Category Archives: Rasmus

Det drar ihop sig till storm

Kan ett land stå och svaja? Ni vet som trädkronorna gör när den första höststormen drar in? När den sista varma luften trycks undan och råa, kalla vindar rycker bort de gulnande bladen från grenarna, förvandlar de levande bladen till dödsdömda löv och skickar upp dem i virvlande turer över den mörka hösthimlen?

I sådana fall står Bangladesh och svajar just nu.

De senaste veckorna har landet präglats av häftiga sammanstötningar mellan polis och demonstranter. Veckan efter branden i textilfabriken arrangerades demonstrationer av arbetare och anhöriga med krav på förbättrad säkerhet och bättre arbetsvillkor. Branden är en av de mest förödande i Bangladeshs historia och den officiella dödssiffran skrevs till 111. Men på gatorna ryktas det om runt 300 döda och några basketspelande västerlänningar med insyn i industrin hävdade att det i själva verket var omkring 800 personer som dog. Om det stämmer och om det hade gjorts officiellt, då hade Dhaka troligtvis varit en krigszon nu. Vad som däremot är bekräftat, är att av de 163 inspekterade fabrikerna i Ashulia den senaste tiden, är 53 stycken rena dödsfällor som saknar allt vad säkerhetsföreskrifter heter. Enligt brandmyndigheten har fabriksägarna fått en månad på sig att vidta åtgärder, annars (säger de) kommer fabrikerna stängas ner.

Den stora anledningen till oroligheterna i Bangladesh är emellertid inte textilbranden. Missödet vid Tazreen Fashions var snarare skummet som nästan fick bägaren att rinna över, då det inträffade vid en tidpunkt när den politiska scenen i landet är extremt infekterad. Det har under hösten skett åtskilliga incidenter som rört upp känslor bland redan marginaliserade grupper: ett par stora bränder i Dhakas slumområden som tagit trettiotalet liv och gjort tusentals hemlösa, attacker mot buddhistiska hem och tempel som bränts ner i sydöstra delen av landet och, som redan nämnt, flertalet anlagda bränder i textilfabriker. Det finns dessutom ytterligare en viktig faktor som i mångt och mycket överskuggar de andra. Nämligen den att regeringen tidigare i år bestämde att inleda rättegångar mot personer som misstänks för brott mot mänskligheten under befrielsekriget 1971 då de stod på Pakistans sida.

Dessa rättegångar kan liknas vid en laddning snustorr dynamit undanstoppat men dåligt undangömt i ett hörn hos den lokala svetsaren. De mentala såren hos många bangladeshier är fortfarande vidöppna och har varit det i snart 40 år, med minnen av mördade familjemedlemmar och ett bubblande hat mot Pakistan på hornhinnan.

Enligt uppgifter kommer de anklagade personerna, som idag är högt uppsatta inom det islamistiska oppositionspartiet Jamaat e-Islami, att dömas till döden genom hängning inom den närmsta veckan. Jamaat e-Islami har svarat genom att utlysa nationella strejker och vägblockader för att protestera, och detta har i sin tur genererat i ytterligare våldsamma sammanstötningar mellan polis och anhängare, framförallt Jamaat e-Islami’s ungdomsförbund. Det hela kompliceras än mer av att det största oppositionspartiet, Bangladesh National Party, sedan en tid tillbaka är allierade med Jamaat e-Islami för att stärka oppositionen och öka möjligheterna till att vinna det kommande valet.

Igår gick en minister ut i media och beskyllde oppositionsledaren för att driva landet mot inbördeskrig i sina försök att stoppa rättegångarna. Och att oppositionen vill försvaga regeringen är ganska uppenbart, men det cirkulerar fler rykten kring oppositionen. Attackerna och bränderna vid buddhistiska tempel och byar i sydöstra Bangladesh, efter ett falskt rykte om att buddhistiska ungdomar lagt upp islamfientliga bilder på Facebook, pekades snabbt ut som verk av en marginaliserad etnisk minoritet från Myanmar, Rohingya. Hämndaktioner utfördes mot de temporära flyktinglägren, men efter någon vecka visade det sig att det i själva verket var ett gäng ungdomar som var ansvariga för bränderna, och som dessutom blivit betalda för att starta dem.

Samma historia med anlagda bränder låg, som jag nämnde tidigare, bakom bränderna vid textilfabrikerna och det har även höjts röster om att de förödande bränderna i slumområdena de senaste månaderna har varit anlagda.

Vad som är sant är svårt att veta och uppgifterna skiljer sig ofta beroende på vilken tidning man läser. Men det kan konstateras att minsta lilla gnista kan få förödande effekter och att det som vanligt är de mest utsatta och marginaliserade som får betala det högsta priset.

1 kommentar

Filed under Rasmus

En olycka i valtider?

En helt osannolik tragedi. Så onödigt och så fruktansvärt tråkigt. En olycka som bara inte får hända.

Men som har hänt med jämna mellanrum denna höst.

Bara under de senaste två-tre månaderna har det två gånger inträffat bränder med dödlig utgång för närmre 400 personer i textilfabriker i södra Asien, som inlåsta och undangömda misslyckats med att undkomma eldens lågor.

Och nu var det Bangladeshs tur. Fabriken i Ashulia i Dhakas utkanter med drygt 1800 anställda började brinna tidigt på söndagsmorgonen och över hundra människor fick sätta livet till. Ungefär hälften blev helt förkolnade och kunde inte identifieras, utan begravdes anonymt till anhörigas förtvivlan. Många av de som dog men kunde identifieras gjorde detta möjligt genom att hoppa från 8-våningshuset, med en sista önskan om att bli igenkända av familjemedlemmar och få en värdig begravning.

Skräckhistorier från överlevande berättar om låsta grindar, överordnade som tvingade tillbaka flyende människor till arbete med påståenden om att det bara skulle röra sig om falskt alarm och en övning som inte behövdes tas på allvar. Trappuppgångar som var fyllda och delvis blockerade med överblivna textiler, nödutgångar låsta med hänglås och gamla, tomma och oanvändbara brandsläckare.

De stora internationella köparna var snabba med att frånsäga sig ansvar. ”Så ser det inte ut i fabrikerna vi anlitar”, ”vi har inga fabriker i det området”, ”vi trodde vi hade slutat anlita den fabriken” och ”det måste vara upp till den bangladeshiska regeringen att se till att säkerhetsföreskrifterna är på plats”, har varit några av de vanligaste ursäkterna. Hittills har inga svenska textiler hittats i fabriken, men sönderbrända kläder från Wal-Mart, Disney och Sean Combs (mer känd som Puff Daddy) eget märke har påträffats.

Så deras kommunikatörer har nog en del att stå i dessa dagar.

Jag tänker inte argumentera för vad som måste göras för att förhindra framtida katastrofer, eller hur konsumenter i andra delar av världen ska ställa sig till Bangla-producerade kläder. Utan det kan bara konstateras att det är big business det handlar om och att många av fabrikerna likt Tazreen Fashions är underbetalda dödsfällor med brutala arbetsförhållande för arbetarna.

Att det är big business är det verkligen ingen tvekan om. De stora internationella textilföretagen har under de senaste åren påbörjat en förflyttning av sina investeringar från Kina och istället siktat in sig på mer lönsamma marknader i Kambodja, Vietnam och Bangladesh. Premiärminister Sheik Hasina gick nyligen ut i media och lovordade de nya Free Trade Zonerna (speciella fabriksområden med skattelättnader för utländska företag) som regeringen upprättat kring Dhaka för att locka ytterligare utländska investerare. Utan att kunna nämna några exakta siffror så är textilindustrin av allra högsta betydelse för den bangladeshiska ekonomins överlevnad, och finansdelen av The Daily Star handlade häromdagen bara om en sak: Hur kommer de utländska investerarna reagera på den dåliga standarden i våra fabriker?

Det är nämligen inte bara det vardagliga mänskliga lidandet som är stort i Bangladesh för tillfället – oron är också stor.  Politisk oro, finansiell oro och social oro. Bland politiker, bland utländska investerare och framförallt bland vanliga bangladeshiska medborgare. För om knappt 14 månader är det val här i Bangladesh och de politiska krafterna har börjat röra på sig.

Och därför är det också extra oroväckande att branden kanske inte var en olycka.

Dagarna efter branden cirkulerade rykten om att en ung man och en ung kvinna hade gripits av polisen efter att ha fångats på övervakningskameror med att försöka tända på ytterligare en fabrik i samma område. Det fanns också uppgifter om att de skulle ha blivit erbjudna drygt 20,000 taka (1600 SEK) var för att göra det, alltså drygt 3 månadslöner för en kvinnlig textilarbetare i samma område.

Hur många hade inte gjort det för ännu mindre? I desperationens kölvatten finns inga gränser, och i Dhaka är desperationen som bekant påtaglig.

Den senaste veckan har det dessutom varit ytterligare ett par bränder i textilfabriker, både stora och små, som lyckligtvis har slutat väl, utan dödsoffer. Men det har skapat oro. Protester, demonstrationer och konfrontationer mellan textilarbetare och polis. Lägg därtill att den islamistiska oppositionen och dess ungdomsförbund dagligen konfronteras med polisen i blodiga sammanstötningar. Och som om inte det vore nog, så hotade oppositionen häromdagen med att utlysa en non-stop hartal (alltså en tillsvidarelång strejk) den 9e december om inte regeringen kliver ner och tillsätter en så kallad care-taker government fram till att valen har hållits. Och det kommer aldrig hända.

Temperaturen stiger inför valet, och som vanligt spelas folket ut mot varandra. Skillnaden är att i Bangladesh kostar det nog några liv till, tyvärr.

1 kommentar

Filed under Rasmus

Bergochdalbana i Dhaka

Charmigt, överväldigande och spännande. Ungefär så kändes Dhaka de första veckorna. En ny stad i ett nytt land, en för mig aldrig tidigare upplevd kultur, långt hemifrån i en ny del av världen – ett riktigt äventyr helt enkelt.

De första veckorna präglades till stor del av att kroppens sinnen var på helspänn och hela tiden supermottaglig för alla nya intryck. Den otroliga mixen av lukter som utmärker storstäder, väggen av värme som tack vare den 90 procentiga luftfuktigheten lägger sig som ett ok på ens axlar, och kanske framförallt, mängden människor. Jag har aldrig upplevt ett sådant konstant flöde och virrvarr av människor, speciellt inte på en så liten yta. Det sägs att om densiteten av invånare skulle vara samma i Sverige som i Bangladesh, hade vi varit 500 miljoner i Sverige. Och Dhaka är tydligen lika stort som Göteborg, men var skulle de 15 miljoner människorna få plats i glada Göteborg?

Också det faktum att Dhaka är ett totalt kaos. Det finns ingen sophantering, inga trafikregler, trottoarerna är i knappt användbart skick och det finns inga parker att koppla av i. Allt detta blir tillslut för mycket för den nyanlända kroppen, och inte minst för hjärnan. Man vill inte vara med längre, vill tillbaka till den rytm och de intryck som kroppen är van vid, och som kan hantera de vardagliga situationer och dilemman som dyker upp. Omedvetet dras man in i ett beteende och ett mönster där man försöker skydda sig själv från olika situationer genom att helt enkelt inte utsätta sig för dessa. Det är lätt att isolera sig, ta raka vägen till kontoret och raka vägen hem.

Det charmiga, överväldigande och spännande Dhaka har på några veckor förbytts till kaos, smuts, utslagna människor, hopplöshet och hemlängtan. Och man tänker, hur ska Svalornas program och projekt någonsin kunna göra någon skillnad i det här landet?

På Sidas MFS-kurser, som studenter måste gå på innan de reser iväg till så kallade utvecklingsländer för att utföra sina studier, är det just detta som studenterna bland annat avses föreberedas på. Vi kan kalla det de olika faserna av acklimatisering. Den romantiska och charmiga fasen, den arga fasen och den integrerade fasen.

Men det går nästan inte att förbereda sig på.

Jag skulle tro att i stort sett alla upplever dem, mer eller mindre starka. Ibland får jag till och med intrycket av att jag kan känna det komma, och hur mycket jag än anstränger mig för att inte dras ner i den arga och väldigt destruktiva fasen så hamnar jag där till slut.

Och den enda vägen ut är att fortsätta att utsätta sig för de så fruktansvärt obekväma situationerna – att göra mötet med de tiggande flickorna, pojkarna och mödrarna till ett dagligt skämtsamt möte, där bangla och engelska blandas hejvilt utan att vi förstår varandra överhuvudtaget, men som ändå slutar med ett enkelt skämt, en vänlig gest av igenkännande, och ibland att lite växel eller en överbliven banan byter ägare.

Eller att acceptera det faktum att i stort sett alla kommer att försöka blåsa dig, och ta överpris för alla tjänster du köper, bara för att du är bideshi och att samhället ser ut som det gör. Hur kränkt, dum, blåst eller pinsam du än känner dig.

För sen när du minst anar det, så går rickshaw-wallahn med på att ge dig växel tillbaka. Taxichauffören köper din prutning, eller låter dig åka på taxametern och till och med pratar med dig under hela resans gång (på bangla of course), och det känns att han respekterar dig.

Man kommer på sig själv med att njuta av trafiken, av pulsen i den här megastaden och av alla färgrika kontraster som gör just Dhaka unikt. Som gör Dhaka till ett riktigt fett ställe, en löjligt cool upplevelse som jag bara kunnat drömma om att få uppleva. Där dessutom dess invånare har delat med sig av en otrolig gästvänlighet, på alla samhällsnivåer, som bidragit till att jag inte för en stund känt mig rädd, otrygg eller ovälkommen under mina första två månader i Dhaka.

Och jag påminner mig själv om hur bönderna i Koytora och Thanapara visade upp sina ekologiska odlingar och stolt berättade om vilka rättigheter de har och numera kräver av myndigheterna. Och hur Svalornas arbete dagligen stöttar deras ansträngningar att organisera sig kollektivt och göra sina röster hörda.

Men jag vet också att frustrationen och nedstämdheten lurar runt hörnet, och att en fantastisk upplevelse på förmiddagen så lätt kan överskuggas av Dhakas brutala verkligheten några timmar senare.

En mental bergochdalbana, minst sagt.

3 kommentarer

Filed under Rasmus

Yes we can!

Såhär i valtider kan det passa bra att låna President Obama’s slogan från 2008 och fiska upp den till ytan igen. Speciellt som det amerikanska folket verkar ha glömt att de tillsammans faktiskt kan åstadkomma stora förändringar, samtidigt som de bejakar sin individuella frihet, oavsett vad Romney och hans tedrickande anti-abort kumpaner påstår.

Det är också den kollektiva styrkan, bland de annars så marginaliserade bönderna, som är det främsta intrycket efter att ha besökt bönder och samarbetspartners involverade i Agricultural Rights Programme (ARP), som Svalorna är med och stöttar. Det är påtagligt hur bönderna genom att ha organiserat sig och fått ta del av varandras erfarenheter har stärkt sin självkänsla och numera har modet att kräva de rättigheter som de enligt lag är berättigade till.

ARP är ett program som Svalorna tillsammans med fem bangladeshiska samarbetspartners har arbetat med under några år för att stärka bönders rättigheter. Bönderna involverade i programmen är alla småskaliga och marginaliserade bönder, det vill säga att de äger mindre än 1 hektar mark, eller så kallade landlösa bönder, som odlar och bor på mindre än 20 m2. Dessa människor är fattiga och skuldsatta, de har i regel inte råd att låta sina barn gå i skolan, de har inte tillgång till sjukvård och de har knappa möjligheter att kräva sina rättigheter (om de överhuvudtaget är medvetna om dessa).

Efter de besök och intervjuer som vi gjort de senaste veckorna, både i Manikganj hos vår samarbetspartner BARCIK och i Thanapara hos TSDS, så är det fascinerande vilket lyft de olika Farmer Organisations (FO), som bönderna har startat tillsammans med BARCIK och TSDS, har inneburit för dem och deras familjer. En av kvinnorna som jag pratade med förklarade att hon och de andra medlemmarna i deras FO, tack vare en gemensam fröbank, inte längre är lika beroende av marknadspriser. Genom fröbanken, som alla är med och bidrar till, kan de snabbt, enkelt och helt gratis få tillgång till de fröer de behöver för att odla och försörja sina familjer med. På så sätt blir de inte lika utsatta vid dåliga skördar och naturkatastrofer i andra delar av landet eller världen, som leder till förändringar av priset på grödor på den lokala marknaden. I en by utanför Thanapara framgick det att en FO på prov också startat en ”boskapsbank”, det vill säga att några personer är ansvariga för att föda upp främst getter och kycklingar, så att medlemmarna på samma sätt som med fröerna kan få tillgång till dessa genom en förhållandevis liten insats i gengäld.

Att bönderna organiserat sig innebär också att de i större utsträckning kan utöva påtryckningar på de lokala myndigheterna. Att till exempel uppmärksamma myndigheterna på bristande infrastruktur och behovet av att ersätta skrangliga bambubroar med hållbara lösningar, för att lättare få tillgång till sjukvård. Eller att kollektivt begära de hälsokort som alla medborgare är berättigade till och som behövs för att kunna få sjukvård överhuvudtaget.

Det finns självklart begränsningar för vad en lokal FO kan uppnå, men även om de inte alltid får igenom sina krav hos de lokala myndigheterna, så har kampanjen för att få igenom dessa krav skapat uppmärksamhet. Detta innebär att andra FO’s i andra delar av Bangladesh får höra om deras försök, och själva börjar driva en egen kampanj. På så sätt skapas uppmärksamhet kring frågor på nationell nivå, som annars inte hade fått utrymme bland makthavarna i Dhaka.                      

Att marginaliserade människor är starkare kollektivt än individuellt är ingen nyhet och historiskt sett finns en mängd exempel på detta. Arbetare som pressat sina arbetsgivare till drägligare arbetsvillkor genom att organisera sig i fackföreningar, eller bönder och ursprungsfolk som genom att gå samman lyckats få sina rättigheter erkända av tidigare försummande regeringar.

Men trots att jag var medveten om detta innan jag kom till Bangladesh, så är fortfarande kollektivets styrka och mod och de förändringar som detta mod åstadkommer, otroligt inspirerande. Att de genom att organisera sig blir medvetna om att det finns många andra bönder i samma situation, och hur de genom att dela med sig av sina erfarenheter stärker varandras självkänsla och vågar kräva de rättigheter som de är berättigade till.

Så det finns hopp om förändring. Kanske inte i Obama’s eller Romney’s USA, men i alla fall i Bangladesh.               

Lämna en kommentar

Filed under Rasmus

Paus från kaoset

Det var med framförsikt och spirande nyfikenhet som bilfärden tog oss ut ur den tidiga morgonrusningen och sakta lämnade skyskrapor och kaos bakom oss. Omgivningen började förändras och efter ett par timmar i trafikstockningar med det eviga tutandet, ryckiga körandet och den strida strömmen av människor ständigt på väg någonstans, så var Bangladesh inte bara Dhaka längre. Till en början skymdes det mesta av utsikten av påstridiga gråa betongklumpar, som påminner förbipasserande om den enorma textilindustrin som bär mycket av Bangladesh ekonomi på sina axlar, men efterhand ersattes även dessa av öppna vyer och ett väldigt delta av floder som löper kors och tvärs genom landskapet. Så långt ögat når ser du detta delta av floder och dammar, och horisonten präglas av tusentals tegelbruk med sina karakteristiska torn i olika mörka och rökskadade färger. Från vägen syns män som bär enorma mängder tegel på sina huvuden och kvinnor eller barn som hackar tegel med enkla hammare i den stekande solen. Vägkanten pryds av bananplantor, palmer och enkla skjul där frukter, chips, cigaretter och te bjuder passerande människor att sitta ner och samtala om viktiga och oviktiga händelser. Mellan de tätt liggande byarna pryds landsbygden av risfält och små dammar där fiskare lägger ut nät, vattenbufflar som svalkar sig i vattnet och vita hägrar som försiktigt, trippande på tå, lyckosamt jagar småfisk och grodor.

Och det känns fantastiskt skönt att lämna Dhaka och andas frisk luft (om än bara med ögonen genom bilrutan).

Vi är på väg mot Thanapara, en liten by i distriktet Rajshahi, i västra Bangladesh. I Thanapara finns partnerorganisationen Thanapara Swallows Development Society (TSDS), som är den äldsta av Svalornas samarbetspartner i Bangladesh och är baserad i den by vilka de första svenska volontärerna åkte till med Svalorna under det tidiga 70-talet för hjälparbete. TSDS har liksom Svalorna ett nära samarbete med den internationella Emmaus rörelsen och arbetar med en mängd olika organisationer i ett flertal projekt. Vid ankomsten är det slående vilken oas TSDS har lyckats bygga upp och det känns lite som en dröm att vara där, långt från kaoset, föroreningarna och storstaden Dhakas instängda virrvarr. Ett första intryck (och ett förmodligen hyfsat sanningsenligt intryck) ger uppfattningen om att TSDS har lyckats involvera i stort sett hela byn i sitt arbete, och förutom vårdcentralen, skolan och dagiset så har de också en ”verkstad” där majoriteten av byns kvinnor arbetar med att tillverka textiler som exporteras till Emmaus-partners i Europa.

Anledningen till vårt besök är en årlig workshop för Svalornas fem partners involverade i Agricultural Rights Programme (ARP), och under tre dagar diskuteras flitigt hur man ska gå till väga för att hantera eventuella svårigheter med implementeringen av programmet. Dessvärre för mig och Tess är det nästan uteslutande på bangla, så istället beger vi oss ut, på varsitt håll, till två byar i närheten och intervjuar bönder om hur de upplever att klimatet har påverkat deras arbete under de senaste åren. Om Thanapara är en oas, så är det kringliggande landskapet ett oändligt hav av skiftande nyanser i grönt, med långa rader av ståtliga mörkgröna mangoträd, böljande fält av sockerrör och långsmala papayaträd som slumpvis skjuter upp genom fälten och kastar en strimma av skugga över odlingarna av ris, linser och aubergine.

Och det är slående hur fint bemött jag blir. Trots att vi inte förstår varandra och det faktum att samtalet måste gå genom en tolk, vilket öppnar för både stora och små missförstånd, så spenderar vi utan problem två dagar tillsammans i byn, och Mitum visar stolt upp varje hörn av sin by och introducerar mig för precis allt och alla. Och utan att romantisera om den fattiga landsbygden, för det har det gjorts och görs tillräckligt, så märks det att de är lyckliga. De sliter hårt och trots att skördarna har slagit fel två av de senaste tre åren, så har de något speciellt i sin blick – kanske beror det på tryggheten de känner i byn – som många av de utslagna människorna i Dhaka saknar.

Så därför får jag en stark obehagskänsla i magen när Mitum, strax innan jag ska åka tillbaka till Thanapara, berättar att ungefär 10 % av hans grannar i byn har tvingats att flytta till Dhaka eftersom de inte längre kunde försörja sin familj på jordbruket, och istället hoppas på ett bättre liv i textilfabrikerna i Dhakas förorter.

Lämna en kommentar

by | 20 oktober, 2012 · 14:56

Åka rickshaw i mörker.

Rickshaws. Hela Dhaka kryllar av dem. Hur många rickshaws det finns är svårt att säga, men att det är minst några hundratusen är det inget snack om. De flesta är väldigt slitna, men alla är fint utsmyckade eller så syns det att de har varit det. En blandning av fina, klara färger, i rött, grönt och gult, mixas med dekorationer och mönster, en touch av hinduism och österländsk mystik. Man kan jämföra dem med en luggsliten persisk matta, som när den är ny väcker förundran och avundsjuka, men som efter många års användande har blivit dammig och uttjänt.

Att åka rickshaw är inte det lättaste. Eller, det är ju lätt att bara sitta och låta sig bli skjutsad till en valfri destination. Men hela processen i sig är hyfsat komplicerad, i alla fall för en nykomling och framförallt för en bideshi. Till att börja med kan du vara helt säker på att få betala ett riktigt rövarpris. Att förhandla om priset kräver minst sagt bestämdhet, och redan där har rickshaw-wallahn övertaget. Mellan 15 och 30 taka (12 tk = 1 kr) ska vara standard lite beroende på hur långt du åker, men budgivningen för en bideshi börjar med lite tur på 50 tk och slutar allt som oftast på 40 tk. Det är med andra ord inte särskilt svårt att få tag i en rickshaw, med tanke på att rickshaw-wallahn får dubbelt och ibland till och med tre gånger så mycket betalt med en bideshi som med en vanlig kund.

De få kronorna, eller knappa kronan, som det kostar mig extra för att jag är bideshi, gör desto större skillnad för rickshaw-wallahn. Den stereotypa rickshaw-wallan (behöver jag säga att det bara är män?) kommer från landsbygden och har flyttat till Dhaka i jakt på arbete. I många fall har de dessutom migrerat på grund av förföljelse och diskriminering eftersom många rickshaw-wallahs tillhör de marginaliserade minoritetsfolk, som ofta i Bangladeshs korta historia fått flytta på sig till förmån för bengali och dess bosättningar.

Rickshaw är det överlägset bästa sättet att ta sig runt på, vare sig man ska rakt genom en stadsdel eller över broarna som leder trafiken över sjöarna med de exotiska namnen Banani Lake och Gulshan Lake. Den sönderspruckna röda dynan, fastklistrad på de skrangliga träplankorna som utgör själva kärran, är förvisso inte den bekvämaste, men man kommer upp en bit från marken och ser betydligt mer av staden än när man promenerar. På kringelkrokiga genvägar går färden genom gränder knökfulla med andra rickshaws, affärer, butiker och små stånd som säljer alltifrån tyger, medicin och lampor till frukt, färsk fisk och grillad (och levande!) kyckling. När man kommer ut på en av broarna svalkar en lätt bris den annars så kvalmiga och tropiska stadshettan, och soporna, avgaserna och lukten från det förorenade vattnet i rännstenen försvinner för ett ögonblick.

Det krävs dock att man är på alerten och hela tiden håller i sig själv och sina tillhörigheter. Inte för att det går särskilt snabbt, den stackars rickshaw-wallahn sliter i och för sig för allt vad han är värd och måste till och med gå av emellanåt för att dra fram cykeln över ett gupp eller en liten backe. Utan snarare för att vägarna är fulla av gropar och trafiken som passerar gör det på ett fåtal centimeters avstånd. En sekunds obetänksamhet så försvinner två fingrar i ett nafs när en överfull buss som ser ut att bokstavligt talat trilla ihop när som helst, viner förbi och lämnar ett moln av mörka, stinkande avgaser efter sig . Eller en skarp u-sväng mitt i vägen för att komma i rätt färdriktning, en liten ojämnhet i asfalten och en halvsekund av panik. ”- Jag kommer trilla av”, hinner man tänka innan vagnen lugnat ner sig och vägen jämnat till sig.

Men fram kommer man alltid och när det är dags för betalning gäller det att tillgången på växel i olika valörer är stor, så att den hårt kämpande rickshaw-wallahn inte kör en fuling och påstår att han inte har växel. Men livet är fullt av överraskningar och det bör man vara beredd på, inte minst i Dhaka. Fast beredd på en synskadad förare, det var jag inte. När vi kommit fram i Banani tar han av sig solglasögonen och ber om en slant extra eftersom Allah har straffat honom och bevisligen kraftigt försämrat hans syn och försvårat hans arbete. Jag ger honom 50 th, tänker tillbaka på den där u-svängen, den mötande bussen, och att jag i fortsättningen undviker rickshaw-wallahs med solglasögon.

1 kommentar

Filed under Rasmus

Välkommen till Dhaka!

Dhaka är ett kaos. Ett myller av människor, bilar, rickshaws, små taximopeder och en och annan get. Det ständigt öronbedövande larmet av tutor, ringklockor och skrik sätter hjärnan på högsta beredskap och varje gång du funderar på att korsa gatan så riskerar du ditt liv. Eller i alla fall att bryta en arm eller att krossa en knäskål.

Detta gäller så klart inte om du är Dhaka-bo eller har bott i Dhaka en längre tid. Då är du en del av kaoset och rör dig vant längs samma trottoarer och gator, i ett intränat mönster och parerar skickligt mellan överfulla bussar, stadsjeepar och framstörtande mopedbilar.

Att försöka anpassa sig till detta metropoliska kaos är inte lätt, och utan de små, luftkonditionerade oaserna runtom i staden hade det varit nästintill omöjligt. För Dhaka är långtifrån bara trafikkaos och det ständiga myllret av människor. Har du bara tillräckligt med pengar så hittar du trendiga ställen inklämda högt upp i de slitna höghusen, en bra bit från smuts och oljud på gatorna. Där finns krämig cappuccino och utsökta cupcakes och möjlighet att gratis koppla upp sig till internet på kaféernas trådlösa nätverk. Där kan man spendera timmar utan att lyfta ett finger och bara njuta av att vara i Dhaka, på andra sidan jorden, utan att faktiskt överhuvudtaget fundera på just Dhaka.

Men det bör man göra. För Dhaka är kontrasternas stad. Här finns i stort sett allt som västvärldens storstadsbor efterfrågar, samtidigt som det saknas så otroligt mycket av de mest grundläggande saker för att en stad ska kunna fungera överhuvudtaget. Utanför de luftkonditionerade oaserna, i det fuktiga, klibbiga och supervarma monsunklimatet ligger avgaserna tunga. Blandat med sopor, avfall, nygrillad kyckling och en mängd av kryddor skapas en frän lukt av storstad som på något speciellt sätt kan tyckas känneteckna de stora kontrasterna i staden. I den ena stunden sitter du och pratar med en sjuårig flicka som tar sig fram på obehindrad engelska med klockren amerikansk accent. En stund senare sitter du i de oändliga bilköerna och ser med obehag i magen när en annan sjuårig tjej i betydligt smutsigare kläder, bär omkring på sitt yngre syskon bland bilarna i ett försök att få ihop pengar till mat. Eller att sitta och prata med den första flickans bror om hans drömmar att bli bluesartist och vilken av BB King’s låtar som faktiskt är bäst, samtidigt som den jämngamla tjänstepojken bär ut faten efter middagen och förbereder disken.

Välkommen till Dhaka liksom.

1 kommentar

Filed under Rasmus