Varje möte vi närvarar vid öppnas med en sång, och vi börjar känna igen flera av dem nu. Idag klappade vi i takt till den som handlar om att muslimer och hinduer en gång levt sida vid sida och att det ska kunna göras igen. Kvinnan bredvid mig, vi kan kalla henne Nora, blinkar allt snabbare och tittar i marken. Hon sjunger inte med.
” De sa till mig att vi alla var jämlikar, men de ljög. De är lögnare allihop.”
De träffades genom Facebook. Han hade läst en bok som han verkligen gillade och sökte på författarnamnet. Hon studerade litteratur och hade valt ett smeknamn för att dölja sitt riktiga. Samma författares namn. Han hamnade på hennes sida, och skickade en vänförfrågan. Efter lite om och men börjar de höras, mail blir till telefonsamtal blir till sms blir till att få uttrycka sina känslor i text blir till att få öppna upp blir till att vänta på nästa signal från telefonen.
Han är marinkårssoldat och stationerad på ett fartyg och han är så förbannat ensam och det som blir, egentligen, är att han endast har henne och att det är hon som håller honom flytande (pun intended).
Det går tre år och de planerar för ett liv tillsammans och han är muslim och hon är hindu men hans pappa tycker om henne och hon kan konvertera och vad spelar det för roll egentligen.
För Noras föräldrar spelar det all roll. Noras föräldrar som är högutbildade och har uppfostrat henne med att de och deras muslimska tjänare är samma familj, som ställer till med muslimska högtidsfiranden om någon av deras muslimska vänner inte har någon att fira med. De som skulle vara bilden av de progressiva, de tvärvänder när de får reda på Noras planer.
”Vi kan äta med dem, men vi gifter oss inte med dem.”
De tar hennes telefon, raderar hans nummer och meddelanden och bilderna hon har på dem tillsammans. De låser in henne och misshandlar henne tills hon blöder. Och de arrangerar hennes äktenskap. Och det är så mycket utpressning och våld inblandat i deras historia och i slutändan gifter hon sig med den här mannen som hennes pappa bestämt sig för, för att hålla alla inblandade vid liv.
Alla planer på revolt och flykt eller motstånd stannar just vid denna tanke, att då finns det någon av dem som inte kommer klara sig igenom den här historien, deras öde.
”Så jag älskar en man men jag sover med en annan. Men på något vis är det ändå bättre såhär, vi kommer aldrig få vara tillsammans men han kommer i alla fall att få leva. Han kommer finnas i denna värld.”
***
Jag vill kunna se till det fantastiska i att jag möter människor långt ner på samhällsstegen som har organiserat sig och höjer sina röster och kräver sin rätt. Men det är öden som Noras och andra individuella historier som drabbar mig när de vittnar om en hederskultur och religionsnorm som får maktutövande över kärlek. Den luddiga idén om kärlek har inte ens en plats här, vilket är så svårbegripligt för en individualiserad västerlänning, utan Noras föräldrar väljer hellre att förstöra liv, förstöra tre familjer och tortera sin egen dotter för en, för mig ännu luddigare, idé om heder. Här är en inte en indidvid, du är ett kollektiv, och upfattningen av kollektivet är av allra största vikt.
I Bangladesh binds alla dessa strukturer ihop i en enormt stark äktenskapsnorm som trumfar allt. Den går före alla landvinningar om mänskliga rättigheter och sociala rörelser. Den bestämmer din och din familjs sociala status och ekonomiska framtid. Detta drabbar såklart både män och kvinnor. Framförallt används äktenskapet som en lösning på strukturella problem i samhället.
På torsdag den 10e kl. 19.30 svensk tid så sänder SVT2 en kortfilm ’Go Straight Home’ om flickors situation i Bangladesh, där barnäktenskap har blivit lösningen på sexuella trakasserier. Svalorna Indien Bangladesh är en av de organisationer som driver debatten. Det tar 15 minuter av din tid. Och vi behöver prata om äktenskapets funktion i samhället, för som Noras berättelse vittnar om, att bli bortgift handlar inte bara om att förlora rätten över sin egen kropp. Det innebär att förlora rätten till ditt egna känsloliv.
/Maria
bangladeshbloggen.org 