Efter många om och men har vi äntligen börjat komma igång med våra fältbesök på allvar, vilket är kalaskul. Idag var dock en dag då jag inte tänkt åka på fältbesök. Jag tänkte hänga runt på organisationen, ta igen lite arbete vid datorn som jag försummat och tillåta mig själv att vila lite. Det visade sig dock, när jag pratade med Sohel som är koordinator för ARP-programmet på TSDS, att jag igår sagt ja till att åka på fältbesök med Jasmine (fältpersonal) under eftermiddagen. Det är spännande med alla missförstånd som ständigt sker på grund av språkbarriären, en vet aldrig vad en sagt ja till. Först försökte jag avstyra det hela då vår tolk ej jobbar måndagar. Det var dock lättare sagt än gjort och det hela slutade med att jag åkte iväg i en CNG med Masud (också fältpersonal) som min ”private security guard”. Vägarna är både smala, ojämna och vältrafikerade, så bara själva resan brukar vara ett riktigt äventyr.
Väl framme i byn mötte Jasmin upp oss med sitt bangla-till-engelska-lexikon under armen och ledde in oss på en innergård där mötesdeltagarna väntade. De hade plockat gula tagetes som de gav till mig innan vi alla satte oss ned på flätade mattor som lagts ut på marken. Dagens möte var ett så kallat ‘EC-meeting’ (Executive Committee) och 12 gruppmedlemmar hade dykt upp. Dessa möten hålls en gång i månaden inom varje bondegrupp, och deltagarna utgörs i huvudsak av de nio medlemmar som valts in i denna exekutiva kommitté samt den fältpersonal som jobbar i det område där byn är belägen, men ”vanliga medlemmar” är också välkomna att delta.
12 glada mötesdeltagare
Under dagens möte diskuterades bland annat de komposter och tillväxtfrämjande preparat som bondegruppens medlemmar tillverkar och använder i sina odlingar. Exempelvis berättar en bonde om hur han fermenterar växtdelar från bananträd med socker och vatten och använder lösningen till sina odlingar för att just öka grödornas tillväxttakt. En annan pratar om hur mycket bättre det är för hälsan att använda de ekologiska preparaten istället för de kemiska som finns i handeln. Slutligen pratar de om planer för framtiden och eventuella problem som de behöver ta tag i innan nästa månadsmöte. Tre områden nämns varav ett är den kommande rissådden, det andra är att kommunicera med Upazilan (lokalt beslutsorgan) om hur bönderna kan få de förmåner som de har rätt till och det sista är att guavaträden ej blommar som de borde och vad de ska göra åt det.
Efter mötet är slut får jag chans att ställa lite frågor till mötesdeltagarna. Eftersom jag håller på med en rapport om ”closing the gender gap in agriculture” och hur Agricultural Rights Programe arbetar med det ber jag dem berätta lite om vad för sociala förändringar som skett i byn sen de startade sin bondegrupp. Medlemmarna berättar bland annat om att män och kvinnor numera arbetar tillsammans istället för var för sig, att mobiliteten ,för framförallt byns kvinnor, har ökat, att de numera känner att de kan kräva sina rättigheter från staten och att beslut inom hushållen fattas i samspråk mellan familjemedlemmarna istället för att mannen ensamt bestämmer. De berättar också stolt att män och kvinnor i byn numera får lika mycket betalt för det arbete de utför samt att böndernas inkomst generellt sett har ökat och att flera barn i byn därmed kan få universitetsutbildning. Det låter verkligen som en framgångssaga, och i alla byar jag hitintills besökt har det varit liknande historier. Samma optimism. Jag frågar om det är något de vill fråga mig om och tre medlemmar undrar om de kan få följ med mig till Sverige. Jag försöker skämtar bort det med att Sverige är koop tanda (jättekallt) och att de nog trivs bättre i Bangladesh.
Demonstration av maskkompost
Efter frågestunden blir jag bjuden hem till en medlems hus och hon visade upp den maskkompost som hon har i anslutning till det hus där hennes ko står. Hon frågar om vi vill stanna på te, vilket vi tackade ja till. Medan teet tillverkas går vi och kollar på bondegruppens ”presidents” ganska nysådda lökfält och en annan medlem hugger av en bit sockerrör till mig att tugga på. Vi diskuterar hur lång tid det tar för löken från sådd till skörd och kommer fram till att det i Bangladesh tar ungefär 4 månader. Därefter visar ytterligare en medlem upp sin kompost samt en urna där han håller på att fermentera diverse blad för att sedan använda till insektsbekämpning i sina odlingar.
Jasmine och Masud i täten när vi kollar lökfält. Jasmine är som alltid fashion i fältet med högklackat och finsari
Då teet nu var klart traskade vi tillbaka till det första huset och blev där, utöver te och kex, bjudna på nån slags färskostliknande rätt med det obligatoriska sockret ovanpå. Kvinnan introducerade mig för sin son som läser på universitet och de bad mig komma tillbaka och hälsa på närhelst jag vill. Vi tackar dock så småningom för oss och ger oss av i samma CNG som vi åkte dit med. Masud och Jasmine frågar om dom har förstått mig 100%, jag tänker att de nog menar tvärt om men svarar för säkerhets skull med ett kanske.
På väg hemåt sjunger vi lite på en banglasång jag lärt mig och skrattar över språkförbistringar och missförstånd. Vi svänger en snabbis förbi Jasmines föräldrahem och hälsar på hennes mamma, bror och dotter. Eftersom både Jasmine och hennes man arbetar heltid utanför hemmet tar Jasmines mamma hand om dottern under dagarna. Det finns liksom ingen utvecklad barnomsorg här, vilket än mer försvårar för kvinnor att arbeta utanför hemmet. Huset ser ut som de flesta hus gör här, ett rum med en säng i och därtill en innergård med vattenpump, kök och lite odlingar. Jag blir bjuden på kokt ägg med chilisalt och jag tvingar i mig äggulan även då det är en av få saker jag verkligen inte tycker om att äta. Jasmines mamma bjuder mig att sova över i huset. Hon har lagat mat och vill bjuda på pita (en slags kaka bestående av rismjöl och socker). Jag tackar dock nej med ursäkten att jag ska åka iväg till Jhenaidah imorgon.
Vi lämnar kvar Jasmine vid sitt föräldrahem och beger oss åter mot TSDS. Solen går ner över fälten och det börjar faktiskt till och med bli lite kyligt, även för en svensk. Masud och jag fortsätter prata strunt på småknackig engelska innan även vi skiljs åt och jag går upp till mitt rum för att skriva denna text.
Solnedgången utanför
bangladeshbloggen.org 