra kvinnor som ingår i programmet, får dessutom mer betalt än vad de skulle fått på marknaden för att uppmanas till fortsatt ekologisk odling. Genom sina inkomstbringande förehavanden har Josna lämnat rollen som hemmafru och blivit en framgångsrik jordbrukare. Hon kan varje månad sätta in pengar på sin pensionsfond, vilket generat en känsla av trygghet inför framtiden, och en liten försäkring mot de stora väderomslag som drabbar Bangladesh årligen, då landet är extremt utsatt för klimatförändringarnas effekter. Inkomsten har också bidragit till en ökad frihet, mobilitet, och självständighet. Att slippa fråga sin make om råd, nåd, och bidrag, har betytt mycket. Det har gått så bra det senaste åren att Josna även kunnat hjälpa andra kvinnor i byn. Överskottet från hennes odling och fröproduktion har istället för att säljas givmilt skänkts bort till de som behövt dem, för att främja utvecklingen och expansionen av sin egen by.

På frågan om huruvida Josnas make ser henne som en konkurrent inom hushållet, pga hennes växande ekonomi, ökade frihet och delaktighet i byns beslutsfattande, svarar hon att han enbart ser positivt på det hela. Ahmed stöttar, uppmanar, och samarbetar gärna med sin hustru. För bara några år sedan, då Unnayan Dhara initierade programmet som syftat till att stärka de kvinnliga bönderna i området,  var man tvungna att börja med männen. Stora värderingsomvändningar var nödvändiga, och genom gruppmöten erhöll männen långsamt en ny syn på sina roller som makar, och på kvinnors svårigheter generellt. Från denna jämlikhetsträning strömmar mycket av den optimism och stöttning männen nu ger sina fruar, och kvinnliga bönder överlag.

För Josna har framgångarna och generositeten medfört ett gott rykte, och hennes åsikt är nu allmänt respekterad i byn. Hon berättar stolt att hon lyckats övertyga sin äldre bror om att fördela sin mark lika mellan sin dotter och sin son, vilket är ett typ av arv som annars främst gynnar söner framför döttrar, oavsett ålder. Vidare berättar Josna att hon just nu förbereder sin son för ett mer jämställt Bangladesh genom att bl.a. lära honom att laga mat, och därigenom frånta en annars given och återhållande hushållssyssla för hans framtida fru. 

Både Josna och Sonia ingår i samma utvecklingsprogram, the Agricultural Rights Programme, som syftar till att frigöra bönder från den nationella marknadens orättvisa funktioner, främja hållbart jordbruk, och att stärka kvinnornas roll i byarna. Programmet verkar vara lyckat och växer hela tiden, men emellanåt stöter man ihop med kvinnor som Sonia, som pga ett eller flera misslyckade äktenskap råkat hamna i någon slags onåd med folk hon aldrig träffat. Att kvinnoförtryck kan vara så djupt rotat i tradition, kultur, och religion, är förbannat irriterande. Som svensk praktikant på landsbygden i Bangladesh fylls man av en smärre röra av känslor, som tyvärr oftast blir nedslående. För samtidigt som man knyter nävarna så att knogarna nästan börjar grina, åt att många kvinnor fortfarande verkar vara mindre värda än smuts, försöker  man glädjas över att någon numera kan producera sitt egna gödningsmedel genom kompostering. Men det är väl så det är, när man valt en ”bransch” där reella framsteg kanske inte visar sig förrän om 50 år, eller där utveckling inom ett område måste samverka med utveckling på åtta andra för att det ens ska kunna ge någon effekt att tala om.

// Pontus som är hoppfull, nedstämd, upprymd och lite deppig, samt använder för många kommatecken när han bloggar.

1 kommentar

Under Uncategorized

Snart har halva tiden gått

Det var en tisdag. En grupp människor kliver in i ett tyst, stilla rum där två människor är sittandes. En kvinna med ett barn i famnen till vänster om kontorsbordet och en annan kvinna bakom med händerna i kors. Hennes vackra och färgglada sjal var svept över det blanka håret. Dessa färger lös upp en stämning jag skulle vilja kalla rent utav mörk. Ett gäng ovetandes bidechis och advokater försöker analysera situationen. Försöker förstå vad som ska hända och vad som ska sägas. Det är varmt och fuktigt, nyss har vi druckit te på våningen under med en högljudd och lättsam stämning. Plötsligt blev det en annan verklighet. En jag ofta inte ser eftersom vi besöker de framgångsrika byarna, pratar med framgångsrika människor på organisationen och får höra solskenshistorier som är många. För mig var det som en kraftig våg jag sköljdes under och jag försökte andas in den tunga och fuktiga luft som fanns.


mötet under innehöll som alltid: kakor. Foto: Hanna Gunnarsson syntolkning: ett gäng människor diskuterar runt ett bort

Kvinnan med barnet berättar hur hon blivit torterad och misshandlad av sin man som hon har skapat tre liv med. Hur hennes man slagit henne att ett flertal stygn fick sys på huvudet. Hur han gift sig med ännu en kvinna. Trots dessa händelser låg felet i mannens nya fru. Det var hon som var problemet. Det var den andra frun han skulle skilja sig ifrån för att hon skulle kunna åka hem igen till sitt hem. Till hans hem. Just nu bodde hon hemma hos sin far som inte har ekonomi till att försörja hans dotter med tre barn. Riset räcker endast till honom och de personer som redan bor i hemmet.

Detta är också en verklighet som vi måste tacklas med. Den typ av verklighet vi gärna inte pratar om. Men den finns. En situation som denna finner vi över allt i hela världen, men just den dagen blev den extra tydlig för mig eftersom jag också fick se den. Med ett vidöppet öga.

Det fick mig att tänka en hel del. Jag skulle inte vilja påstå att jag kom fram till något storslaget, förutom över hur tacksam jag är över att få observera ett arbete av en organisation som stöttar så många människor runt om i byarna. Att få ta del av människornas och landets historia. Det är nu vi börjar se det vi läser om i tidningen vid frukosten. Vi börjar få höra erfarenheter och tankar från människor vi också börjar lära känna. Vi börjar bli en del av det liv som finns här.


en glad bästis i sin vinterjacka. syntolkning: en get i barntröja. Foto: Hanna Gunnarsson

Lämna en kommentar

Under Uncategorized

Rice rice baby

I Bangladesh är ris basfödan och de flesta invånarna, oavsett inkomst, äter ris tre gånger per dag. Det är svårt för mig att föreställa sig att äta något så frekvent, men här är det standard och människor tycker att det inte är en riktig måltid om inte ris är närvarande. Vi bjöd hem två kompisar på mat häromdagen och tänkte att vi ville laga något som vi är vana vid att äta hemma så det blev pasta med tomatsås, något som är möjligt att laga här med de råvaror som finns tillgängliga. Under kvällen åt våra gäster mycket och det kändes som att de uppskattade maten, men senare fick vi reda på att en av dem hade gått hem och käkat ris senare under kvällen. Det var liksom något som saknades.


Så här såg risfältet nu för ungefär två veckor sedan. Foto: Sofia Hansson

Här i Netrakona och överallt i Bangladesh är det just nu skördetid för ris, så jag och Amanda besökte den gård som SUS förvaltar för att se hur detta gick till. På äldre dar har jag blivit mer och mer fascinerad över hur processen av matproduktion går till, detta har bland annat lett till att jag i somras gjorde tappra försök till att odla mina egna grönsaker, med varierad framgång. Trots mina misslyckanden som odlare, så tycker jag att det är så spännande att få bevittna en sådan här process, speciellt här i Bangladesh eftersom skördetekniken är till synes oförändrad av tid och yttre faktorer.



Snart redo att skördas. Foto: Tamanna Akter

Av de grödor som går under namnet ”staple food”, ris, vete och majs, så är ris det övervägande viktigaste födan för låg- och medelinkomsttagare i Bangladesh samt i resten av södra Asien. Asien står för ungefär 90 % av världens riskonsumtion, men även i Latinamerika och Afrika så ökar konsumtionen och blir mer och mer nödvändig för att tillgodose det dagliga kaloriintaget.



De använder sig av skäror för att skörda riset. Det ser gammaldags ut, men männen var sjukt snabba och effektiva. Foto: Sofia Hansson

På SUS farm så kan de skörda ris två gånger per år, skördesäsongen är normalt nu mellan november-december och nästa gång runt april-maj. Detta mycket beroende av vädret, vissa år kan det bli tre skördar per år. De använder sig av så få kemiska bekämpningsmedel som möjligt samt försöker använda sig av naturliga gödningsmedel. Selim som är ansvarig för SUS farm, kallar risodlingen för ”semi-organic” och berättar om de traditionella metoderna som kan användas för att få bort skadliga insekter från risfälten. Det kan handla om att till exempel sätta ut anordningar på fälten där fåglar kan sitta på, så att de i sin tur kan äta upp de skadliga insekterna. Anledningen till att försöka använda sig av så lite kemiska bekämpningsmedel som möjligt är att de dödar alla insekter på fältet som besprutas. Selim ser det som en mycket stor utmaning idag att fler och fler i Bangladesh använder sig av bekämpningsmedel och detta kommer leda till att insekter som är vitala för naturen, för pollinering exempelvis, till största grad påverkas av detta.



Selim, mästerodlaren. Foto: Sofia Hansson

När det kommer till kemiska gödningsmedel, så ser Selim att detta leder till stora negativa konsekvenser på miljön. Dessa är exempelvis mindre bördig jord samt att vattnet blir kontaminerat som i sin tur leder till att fiskar i de anslutande vattendragen dör samt att det i vissa fall är skadligt för människan. I Bangladesh är trenden att använda mer och mer kemiskt gödningsmedel. Jordbruket är en av Bangladesh största tillgångar och det finns flera statligt anställda som arbetar med jordbruksfrågor utspritt i landet. Jordbrukarna kommunicerar frekvent med dessa personer, de ger exempelvis råd om hur mycket bekämpningsmedel som jordbrukarna ska använda. Ibland när det finns behov av större skörd, säger de till bönderna att använda mer bekämpningsmedel. Bangladesh är i det närmsta självförsörjande i sin risproduktion, detta är dock en osäker faktor då befolkningsökningen leder till större behov som behöver tillgodoses på det redan existerande odlingsområdet.



Skördat ris bärs bort. Foto: Sofia Hansson

Dock så finns det stor potential till förändring när det kommer till jordbruket i Bangladesh, nyckeln till detta är ökad kunskap. Selim berättar att förut ville ingen odla sina egna grönsaker i Netrakona, utan de sådde enbart ris och köpte grönsaker på marknaden. Med hjälp av ökad kunskap om hur viktigt det är med näringsrik och varierad kost, odlar nu de flesta grönsaker i anslutning till deras hem i Netrakona.


Var såklart själv tvungen att prova mina färdigheter som risskördare.   Foto: Amanda Hammarlund

/Er ris-korrespondent


Lämna en kommentar

Under Sofia

Livet vid floden – källa till konflikt

Inledningsvis vill jag säga att det här blogginlägget inte alls blev som jag hade tänkt mig. Min plan var egentligen att skriva om hur fantastisk floden är. Beskriva allt liv som pågår i och omkring den och det fantastiska lugn som infinner sig i min kropp när jag är där. Nu blev det inte där fokuset hamnade, utan snarare på de konflikter som ständigt pågår i och kring den. I efterhand känns det som ett viktigare tema, och också ett tyvärr väldigt aktuellt sådant. Resurser i form av exempelvis vatten och odlingsmark är redan, och kommer antagligen att bli en än större källa till konflikter i framtiden. I samtliga av dessa konflikter finns också en mängd maktrelationer. Relationer som nog tyvärr ofta ges det avslutande ordet.

_DSC0033 (2)

Bonde badar sina kor i Ganges (Padma)

Vi har turen att bo granne med världens antagligen mest legendariska vattendrag – floden Ganges (eller Padma som den heter på Bangladeshiska sidan). Floden utgör här gränsen mellan två länder som brukade vara ett och samma. Indien och regionen Västbengalen på ena sidan och Bangladesh på den andra. Under tiden här har jag hört flera uttala nästan en sorg över denna splittring. Floden so m förr förenade människorna i Bengalen och verkade som en viktig blodådra mellan de båda sidorna är nu istället en skiljelinje, och dessutom en väldigt dödlig sådan. Dag som natt patrullerar beväpnade gränsvakter i uppdrag att hindra människor från att korsa denna flod illegalt. Gränsvakterna på indiska sidan agerade under flera år efter en väldigt kontroversiell shoot-on-sight-policy, vilken uppskattningsvis lett till dryga tusen människors död, varav majoriteten varit bangladeshiska medborgare. Människor som i många fall varit helt obeväpnade, och samtliga helt nekade en rättslig prövning gällande deras eventuella brott (mer om detta:

Sedan 40 år tillbaka äger dessutom en konflikt mellan Indien och Bangladesh rum gällande kontrollen över vattenflödet i floden. Floden får sitt tillflöde från Himalaya i Indien och mynnar ut i Bengaliska Viken. Konflikten har kommit att främst kretsa kring den damm vid namn Farakka som Indien lät bygga, endast några mil från bangladeshiska gränsen. Bygget stod klart 1975 och dess drift har sedan dess fått stora konsekvenser för både ekologi och människors livsföring. Det minskade vattentillflödet till många av Bangladeshs floder har bland annat lett till en ökad inträngning av salt havsvatten i landets södra deltan. Detta har i sin tur förändrat levnadsförhållandena för de arter som lever i och vid vattnet samt gjort så att stora arealer åkermark ej längre går att bruka på grund av försaltning.

_DSC0209 (2)

Ute med getterna på bete på den mark som inom två månader kommer tillhöra Police Academy

Det minskade vattenflödet har också lett till att land som förr låg under flodens yta nu blivit barmark. I Thanaparas fall har denna nya landresurs kommit att bli som en slags allmänning för byns bönder att bruka till odling eller betesmark. Nyligen har dock en konflikt blossat upp gällande detta nya land. Bangladesh Police Academy (vilket är ett slags polisuniversitet) vill ha ensam ägande- och bruksrätt över den del av allmänningen som gränsar till deras campus, vilket handlar om en yta på ungefär 400×900 meter. I Bangladesh, som är världens mest tätbefolkade land om en ej räknar statsländer, är mark verkligen en bristvara. Police Academy vill ha ägande av marken dels för att kunna expandera sitt campus, men också för att inte förlora grannskapet med just floden Padma. Konflikten har hållit på i några år och nyligen kom till slut beslut från hög instans. Bönderna förlorade och om två månader kommer byns befolkning alltså ej längre ha tillträde till detta land. Utöver den rent resursmässiga förlusten har området också ett stort symboliskt värde för byborna. Det var nämligen där vid floden som Pakistans armé under frihetskriget 1971 sköt ihjäl så gott som alla män som då bodde i byn.

_DSC0220 (2)

Fotbollsmatch på den omtvistade marken

Det är svårt att inte se ett maktperspektiv här. Det anrika Police Academy med enormt mycket makt och resurser eller den ekonomiskt fattiga bondebefolkningen vars intressen få beslutsfattare tycks ta i anspråk. Ja, det här fallet gör mig lite bitter, men också kluven. Under vår tid här har vi fått många vänner på Police Academy och de är extremt generösa gentemot oss. Det skaver i mig, att ta del av det överflöd som finns där och samtidigt veta om den verklighet som finns utanför murarna. Verkligheten för de som inte har tillträde, det blir så symboliskt. Jag känner mig falsk varje gång jag går dit, lite som en backstabber eller som en bedragare. Folk ställer upp så extremt mycket för mig här, bjuder på allt de har. Öppnar upp sina hem och liv för mig, men ändå kan jag inte hålla mig ifrån att säga att det är extremt skönt att kunna gå över till Police Academy ibland. Kunna gå kvällspromenader på stora, tomma ytor utan att dra till sig all uppmärksamhet. Det är också en väldigt spännande värld som jag aldrig kommer få tillgång till igen. Egentligen skadar det ju ingen, det är bara det där med att inte kunna se folk i ögonen utan att känna en viss skuld. En kan kanske kalla det en inre konflikt där det är jag som sitter på maktpositionen, jag som har möjligheten att välja.

Fyra olika konflikter på fyra olika nivåer men som ändå har en stark koppling till varandra. Jag vill avsluta med en fin anekdot från en av våra vänner på Police Academy. Han har tidigare tjänstgjort mycket utomlands och berättade att när han hade hemlängtan fick han tröst av att befinna sig vid just vattendrag. Han tänkte att det vatten som rör vid stranden där han befinner sig är det samma som rör vid stränderna i hans hemland, att han i teorin skulle kunna simma till Bangladesh. Vatten förenar och separerar.

_DSC0268 (2)

Get till synes helt obrydd om de konflikter som pågår i hens närområde


1 kommentar

Under Hanna

Bangladesh vid ett vägskäl: en annorlunda kvinnokamp

Man hör inte mycket om Bangladesh i Sverige. Det tycker jag är synd. Bangladesh har en väldigt kaotisk men intressant historia och befinner sig ett kritiskt politiskt läge. Går det att sammanfatta och förklara ett lands turbulenta politiska situation och historia i ett blogginlägg? Nej. Men det är värt ett försök.


Polisman vid platsen för mordet på den japanska jordbrukaren. Foto: AP

Bangladesh befinner sig för närvarande i en väldigt turbulent period där de senaste par månaderna har kantats av flera våldsdåd, mord, och terroristattacker. Islamiska Staten har tagit på sig många av den senaste månadens våldsdåd: de har tagit på sig ansvaret för morden på en italiensk biståndsarbetare och en japansk jordbrukare, förra veckans bombdåd mot Shiamuslimer, de senaste dagarnas mord på två polismän, samt den dåliga riskskörden förra vintern. Nej, den sista punkten stämmer inte, men det är nästan så man skulle kunna tro det. Trots att man kan få känslan av att IS försöker utnyttja mord de inte varit inblandade i så är det värt att komma ihåg att mordet på den italienska biståndsarbetaren är det första mord i Bangladesh som IS tagit på sig i landet. Dessutom så hade USA bara ett par dagar innan mordet upplyst Bangladeshiska myndigheter att de har information om att IS förväntas bli öka sin aktivitet i Bangladesh. Som ett resultat av detta har flera stater begärt att IS möjliga inblandning i morden ska tas på allvar.

Islamiska Statens närvaro i Bangladesh har dock kraftigt förnekats av regeringen, som istället skyller våldsdåden på opposition som de anklagar för att utföra dåden under IS-täckmantel med syftet att destablisera regeringen.  Dessutom har Bangladeshiska polisen arresterat flera personer med kopplingar till oppositionen för medverkan i flera av den senaste tidens våldsdåd. Om oppositionen genuint försöker störta regeringen genom att skaka landet med våldsdåd eller om regeringen utnyttjar sin chans att sätta oppositionen under större press är ännu oklart. Men det är talande att regeringen omedelbart anklagar oppositionen trots USAs och flera andra länders oro över att IS kan vara inblandade. Regeringen motiv är dock inte svåra att lista ut. Bangladeshs ekonomi är väldigt beroende av handel, inte minst sin textilindustri som är värd mer än 24 miljarder dollar per år. Den senaste tidens turbulens har, enligt vissa beräkningar, gjort att produktionen sjunkit med 30%. Bangladesh är ett land som de senaste decennierna utmärkt sig för sin ambitiösa utvecklingsaspirationer med hög ekonomisk tillväxt som fokus. Minskad export och investeringar som en konsekvens av säkerhetsproblemen i landet är en dolkstöt i landets utvecklingsdrömmar. Det är alltså inte underligt att regeringen försöker tona ned säkerhetsproblemen.


t.v. Khaleda Zia, t.h. Sheik Hasina. Foto: Farjana K. Godhuly/AFP/Getty Images

Men mitt i kanske den mest avgörande perioden i landet Bangladeshs korta historia så förs den största striden mellan två personer: Sheik Hasina,  partiledare för nuvarande regeringspartiet Awami League (AL) och nuvarande premiärminister, och Khaleda Zia, partiledare för Bangladesh National Party (BNP) och tidigare premiärminister. ”Battling Begums” kallas de för, Khaleda Zia och Sheik Hasina, där ”Begum” är en hedersfras för fru på Bangla. Denna till synes personliga konflikt går parallellt med hur partierna slagits om makten i Bangladesh. På så sätt tycks varje problem i Bangladesh kunna användas för att attackera sina motståndare. Den senaste tidens våldsdåd är inga undantag. ’BNP-ledaren har nu påbörjat ett mördaruppdrag för att svärta ned landets image’, säger Sheik Hasina. ’Bangladesh styrs inte väl. En monarki har etablerats och fru Hitler manövrerar över den’ svarar Khaleda Zia. Varje våldsdåd och varje mord blir ett slagträ i den politiska debatten. Sheik Hasina hävdar att det är BNP i samarbete med det radikalt Islamistiska partiet Jamaat-e-Islami som ligger bakom våldet. Khaleda Zia menar att BNP är ett demokratiskt och icke-våldsamt parti och att skulden istället ligger på regeringen som misslyckats med att stävja våldet och upprätthålla lag och ordning i landet. På sätt sopas den potentiella etableringen av extremistgrupperingar i landet under mattan. Denna taktik är heller inte ny. Oppositionen, oavsett vilket parti som ockuperat den positionen, har regelbundet använd sig av våldsamma protester, strejker, och blockader för att destabilisera regeringen. När samma opposition sedan suttit vid makten så har de fördömt liknande taktiker som terrorism.


Tidningsrubrikerna domineras av konflikten mellan Sheik Hasina och Khaleda Zia. Foto: Albin Gustafsson

Konflikter mellan partiledare sker i alla demokratier. Men i Bangladesh har denna konflikt kommit att definiera hela dess politiska historia och partipolitiken får ofta stå i skymundan. Vissa går så långt som att säga att Bangladeshisk politik helt definieras av denna personkonflikt och många politiska beslut har denna konflikt helt som grund. Men det är kanske så konstigt ändå. Denna konflikt kan spåras tillbaka hela vägen till landets självständighet.


’Jag, Major Ziaur Rahman, härmed deklarerar Bangladeshs självständighet i namnet på vår store ledare, Sheik Mujibur Rahman.’

Året är 1971 och rösten är Ziaur Rahmans, vid uttalandet general för den första militära brigaden av de Bangladeshiska styrkorna i befrielsekriget mot dåvarande Västpakistan. Förkunnandet av Bangladeshs självständighet, utropat från en liten radiostation i Chittagong i östra Bangladesh, spreds som en löpeld över jorden. Den 16 december hade de Bangladeshiska styrkorna, med hjälp av Indien, besegrat Pakistan, och Bangladeshs självständighet ett faktum. Om Ziaur är den militära frontfiguren i självständighetsrörelsen så är Sheik Mujibur, som Ziaur refererar till, den store politiska ledaren. Vid tidpunkten satt Sheik Mujibur fängslad i dåvarande Västpakistan, ett straff han fått för sin roll som ledare för Awami League som stod i främsta ledet i självständighetsrörelsen. Efter självständigheten skulle Sheik Mujibur bli landets premiärminister, en post han innehade tills 1975 då han och hans familj mördades i en militärkupp. Enbart två av hans barn överlevde kuppen eftersom de befann sig i Västtyskland vid tillfället. En av dem var Sheik Hasina, partiledare för AL sedan 1981 och Bangladeshs nuvarande premiärminister.


t.v. Sheik Mujibur Rahman, t.h. Ziaur Rahman. Foto:

Mordet på Sheik Mujibur kastade landet in i kaos och ett flertal ytterligare militärkuppar inträffade.  Trots att Ziaur Rahamn inte har bevisats som delaktig i mordet så har det ryktas om att han på olika sätt var involverad. Han var även en av de främsta förmånstagarna av Sheik Mujibirs död. Efter mordet så skiftade Ziaur Rahaman mellan att vara militärledare i ett styre till att sitta i husarrest när nästa militärkupp inträffade och bli friad när en tredje skedde. En provisorisk regering tog snart över kontrollen och ett presidentval utlystes i 1978. Vann gjorde Ziaur med 76.6% av rösterna. Han var nu president, en titel han drömt om ända sedan han utropade Bangladeshs självständighet i mars 1971. Faktum är att den tidigare nämnda radiomeddelandet var det andra av två. I det första hade han antytt att han skulle axla rollen som det nya landets president. Aspirationerna fanns alltså med sedan starten. Strax efter Ziaur blev utsedd till president 1978 grundade han Bangladesh National Party som han ledde landet under tills 1981 då han mördades av missnöjda arméofficerare. Sheik Hasina har av vissa anklagats för att vara delaktig i mordet. Snart efteråt blev Ziaurs fru, Khaleda Zia, utnämnd till BNPs partiledare. Hon blev premiärminister första gången 1991 och sedan har hon och Sheik Hasina alternerat om rollen som ledare av landet.

Bangladeshs politik kan idag i mångt och mycket beskrivas som en personkonflikt med historiska anor, och att Sheik Hasina och Khaleda Zia hatar varandra är ingen hemlighet och inget de försöker att dölja. Men givetvis är det mer än personlig hat som definierar denna politiska konflikt mellan de två största partierna. AL innehar en mer socialistisk, om än urvattnad, grund medan BNP lutar sig på neoliberalismen. Den mest avgörande skillnaden mellan partiernas grundideologier är dock synen på Islam. Där AL betonar sekularism och nationalism som en enande faktor för landet – där språk, kultur, och historia är grundpelare – så fokuserar BNP på islamsk nationalism. Detta har också gett uttryck i politiken där t.ex. det frekventa ändrandet av konstitutionen, där den modifieras för att bli mer sekulär eller mer islamsk beroende på vilket parti som varit vid makten. Utöver detta så har också BNP under många år nu haft ett nära samarbete med Jamaat-e-Islami, ett radikalt islamistiskt parti som tidigare motsatte sig självständigheten samt har flera ledare som anklagats för att ha begått krigsbrott under Bangladeshs befrielsekrig. Medan Jamaat var förbjudet under Sheik Mujiburs styre så tillät Ziaur Rahman partiet att kampanja och ställa upp i val under sin tid vid makten. På så sätt försökte Rahman locka till sig väljare på den absoluta högerflanken för att säkerställa införandet av den islamska nationalism han ansåg var hela grunden för det Bangladesh han styrde över.

Men trots AL och BNPs radikalt annorlunda syn på hur Bangladeshs ”själ” ser ut så är personkonflikten mellan Sheik Hasina och Khaleda Zia en stort bidragande orsak till den politiska konflikt vi ser idag. De ’har agerat som partibundna diktatorer som delat upp landet i två stridande läger’ säger Badiual Alam Majumdar, generalsekreterare för den Bangladeshiska non-profit organisationen Citizens for Good Governance. Tyvärr så riskerar denna polarisering att bli mycket kostsam.


Exemple på satirteckning av ”Battling Begums”. Foto: Sadat.

Den ökade politiska polariseringen i Bangladesh både försvagar och underminerar tron på demokratin samt öppnar dörren för extremistiska grupperingar som hoppas utnyttja det det alltmer delade samhället. Hotet av växande extremism tonas ned och debatten kretsar mer kring hur det andra partiet är att döma för det våld som sker i landet. Anklagandet partierna emellan går längre än bara ord och den nuvarande AL-regeringen har anklagats för att med oklar grund och ej regelrätta medel försöka stävja oppositionen. Som ett exempel har de internationella krigstribunalerna som regeringen infört på senare år anklagats för att ha ett tydligt politiskt motiv där syftet är att sätta dit ledare för BNP och Jamaat och ytterligare försvaga dessa partier. BNP, å andra sidan, har blivit kritiserat för att samarbeta med det radikala Jamaat vars ledare står anklagade för krigsbrott. Oavsett vem som har rätt så är BNP är svagare än de varit på många år. Khaleda Zia befinner sig för närvarande i London där hon genomgår behandling för ögonproblem. Hon har sagt att hon kommer återvända till Bangladesh senare i november för att leda oppositionen på plats för att sätta press på regeringen och kräva nyval. Hon har även eftersökt dialog med Sheik Hasina, vilket den senare har omedelbart förkastat med anledning av att hon ’vägrar föra dialog med mördare’ som samarbetar med krigsförbrytare. Läget är spänd och den politiska situationen liknar mer ett skyttegravskrig än en fungerande demokrati. Sheik Mujibur och Ziaur Rahman stred tillsammans i befrielsekriget 1971 för ett självständigt, demokratiskt Bangladesh. Sheik Hasina och Khaleda Zia strider idag mot varandra i en konflikt som kommer avgöra framtiden för den Bangladeshiska demokratin.


Lämna en kommentar

Under Uncategorized