Kategoriarkiv: Uncategorized

Jag och Albin har de senaste två veckorna jobbat på en undersökning om kvinnor inom jordbruket, och deras utveckling från att vara hemmafruar till att, även om det återstår flera hinder, allt mer kunna betecknas som självständiga bönder. Vi har kollat på olika inkomstbringande aktiviteter, privatekonomi, ekologisk odling, förhållanden i hushållet, jämställdhet, visioner för framtiden, och även diskuterat hur läget såg ut tidigare. För att ni där hemma ska kunna få en liten inblick i vår praktikvardag, men framförallt de intervjuade kvinnornas liv, tänkte jag dela med mig av två kortare personporträtt från vår undersökning. Utifrån den givna kontexten, som i korta drag är att det ofta är förbannat motigt att bruka jorden som kvinna i Bangladesh, har jag valt ut en framgångsrik kvinna och en som istället hämmats av missöden.

Sonia Akhta Rona

Sonia Akhta Rona är 23 år gammal och bor i byn Defolbari i utkanten av Jhenaidah. Sonia  arbetar med ekologiskt jordbruk i och kring hushållet (fritt översatt från organic homestead farming). Utöver detta utför hon hushållsarbete som städning, matlagning, samt tar hand om sin sexåriga son. Sedan ett år tillbaka arbetar inte Sonia med sitt egna jordbruk utan spenderar sin tid på sina föräldrars ägor med att underhålla olika variationer av pumpa, amra, spenat, basilika, bönor, och mycket annat. Allt är ekologiskt, och vissa av pumpa- samt bönväxterna odlas antingen på takytor, eller som tak med hjälp stöd och bjälkar som grund och växterna som själva taket. Det lär vara svårt följa de senaste forskningsrönens förevisningar om ekologiskt jordbruk och förevisningar om att det absolut inte får skapas mer odlingsmark än vad som redan existerar i världen, på ett bättre sätt.

Växande tak i Defolbari Village

Sonias stora olycka ligger i att hon för andra gången befinner sig i skilsmässa. Det har historiskt sett tagit tid för kvinnor i landet att erhålla laga rätt till skilsmässa, men är numera möjligt. Däremot är normer och tradition svårare att rubba, vilket inneburit kompliceringar vid omgifte, speciellt då kvinnan i fråga fött barn under det första äktenskapet. Sonias nuvarande make är enligt beskrivning ’en knarkande vagabond, en usling som varken arbetar eller tar ansvar’, och som dessutom misshandlade Sonia så till den grad att vår tolk sammanfattar hennes berättelse som ’tortyr’. Hon får hjälp med skilsmässan som vad det verkar bör träda i kraft inom kort. Däremot får jag höra att det kommer bli väldigt svårt för henne de kommande åren. Just nu haltar hennes ekonomi då hon arbetar på sina föräldrars ägor, samtidigt som hon har fullt upp med sina hushållssysslor vilket håller henne borta från inkomstbringande aktiviteter. Hennes dröm är att gifta om sig och att fortsätta sin utbildning, och då framförallt att lära sig engelska. Detta skulle kunna generera i jobb utanför jordbruket, och en potentiell flytt ifrån regionen där hennes olyckliga öde är vida känt. Tyvärr finns inga pengar till utbildningen att låna från hennes föräldrar, och hon ser därför ovisst på sin framtid. Intervjun avslutas med att hon överlämnar sitt telefonnummer till vår tolk, en 62-årig man med över 20 års erfarenhet som journalist. Han erbjuder sig att ringa om någonting dyker upp.

Josna Ali

Josna Ali bor i samma by som Sonia, är omkring 50 år, bor med sin make Ahmed och sina två söner (15 och 22 år gamla, där den äldre är mentalt handikappad). Josna var 12 år gammal då hon giftes med Ahmed som då var 25, vilket ledde till att hon då slutade skolan redan efter femte klass. Precis som Sonia tar Josna hand om sina barn, lagar mat, och städar. Utöver det odlar hon grönsaker, frukt och bönor, tar hand om sina getter och höns, producerar och förvarar fröer, och hanterar hushållets egna kompost. Genom utbildning från Unnayan Dhara har Josna kunnat utveckla sitt jordbruk genom kompostering och produktion av fröer. Just fröerna har en noterbar historia bakom sig. Den s.k. Gröna Revolutionen i Bangladesh började kring 70-talet, vilken åstadkom en kraftigt ökad produktivitet inom jordbruket, men medförde samtidigt bl.a. att odlingsjorden utarmades av aggressiva bekämpningsmedel och att internationella storföretag kunde ta kontroll över marknaden. För att bibehålla makten introducerades exempelvis självförstörelsemekanismer hos många frösorter, vilket gjorde bönderna beroende av att köpa nya varje säsong. Bönderna tvingades därför in i en ogynnsam konsumtionsfälla. Med Unnayan Dharas hjälp har Josna, Sonia, och andra bönder lyckats göra sig självständiga, och utbyter numera fröer med varandra. Josna ansvarar exempelvis för produktionen av pumpafrön i sin by. Övergången till ett helt ekologiskt jordbruk har gjort detta möjligt, och numera är det ytterst ovanligt att kvinnorna använder sig av bekämpnings- och gödningsmedel som inte är organiska och egentillverkade.

Här besöker vi Unnayan Dharas fröbank, och egna trädgård. Här odlas traditionella växter, fruktträd, och grönsaker. Om det inte finns plats ute i byarna kan byborna förvara sina fröer och överskott i deras förvaringsutrymmen. På bilden lastas en del av överskottet för transport till Dhaka.

Genom att Unnayan Dharas lastbil med jämna mellanrum besöker byarna kan Josna sälja sina produkter och få betalt direkt, vilket normalt inte går för en kvinna i Bangladesh, då den traditionella marknaden alltid varit ämnad för mannen. Josna, och de andra kvinnor som ingår i programmet, får dessutom mer betalt än vad de skulle fått på marknaden för att uppmanas till fortsatt ekologisk odling. Genom sina inkomstbringande förehavanden har Josna lämnat rollen som hemmafru och blivit en framgångsrik jordbrukare. Hon kan varje månad sätta in pengar på sin pensionsfond, vilket generat en känsla av trygghet inför framtiden, och en liten försäkring mot de stora väderomslag som drabbar Bangladesh årligen, då landet är extremt utsatt för klimatförändringarnas effekter. Inkomsten har också bidragit till en ökad frihet, mobilitet, och självständighet. Att slippa fråga sin make om råd, nåd, och bidrag, har betytt mycket. Det har gått så bra det senaste åren att Josna även kunnat hjälpa andra kvinnor i byn. Överskottet från hennes odling och fröproduktion har istället för att säljas givmilt skänkts bort till de som behövt dem, för att främja utvecklingen och expansionen av sin egen by.

På frågan om huruvida Josnas make ser henne som en konkurrent inom hushållet, pga hennes växande ekonomi, ökade frihet och delaktighet i byns beslutsfattande, svarar hon att han enbart ser positivt på det hela. Ahmed stöttar, uppmanar, och samarbetar gärna med sin hustru. För bara några år sedan, då Unnayan Dhara initierade programmet som syftat till att stärka de kvinnliga bönderna i området,  var man tvungna att börja med männen. Stora värderingsomvändningar var nödvändiga, och genom gruppmöten erhöll männen långsamt en ny syn på sina roller som makar, och på kvinnors svårigheter generellt. Från denna jämlikhetsträning strömmar mycket av den optimism och stöttning männen nu ger sina fruar, och kvinnliga bönder överlag.

För Josna har framgångarna och generositeten medfört ett gott rykte, och hennes åsikt är nu allmänt respekterad i byn. Hon berättar stolt att hon lyckats övertyga sin äldre bror om att fördela sin mark lika mellan sin dotter och sin son, vilket är ett typ av arv som annars främst gynnar söner framför döttrar, oavsett ålder. Vidare berättar Josna att hon just nu förbereder sin son för ett mer jämställt Bangladesh genom att bl.a. lära honom att laga mat, och därigenom frånta en annars given och återhållande hushållssyssla för hans framtida fru. 

Både Josna och Sonia ingår i samma utvecklingsprogram, the Agricultural Rights Programme, som syftar till att frigöra bönder från den nationella marknadens orättvisa funktioner, främja hållbart jordbruk, och att stärka kvinnornas roll i byarna. Programmet verkar vara lyckat och växer hela tiden, men emellanåt stöter man ihop med kvinnor som Sonia, som pga ett eller flera misslyckade äktenskap råkat hamna i någon slags onåd med folk hon aldrig träffat. Att kvinnoförtryck kan vara så djupt rotat i tradition, kultur, och religion, är förbannat irriterande. Som svensk praktikant på landsbygden i Bangladesh fylls man av en smärre röra av känslor, som tyvärr oftast blir nedslående. För samtidigt som man knyter nävarna så att knogarna nästan börjar grina, åt att många kvinnor fortfarande verkar vara mindre värda än smuts, försöker  man glädjas över att någon numera kan producera sitt egna gödningsmedel genom kompostering. Men det är väl så det är, när man valt en ”bransch” där reella framsteg kanske inte visar sig förrän om 50 år, eller där utveckling inom ett område måste samverka med utveckling på åtta andra för att det ens ska kunna ge någon effekt att tala om.

// Pontus som är hoppfull, nedstämd, upprymd och lite deppig, samt använder för många kommatecken när han bloggar.

Det var en tisdag. En grupp människor kliver in i ett tyst, stilla rum där två människor är sittandes. En kvinna med ett barn i famnen till vänster om kontorsbordet och en annan kvinna bakom med händerna i kors. Hennes vackra och färgglada sjal var svept över det blanka håret. Dessa färger lös upp en stämning jag skulle vilja kalla rent utav mörk. Ett gäng ovetandes bidechis och advokater försöker analysera situationen. Försöker förstå vad som ska hända och vad som ska sägas. Det är varmt och fuktigt, nyss har vi druckit te på våningen under med en högljudd och lättsam stämning. Plötsligt blev det en annan verklighet. En jag ofta inte ser eftersom vi besöker de framgångsrika byarna, pratar med framgångsrika människor på organisationen och får höra solskenshistorier som är många. För mig var det som en kraftig våg jag sköljdes under och jag försökte andas in den tunga och fuktiga luft som fanns.

mötet under innehöll som alltid: kakor. Foto: Hanna Gunnarsson syntolkning: ett gäng människor diskuterar runt ett bort

Kvinnan med barnet berättar hur hon blivit torterad och misshandlad av sin man som hon har skapat tre liv med. Hur hennes man slagit henne att ett flertal stygn fick sys på huvudet. Hur han gift sig med ännu en kvinna. Trots dessa händelser låg felet i mannens nya fru. Det var hon som var problemet. Det var den andra frun han skulle skilja sig ifrån för att hon skulle kunna åka hem igen till sitt hem. Till hans hem. Just nu bodde hon hemma hos sin far som inte har ekonomi till att försörja hans dotter med tre barn. Riset räcker endast till honom och de personer som redan bor i hemmet.

Detta är också en verklighet som vi måste tacklas med. Den typ av verklighet vi gärna inte pratar om. Men den finns. En situation som denna finner vi över allt i hela världen, men just den dagen blev den extra tydlig för mig eftersom jag också fick se den. Med ett vidöppet öga.

Det fick mig att tänka en hel del. Jag skulle inte vilja påstå att jag kom fram till något storslaget, förutom över hur tacksam jag är över att få observera ett arbete av en organisation som stöttar så många människor runt om i byarna. Att få ta del av människornas och landets historia. Det är nu vi börjar se det vi läser om i tidningen vid frukosten. Vi börjar få höra erfarenheter och tankar från människor vi också börjar lära känna. Vi börjar bli en del av det liv som finns här.

en glad bästis i sin vinterjacka. syntolkning: en get i barntröja. Foto: Hanna Gunnarsson

Man hör inte mycket om Bangladesh i Sverige. Det tycker jag är synd. Bangladesh har en väldigt kaotisk men intressant historia och befinner sig ett kritiskt politiskt läge. Går det att sammanfatta och förklara ett lands turbulenta politiska situation och historia i ett blogginlägg? Nej. Men det är värt ett försök.

Polisman vid platsen för mordet på den japanska jordbrukaren. Foto: AP

Bangladesh befinner sig för närvarande i en väldigt turbulent period där de senaste par månaderna har kantats av flera våldsdåd, mord, och terroristattacker. Islamiska Staten har tagit på sig många av den senaste månadens våldsdåd: de har tagit på sig ansvaret för morden på en italiensk biståndsarbetare och en japansk jordbrukare, förra veckans bombdåd mot Shiamuslimer, de senaste dagarnas mord på två polismän, samt den dåliga riskskörden förra vintern. Nej, den sista punkten stämmer inte, men det är nästan så man skulle kunna tro det. Trots att man kan få känslan av att IS försöker utnyttja mord de inte varit inblandade i så är det värt att komma ihåg att mordet på den italienska biståndsarbetaren är det första mord i Bangladesh som IS tagit på sig i landet. Dessutom så hade USA bara ett par dagar innan mordet upplyst Bangladeshiska myndigheter att de har information om att IS förväntas bli öka sin aktivitet i Bangladesh. Som ett resultat av detta har flera stater begärt att IS möjliga inblandning i morden ska tas på allvar.

Islamiska Statens närvaro i Bangladesh har dock kraftigt förnekats av regeringen, som istället skyller våldsdåden på opposition som de anklagar för att utföra dåden under IS-täckmantel med syftet att destablisera regeringen.  Dessutom har Bangladeshiska polisen arresterat flera personer med kopplingar till oppositionen för medverkan i flera av den senaste tidens våldsdåd. Om oppositionen genuint försöker störta regeringen genom att skaka landet med våldsdåd eller om regeringen utnyttjar sin chans att sätta oppositionen under större press är ännu oklart. Men det är talande att regeringen omedelbart anklagar oppositionen trots USAs och flera andra länders oro över att IS kan vara inblandade. Regeringen motiv är dock inte svåra att lista ut. Bangladeshs ekonomi är väldigt beroende av handel, inte minst sin textilindustri som är värd mer än 24 miljarder dollar per år. Den senaste tidens turbulens har, enligt vissa beräkningar, gjort att produktionen sjunkit med 30%. Bangladesh är ett land som de senaste decennierna utmärkt sig för sin ambitiösa utvecklingsaspirationer med hög ekonomisk tillväxt som fokus. Minskad export och investeringar som en konsekvens av säkerhetsproblemen i landet är en dolkstöt i landets utvecklingsdrömmar. Det är alltså inte underligt att regeringen försöker tona ned säkerhetsproblemen.

t.v. Khaleda Zia, t.h. Sheik Hasina. Foto: Farjana K. Godhuly/AFP/Getty Images

Men mitt i kanske den mest avgörande perioden i landet Bangladeshs korta historia så förs den största striden mellan två personer: Sheik Hasina,  partiledare för nuvarande regeringspartiet Awami League (AL) och nuvarande premiärminister, och Khaleda Zia, partiledare för Bangladesh National Party (BNP) och tidigare premiärminister. ”Battling Begums” kallas de för, Khaleda Zia och Sheik Hasina, där ”Begum” är en hedersfras för fru på Bangla. Denna till synes personliga konflikt går parallellt med hur partierna slagits om makten i Bangladesh. På så sätt tycks varje problem i Bangladesh kunna användas för att attackera sina motståndare. Den senaste tidens våldsdåd är inga undantag. ’BNP-ledaren har nu påbörjat ett mördaruppdrag för att svärta ned landets image’, säger Sheik Hasina. ’Bangladesh styrs inte väl. En monarki har etablerats och fru Hitler manövrerar över den’ svarar Khaleda Zia. Varje våldsdåd och varje mord blir ett slagträ i den politiska debatten. Sheik Hasina hävdar att det är BNP i samarbete med det radikalt Islamistiska partiet Jamaat-e-Islami som ligger bakom våldet. Khaleda Zia menar att BNP är ett demokratiskt och icke-våldsamt parti och att skulden istället ligger på regeringen som misslyckats med att stävja våldet och upprätthålla lag och ordning i landet. På sätt sopas den potentiella etableringen av extremistgrupperingar i landet under mattan. Denna taktik är heller inte ny. Oppositionen, oavsett vilket parti som ockuperat den positionen, har regelbundet använd sig av våldsamma protester, strejker, och blockader för att destabilisera regeringen. När samma opposition sedan suttit vid makten så har de fördömt liknande taktiker som terrorism.

Tidningsrubrikerna domineras av konflikten mellan Sheik Hasina och Khaleda Zia. Foto: Albin Gustafsson

Konflikter mellan partiledare sker i alla demokratier. Men i Bangladesh har denna konflikt kommit att definiera hela dess politiska historia och partipolitiken får ofta stå i skymundan. Vissa går så långt som att säga att Bangladeshisk politik helt definieras av denna personkonflikt och många politiska beslut har denna konflikt helt som grund. Men det är kanske så konstigt ändå. Denna konflikt kan spåras tillbaka hela vägen till landets självständighet.

***

’Jag, Major Ziaur Rahman, härmed deklarerar Bangladeshs självständighet i namnet på vår store ledare, Sheik Mujibur Rahman.’

Året är 1971 och rösten är Ziaur Rahmans, vid uttalandet general för den första militära brigaden av de Bangladeshiska styrkorna i befrielsekriget mot dåvarande Västpakistan. Förkunnandet av Bangladeshs självständighet, utropat från en liten radiostation i Chittagong i östra Bangladesh, spreds som en löpeld över jorden. Den 16 december hade de Bangladeshiska styrkorna, med hjälp av Indien, besegrat Pakistan, och Bangladeshs självständighet ett faktum. Om Ziaur är den militära frontfiguren i självständighetsrörelsen så är Sheik Mujibur, som Ziaur refererar till, den store politiska ledaren. Vid tidpunkten satt Sheik Mujibur fängslad i dåvarande Västpakistan, ett straff han fått för sin roll som ledare för Awami League som stod i främsta ledet i självständighetsrörelsen. Efter självständigheten skulle Sheik Mujibur bli landets premiärminister, en post han innehade tills 1975 då han och hans familj mördades i en militärkupp. Enbart två av hans barn överlevde kuppen eftersom de befann sig i Västtyskland vid tillfället. En av dem var Sheik Hasina, partiledare för AL sedan 1981 och Bangladeshs nuvarande premiärminister.

t.v. Sheik Mujibur Rahman, t.h. Ziaur Rahman. Foto: banglanews24.com

Mordet på Sheik Mujibur kastade landet in i kaos och ett flertal ytterligare militärkuppar inträffade.  Trots att Ziaur Rahamn inte har bevisats som delaktig i mordet så har det ryktas om att han på olika sätt var involverad. Han var även en av de främsta förmånstagarna av Sheik Mujibirs död. Efter mordet så skiftade Ziaur Rahaman mellan att vara militärledare i ett styre till att sitta i husarrest när nästa militärkupp inträffade och bli friad när en tredje skedde. En provisorisk regering tog snart över kontrollen och ett presidentval utlystes i 1978. Vann gjorde Ziaur med 76.6% av rösterna. Han var nu president, en titel han drömt om ända sedan han utropade Bangladeshs självständighet i mars 1971. Faktum är att den tidigare nämnda radiomeddelandet var det andra av två. I det första hade han antytt att han skulle axla rollen som det nya landets president. Aspirationerna fanns alltså med sedan starten. Strax efter Ziaur blev utsedd till president 1978 grundade han Bangladesh National Party som han ledde landet under tills 1981 då han mördades av missnöjda arméofficerare. Sheik Hasina har av vissa anklagats för att vara delaktig i mordet. Snart efteråt blev Ziaurs fru, Khaleda Zia, utnämnd till BNPs partiledare. Hon blev premiärminister första gången 1991 och sedan har hon och Sheik Hasina alternerat om rollen som ledare av landet.

Bangladeshs politik kan idag i mångt och mycket beskrivas som en personkonflikt med historiska anor, och att Sheik Hasina och Khaleda Zia hatar varandra är ingen hemlighet och inget de försöker att dölja. Men givetvis är det mer än personlig hat som definierar denna politiska konflikt mellan de två största partierna. AL innehar en mer socialistisk, om än urvattnad, grund medan BNP lutar sig på neoliberalismen. Den mest avgörande skillnaden mellan partiernas grundideologier är dock synen på Islam. Där AL betonar sekularism och nationalism som en enande faktor för landet – där språk, kultur, och historia är grundpelare – så fokuserar BNP på islamsk nationalism. Detta har också gett uttryck i politiken där t.ex. det frekventa ändrandet av konstitutionen, där den modifieras för att bli mer sekulär eller mer islamsk beroende på vilket parti som varit vid makten. Utöver detta så har också BNP under många år nu haft ett nära samarbete med Jamaat-e-Islami, ett radikalt islamistiskt parti som tidigare motsatte sig självständigheten samt har flera ledare som anklagats för att ha begått krigsbrott under Bangladeshs befrielsekrig. Medan Jamaat var förbjudet under Sheik Mujiburs styre så tillät Ziaur Rahman partiet att kampanja och ställa upp i val under sin tid vid makten. På så sätt försökte Rahman locka till sig väljare på den absoluta högerflanken för att säkerställa införandet av den islamska nationalism han ansåg var hela grunden för det Bangladesh han styrde över.

Men trots AL och BNPs radikalt annorlunda syn på hur Bangladeshs ”själ” ser ut så är personkonflikten mellan Sheik Hasina och Khaleda Zia en stort bidragande orsak till den politiska konflikt vi ser idag. De ’har agerat som partibundna diktatorer som delat upp landet i två stridande läger’ säger Badiual Alam Majumdar, generalsekreterare för den Bangladeshiska non-profit organisationen Citizens for Good Governance. Tyvärr så riskerar denna polarisering att bli mycket kostsam.

Exemple på satirteckning av ”Battling Begums”. Foto: Sadat.

Den ökade politiska polariseringen i Bangladesh både försvagar och underminerar tron på demokratin samt öppnar dörren för extremistiska grupperingar som hoppas utnyttja det det alltmer delade samhället. Hotet av växande extremism tonas ned och debatten kretsar mer kring hur det andra partiet är att döma för det våld som sker i landet. Anklagandet partierna emellan går längre än bara ord och den nuvarande AL-regeringen har anklagats för att med oklar grund och ej regelrätta medel försöka stävja oppositionen. Som ett exempel har de internationella krigstribunalerna som regeringen infört på senare år anklagats för att ha ett tydligt politiskt motiv där syftet är att sätta dit ledare för BNP och Jamaat och ytterligare försvaga dessa partier. BNP, å andra sidan, har blivit kritiserat för att samarbeta med det radikala Jamaat vars ledare står anklagade för krigsbrott. Oavsett vem som har rätt så är BNP är svagare än de varit på många år. Khaleda Zia befinner sig för närvarande i London där hon genomgår behandling för ögonproblem. Hon har sagt att hon kommer återvända till Bangladesh senare i november för att leda oppositionen på plats för att sätta press på regeringen och kräva nyval. Hon har även eftersökt dialog med Sheik Hasina, vilket den senare har omedelbart förkastat med anledning av att hon ’vägrar föra dialog med mördare’ som samarbetar med krigsförbrytare. Läget är spänd och den politiska situationen liknar mer ett skyttegravskrig än en fungerande demokrati. Sheik Mujibur och Ziaur Rahman stred tillsammans i befrielsekriget 1971 för ett självständigt, demokratiskt Bangladesh. Sheik Hasina och Khaleda Zia strider idag mot varandra i en konflikt som kommer avgöra framtiden för den Bangladeshiska demokratin.

/Albin

Om du läser på tvättlapparna på plaggen i din garderob kommer du med stor sannolikhet att hitta flera som lyder ”Made in Bangladesh”. Billig arbetskraft är en av de faktorer som bidrar till att textilproduktion är en av landets främsta industrier. En annan faktor är att internationella företag kan förlägga sin produktion i Bangladesh utan att betala nämnvärda skattebelopp till staten, vilket i kombination med de låga minimilönerna lockat många av världens största företag. Textilproduktion och kemikaliefärgning medför faror både för de personer som utför arbetet och för miljön. En mer djupgående analys av detta återfinns bl.a. HÄR. På vissa håll i Bangladesh så kan man hitta lokala krafter som arbetar för mer miljövänliga alternativ och eftersom jag råkar praktisera på en organisation som gör just detta, kunde jag inte motstå frestelsen att lära mig mer om processen.

Sedan SUS grundades 1986 har organisationens verksamhet bl.a. fokuserat på textilproduktion som ett hjälpmedel för kvinnors möjlighet till egen inkomst och ökad självständighet. Idag finns en verkstadsbyggnad i anslutning till SUS huvudkontor där textilier vävs, färgas och förvandlas till vackra kläder, accessoarer, prydnadsartiklar osv. Utöver detta tillverkas även diverse husgeråd, sandaler, leksaker och andra spännande saker flätade av juteväxtens blad.

Istället för kemiskt framställda färger så används produkter baserade på växtextrakt. Granatäpple ger en gulaktig färg, skalet från betelnöten blir en rosa ton och i fallet av denna historias centralfigur: mina svarta byxor, har färg från ett träd kallat ”Hortolei” använts.

Äventyret börjar i det Bangladeshiska distriktet Narangonj, där bomull odlas och skördas. Resultatet blir bl.a. bomullstråd som transporteras till Netrakona där SUS anställda påbörjar den mångfacetterade tygproduktionen.

Shuhidul och Jahanara spinner tråd på ”chorkas”. Foto: Amanda Hammarlund

Shuhidul rullar upp spolar med hjälp av ”damm”-maskinen. Foto: Amanda Hammarlund

Inledningsvis skapas trådspolar med hjälp av de små spinnrockarna ”chorkas” för att sedan fördelas i den stora ”damm”-maskinen, detta för att skapa ett format lämpligt för vävstol. Innan tyget kan vävas så måste trådarna träs genom en ”reel”, ett tvåmannajobb titulerat ”shaana”. Redan här, innan tyget ens börjat ta form är jag imponerad av tålamodet hos de talanger som spenderar sina arbetsdagar med denna typ av tidkrävande detaljarbete i tryckande hetta. Förberedandet av tråd, tillräckligt för att väva tyg åt ett par ”salwar” (byxor), tar uppskattningsvis tio timmar, vävning kräver sedan ungefär tre timmar till.

Shuhidul och Jahanara skickar tråd fram och tillbaka till varandra genom en ”reel”. Foto: Amanda Hammarlund

Jahanara in action. Foto: Amanda Hammarlund

När tyget väl är färdigvävt tvättas det för att bli av med stärkelse innan nästa steg påbörjas. Vad som sedan händer varierar, SUS använder många olika tekniker vid tygfärgning. I detta exempel används en relativt klassisk knytteknik. Jag blev förtjust i ett tyg jag såg demonstrerat i form av en sjal i SUS lilla butik och valde just detta till de byxor jag beställt. Det önskade mönstret ritas upp, ett rutnät av prickar där små stickor sedan knyts fast med tråd, en process som tar två hela arbetsdagar. Sedan färgas tyget två gånger i stora baljor, tvättas och därefter plockas trådarna bort innan tygets färg fixeras. SUS har en relativt jämn fördelning av produktion mellan beställningsvaror och artiklar de själva designar och säljer färdiga. Vid beställningar tar kunden ofta med en bild på önskat plagg eller ännu hellre ett plagg som kan fungera som mall för duplicering.

Rehena, Joba och Nazma färgar! Foto: Amanda Hammarlund

Det färdigfärgade tyget stryks, måttas upp och klipps ut enligt min figur. Endast en person ansvarar för klippningsansvaret. Den klippningsansvarige förklarar att det är det absolut svåraste arbetet att utföra och att det inte kan anförtros åt vem som helst. Att detta råkar vara en man, i en verkstad där 53 anställda arbetar varav 49 är kvinnor, är anmärkningsvärt.

Pakhi syr brallor. Foto: Amanda Hammarlund

Vackra Phaki syr sedan ihop plagget och avslutar ett arbete som sammanlagt avkrävt henne och kollegorna ca 35 arbetstimmar, exklusive tid att lufttorka tyget efter varje tvätt. SUS anställda får lön i enlighet med antalet utförda ordrar vilket innebär att beloppet kan variera ganska kraftigt. Genomsnittligen uppskattar föreståndarinnan för verksamheten att de tjänar mellan tre och fyratusen BDT per månad, vilket idag motsvarar ca tre till fyra hundra svenska kronor. För många svenskar kanske detta belopp motsvarar en telefonräkning snarare än en månadsinkomst, men för kvinnorna på SUS handlar det om mycket mer. Arbetet innebär möjlighet till självständighet, ökad status i hemmet och samhället samt en vardag som erbjuder mer än hushållsarbete. Flera av de kvinnor som arbetar hos SUS lever i organisationens kvinno-shelter. Där får kvinnor som lyckats fly från misshandel, hot, tvång och fattigdom hjälp med mat och husrum.

Mashuda målar mönster med vax innan ytterligare färgning. Sällskap har hon fr. v. av: Akter, Shiuli, Pakhi, Parvin, Dulena och Husnahar. Foto: Amanda Hammarlund

Att peka ut problem i denna verksamhet är inte speciellt svårt. I den bästa av världar skulle kvinnorna tjäna mer, vara klippningsansvariga, vissa nyanser av blått och gult skulle inte behövde kompletteras med kemikalier vid färgning, fixeringen som används skulle vara mer miljövänlig och AC skulle finnas överallt. Men enligt de vittnesmål jag tagit del av trivs personalen utomordentligt. Vid jämförelse med de massproducerande textilfabrikerna är SUS verksamhet en framgångssaga gällande arbetsklimat och miljöpåverkan. Och jag är väldigt glad för mina byxor som jag betalade ca 60 kronor för!

Resultatet! (Tunt och luftigt är rådande mode här, kommer bli svårt att komma hem till jeans efter detta). Foto: Sofia Hansson.

Kamrater!

Här följer ett par punkter som ska underlätta läsningen av mitt inlägg. Jag går inte in djupare på dem då de säkerligen kommer behandlas i andra blogginlägg längre fram.

• Den nuvarande lagliga åldern för giftermål i Bangladesh är 18 år för kvinnor och 21 år för män. Detta nonchaleras eller duckas systematiskt på framförallt landsbygden, där även dowry (hemgift från brudens föräldrar) trots illegalisering fortfarande förekommer.
  
• Bangladesh har stora problem med barnäktenskap. Förra året berättade premiärminister Sheikh Hasina att inga barn under 15 år ska behöva giftas bort efter 2021, och att inga barn överhuvudtaget ska gifta sig efter 2041 (!).
• Att gifta sig är grundläggande, och att bli frånskild eller förbli ogift anses ofta, och framförallt då på landsbygden, som ett stort problem. Dessutom är sex i de mer traditionella områdena starkt förknippat med giftermål. 
• I övrigt är Bangladesh ett till stora delar muslimskt land, med omkring 90 procent av befolkningen som åtminstone på pappret är muslimer (tvång på att tillhöra en religion). Dock blir landet alltmer sekulariserat, vilket i kombination med muslimsk tradition i vissa fall kan leda till värderingskrockar och lustig nyfikenhet, vilket jag försöker illustrera nedan.

De gångna veckorna har inneburit en stor portion intressanta upplysningar, observationer, och även perspektivskillnader. Ett hett ämne har exempelvis varit Sverige och dess polygamibejakande sociala struktur.

Det svenska samhällets normer, regler, och även lagar, vad gäller sex och samlevnad, giftermål, samt svenskarnas attityd till alltsammans har det senaste blivit granskat under lupp här borta, och alltihop med mig och Albin som ensamma fanbärare. Det har visat sig att Sverige antagits vara utpräglat polygamiskt i flera hänseenden, som att svensken under sin livstid sammantaget brukar ha haft flertalet partners både vad gäller relationer samt sexuella partners. Logiskt tyckte vi, då de svenskar som söker en livskamrat kanske inte alltid hittar rätt vid första försöket. Svenskens sexuella frihet, som inkluderar den berömda (men ändå ganska missförstådda) ’byxmyndigheten’ vid 15 års ålder, kombinerat med en stor portion sekularisering, individualism, och, vare sig vi vill erkänna det eller inte, en etablerad acceptans gentemot alkohol i stora mängder och en ibland överdrivet förlåtande syn på alkoholintag hos ungdomar, står i stor kontrast till en typisk bangladeshiers förutsättningar till sexuell erfarenhet. Och just sexuell erfarenhet verkar vara något märkligt och lite dekadent, har vi lagt märke till. Så, uppfattningen att svensken gillar polygami kommer främst ifrån generaliseringar om att det ofta finns ett par pojk- eller flickvänner i relationsbagaget, ett gäng otippade fylleligg, samt lite andra typer av för bangladeshierna främmande aktiviteter. Sedan finns det givetvis massvis med svenskar som aldrig kommer i kontakt med dessa typer av upplevd dekadens, medan andra kanske har 15 tidigare förhållanden och 300 sexuella partners. Dock blir det nödvändigt att generalisera en del i hettan av dessa diskussioner, och då har vi snarare idkat på monogamisk kyskhet än tvärtom. Vi representerar ju ändå Sveriges intressen här på något sätt, så vi tyckte det kändes bättre. Kanske kan gynna oss på något sätt. Vem fan vet.

I förlängningen har samtalen även behandlat mitt eget distansförhållande, vilket nästan varit än mer intressant och lustigt. Att jag gör praktik i dryga fyra månader utomlands medan min partner gör praktik lika länge i Sverige har vållat en del uppmärksamhet. Vad har ni för överenskommelse då? Samma som vi har när vi även geografiskt är tillsammans. Så din partner får inte ha andra partners medan du är borta? Nä, det skulle vara lite oartigt, typ. Men hur vet du att din partner inte hittar någon annan medan du är här? Alltså, det KAN jag ju i praktiken inte veta, men kalla mig naiv som tror på det ändå. Vi vet var vi har varann. Fruar från Bangladesh ingår ofta i hemliga förhållanden med nya män medan deras makar är utomlands. Vad händer om något sådant händer er? Tack för uppmuntran och den stora dosen hemlängtan, var det något mer?

De här gyllene samtalen är ruskigt intressanta. Människor från två vitt skilda kulturer som hjälper varandra att utplåna fördomar och upplyser varandra om sedvanor och normer som inte går att läsa sig till på internet eller i böcker. En hamnar i trångmål emellanåt, men det är väl sådant som en förväntas lösa under sin praktik. Som att lite otippat behöva försvara den svenska polygamin, till exempel.

Orelaterad bild med vår tolk i fokus (Mr. Delwar Kabir), vår handledare i förgrunden (Mr. Shahidul Islam), och längst bort två av fem poliser som följde med på vårt andra bybesök för att garantera vår säkerhet.

Precis som Hanna beskriver, så är det helt knas att vi nu varit i Bangladesh i tre veckor. Ju längre tid vi är här, desto snabbare går tiden såklart. Vilket också skapar en viss stress, en stress över att vi behöver komma igång på riktigt. För när en tänker efter, så har vi inte riktigt kommit igång med det vi är här för att göra. Och tre veckor har redan gått, då inser en att tiden går lite snabbare än förväntat.

Det är mycket som skiljer sig åt här från hemma i Europa. Till exempel hantering av djur. Jag som är renodlad hästtjej och har både katter, hästar och hundar i min ägo är detta såklart något som jag tänker och reagerar på. Att jag automatiskt vill klappa alla hundar som passerar, vill ge hungriga katter mat och gärna försöka pussa på alla baby-getter. Jag och Hanna har också gett smeknamn till allt, vi har lizzys (ödlor) i våra rum, froggys (grodor) i trappuppgången, doggys (hundar) utanför matsalen och babygoats (getter) precis över ALLT. Kossisar (kor) ser vi också frekvent i alla hörn, i människors trädgårdar och kanske till och med i folks sängar. Nä, skämt åsido, men getterna kan vi faktiskt se i folks sängar. Jag har inte gjort det ännu vilket kanske också beror på att vi inte gästar folks hem när de ska gå och lägga sig men det är något vi fått berättat för oss.

I Bangladesh har inte hundar och katter någon status över huvud taget. För oss är hundar och katter sällskapsdjur, här är det ingen som bryr sig om dem alls. En ser hundar vid vägkanten hungriga och sovandes, vilket inte är bisarrt här men för mig helt förfärligt. Mitt hjärta och samvete splittras i tusen bitar när jag ser hundvalpar som springer runt på marknaden och jag vill bara ta med mig alla hem, gosa ner dem i sängen och läsa en godnattsaga för dem (typ). Vilket lokalbefolkningen tycker en inte är riktigt klok för och skrattar åt oss, istället gosar de ner sig med getterna.

Granne till oss har vi Asiens största police academy och där fick vi reda på att det bor hästar. Detta gjorde mig förstås överlycklig och när jag och Hanna fick oss en rundtur, gissa vem som fick sig en häst serverad för att rida runt några varv på? Jo jag! Detta gjorde hela min vecka och Hanna lyckades klicka några bilder (en bör alltid bära hjälm när en sitter på häst men detta var ett hastigt undantag). När jag skulle sitta upp varnade de mig för att hästen var väldigt, väldigt stor och frågade mig om jag hade sett så stora hästar innan. För mig var detta lite roligt, för att hästarna vi använder till ridning i Europa är typ dubbelt så stora. FYI var denna hästen så himla söt och jag ville ännu en gång bara ta med mig hästen hem och gosa ner den till en godnatt saga…

En blir lite blödig med allt när en är så långt ifrån sina vänner och familj. Allt blir liksom ens bästa kompis när en fått connection med någon/något.

Och nu äntligen börjar jag bli frisk efter några dagars sjuka och ett besök hos doktorn som gav mig lite medicin. Vilket betyder att jag nu orkar skratta åt skämt jag inte förstår på bangla, äta lite kollas (bananer) och dricka socker med tesmak (den som tror att det är te med socker tror fel). En ska också vara lite försiktig när en säger ” I want kollas” för råkar du säga ”I want koollas” säger du ”jag vill ha ett huvud”. Vilket kan bli lite tosigt, så tips till ditt framtida banglabesök, lägg vikt på att uttala ”I want kollAs”!

Kram från ett 31 gradigt Bangladesh!

/Isis

syntolkning: jag på en brun häst. Foto: Hanna Spogardh Gunnarsson

syntolkning: jag med fem hundar framför mig. Foto: Hanna Spogardh Gunnarsson

”Rural womens day” har uppmärksammats internationellt varje år den 15e oktober sedan mitten av 90talet men förtecknades officiellt av FN år 2008. Kvinnor som bor och arbetar på landsbygden utgör en fjärdedel av jordens befolkning, ett antal som inkluderar stora delar av vår världs allra fattigaste. I det lilla området Kailati i distriktet Netrokona hölls ett möte till ära av denna dag där ett sjuttiotal kvinnor och en handfull män samlades för att diskutera kvinnorna på landsbygdens roll och vikten av jämställdhet. Flera deltagare delade med sig av sina personliga erfarenheter där kampen för jämställdhet resulterat i förbättrade omständigheter i tillaron. Dessa exempel kunde handla om ökad tillgång till forum utanför hemmet, den sfär som kvinnor ofta är begränsade till, eller möjlighet att ta sig ur relationer präglade av våld osv.

Besöket var mitt och Sofias första i en av de byar som SUS bedriver verksamhet i. Endast vistelsen i en vackert grönskande miljö som denna samt mötet med Kailatis invånare genererade en myriad av intryck och känslor. Dessa känslor multiplicerades gånger om då axplock från mötesdeltagarnas livshistorier delades . Att sedan bli ombedd att ställa sig upp framför dessa modiga och starka individer och komma med kommentarer och rekommendationer kändes helt galet vilket jag försökte förklara för vår tolk. Vad ska jag säga? Jag är ingen expert, jag försöker i möjligaste mån få grepp om vad det är jag precis lyssnat till! Säg något som du läst i en bok bara, svarar hon ledigt. Om inte den tryckande temperaturen och luftfuktigheten gjort mig tillräckligt svettig så kan jag garantera att detta scenario hade effekt.

Som tur är finns hjältinnor som vår handledare Kohinoor som utan en svettdroppe levererar ett brilliant inspirationstal.

Efter mötet påbörjas ett ”Rally” med en banderoll som uppmärksammar International Day of Rural Women. På ett sätt kände jag mig något malplacerad i denna scen men samtidigt väldigt inkluderad.

/Amanda

Pontus och jag har nu varit drygt två dygn hos Unnayan Dhara i Jhenaidah Town (en liten stad i västra Bangladesh). Den första tiden här har varit fylld av missförstånd, språkförbistringar, och skratt. Vi går runt med ett konstant leende på läpparna och jag börjar känna av träningsvärk i ansiktet.

Vy från fönster

Igår gjorde jag det stora misstaget att ha fönstret öppet i mitt rum med lampan på. När det sedan var dags att sova hade mitt rum förvandlats till ett hostel där halva Jhenaidahs kryp-population hade hyrt en säng. Jag hade ingen insektssprej och att smälla dem med en tidning skulle ta hela natten. Lösningen låg där den alltid tycks ligga: silvertejp. Med hjälp av en gardinstång, min förstahjälpen-väska, och silvertejp konstruerade jag vad Pontus beskrev som ”en stor håv med en kladdig bulle längst ut”. Den använde jag likt en kameleonttunga till att lösa krypproblemet. En dryg timme senare hade jag gjort av med majoriteten av krypen. Däremot har jag fortfarande en syrsa någonstans på mitt rum som sätter igång med sin sång på natten. Men det oroar mig inte, det hjälper mig att somna.

En stor håv med en kladdig bulle längst ut

Jag hade också en del småflugor i mitt myggnät, men när jag också hittade en spindel i myggnätet så skapades en oväntad vänskap. Spindeln tar hand om flugorna och jag ansvarar för dess säkerhet. Roligt hur det kan bli ibland.

***

Innan vi åkte till Bangladesh blev vi informerade om att ris är stapelvara i Bangladeshisk kokkonst. Detta är en lögn. Min erfarenhet är att socker är stapelvaran i Bangladeshisk matlagning. Det är socker i allt. Igår lades det i två stora teskedar socker i en deciliter lassi (en slags yoghurtdryck) innan jag hann säga stopp. Téet vi får kan bäst beskrivas som sockervatten med bismak av té. Idag blev vi serverade stekt kyckling till lunch. Givetvis var kycklingen sockerpanerad och smakade mer som sockerkaka än stekt kyckling. Till det drack vi sockerrörsjuice. Vi har nu planer på att lära oss hur man säger ”inget socker tack” på bangla.

***

Jag har med mycket möda lyckats hålla fast vid mina kafferutiner och igår inhandlade jag kaffepulver på marknaden. Däremot är det svårare att få tag på hett vatten. Vi har ingen möjlighet att koka vatten i vår lägenhet än, så jag har fått fråga på kontoret om jag skulle kunna få en kopp hett vatten eller låna en vattenkokare. Detta slutade oftast med att jag fick en kopp té som jag senare hällde i lite kaffepulver i. Värst var det när jag blandade kaffepulver i kallt vatten (nåja, ljummet vatten) för att stilla kaffebehovet. Nu har det dock löst sig och om jag pekar på min kaffeburk så kommer de med en kopp hett vatten. Koppen kommer med flin och skratt över den lustiga svensken med sina lustiga vanor.

***

Snart kommer vi igång riktigt med vårat projekt, som vi först och främst ska diskutera med Shahidul (vår handledare) på torsdag. Vi hoppas också få åka ut till de närliggande bondebyarna om inte alldeles för länge. På återseende!

/Albin

Efter ett par dygn hos Unnayan Dhara har språkförbistringar, enorm välvilja, och kulturella krockar lett till ett gäng minst sagt intressanta måltider. Jag sitter nu som vanligt med en lätt illamående mättnadskänsla samt putande mage och väntar på nästa måltid, som serveras om en timma.

 Till att börja med är mattiderna här ungefär som följer: frukost kring 09.00, lunch vid 14.00 eller 15.00, och sedan kvällsmat bortåt 21.30-22.00. Däremellan hutlösa mängder mellanmål, frukt, koppar med té, och dylikt. Utöver detta dricker en på eget initiativ stora mängder vatten och vätskeersättning för att kunna fungera något sånär i värmen, vilket också bidrar till mättnaden. En typisk lunch eller kvällsmat består för mig och Albin av ett dukat bord med ris för kanske 5-6 personer, dhal (linssoppa), kyckling eller fisk i magnifikt kryddad sås, två tallrikar av strimlade grönsaker av olika slag, en stor tallrik ’vanliga’ färska grönsaker som gurka och tomater, och ibland även någon dessert eller lassi (söt yoghurtliknande dryck). När detta ofantliga kalas skall inmundigas står de vänliga kvinnorna och ler, iakttar oss, och lassar på våra tallrikar när något börjar sina. Jag och Albin pratar ingen bangla än, och de pratar ingen engelska, och detta i kombination med deras stora välvilja gör kommunikationen vid matbordet lite, svår. Det räcker inte att peka på magen och säga ”full”, det räcker inte att skaka på huvudet, och ibland räcker det inte heller att sätta handen för tallriken. För en svensk är detta lite konstigt, då valfriheten är så central i alla skeenden där hemma. Vill du ha mat? Nej. Okej, då får du lösa det själv senare. Vill du ha mer mat? Nej tack, jag är mätt. Okej, då gör vi en matlåda av det som blivit över.

Samtidigt som vi äter stora måltider på en sällan hungrande mage står oftast också 1-3 personer och iakttar oss medan vi äter. Ibland fler. Intresset för vad vi tycker om maten är stort, och vi tycker verkligen om den. Men prestationsångesten växer en gnutta för var måltid, vilket också medför en försämrad aptit tillsammans med mättnadskänslan från föregående måltid. Samtidigt är ris standard vid varje mål här, något varken jag eller Albin är vana vid. Jobbigt nu i början, förhoppningsvis tvärtom inom en överskådlig framtid.

Vad gäller den oändliga strömmen av fantastiska mellanmål som bidrar till den eviga mättnadskänslan så har vi t.ex. just nu 7 olika sorters frukter i stora skålar i vår lägenhet: stjärnfrukt, äpplen, vindruvor, amlaki (krusbärliknande bär som anses vara medicinskt nyttig pga sin höga halt c-vitamin), fingerbananer, stora limes/gröna apelsiner, och ammra (inhemskt plommon). Nu tänker ni där hemma att Jamen det är väl bara att inte äta! Peka på magen och skaka på huvudet! (vi har givetvis försökt). Men vad gör en när en banan skalas och trycks i näven på en, följt av en uppfordrande och vilt entusiastisk blick? Bananen sväljs. Därefter hälls kanske ett glas skållhet mjölk upp, där vitt orostat roströd trycks ned, följt av ett sockrande som känns som en evighet. Detta pillar vi i oss under övervakning. Sedan kanske 2-3 andra frukter skalas och hackas åt oss, tills mättnaden är påträngande. 2 timmar senare kanske det är dags för kvällsmat.

Nu har vi genom tolkning låtit meddela att vi kommer laga vår egen kvällsmat och frukost, men att vi gladeligen tar emot lunch. Det är svårt för oss att dra några slutsatser om huruvida dessa matupplevelser är representativa för Bangladesh, för Jhenaidah, eller om dessa rutiner endast förekommer i samband med gäster från Sverige. Magen har chockats lite (mycket) men vi har givetvis skrattat åt det hela och varit så artiga vi kunnat mäkta med. Känns knepigt och onödigt uppseendeväckande att skriva att en saknar hungerkänslan, men just de här dagarna har det inte varit långt borta.

I övrigt kallar vår tolk mig för ’militant muslim’ för att jag har skägg.

/Pontus