Category Archives: Svalorna Indien Bangladesh

Alpona Begum

Alpona Begum is 33 years old and has for the last twelve years worked as a journalist in the district of Netrakona, which is situated in the North of Bangladesh with a population of 2, 2 million. She has deep knowledge that comes from her working experience and her studies of journalism. During her studies in Dhaka she wrote numerous theses on the subjects of “value the worth of media”, “violation against journalism” and “violence against women”.

She tells me that she feels nervous about being interviewed by me; that she is the one who is usually in that position and therefore the one in control. It is almost comical, since I feel so nervous talking to this strong and amazing woman that I have been observing from afar during the last three months. Now finally, I get the opportunity to ask her questions to be able to understand her life and the struggles she faces.


From left: Sofia, Interpreter Tamanna, Alpona and her nephew Shohag.

What I know about Alpona is that she is the only female journalist in the Netrakona district. I also know that at this time in Bangladesh, journalists, bloggers, writers and publishers are in an extremely dangerous situation where they are subjected to threats and harassment. This is especially evident if you write with a secular perspective on keeping the democracy in a state like Bangladesh. During 2015 four bloggers were murdered, Avijit Roy, Washiqur Rahman, Ananta Bijoy Dash, Niloy Chakrabarti, and one publisher Faisal Avefin Dipan. Some of them were stabbed to death in the street. These crimes have not been investigated properly by the police and the threats towards journalists are not taken seriously. All this combined, results in a very harsh climate for people to practice journalism in Bangladesh.

Alpona was a student of science and dreamt of becoming a doctor, however she always had a tendency to write and take photos when she was growing up. It was through one of her friend that she first came in contact with journalism and it was her friend who encouraged her to pursue it. From the start, she was aware of the hard situation for journalists and especially women in the profession. Instead of being discouraged, Alpona saw it as opportunity for her to make an impact that would possibly change the current situation. One of the biggest challenges that Alpona has faced during her years of working as a journalist, is the attitude from her male colleagues towards her. They seem to state in public that they want more female journalists but in reality she feels that they are trying to make her work harder and that they are jealous of the attention she’s getting. Alpona is highly educated and tries to always develop her skills by attending different journalistic seminaries; this leads to her getting a lot of work and attention. Despite this, Alpona have on numerous occasions’ overheard colleagues saying that she only gets work because of her sex.

During Alpona’s professional career, she has received many threats. I ask her if the threats are directed to her as a female journalist in a patriarchal society or if it can be attributed to the harsh climate that journalists generally are facing.  She said that she has received threats on account of both reasons. Because she is a criminal reporter, she receives a lot of threats when she is in the field investigating a crime or after publishing an article about different crimes that has taken place. When she is talking to me at the SUS office, she has her nephew Shohag with her because after our interview, she is going to a village where a crime took place.

”I want to have someone with me if I die, to bring back my body to my family”

She specifically remembers one time when she wrote a critical article about the student association of the ruling party, Awami League; about how they were behind violent crimes in Netrakona. After publishing the article, members called her and threatened her with their plans of abducting her in her home, taking her to their office and raping her. Her family also received threats after the article. She later found out that these young members of Awami League had received their orders from their superiors. During this occurrence, she got help and support from people from her work and also the police who investigated the threats. Alpona says that, unlike some of her male colleagues, she doesn’t compromise the information of a murder case, even though the information might be critical, and this leads to her receiving more threats.

Another time she was informed by the police that there was a threat posed to her to be killed and that it would be disguised as a road accident. In order to be able to do her job, she needs to be able to go to remote places in a country that is not known to have a good infrastructure. Therefore she rides a motorcycle, something that is extremely unusual for women in Bangladesh.


Alpona on her motorcycle

”I’ve made the choice of continuing in spite of these threats to be able to create a better environment for women to follow in this career path. As a female journalist, we must be strong; there is no space of making mistakes – if something happens there is no one to helps us.”

I ask her what she thinks about the situation in general for journalists in Bangladesh and the reason behind the shrinking space for freedom of speech and secular opinions. The killings of bloggers in the previous year all had religious connections. Alpana replies that although she has noticed that the climate has become harsher because of people who make threats in the name of religion; one can not only blame the religious leaders. These people are also encouraged by political leaders who want to silence the ones who are questioning the decline of democracy in Bangladesh.

Finally, Alpona says that her only wish is to continue her work of representing the voices from the field where she works. She says that she has had many opportunities to work in Dhaka where there are more female journalists, which would make her work easier while she also would make more money. However Alpona has no financial ambitions; her wish is to lead an ordinary life, close to the marginalized people whose voice she is representing.


From left: Amanda, Sofia, Alpona and Tamanna

Lämna en kommentar

Filed under Bangladesh, Sofia, Svalorna Indien Bangladesh, Uncategorized

Vinnaren skriver historien

I tjugofem år har jag levt mitt liv utan att fundera närmre på dödsstraffets varande eller icke varande. Visst, jag har väl som alla elever som genomfört den svenska grundskolan debatterat ämnet under grundskolans samhällslektioner, förfärats över hemska berättelser om människor på Death Row i USA eller skrivit under de kampanjer jag har fått skickat per mail från Amnesty.  Ingen av dessa händelser har fått mig att för en sekund rubbas i min övertygelse att dödstraff inte hör hemma i en värld vars värden byggs på mänskliga rättigheter.

Att befinna sig i Bangladesh just nu, gör att ämnet blir betydligt mer påtagligt, vilket tvingar en att ifrågasätta tidigare självklarheter. Vi praktikanter befinner oss i en situation där våra övertygelser är i minoritet, eller krasst, vi tillhör nog de få i detta folkrika land som är emot dödstraff. För att förstå hur människor kan inneha så fundamentalt olika ingångsätt till dödsstraff, får vi gå tillbaka mer än fyrtio år i tiden. Jag vill nu hänvisa till föregående inlägg på denna blogg, då min praktikantkollega Albin förklarar mer ingående om Bangladeshs kamp för självständighet och vad det hade för konsekvenser som landet bearbetar än idag.

I korta drag så medförde det krig mot Pakistan, som senare skulle leda till självständighet för Bangladesh den 16:e december 1971, stora förluster för landet. Det bangladeshiska folket talar om kriget som ett folkmord, vars mål var utrotning av bland annat intellektuella. Källorna skiljer sig när det kommer till hur många som dog under kriget, kikar en på Wikipedia så står det att dödssiffran ligger mellan 300 000 och tre miljoner. Kriget ledde även till 10 miljoner flyktingar, 30 miljoner internflyktingar samt mellan 200 000-400 000 våldtäkter. Krigsbrotten utfördes av den Pakistanska armén med hjälp av deras allierade ur den Bangladeshiska armén. De personer som nu står inför rätta i krigstribunalen är medlemmar av de politiska partierna BNP (Bangladesh National Party), oppositionspartiet, och Jamaat-e-Islam, tredje största partiet i Bangladesh. Några av dem har tidigare hållt höga politiska poster då BNP stuttit vid makten.

DSC01547 (2)

Den 16:e december firas Bangladesh självständighet. Traditionellt så lämnas blomsterarrangemang för att hedra de som miste sitt liv under frihetskriget. Foto: Sofia Hansson

Ali Ahsan Mohammed Mujahid från Jamaat och Salahuddin Qader Chowdhury från BNP, har båda blivit dömda till döden för brott de begick under frihetskriget. Den 18:e november 2015, blev deras sista överklaganden underkända och deras dödsdom bekräftad. Efter det var det bara en tidsfråga innan domarna skulle verkställas och en hel nation väntade på att rättvisa ska skipas.

Både Amnesty International och Human Rights Watch riktade kritik mot att rättegångarna inte följde internationell standard. De påtalar att även om det är viktigt för det Bangladeshiska folket att ansvariga personer ställs till svars för de brott de begick under kriget, så måste rättegångarna följa de internationella riktlinjer som finns då det handlar om så hårda domar. Ytterligare anmärker de att båda sidorna begick brott under frihetskriget, men att de nu bara är personer från den förlorande sidan som står inför rätta.

En artikel från början av november i the Daily Star, visar tydligt på hur landet ställer sig i frågan och hur de tar till sig kritiken från Amnesty. Enligt den bangladeshiska journalisten så innebär Amnestys kritik att de då i förlängningen stödjer krigsförbrytarna som stod inför rätta. Argumenten i artikeln går ut på att de förstår Amnestys generella kritik emot dödstraff, men när det kommer till detta specifika fall, så anser artikelförfattaren att de har fel i sina uttalanden. Journalistens poäng är att vinnaren skriver historien, så har det varit i andra rättegångar mot krigsförbrytare och så är det även i detta fall. Han menar att Amnesty agerade partisk i sin kritik, att de vid flera tillfällen undvikt att kritisera till exempel USA eller andra länder i Globala Nord för brott mot mänskliga rättigheter.

Trots omvärldens kritik verkställdes domarna natten mellan 21:a och 22:a november. Många i Bangladesh stannade uppe för att följa nyhetsrapporteringen rörande avrättningarna, som skedde efter midnatt. Ytterligare fördömanden kom från bland annat FN organet Office of the High Commissioner for Human Rights och från Pakistans ambassad. Som tidigare, kontras kritiken med att säga att de som anklagar Bangladesh för utförda avrättningar, inte bryr sig om att skipa rättvisa för offren till de krigsbrott som utfördes under Frihetskriget.

Relationen mellan Bangladesh och Pakistan har varit fortsatt frostig sedan november, i efterdyningarna av avrättningarna och Pakistans fördömmande. Såren från självständighetskriget är fortfarande djupa och minnena starkt närvarande hos befolkningen. Eftersom vi i Sverige har varit förskonade från fruktansvärda händelser i vår nutidshistoria, så kan det vara svårt för oss att förstå hur sådana här händelser hade påverkat oss och hur vi då hade ställt oss till dödsstraffet.

DSC01357 (2)

Bangladesh flagga. Den symboliserar en röd sol som stiger över de gröna fälten. Foto: Amanda Hammarlund

Under 2015 så avrättades tre personer i Bangladesh, dömda till döden för de brott de begick under självständighetskriget. Ämnet är nu högaktuellt igen då ännu en dödsdom är fastställd den 7:e januari, denna gången handlar det om politisk ledare från Jamaat, Motiur Rahman Nizam.



Lämna en kommentar

Filed under Bangladesh, Svalorna Indien Bangladesh

En dag av frihet

Jag tänker fortsätta i samma linje som Amanda och berätta i ett lite mindre prestigefullt inlägg om vår senaste lediga dag.

Först och främst, vi har varit extremt begränsade i rörelse och valmöjligheter i vår tillvaro som praktikanter i Bangladesh. Detta gäller inte bara oss som befunnit oss i Netrakona, utan även för de andra praktikanterna i Bangladesh. Att vara begränsad i rörlighet var något som jag hade ställt in mig på innan jag kom hit eftersom jag visste om vilka begränsningar kvinnor lever med här. Jag var därför mer än villig att ta på mig de kläder som är norm för kvinnor här att använda, samt rätta mig efter att inte kunna röra mig på samma sätt som jag är van vid hemma. Det kom dock som en chock att mötas av en vardag där mina och Amandas personliga önskningar och behov alltid är sekundära till hur personer i vår omgivning tycker är rätt. Det tog lång, lång tid innan vi fick se något annat än vad som kantar den 1 km långa väg vi tar till jobbet varje morgon eller vad vi ser på våra poliseskorterade fältbesök. Även för mig självklara mondära saker som att gå till marknaden för att handla mat, tog en hel del tjat till vi fick genomföra själva.

Detta har tärt på en del på det mentala välmåendet måste jag erkänna, att känna sig så maktlös över sin situation. Ett pågående mantra jag haft sedan jag kom hit har varit att tänka att det är en viktigt lärdom för resten av livet. Att veta om hur en begränsad tillvaro kan ta ut sin rätt på kropp och psyke. Men framförallt att det kommer ge mig ökad förståelse för hur situation för en stor del av världens befolkning. Denna nyttiga livsläxa är dock svår att uppskatta när en lever i den. Detta har lett till flera Skypesamtal med vänner och familj där jag skäms över mitt klagande, då jag vet att jag har det så mycket bättre än de allra flesta i världen.

Men nu till något mer lättsamt och härligt! Vår tolk/vän Tammana och hennes man Khaled bjöd med oss till deras hemby i fredags för att hälsa på deras släktingar. Detta betydde en hel dag där jag för första gången kunde känna att jag var en fri person; utan att behöva vara sen pga att vi behöver vänta på polisen eller behöva rapportera minsta förehavande till kollegor.

Här kommer en bildkavakad på dagens spektakulära händelser.


Vi skulle nämligen åka båt!


Så pepp!


Tänk att jag får tillbringa varje dag med denna fina människa


Lite landskapsporr



Vi skulle även bada!


Ursäkta nakenchocken, men tycker bilden illustrerar hur denna fantastiska människa får mig att dö av skratt


Till exempel vid detta tillfälle


Sedan blev det lite obligatoriskt klapp på get-bebisar



Och dagen var härmed fulländad


Göttig mat


Life goals


Uppståndelsen som sker när tre brudar vill dricka lite te.


Avslutar med ännu mer gölli-getter


Kram på er alla, lovar att jag kommer skriva något superseriöst nästa gång!


3 kommentarer

Filed under Bangladesh, Svalorna Indien Bangladesh