Kategoriarkiv: Uncategorized

Hej! 

Nu har vi befunnit oss i Dhaka några dagar och försökt känna av stadens rytm. Resan hit gick väldigt bra, förutom en liten miss med flygmaten. Vegetariskt råkade bli endast tre skivor frukt och hungern var lite större än vanligt. Men annars gick allt väldigt lugnt och bekvämt. Vi möttes av trevliga människor som hjälpte oss att komma till vårt Guest House.

Något som jag tror alla kände när vi tog vårt första steg ut från flygplatsen var luften. Luften är väldigt svår att beskriva, vi har varit förberedda på att det skulle vara varmt, fuktigt och kvavt men det går inte att föreställa sig hur det faktiskt är. Det var som att gå in i en bastu. Som tur är vänjer sig kroppen coolt nog efter klimatet väldigt snabbt.

Våran bilfärd mot Guest House är nog något jag kommer minnas väldigt länge. Ens första ögon på arkitekturen, ens första ögon på allt grönt som lever på gatorna, människorna som kämpar för att korsa gatorna oskadda (det finns inga övergångsställen vilket gör varje promenad till en utmaning). Soluppgången, doften, hettan och färgerna.

Vi var väldigt peppade på att få turista runt och se olika sevärdheter dagen efter, få handla vår nya outfit och promenera runt.Tyvärr satte dagens situation lite käppar i hjulet för oss. Det har varit lite oroligt med tanke på olika situationer som förekommit i Dhaka och även utanför. Därför har polisen och organisationerna stärkt säkerheten för oss vilket har gjort att vi inte har kunnat röra oss fritt över huvud taget. Istället har vi spelat kort och druckit te om kvällarna, vilket också är väldigt trevligt. Våra handledare från Dhaka Office, Shiuly och Shajeda, har istället kommit till oss på Guest House för att fortsätta våran förberedelsevecka innan vi far ut på fält. Det är väldigt skönt att vi trots omständigheterna känner oss trygga i Svalornas händer och i deras beslut.

En toppensak är att vi Idag spenderade tre timmar med att fixa våra nya bangla-nummer och internetstickor, så nu är vi nåbara på riktigt!

Allt gott,

Isis

Kamrater!

Vi på bilden är Svalornas praktikanter i Bangladesh fram till den 15:e februari. Vi har olika bakgrunder, kommer från olika ställen, och lär därför att skriva ganska olikartat i våra respektive bloggkanaler.

Pontus och Albin (övre raden fr. v.) åker till Unnayan Dhara (UD), Hanna (höger om Albin) åker ihop med Isis (nedre raden fr. v.) till Thanapara Swallows Development (TSDS), och Amanda (höger om Hanna) beger sig till Sabalamby Unnayan Samity (SUS) tillsammans med Sofia.

Efter sammanlagt tre veckor av varierande förberedelser i Lund och Härnösand känner vi oss redo att lämna Monica och Marias trygga famnar för att få sätta igång med vår praktik. Det ska bli olidligt spännande att äntligen få möta våra respektive partnerorganisationer, börja äta bangla-mat, blir magsjuka, klappa kungskobror och bengaliska tigrar, arbeta med hållbart jordbruk, matsuveränitet, kvinnors rättigheter, kapacitetsbyggande och maktstrukturer, och att bli ett med den bengaliska kulturen.

Ser fram emot insiktsfulla kommentarer, spontana utrop och ett och annat ”hej pontus det är mormor hur mår du”. Ytterligare information om oss alla nås genom att klicka på våra namn i menyn ovan. På samma sätt når du även våra bloggar.

På återseende!

Vi är i  Indien! Banglagänget har nu bytt Bangladesh mot det större grannlandet för en veckas partnermöte med Svalornas partners på Keystone Foundation i Kotagiri. Kul och spännande tycker vi. Temat för årets partnermöte är ”engendering mobilisation and sustainable social change” med de tre underteman: tillgång till resurser, utrotning av våld mot kvinnor samt ledarskap/beslutsfattanden. Syftet med mötet är att öka den praktiska och konceptuella kunskapen om genderfrågor, att dela erfarenheter och ömsesidigt lärande mellan partners och att komma på en handlingsplan för att stärka genderperspektivet inom de existerande programmen och även inom partnerorganisationerna.

Mötet inleds på onsdag och sammanlagt är vi ca 45 deltagare. Sju Bangladeshiska organisationer och sex indiska organisationer kommer vara representerade samt Svalornas tre kontor från Lund, Bangalora och Dhaka. Och så såklart hela praktikantgänget. Det kommer bli fyra dagar med föreläsningar, workshops, grupparbeten och fältbesök. För den intresserade kan ni följa oss på mötet @SvalornaIB, både via Twitter, Facebook och Instagram.

Återförening på Svalornas kontor i Dhaka

Imorse öppnade så vallokalerna i Bangladesh, med få på väg för att rösta. Vilket inte är förvånande, eftersom polisen rapporterade att minst 130 vallokaler hade attackerats under natten och att 21 personer redan dött i val-våld. Dessutom har 154 av de 300 parlamentsplatserna blivit tillsatta innan valet och många partier deltar inte.

Därtill seglade Bangladesh häromdan in på en sjätteplats på Foreign Policy Magazines lista över ”Next Year’s Wars – 10 conflicts that will threathen global stability in 2014”.  Och även om Foreign Policy har sina intressen av att rapportera på ett visst sätt, så är det kanske läge såhär några dagar in på det nya året att se tillbaka på vad som satte Bangladesh på den listan. Vad var det egentligen som hände?

Krigstribunal

År 2013 inleddes med de första domarna i den krigstribunal som uprättats för att döma brott som begicks under frihetskriget från Pakistan 1971. Enligt uppgifter dog 3 miljoner människor under kriget, och sammanlagt stod nu tolv stycken lokala ledare som samarbetat med den pakistanska armén åtalade. Många av de åtalade hade efter kriget tillskansat sig höga positioner inom politiska partier, och i januari dömdes  Abdul Kalam Azad, en ledare för partiet Jamaat –e-Islami , till döden. FN har ifrågasatt tribunalens rättsäkerhet.

Shabaghrörelsen

Som vi har skrivit om tidigare här på bloggen så dömdes i februari en annan högt uppsatt politisk ledare, Abdul Quader Mollah.

Mollah, som också är känd under namnet Mirpurs slaktare, dömdes till livstids fängelse, vilket fick Blogger and the Online Activist Network att uppmana studenter att samlas på Shabaghtorget i Dhaka i protest. En mänsklig kedja bildades framför Nationalmuseum och ’the Bangla Spring’ med hänvisning till den arabiska våren, var sedan ett faktum. Tusentals människor, män och kvinnor, började att campa på torget och krävde en lagändring som kunde möjliggöra Mollahs avrättning.

Hifazat-e Islam demonstrerar

Med sin grund i Quami madrasa, ett privat islamistiskt utbildningssystem, bildades för ett par år sedan Hifazat – e Islam för att då protestera mot policies för kvinnors empowerment.  Hifazat –e Islam fick 2013 offentligt liv igen som en motreaktion till Shabaghrörelsens kampsånger mot Jamaat –e-Islami. De kallade deltagarna på Shabagh för ateister och la fram en 13 punkter lång kravlista som bland annat krävde ett förbud mot att kvinnor och män blandades offentligt.  Även om Hifazat –e Islam hävdade att de var politiskt obundna så gick rykten om att deras aktiviteter finansierades av Jamaat.  Under våren drog de ut på en lång marsch för att sprida sina krav, men när de återvände till Dhaka vändes marschen till upplopp och det är fortfarande oklart hur många som dog i sammandrabbaningar med polis. Hifazat –e- Islam har idag sin bas i Bangladesh andra största stad Chittagong, och blev nekade att återigen demonstrera i Dhaka i slutet av 2013.

Rana Plaza kollapsar

24e april 2013 kollapsade flervåningshuset Rana Plaza och dödade minst 1130 människor, varav de flesta textilarbetare. När sprickor började synas i byggnaden hade butiker på de lägsta våningarna stängts, men byggnadens ägare hade tvingat textilarbetarna att fortsätta arbeta, vilket gav upphov till en internationell debatt om textilindustrins arbetsvillkor. Dock deltog endast 9 av de 29 bolag som tillverkade produkter i Rana Plaza på mötet i november där skälig ersättning till offren i olyckan skulle bestämmas. I Bangladesh har dock debatten fortsatt under året, och i september skadades 50 människor när polisen avfyrade gummikulor in i det demostrationståg som krävde en månadslön på ca 700 kr för textilarbetare.

Rana Plaza räknas som den dödligaste konstruktionsolyckan i modern tid, och fortfarande saknas människor.

Telefonssamtal Hasina-Khaleda kollapsar

I mer än 30 år har de två ledarna för Bangladeshs största politiska partier, Sheik Hasina och Khaleda Zia, varit bittra fiender. Detta ledde till att konstitutionen ändrades i början på 90-talet och det bestämdes att 90 dagar innan varje nyval så skulle landet styras av en neutral interimsregering, och på så sätt skulle regeringsval kunna organiseras trots starka politiska motsättningar och liten eller obefintlig politisk tillit.  Den nuvarande regeringen med Sheik Hasina i spetsen beslöt 2010 att inte följa dessa bestämmelser och när slutet på oktober närmade sig 2013 blev det mer uppenbart att regeringen inte tänkte flytta på sig, vilket gav upphov till en mängd protester. Allmänheten krävde att de politiska ledarna skulle förhandla med varandra. Det var svårt. De politiska ledarna hade nämligen inte pratat med varandra på över ett decennium.

Påtryckt av den våldsamma situationen lyfte Sheik Hasina luren till Khaleda den 26e oktobet. Det 37-minuter långa samtalet läckte ut och allmänheten kunde lyssna till ett samtal som gick från att förhandla politik till att ifrågasätta varandras mentala status. Khaleda anklagade regeringen för att ha läckt samtalet och dialogen tog helt enkelt slut.

Mollahs avrättning

Shabaghrörelsens krav gick igenom och Mollah dömdes till döden. Detta överklagades. Domstolens överklagningsenhet skulle dock gå på vintersemester den 13 december och inte komma tillbaka förrän efter valet, vilket i praktiken skulle kunna innebära att det då satt en ny regering vid makten som skulle kunna frige Mollah. Överklagandet avslogs inom två dagar och den 12 december hängdes Mollah. Detta fick konsekvenser , då ett vittne i krigstribunalen mördades och en domares bostad bombades.

Valet bojkottas

Eftersom regeringen har ändrat reglerna kring valet och ingen interimsregering har tillsatts har inte heller EU och USA valt att skicka några valobservatörer. Detta har gjort att valets legitimitet har kunnat ifrågasättas och oppositionen har angett avsaknaden av neutrala observatörer som en anledning att inte delta. Vilket i sig har lett till att utomstående observatörer håller sig borta.  Sittande Awami League förväntas vinna, kanske främst för att ca 20 andra partier bojkottat valet.

Det är en trött befolkning som går till val idag, eller går hem snarare. Valdeltagandet förväntas bli rekordlågt.

***

Vad som väntar för Bangladesh under 2014 är svårt att avgöra, och vad som väntar i dagarna närmast valet är en lika svår gissning. Som de flesta av er redan vet åkte vi därför tillbaka till Sverige i veckan, för att det inte gick att sia längre om hur tillvaron i Dhaka skulle komma att se ut.

Vi bar med oss nya kunskaper och vänskaper hem, och hoppas att också ni, kära bloggläsare, låter delar av Bangladesh få följa med i era politiska val under 2014.

Dhonnobad

Maria, Magdalena och Lisa

I februari i år befanns Abdul Quader Mollah, en högt uppsat ledare för det politiska partiet Jamaat –e-Islami, skyldig för våldtäkt, tortyr och massmord på ungefär 350 personer under frihetskriget från Pakistan 1971. Han dömdes till livstids fängelse av en krigstribunal. På väg ut från domstolen vände han sig till journalisterna, log, och gjorde segertecknet. Och en nation rasade.

Intresset för civil olydnad var så högt då, den där våren för det arabiska upproret, och fick så enomt mycket massmedial uppmärksamhet. Jag vet forskare på University of Sussex som helt slutade skriva om annat och ägnade det kommande året åt att analysera händelserna på Tahrirtorget. I våras, bara två år senare, började ockupanterna slå upp sin tält på Shahbagtorget i Dhaka. Shahbag-rörelsen har många komponenter i sig som liknar Tahrir; den har många yngre anhängare, många bloggare, många kvinnliga frontfigurer, kvinnor som höjer gemenskapen med sånger och ramsor om kämparglöd, män och kvinnor som delar offentliga utrymmen tillsammans –dag som natt- och som i viss mån är sekulära utan att för den sakens skull vara icke-religiösa. En stor skillnad mellan dessa rörelser är att Shahbag inte har fått lika mycket uppmärksamhet i västerländsk media. Skillnaden är att deras krav inte går hand i hand med vårt synsätt på demokrati.

Abdul Quader Mollah gjorde segertecknet för att efter frihetskriget så har den Bangladeshiska staten inte gjort så mycket för att skipa rättvisa. De politiskt oroligheterna som följde på självständigheten begravde kriget och brotten som begicks under det med den ena regimens övertagande efter den andra. Flera militär-officerare från den Pakistanska armén fick asyl i Bangladesh och etablerade sig politiskt, blev utnämda till ministrar, säkrade platser i parlamentet. Därför kom det aldrig in någon officiell anklagelse om folkmord till FN, massgravar och ögonvittnen till trots. Mollah gjorde segertecknet för att han inte blivit anklagad för någonting på över 40 år, och när det nu hände blev han inte dömd till det högsta straffet på straffskalan.

I Bangladesh är det lagligt med dödsstraff. Shahbag-rörelsens krav var att regeringen skulle ändra på lagen och möjliggöra att just staten skulle kunna överklaga ett domslut på krigbrottsoffrens vägnar. De krävde det högsta straffet för krigsbrottslingar.

Under min andra vecka här i Bangladesh satt jag och såg på tv med en kollega. Det var ett program med grånande kvinnor som gråtande berättade om våldtäkter de utsatts för, då för 40 år sedan. Och det kan tyckas konstigt att visa det nu, men en pågående krigstribunal river upp mycket och det är så tydligt hur många människor i det här landet som bär på liknande historier. Det har bara gått 40 år, och alla har en familjemedlem som dog, som mördades, som torterades med de mest avskyvärda metoder. Alla vet någon som blev våldtagen. Och hur kan egentligen ett nationellt trauma läkas? Eller snarare, hur kan nationella trauman läkas utan att det blir som i Europa, där vi läkte Andra världskriget så väl att vi nu 70 år senare tillåter fascismen att spela fritt i våra politiska finrum?

En krigstribunal är ett viktigt steg. Många bengaler tycker också att dödstraff är ett viktigt steg, att bara så kan processen med att gå vidare påbörjas.

Jag kan rent logiskt förstå en del av argumentet. För i en tid av extremt politiskt oro, där landet försöker sig på att gå till val just under pågående krigstribunal , finns det ingen garanti för att det en regering dömt någon för kommer en annan regering låta vara. Rädslan är att om BNP tillsammans med Jamaat kommer till makten nästa år, går många av de åtalade fria. Dödsstraff garanterar att de aldrig mer ska gå på Bangladeshs gator. Jag kan förstå att det inte går att ha någon tillit till ett rättssystem i dessa tider.

Jag kan förstå det, men jag kommer aldrig sluta att vara rädd för stater som på laglig väg har rätt att ha ihjäl sina medborgare.

Shahbag-rörelsen var stark, men splittrades när den politiserades. En rörelse som låtit aktivister och fredskämpar gå före politiker i talarstolen drog sig undan när deras kamp blev en partipolitisk motsättning. Kraven gick dock igenom och Mollah dömdes till döden.

Det har stormat i Sverige i veckan, och det har stormat här, efter att Mollahs – mer känd som Mirpurs slaktare-  dödsdatum slogs fast. FN var snabbt på det och menade att Mollah måste få en juridisk chans att överklaga. Shahbag återuppstod på några timmar och överklagandet kom och gick inom två dagar och FN har aldrig känts så långt borta.

Min kollega såg lättad ut. -”So many people have fought so long time for this.”

Igår kväll hängde man Mollah. De lät han hänga i 20 minuter för att verkligen vara säkra på att han var död.

Min kollega säger att -”I can’t express my feelings, but it’s justice. It has to be. It must be.”

Vem har skuld i det?

/Maria Persson

Jag har någon slags skrivkramp. Har försökt analysera vad den beror på. Är det alla uppgifter som fortfarande inte börjats på? Är det stressen över att hinna dokumentera allt innan vi lämnar landsbygden – alla ljud jag tänkt spela in, alla foton som kan behövas men som man inte än tagit, samtal som ännu inte hunnit komma in på det där kärnfulla, det som jag behöver för att förstå på riktigt hur ett liv kan förändras av att organisera sig tillsammans med sina grannar, lika landlösa som en själv och kämpa tillsammans för ens rättigheter.

Det jag kommit fram till efter lite rannsakning är att livet här har blivit vardag. Saker känns inte lite lika spännande och nytt. Missförstå mig rätt, det är fortfarande väldigt intressant att leva här och ta del av arbetet Nijera Kori gör, men den där nyfikenheten och viljan att dela med sig av allt fantastiskt har lagt sig. Lite som Magdalena beskriver det i detta inlägg så har man skapat sig en plats här med olika typer av relationer till olika människor som ger en känsla av att höra hemma. Vi känner människor på marknaden, vi träffar kända ansikten vart vi än rör oss. Jag har min ”långa” promenad på 35-40 min där jag kan gå runt byn och inte bara fram och tillbaka på vägen utanför centret. På den promenaden hälsar jag nickande till kvinnor vid husen som ler vänligt och nickar tillbaka. Håller blicken i horisonten när jag möter män, framför allt unga män. För de kan ibland vara så påflugna med sina blickar och jag orkar inte vara den som ger alla en chans och säga; Yes, Sweden och Yes, Nijera Kori, till alla män som vill stanna och prata med mig. när jag är ute för att motionera. Den hostande geten har blivit bättre (om jag inte misstolkade kroppsspråket på kvinnan som äger den) och idag har en annan en kvinna med en liten unge i famnen skämtsamt sprungit bredvid mig och skrattat ”exercise”, jag är ju lite konstig som kommer gående hög fart med gympadojjor på fötterna och hörlurar i öronen och säger ”exercise” till de som ser undrande ut. Så alla vet nu vid det här laget att jag är ute och promenerar för att få motion. Vi är nämligen inte i majoritet vi som inte får tillräckligt av fysisk aktivitet i vardagen utan måste skapa oss fysisk ansträngning. De flesta här är ju bönder, dagsarbetare ute på fälten, rickshawförare eller hantverkare av olika slag och de som arbetar hemma i hushållen har ju sin beskärda del av fysisk aktivitet av att göra allt för hand.

Det är vardag att vakna upp och febrilt försöka hitta vatten som inte är isande kallt. Jo ser ni, vintern har kommit hit och det är kallt. Alltså väldigt kallt. Sover med sockor, tights, byxor, tröja, kofta och tjocktröja. Det är vardag att åka på gruppmöten, göra intervjuer, äta med händerna, squatta på toan, tvätta kläder för hand nästan varje dag för man orkar inte tvätta stora mängder åt gången, få en massa kramar av fina gruppmedlemmar (kvinnor såklart), skratta åt fåniga missförstånd, bli irriterad av fåniga missförstånd, snacka lite bangla, – Ami bhalo bangla jani-na, få Daily Star klockan 10 varje dag till centret, läsa om hartals och de politiska oroligheterna, dricka en massa te med pulvermjölk, må lite illa till och från. Ja listan kan göras lång.

Utan att jag själv riktigt märkt det så har jag fått mig en vardag här. Dagarna rullar liksom bara på. Därav min skrivkramp.

Jag stod i fikarummet på den där arbetsplatsen som när jag berättade för folk vad jag jobbade med aldrig gav upphov till några följdfrågor och pratade med min kollega om praktikplatsen jag fått i Bangladesh. Efter diverse verbala ryggdunkningar så kom vi ofelbart till frågan ”men vad är det egentligen du ska göra där?” och jag gav mig in på den luddiga förklaringen om projekt som tar upp genusfrågor genom rättighetsarbete och lärandeprocessen som ligger i rapportskriverier.

-”Jaha, så du ska inte faktiskt hjälpa någon!”

…

Eh.

Nej. Inte på sättet som du tydligen tänker dig.

Och detta är något återkommande. Jag är inne på tredje månaden av min vistelse här och får till och från mail som undrar om jag känner att jag gör någon nytta än.

Nytta?

Jag kan inte låta bli att fundera över om människor som gör praktik på andra arbetsplatser får frågan om de har gjort någon nytta sådär några månader in. Om de har utvecklat, förändrat, förbättrat den arbetsplatsen och gjort världen till en bättre plats för alla andra att njuta av.

Och jag är ledsen att göra er besvikna nu, men nej jag har inte sprungit med ett döende barn i mina armar till närmsta dåligt utrustade vårdinrättning och med mina bara händer slagit in en adrenalinspruta i hens bröstkorg, sett det lilla barnet åter få färg på kinderna och sen gått hem och dragit ytterligare ett streck på min jordvägg så att jag kan hålla räkningen av hur många barn som rent statistiskt överlever av min blotta närvaro i den fattiga å så fattiga byn.

Jag är ledsen att göra er besvikna, men stora delar av Sverige (och världens) bistånd ser inte ut så. Det ser inte ens ut som den där andra unga kvinnan du känner som har åkt till ett land i Afrikat och målat väggarna på ett barnhem i en glad färg och sen startat en insamling för att ge kläder till barnen på det hemmet. Det ser ibland ut på det sätt som är enkelt att mäta, till exempel i hur många vaccinsprutor som köpts in eller tält som skickats till ett jordbävningsdrabbat område (katastrofbistånd), men oftast inte.

Oftast är det svårmätt, inte kvantitativt och det kan handla om något så luddigt som en ökad känsla av agens.

Jag klandrar dig inte för att du kanske är besviken på det, eller för att du ifrågasätter nyttan med min närvaro. Jag klandrar dock media för att det är den enkla mätbara bilden av bistånd som får ta plats i media och reproduceras i alla diskussioner om vad dina (och mina, häh!) skattepengar går till. Det är alltid nymålade väggar, insamlade böcker och barn som ska få gå i skolan. Om du bara skänker en liten summa pengar så kan en flicka få gå i skolan i ett helt år! Och det är så fantastiskt och underbart och lätt att göra en skillnad då så att vi pratar inte ens om varför den här flickan inte går i skolan redan, eller i vilket sammanhang hon lever, och vilken typ av utbildning som skulle passa sig i det sammanhanget, och vad som egentligen händer efter det året. Vi pratar inte om det på våra insamlingsgalor för att bilden är alltid för komplex och det kommer alltid att gå att vända på den flera varv om, och det är ju inte bekvämt?

Det är inte bekvämt för att en mer nyanserad bild passar inte lika bra ihop med den vita mannens börda, idén om att vita människor kan rädda befolkningar i andra länder genom att civilisera dem (förslagsvis under kolonialisering). Att utveckling är upplysning och att denna implicerar att VI står lite högre upp, spelar i en annan kulturell division, än DE (som vi ständigt måste referera till som just de, dem eller de andra, så att vi liksom inte blandas ihop av misstag). Det är inte bekvämt eftersom det innebär att vi måste titta på våra egna föreställningar om oss själva, vår plats i ett globalt samhälle samt vår bild av hur fattigdom ser ut med en insikt av att hela kontinenter inte är rakt av ’fattiga’.

”-Men alltså jag förstår faktiskt inte riktigt vad du gör..”

Nej, och jag tycker ju att det är svårt att förmedla, och Svalornas praktikanter har olika uppgifter. Kort kan sägas att Svalorna önskar informationsarbete från mig, vilket innebär att blogga här, skriva artiklar och producera visst material till olika kampanjer. Sen så skriver jag en rapport åt Nijera Kori, som handlar om hur de arbetar på ett rättighetsbaserat sätt för att engagera män för jämställdhet på landsbygden. Utöver det så skriver jag på en egen mindre studie för Svalorna och mitt eget höga nöjes skull, som berör äktenskapsnormen.

Konkret så innebär detta att mina dagar ser lite grann ut som någons som gör ett fältarbete med forskningsinriktning eller arbetar som utvärderingskonsult. Jag åker på gruppmöten med män och kvinnor ute i byarna, pratar, gör intervjuer, sitter in på möten, försöker skapa relationer med människor, läser andras rapporter och artiklar, frågar, och kliar mig i huvudet. Skillnaden är att jag inte är konsult och det jag producerar kanske inte används av Nijera Kori. Och vad är då nyttan med det? Jo, nyttan –precis som för andra praktikanter – är att jag lär mig. Jag har studerat utvecklingsfrågor på olika sätt i fem år, och att göra praktik, -som för andra praktikanter- är att ge mig själv en praktisk erfarenhet av det jag läst. Nyttan ligger i att hänga med de som arbetat med bistånd i många år när de implementerar de projekt jag annars bara ser på papper, och lära mig av vad som funkar och vad som är skitsvårt, vilket kan komma till hands om det blir jag som arbetar med att implementera bistånd någon gång i framtiden. Nyttan ligger i att jag gör det obekvämt för mig själv, och vänder och vrider på min syn på utveckling, på min plats i biståndsvängen, och tar en ordentlig titt på hur min välfärd är byggd på någon annans bekostnad. I förlängning så är nyttan för Sida, som kanaliserar pengarna för kalaset, att de kan uppfostra en generation biståndsarbetare genom organisationer de anser bedriver bra utvecklingsarbete (Svalorna).

Och känner du nu att njäe, detta är väl ändå inte riktigt vad jag hade i åtanke för mina skattepengar så kan du ju tänka som så att om jag går i pension vid 67 så har du just gjort en 40 år lång investering i en reflekterande lärandeprocess. Det tycker jag är allmännyttigt.