Jag bor hos Nijera Kori, en av Svalornas partnerorganisationer. I rummet bredvid mig bor en ensamstående kvinna på 34 år, Jeba, med sin 7-åriga son. En oerhört ovanlig företeelse i Bangladesh. Tyvärr så är inte livsödet som ledde henne hit ovanligt nog. Innan jag delger glimtar av det vill jag poängtera att jag har Jebas tillstånd till detta inlägg. Hon vill att hennes historia ska spridas med tron att det kommer leda till att fler kvinnor i liknande sits får hjälp. Förhoppningsvis har hon rätt.
När vi stöter på varandra för andra gången så befinner vi oss i en mataffär och där jag mest förväntar mig en artig konversation om vädret börjar Jeba plötsligt att berätta…
Vid 14 års ålder blev hon bortgift. Hennes hemgift kostade då 1lakh (nästan 8500 kronor) för föräldrarna. Mannen hon blev påtvingad kommer från en fundamentalistisk familj, hans far är ledaren för det reaktionära partiet Jamaat-e-Islam i distriktet de bor. Hon beskriver sitt liv hos dem som ett fängelse; hon fick aldrig gå ut själv och om hon någon gång fick följa med sin man så tvingade han henne att bära burka, ett klädesplagg som idag injagar fruktan hos henne. En kväll gick hon upp på takaltanen för att fläkta sitt långa mörka hår, ett skönhetsideal för kvinnor i Bangladesh. Familjen fick syn på henne, höll gemensamt fast henne och klippte av allt hennes hår. Den fysiska och psykiska misshandeln från familjen blev fort vardagsmat.
Rektorn vid Jebas gamla skola slöt en pakt med henne innan hon var tvungen att sluta då han var emot bortgiftet. Hon skulle få lov att fortsätta studera genom att självskola sig själv hemma i smyg de resterande två åren, men det krävdes att hon kom till skolan för att skriva de stora proven. För att uppfylla detta krav var Jeba därför tvungen att låtsas vara sjuk och insistera på att hon behövde åka hem till sin mamma för att kurera sig. Därifrån brukade hon sedan smita till skolan för att skriva proven. När examensbevisen till slut kom med posten insåg hennes man och hans familj vad hon hade gjort och slog henne redlös. Det var dock ödeläggelsen av examensbeviset som tog hårdast. Då det är svårt att få dessa bekräftade och göra nya i Bangladesh eftersom ett databassystem saknas så hon kan för tillfället inte uppfylla sin dröm och börja studera till advokat.
Under tiden jag känt Jeba har hon fyllt på med mängder av berättelser från sitt förflutna. Jag får bland annat reda på att hon fått två missfall på grund av hennes mans misshandel då han inte ville ha fler barn än det de redan hade. När hon blev gravid den fjärde gången väntade hon tills den tredje månaden med att berätta så att det skulle kunna vara svårare för honom att framkalla ett missfall. Det betyder inte att han inte försökte; Jeba visar mig ett gigantiskt ärr på sin höft hon fick när han kastat henne på ett glasbord som gick sönder och skar in i sidan. För att fortsätta straffa henne fick hon inte sova i sängen under graviditeten, men var tvungen att spendera varenda natt på golvet tills det var dags att föda. Arbetsuppgifterna i hemmet förväntades hon även att fortsätta med som förut. Dessa var inte av någon småskalig proportion då politiker och andra nyckelpersoner ständigt kom på besök i deras hem och det tillhörde därför vardagen att hon fick laga mat till ett 20-tal personer.
Trots all aggression som riktades mot henne fortsatte Jeba att göra motstånd. Hon protesterade och ifrågasatte mer och mer. I mataffären där vi står viker hon in med hur förvånad hon är över sitt eget agerande. Hur vågade hon? Hur anade hon att det var fel om detta var hennes normaliserade tillvaro sedan så många år tillbaka? Allteftersom denna tillvaro sliter på henne vänder hon sig till sina föräldrar och hoppas de kan hjälpa henne. De svarar att hennes plats är hos hennes man och att hon borde sköta sig bättre. En ovanlig reaktion kan tyckas, men enligt en undersökning som gjordes i Bangladesh framkom det att 87% av de tillfrågade kvinnorna ansåg att det aldrig är okej med en skiljsmässa. Kanske är det därför mindre än 5% uppsöker hjälp av de 85% av kvinnor på landsbygden och 74% i urbana områden som blir misshandlade i nära relationer.
Medan jag lyssnar på Jeba tänker jag på FN-resolutionen som precis gick igenom, som åsyftar att ta hänsyn till de kulturella aspekterna i relation till de mänskliga rättigheterna. Jag undrar hur många av kvinnors mänskliga rättigheter som kommer gå upp i rök i den processen. Hur många flickor och kvinnor kommer bli tvingade att leva sina liv som Jeba gjort, utan möjlighet till hjälp, med hänvisning till att det är en del av kulturen? Säkerligen fler i takt med att hennes mans parti, Jamaat-e-Islam, växer sig starkare i landet.
När Jeba delar med sig av sitt förflutna för första gången så sneglar jag lite på andra kvinnor som vandrar runt med sina kundvagnar i butiken och undrar vilka historier de i sin tur bär på? Jebas förgångna skulle jag aldrig kunnat gissa mig till när jag först träffade hennes glada och självsäkra person.
Hennes son springer till synes bekymmersfri runt i butiken och vill visa oss allt. Han fick pengar av några bekanta till Jeba under en muslimsk högtid och ska nu få handla vad han vill. Han kan inte bestämma sig, far runt som ett yrväder medan vi pratar. Till slut struntar han i leksakshyllan och köper näsdukar(!) med motiveringen att han vill hjälpa sin mamma genom att bidra till hushållet. Jag dör lite inombords. Fascinerande hur en unge som växt upp med en sådan destruktiv far, kan bli så fin. Slutar sällan att le med sitt tandlösa leende. Hon säger att hon har bestämt sig att genom sitt föräldraskap visa dom hur mycket miljö spelar roll för att forma en människa. Jag undrar hur väl hon kommer lyckas i ett samhälle som är långt ifrån lika progressiv i synen på könsroller som henne själv.
Jebas nya liv och räddning började med att hon skapade sig ett konto på facebook. Många hemma i Sverige beklagar sig ofta över vilka förändringar i samhället facebook lett till, nu lever vi för ”gillningar” och virtuella vänner, ingen leker på riktigt längre, det var bättre förr. I andra delar av världen är det ett verktyg för revolutionärer och kvinnor som vill fly från tyranni. Umgås gör man fortfarande. Jeba blir vän med en man och berättar om sin situation. Han lovar att försöka hjälpa henne.
Men så kommer en dag då Jeba inte längre står ut och ser en möjlighet att fly sitt hem och tar den. Medan hon springer ifrån sitt frihetsberövande inser hon att hennes yngre barn hade blivit kvar, hon stannar upp och paniken tilltar, hon kan ju inte lämna sitt barn! När hon vänder sig om ser hon dock hur han springer efter henne. ”Självklart” tänker hon, han hade ju, till skillnad från hennes andra nu 18-åriga son, alltid varit på hennes sida, hennes enda stöttepelare. De flyr tillsammans, på facebookvännens inrådan, mot Dhaka. Han ger henne kontaktuppgifter till en organisation kända för att jobba med mänskliga rättigheter, men de vägrar ta emot henne och hjälpa henne då Jebas mans familj är för ”inflytelserika”. Ensam och utan räddning hittar hennes internetkontakt Nijera Kori och Jeba vänder sig till Khushi Kabir för hjälp. De ger henne husrum och tränar upp henne så hon kan jobba för organisationen och tjäna sina egna pengar.
Detta var 1,5 år sedan. För tillfället pågår rättsförhandlingar om misshandeln, barnunderhåll samt omvårdnad av barnet. Till hennes oro är det norm i Bangladesh att förmyndarskapet av ett barn på över sju år tillfaller fadern vid en skiljsmässa så trots att hon är den som tagit hand om sin son riskerar hon att förlora honom, men hon verkar inte se det som ett alternativ. Kanske planerar hon att fly igen om det skulle ske. Till hennes fördel så har hon en bra advokat (Khushi Kabirs syster), van att hantera dylika ärenden genom Nijera Kori som är en advocacy organisation. Vanligtvis har bara rika människor i Bangladesh tillgång till ett sådant försvar. Jeba berättar att hennes familj är chockad över metoderna hon använder och tror att hon prostituerat sig. Var har hon annars fått pengarna ifrån? Jag ler och tänker vilket bra och konkret bevis på hur bistånd används det är. Sen kanske inte rättsförhandlingar ger de resultat som önskas, men hur skulle man någonsin kunna säga att försöket att hjälpa Jeba har varit ett slöseri?
Hon får regelbundna samtal från sin familj som säger att de skäms över henne och anklagar henne för att vara en ”hora”. Hon berättar för mig hur hon misstagit sig att mentaliteten skulle vara annorlunda i Dhaka. Länge har hennes son försökt bli bättre vän med sina klasskamrater genom hembesök och dylikt, men då Jeba är ensamstående nekar de andra mammorna alltid att deras barn ska umgås med hennes son. Den sociala stigma som följer en kvinna vid en skiljsmässa är oerhörd stark. Ett liv som singel är oacceptabelt. Jeba själv tror att andra kvinnor kan vara rädda för att deras män ska gilla henne. I hennes historia om sin vardag som känns så långt ifrån den verklighet jag är van vid kan jag ändå plocka upp några igenkännande drag från min egen kultur. Kvinnor som vänder sig mot varandra och proaktivt springer patriarkatets ärenden. Vad fort det skulle kunna falla utan vår hjälp; ojämlikheter frodas trots allt som bäst när de berövade görs till de allierade.
Jeba vill, trots att hon blivit imatad av sin familj att hon är en gammal nucka vid trettiofyra års ålder, fortsätta studera, helst juridik där hon kan hjälpa andra kvinnor i dylika situationer. Hon tänker tillbaka på sin egen situation, hur lite hon visste om sina egna rättigheter och hur gärna hon nu vill göra andra kvinnor medvetna om sina. Men vad kan hon göra utan sina examensbevis? Inte mycket.
Ikväll när jag skulle ta mig hemåt kommer jag inte in. Jag bankar på ytterdörren tills en vakt kommer fram, jag försöker med hjälp av kroppspråket förklara att jag bor här, men han skakar bara på huvudet. Efter mycket om och men blir jag till slut insläppt. Ska det vara så svårt att ta sig in i sitt eget bohag? Det visar sig att de ökat säkerheten för att Jebas man precis har fått reda på var hon bor. Kommer hon våga sig ut nu eller ska hon behöva få känna sig fängslad på nytt?
Jag blir återigen påmind om hur enkelt mitt liv egentligen är och hur små mina problem är i jämförelse. Ändå lyckas Jeba så väl i konsten att vara glad. Hon förklarar att hon spenderat så mycket tid att gråta floder av tårar över sin situation och alla nära och kära som vänt sig mot henne, men sedan bestämde hon sig för att sadla om helt. Hon frågade mig ikväll ”varför vara ledsen när man kan välja att vara glad?” Jag skrattade över hur klok hon är och hur rätt hon har, men undrade ändå tyst för mig själv om en människa först måste slå i botten innan hon kan lyckas omvandla den filosofin till sin faktiska vardag?
bangladeshbloggen.org 