Category Archives: Tess

Tjejsnack

Min vän tog initiativet och jag hakade nyfiket på. En konversation om sex. Med en Banglakvinna. Definitivt inget jag hade förväntat mig utav min vistelse. Hon berättar att sexualundervisningen är så knapp i Bangladesh och ämnet så förbjudet att kvinnor generellt inte förstår att de kan få orgasm, utan har förstått det som att de måste ligga ner och vänta tills deras män är klara med det de vill göra. Den äktenskapliga plikten.

Hon bekänner även att hon aldrig har sett en kondom. Nyfiken på hennes reaktion letar jag fram en och hon låser fort och chockat dörren för att inte hennes barn ska komma in och se det förbjudna gummit. Jag känner mig som en biologilärare ett tag när jag visar hur den funkar, men kul har vi båda. Det bankar på dörren och rösten utanför undrar varför vi skrattar. Jag blir fortsatt upplyst om att kvinnor i Bangladesh inte pratar med varandra om sex. Jag förvånas över det sistnämnda (och känner mig fortfarande övertygad att det måste finnas många undantag till denna regel).

När hon börjar prata om mens avslöjar jag att hennes son hade sett mina tamponger tidigare och att han ville veta vad det var för något. Hon tittar på mig som ett frågetecken; -Tam…what? What is that? Jag tar fram en och visar. Hon frågar likt sin son vad det är till för? Jag förklarar dess funktion och visar effekten genom att hålla den under en vattenkran. Hon gapar stort och frågar om den inte kan försvinna upp i en? Jag skakar på huvudet och drar ut snöret. Hon blir lyrisk och säger att hon vill ”tillbe” den som uppfann tampongen. Jag ger henne några så hon kan få prova och hon säger att för första gången så längtar hon efter att få mens för att hon vill testa så snart som möjligt.

Hon förklarar att hon tillhör en av de ”moderna kvinnorna”, då hon använder bindor, men att många Bangladeshier, speciellt på landsbygden, använder tygtrasor. Ofta återanvänds samma trasor som de gömmer i en skål i badrummet för att torka då ingen ska få lov att se dessa tygstycken, vilket gör en återanvändning ohygienisk. Tygtrasorna verkar av hennes beskrivning att döma bäras lite som sumobrottares underbyxor. Hon hatar båda metoderna då hon känner sig som hon bär på en blöja. Hon tycker det är lätt att se på kvinnor när de har mens då skydden är så otympliga. Kan det vara ännu en bidragande anledning till varför så få kvinnor syns ute?

Inom bistånd pratar man ofta om att man inte vill skapa ett beroende och jag ser av hennes glada min att döma över tampongerna hon fått, att jag kommer få lov att fortsätta fylla på hennes förråd efter denna demonstration, då tamponger inte finns att köpa i Bangladesh. Jag ser ett 10-årigt tampongbistånd framför mig. Men så kommer jag på menskoppen! Ett köp. Smidig och bekväm. Räcker en livstid. Miljövänlig. En sådan får det bli. Blöjbindornas tid är förbi. I alla fall för Banglavännen min.

Vill du också ha en? Skona din plånbok och miljön, beställ från www.menskoppen.se

1 kommentar

Filed under Tess

Hundtricket? Mer som ”Bideshi”-tricket…

På fältbesök i byn Koitora. En tjej i tonåren drar med mig till marknadsplatsen, där jag nyss har varit, utan uppenbart skäl. Jag tänker mig att hon ska visa mig något, men snarare tvärtom. Jag märker snart att hennes syfte är att höja sin egen status genom att vara ”viktig” nog att släpa runt på en ”bideshi”. Min hudfärg. Jag har aldrig upplevt den så tydligt som i Bangladesh. Ofta har den känts mer teoretisk, en inre övertygelse att den spelar en stor roll, men inget jag kunnat ”ta” på i min egen vardag. Men det kan jag verkligen här. Jag tänker hur jag lika gärna skulle ha kunnat befinna mig i en svensk by som mörkhyad. Hur hade jag blivit bemött då?  Och hur hade jag känt mig?

Tjejen visar en kaxighet i sin framfart, en helt annan människa än den som varit den ”blyga” hjälpredan hos organisationen vi besökt. Hon går med bestämda steg och kastar högljutt kommentarer till höger och vänster, för nu har alla något att säga henne, vad exakt vet jag inte, men det är uppenbart att det handlar om mig. Det visar sig att slutdestinationen är en liten shop där det står tre killar i hennes egen ålder. Jag skrattar på insidan och sätter mig på en liten pall i ett hörn som hon hänvisar mig till medan hon intar sin scen och försöker förtrolla killarna med sitt fräsigaste jag.  Jag har svårt att se om hon lyckas, de är alltför tillbakalutade och coola för att jag ska kunna tolka deras reaktion. Efter en kvart utan något att sysselsätta mig med mer än att titta tillbaka på barnen som stirrar in genom dörröppningen, börjar jag känna mig uttråkad och insisterar trots hennes protester på att gå tillbaka. Om jag ska hjälpa någons kärleksliv(?) på traven genom att vara accessoar vill jag ju iallafall ha en rubikskub eller något med mig.

Lämna en kommentar

Filed under Tess

Min granne Jeba – en slagen kämpe på väg upp

Jag bor hos Nijera Kori, en av Svalornas partnerorganisationer. I rummet bredvid mig bor en ensamstående kvinna på 34 år, Jeba, med sin 7-åriga son. En oerhört ovanlig företeelse i Bangladesh. Tyvärr så är inte livsödet som ledde henne hit ovanligt nog. Innan jag delger glimtar av det vill jag poängtera att jag har Jebas tillstånd till detta inlägg. Hon vill att hennes historia ska spridas med tron att det kommer leda till att fler kvinnor i liknande sits får hjälp. Förhoppningsvis har hon rätt.

När vi stöter på varandra för andra gången så befinner vi oss i en mataffär och där jag mest förväntar mig en artig konversation om vädret börjar Jeba plötsligt att berätta…

Vid 14 års ålder blev hon bortgift. Hennes hemgift kostade då 1lakh (nästan 8500 kronor) för föräldrarna. Mannen hon blev påtvingad kommer från en fundamentalistisk familj, hans far är ledaren för det reaktionära partiet Jamaat-e-Islam i distriktet de bor. Hon beskriver sitt liv hos dem som ett fängelse; hon fick aldrig gå ut själv och om hon någon gång fick följa med sin man så tvingade han henne att bära burka, ett klädesplagg som idag injagar fruktan hos henne. En kväll gick hon upp på takaltanen för att fläkta sitt långa mörka hår, ett skönhetsideal för kvinnor i Bangladesh. Familjen fick syn på henne, höll gemensamt fast henne och klippte av allt hennes hår. Den fysiska och psykiska misshandeln från familjen blev fort vardagsmat.

Rektorn vid Jebas gamla skola slöt en pakt med henne innan hon var tvungen att sluta då han var emot bortgiftet. Hon skulle få lov att fortsätta studera genom att självskola sig själv hemma i smyg de resterande två åren, men det krävdes att hon kom till skolan för att skriva de stora proven. För att uppfylla detta krav var Jeba därför tvungen att låtsas vara sjuk och insistera på att hon behövde åka hem till sin mamma för att kurera sig. Därifrån brukade hon sedan smita till skolan för att skriva proven. När examensbevisen till slut kom med posten insåg hennes man och hans familj vad hon hade gjort och slog henne redlös. Det var dock ödeläggelsen av examensbeviset som tog hårdast. Då det är svårt att få dessa bekräftade och göra nya i Bangladesh eftersom ett databassystem saknas så hon kan för tillfället inte uppfylla sin dröm och börja studera till advokat.

Under tiden jag känt Jeba har hon fyllt på med mängder av berättelser från sitt förflutna. Jag får bland annat reda på att hon fått två missfall på grund av hennes mans misshandel då han inte ville ha fler barn än det de redan hade. När hon blev gravid den fjärde gången väntade hon tills den tredje månaden med att berätta så att det skulle kunna vara svårare för honom att framkalla ett missfall. Det betyder inte att han inte försökte; Jeba visar mig ett gigantiskt ärr på sin höft hon fick när han kastat henne på ett glasbord som gick sönder och skar in i sidan. För att fortsätta straffa henne fick hon inte sova i sängen under graviditeten, men var tvungen att spendera varenda natt på golvet tills det var dags att föda. Arbetsuppgifterna i hemmet förväntades hon även att fortsätta med som förut. Dessa var inte av någon småskalig proportion då politiker och andra nyckelpersoner ständigt kom på besök i deras hem och det tillhörde därför vardagen att hon fick laga mat till ett 20-tal personer.

Trots all aggression som riktades mot henne fortsatte Jeba att göra motstånd. Hon protesterade och ifrågasatte mer och mer. I mataffären där vi står viker hon in med hur förvånad hon är över sitt eget agerande. Hur vågade hon? Hur anade hon att det var fel om detta var hennes normaliserade tillvaro sedan så många år tillbaka? Allteftersom denna tillvaro sliter på henne vänder hon sig till sina föräldrar och hoppas de kan hjälpa henne. De svarar att hennes plats är hos hennes man och att hon borde sköta sig bättre. En ovanlig reaktion kan tyckas, men enligt en undersökning som gjordes i Bangladesh framkom det att 87% av de tillfrågade kvinnorna ansåg att det aldrig är okej med en skiljsmässa. Kanske är det därför mindre än 5% uppsöker hjälp av de 85% av kvinnor på landsbygden och 74% i urbana områden som blir misshandlade i nära relationer.

Medan jag lyssnar på Jeba tänker jag på FN-resolutionen som precis gick igenom, som åsyftar att ta hänsyn till de kulturella aspekterna i relation till de mänskliga rättigheterna. Jag undrar hur många av kvinnors mänskliga rättigheter som kommer gå upp i rök i den processen. Hur många flickor och kvinnor kommer bli tvingade att leva sina liv som Jeba gjort, utan möjlighet till hjälp, med hänvisning till att det är en del av kulturen? Säkerligen fler i takt med att hennes mans parti, Jamaat-e-Islam, växer sig starkare i landet.

När Jeba delar med sig av sitt förflutna för första gången så sneglar jag lite på andra kvinnor som vandrar runt med sina kundvagnar i butiken och undrar vilka historier de i sin tur bär på? Jebas förgångna skulle jag aldrig kunnat gissa mig till när jag först träffade hennes glada och självsäkra person.

Hennes son springer till synes bekymmersfri runt i butiken och vill visa oss allt. Han fick pengar av några bekanta till Jeba under en muslimsk högtid och ska nu få handla vad han vill. Han kan inte bestämma sig, far runt som ett yrväder medan vi pratar. Till slut struntar han i leksakshyllan och köper näsdukar(!) med motiveringen att han vill hjälpa sin mamma genom att bidra till hushållet. Jag dör lite inombords. Fascinerande hur en unge som växt upp med en sådan destruktiv far, kan bli så fin. Slutar sällan att le med sitt tandlösa leende. Hon säger att hon har bestämt sig att genom sitt föräldraskap visa dom hur mycket miljö spelar roll för att forma en människa. Jag undrar hur väl hon kommer lyckas i ett samhälle som är långt ifrån lika progressiv i synen på könsroller som henne själv.

Jebas nya liv och räddning började med att hon skapade sig ett konto på facebook. Många hemma i Sverige beklagar sig ofta över vilka förändringar i samhället facebook lett till, nu lever vi för ”gillningar” och virtuella vänner, ingen leker på riktigt längre, det var bättre förr. I andra delar av världen är det ett verktyg för revolutionärer och kvinnor som vill fly från tyranni. Umgås gör man fortfarande. Jeba blir vän med en man och berättar om sin situation. Han lovar att försöka hjälpa henne.

Men så kommer en dag då Jeba inte längre står ut och ser en möjlighet att fly sitt hem och tar den. Medan hon springer ifrån sitt frihetsberövande inser hon att hennes yngre barn hade blivit kvar, hon stannar upp och paniken tilltar, hon kan ju inte lämna sitt barn! När hon vänder sig om ser hon dock hur han springer efter henne. ”Självklart” tänker hon, han hade ju, till skillnad från hennes andra nu 18-åriga son, alltid varit på hennes sida, hennes enda stöttepelare. De flyr tillsammans, på facebookvännens inrådan, mot Dhaka. Han ger henne kontaktuppgifter till en organisation kända för att jobba med mänskliga rättigheter, men de vägrar ta emot henne och hjälpa henne då Jebas mans familj är för ”inflytelserika”. Ensam och utan räddning hittar hennes internetkontakt Nijera Kori och Jeba vänder sig till Khushi Kabir för hjälp. De ger henne husrum och tränar upp henne så hon kan jobba för organisationen och tjäna sina egna pengar.

Detta var 1,5 år sedan. För tillfället pågår rättsförhandlingar om misshandeln, barnunderhåll samt omvårdnad av barnet. Till hennes oro är det norm i Bangladesh att förmyndarskapet av ett barn på över sju år tillfaller fadern vid en skiljsmässa så trots att hon är den som tagit hand om sin son riskerar hon att förlora honom, men hon verkar inte se det som ett alternativ. Kanske planerar hon att fly igen om det skulle ske. Till hennes fördel så har hon en bra advokat (Khushi Kabirs syster), van att hantera dylika ärenden genom Nijera Kori som är en advocacy organisation. Vanligtvis har bara rika människor i Bangladesh tillgång till ett sådant försvar. Jeba berättar att hennes familj är chockad över metoderna hon använder och tror att hon prostituerat sig. Var har hon annars fått pengarna ifrån? Jag ler och tänker vilket bra och konkret bevis på hur bistånd används det är. Sen kanske inte rättsförhandlingar ger de resultat som önskas, men hur skulle man någonsin kunna säga att försöket att hjälpa Jeba har varit ett slöseri?

Hon får regelbundna samtal från sin familj som säger att de skäms över henne och anklagar henne för att vara en ”hora”. Hon berättar för mig hur hon misstagit sig att mentaliteten skulle vara annorlunda i Dhaka. Länge har hennes son försökt bli bättre vän med sina klasskamrater genom hembesök och dylikt, men då Jeba är ensamstående nekar de andra mammorna alltid att deras barn ska umgås med hennes son. Den sociala stigma som följer en kvinna vid en skiljsmässa är oerhörd stark. Ett liv som singel är oacceptabelt. Jeba själv tror att andra kvinnor kan vara rädda för att deras män ska gilla henne. I hennes historia om sin vardag som känns så långt ifrån den verklighet jag är van vid kan jag ändå plocka upp några igenkännande drag från min egen kultur. Kvinnor som vänder sig mot varandra och proaktivt springer patriarkatets ärenden. Vad fort det skulle kunna falla utan vår hjälp; ojämlikheter frodas trots allt som bäst när de berövade görs till de allierade.

Jeba vill, trots att hon blivit imatad av sin familj att hon är en gammal nucka vid trettiofyra års ålder, fortsätta studera, helst juridik där hon kan hjälpa andra kvinnor i dylika situationer. Hon tänker tillbaka på sin egen situation, hur lite hon visste om sina egna rättigheter och hur gärna hon nu vill göra andra kvinnor medvetna om sina. Men vad kan hon göra utan sina examensbevis? Inte mycket.

Ikväll när jag skulle ta mig hemåt kommer jag inte in. Jag bankar på ytterdörren tills en vakt kommer fram, jag försöker med hjälp av kroppspråket förklara att jag bor här, men han skakar bara på huvudet. Efter mycket om och men blir jag till slut insläppt. Ska det vara så svårt att ta sig in i sitt eget bohag? Det visar sig att de ökat säkerheten för att Jebas man precis har fått reda på var hon bor. Kommer hon våga sig ut nu eller ska hon behöva få känna sig fängslad på nytt?

Jag blir återigen påmind om hur enkelt mitt liv egentligen är och hur små mina problem är i jämförelse. Ändå lyckas Jeba så väl i konsten att vara glad. Hon förklarar att hon spenderat så mycket tid att gråta floder av tårar över sin situation och alla nära och kära som vänt sig mot henne, men sedan bestämde hon sig för att sadla om helt. Hon frågade mig ikväll ”varför vara ledsen när man kan välja att vara glad?” Jag skrattade över hur klok hon är och hur rätt hon har, men undrade ändå tyst för mig själv om en människa först måste slå i botten innan hon kan lyckas omvandla den filosofin till sin faktiska vardag?

1 kommentar

Filed under Tess

Globaliseringsprodukt

Det får mig att skaka på huvudet varje gång. Facebook i fält. Kontrasten. Hur jag å ena sidan kan stå ute på en landsbygd i Bangladesh där fiskar säljs på plastskynken i leran och där el är en lyxvara som ofta lyser med sin frånvaro, men så tar jag upp min mobil och loggar in på facebook, där ser det ut som vanligt; Niklas är nöjd över köttbullemackan han just avnjutit framför sin hemmabio i Göteborg, Dave i Dublin har just avslutat en springrunda med runkeeper (ingen vits att röra på fläsket om inte andra kan ”gilla” din prestation) och Christine har nyss skakat hand med Bill Clinton i New York. 1 nytt meddelande. Från en killkompis . Han vill ha hjälp att analysera något platt en gammal tjej till honom han fortfarande är kär i sagt till honom på chatten, hjälp att hitta något som inte finns. Jag känner att irritationen väcks, mest för att jag känner igen beteendet hos mig själv; att bli upphängd på människor (och platser) med facebooks hjälp. Saknaden. Jag klickar bort sidan och stoppar tillbaka telefonen och tittar upp. Helt plötsligt, trots tacksamheten över allt jag fått se och uppleva, känner jag en stark avundsjuka på att leva i ett visst sammanhang; att skapa sitt liv i ett samhälle och lägga ner sin själ i den, att leva ”på riktigt”, inte bara prova på.. inget flum, inget cyber-kärleksliv, inget vägra växa upp, inget oupphörligt ”åka och finna sig själv”, ingen globaliseringsprodukt. Omöjliga val och förvirrade människor. Det blir resultatet.

Jag äcklas av mig själv för min beklagande tanke över att mitt smörgåsbord är för stort, beslutsångesten för gnagande. Försöker jag inbilla mig själv att jag hellre skulle vilja vara en kvinna i ett arrangerat äktenskap på landsbygden i Bangladesh med minimala möjligheter att kunna lämna min kontext även om det var min högsta önskan? Givetvis inte. Men varför finns det inget mellanting? Lagom många alternativ för alla? Jag skulle gärna dela med mig lite av min ”frihet”. Tanken har även slagit mig många gånger då mormor berättat om sitt underskott på alternativ som ung som tvingade henne att börja jobba som piga vid 13-års ålder, inte helt olikt många barns öden i dagens Bangladesh. 71 år senare spekulerar mormor fortfarande sorgset över hur hennes liv hade kunnat sett annorlunda ut ”om ändå”.. Jag är övertygad om att människor mår bra av att ha val, det är så vi kan förverkliga oss själva, men när valen blir för många, för gränslösa, kan några av dess bästa funktioner slå tilt och det blir följaktligen svårare att värdesätta det man har i stunden. Barry Schwartz förklarar det så bra: http://www.ted.com/talks/barry_schwartz_on_the_paradox_of_choice.html

Lämna en kommentar

Filed under Tess

Strejker och Säkerhet

Ni som följt nyheterna känner säkert till de strejker som uppstod i en del muslimska länder efter filmen ”innocence of muslims”, som förlöjligade profeten Muhammed, gjordes i USA. Bangladesh blev inget undantag. Omkring 1000 islamister gick på strejk i Dhaka efter den påföljande fredagens morgonbön, mot USA:s ambassad och brände flaggor. Demonstrationen blev dock blockerad innan den nådde sin destination. Flera strejker inträffade sedan under veckorna som följde. Jag bodde något kvarter bort från ambassaden och blev tillsagd av min egen ambassad att hålla mig borta från symboliska platser och stora folksamlingar, vilket känns som lite av ett omöjligt uppdrag i en megastad.

Det är intressant det där med ”risk”. Analyser av vilka faktorer som kan leda till vad så man kan förutspå och förhindra att något oönskat sker. Jakten på obefläckad statistik. När det handlar om människor blir detta alltid mer av en gissningslek och ibland undrar jag om det inte gör mer skada än nytta. Nyheterna visade på skäggklädda män i traditionell klädsel som brände flaggor och skrek ”död åt USA”. När man då blir tillsagd av sin ambassad att akta sig börjar man helt plötsligt bli paranoid när man ser män med just den här looken trots att de inte behöver ha någonting gemensamt med de män som visats i media mer än att de tillber samma gud, eller att klädseln upplevs som mer bekväm än de skjortor som annars bärs av de flesta män. Precis som jag med min uppenbarelse säkert skulle kunna representera USA och islamofobi i andras ögon för att jag är vit, med amerikanskklingande accent och västerländsk klädsel. Ändå är jag inget av dessa jag till ytan skulle kunna företräda.

I motståndets namn och i jakt på den ultimata säkerheten kan dock stereotypskapande och ogrundade generaliseringar lätt bli en naturlig följd och det är dömt att leda till mer osäkerhet på sikt då det mycket väl kan skapa fall av en självuppfyllande profetia. Jag tror att vi ofta kan agera mot andra såsom vi känner att de förhåller sig till oss. Att reagera positivt när vi blir bemötta negativt kan därför bli en utmaning.

Matt av alla dessa tankar om säkerhet och mänsklig natur blev det trots allt några dagar som mest spenderades med datorn på caféer. Youtube gick dock inte längre att använda. Parlamentet blockerade websidan som en reaktion på strejkerna. Trots att det fanns förklarliga säkerhetsskäl till blockeringen är det även skrämmande hur snabbt ett demokratiskt utrymme kan kvävas. Rättfärdigar målet dessa medel?

Trots avspärrat youtube så fortsatte protesterna och det kulminerade i att de islamistiska partierna gick ihop och utlyste en ”hartal” (total avstängning) av hela landet. I praktiken så innebär detta att arbetsplatser, butiker och så vidare stängs ned, samhällslivet slocknar och det är meningen att man ska hålla sig inne (fast en hel del verkat ha trotsat förbudet denna gång). Detta är ingen religiös, utan en politisk företeelse som oppositionspartierna, oavsett vilka de är, brukar anordna och skälen varierar. Denna gång var det i protest mot filmen ”innocence of muslims” och man kan fråga sig på vilket sätt detta bestraffar regissören eller USA? Det blir snarare Bangladesh och dess befolknings ekonomi som får sig ännu en törn. Det förvånar mig också varför människor väljer att följa dessa hartals? Vad händer om man inte skulle göra det? En av mina Banglavänner skickade mig ett ”Happy holiday!” under hartalen. Han verkade onekligen ha tagit det positivt, som en chans att vila upp sig lite från jobbet, men så tillhör han också dom som har råd med det.

Min första hartal spenderade jag lite halvt klaustrofobisk och uttråkad, inlåst på mitt upphettade rum, sparsamt ätande på min apelsin, lite bröd och nutella tills skymningen välkomnade mig ut i friheten och till mat igen. Puh! Ingen 20-dagars hartal för mig, tack.

Utan köksverktyg får man ta det man har

Lämna en kommentar

Filed under Tess

Kändiskänslan i Shahadjpur

Efter ännu en dag på kontoret tar jag mig rutinmässigt hemåt; 1 timmes svettande med Rasmus, bakom galler i minimal tuk-tuk mot Gulshan 2 och så vidare själv i en rickshaw för 50 taka till andra sidan floden genom Shahadjpurs gränder ända fram till dess huvudväg. Jag tackar rickshaw-wallahn, som fortfarande hoppas på att jag ska ge honom dubbelt upp, och hoppar av. Jag kastas runt i det oförklarliga kaoset ett tag, men hittar till slut en liten plätt mark där jag tålmodigt kan invänta en möjlighet att korsa vägen. Då hör jag en man skrika ”OH MY GOD! OOOH MY GOOOD!!” Jag blir spänd av skrikandet då jag nyss läst om anti-USA-demonstrationerna i staden och undrar vad det är frågan om?

Det visar sig att han är chockad över att se en ”bideshi” (västerlänning) och dessutom kvinna, i området, särskilt efter mörkrets inbrott. Jag ler och tar tillfället i akt att fånga luckan i trafiken som välkomnar mig över vägen, vidare in i ”min” gränd fram till frukthandlaren med de finaste bananerna. Den chockerade mannen följer glatt efter och briljerar med sin fläckfria engelska. Innan jag har bestämt mig för hur många bananer jag vill ha vänder jag mig om och upptäcker en halvcirkel av ett 20-tal pojkar och män runt mig. Visserligen är jag nu van med att deras blickar engagerat brukar följa mig, men omringningen var något nytt. Jag förstår att denna glada samling ser den engelsktalande banglamannen som en brygga över språkbarriären som de kan använda för att få stilla sin nyfikenhet om mig.

Jag kommer på mig själv att njuta av uppmärksamheten; av min egen spegelbild i deras ögon och undrar om det är så här det känns att vara kändis? Ganska gött ändå. Jag kväver för stunden tanken på hur pinsam min reaktion på detta är (jag har ju inget annat än min vita hud att tacka för intresset) och fortsätter att underhålla min folksamling. Det blir en sedvanlig genomgång om var jag kommer ifrån, gör, varför jag inte har en man/barn, vad jag tycker om Bangladesh och så ett konstaterande att vi nu var vänner. Ska jag inte besöka deras hem för middag? Svensken i mig kan inte för sitt liv bli bekväm med tanken att tacka ja till en dylik inbjudan så spontant. Vi träffades ju precis. Det finns väl regler som ska följas? Stadier av ytlig bekantskap att först ta sig igenom? Jag svarar svårfångat ”hoyto, hoyto” (kanske) innan jag svassar iväg till hostelet för att tvätta avgaslukterna ur mina kläder. Där, i mitt ensliga rum, bakom hinken med tvål, unket tyg och skrubbande händer försvinner kändiskänslan lika fort som den kom.

Lämna en kommentar

Filed under Tess

Konsten att anpassa sig

Dhaka, megastaden med ca 15 miljoner invånare, har nu varit mitt hem i 2 veckor. Tanken att jag skulle vara här i 4 månader kändes som ett anfall när jag landade; avgaserna, det eviga tutandet, blickarna som följer mig överallt, tiggarna, den totala förvirringen över hur allting funkar, skulle jag orka? Men vetskapen om människans anpassningsförmåga lugnade mig och mycket riktigt, jag har nu börjat röra mig i takt med staden och hittat charmen med Dhaka i gränder bland rickshaws, gästvänliga människor och lösviktsris.

Så visst har jag anpassat mig något och visst kommer förhållanden som först fångade min uppmärksamhet till slut bli en del av något jag upphör att reagera på och tar för givet, men frågan är hur mycket man som människa vill att sina omgivningar ska normaliseras? Vill jag verkligen att den obekväma skuldkänslan som infinner sig när en tiggare ber mig om några taka (den lokala valutan) ska försvinna? Vill jag sluta chockeras när jag ser en man paralyserad från midjan och neråt drar sin kropp över gatan med hjälp av armarna mellan en djungel av tutande, rastlösa bilar? Det är redan många mentala bilder jag samlat på mig här som är svåra att skaka av sig. Men de kanske är nödvändiga att ha med sig ändå, och känslorna med dem? Det viktigaste tror jag är att hitta bra vägar att kanalisera det man ser så man inte blir cynisk och håglös. Där kan förmågan att ta till sig människoöden upphöra och det gör ingen någon nytta.

Ett vanligt sätt att bearbeta det man upplever är att prata eller skriva av sig (och vilken tur att vi har er som lyssnar). Att omge sig av människor som arbetar för förändring är också upplyftande, även om man tvekar över hur mycket NGO:er och individer kan göra för att motstå marknadskrafter och politiker över lag så får man ändå ta del av en del positiva exempel också.

 

 

En av människorna som legat bakom en del av dessa positiva exempel, och som vi har fått äran att träffa, är människorättsaktvisten Khushi Kabir, som blev nominerad till Nobels fredspris 2005. Hon är navet för den imponerande organisationen Nijera Kori (på Bangla: ”vi gör det själva”) som har hjälpt hundratusentals människor i sina kamper för sina rättigheter. Khushi är en otroligt talför, stark och varm kvinna som jag skulle kunnat ha lyssnat på hela dagen. Vill du också bli inspirerad? Läs mer här om Khushi Kabir här: http://www.theecologist.org/how_to_make_a_difference/campaigning_the_basics/1074925/campaign_hero_khushi_kabir_empowering_bangladeshs_most_vulnerable.html

6 kommentarer

Filed under Tess