Kategoriarkiv: Hanna

Saker att sakna.

Nu har vi åter landat på svensk mark. Än har det nog inte riktigt sjunkit in, att jag är är så långt ifrån alla människor som liksom varit en så naturlig del av min vardag de senaste fyra-och-en-halv månaderna. Alla som jag skrattat, gråtit och upplevt så många fantastiska saker tillsammans med. Att än en gång försöka anpassa sig till ett nytt samhälle, men den här gången det svenska. Tids nog ska det nog gå.

Det här blir alltså mitt avslutande inlägg på bloggen. Tack för en så fantastiskt, kaotisk och lärorik tid.

Jag har fotat en hel del. Typ 5000 bilder… här kommer några av dem, mest för att illustrera en del av det jag  kommer sakna från Bangla.

_DSC0812 (2)

Morgonpromenader vid floden

 

_DSC0964 (2)

Att dricka te i tid och otid. Bli bjuden på te när en handlar grönsaker, kallpratar med poliser eller att samlas kring testånden på marknaden och prata om allt från kriget i Syrien till tandkräm.

_DSC0122 (2)

Det helt absurda användandet av chili i allt från te till stekt ägg och snacks. Tillsammans med ris och socker är chilin verkligen en grundpelare i det bengaliska köket som folk aldrig skulle tänka sig att leva utan. Jag har nog börjat gilla det lite i alla fall..

_DSC0707 (2)

Som den jordbruks-fetischist jag är kommer jag verkligen att sakna att gå bland fälten och bara observera hur folk arbetar och grödorna växer.

_DSC0269 (2)

Alla djur, framförallt getter. Stora getter, små getter och getter med kläder på.

_DSC0273 (2)

Åka på fältbesök och få delta under bondegruppsmöten.

_DSC0147 (2)

Gå på grönsaksmarknaden och handla med hjälp av kroppsspråk och knackig bangla.

_DSC0217

Att få komma in i folks hus och lyssna till deras livshistorier.

_DSC0467 (2)

Kokosnötter och värme

_DSC1056 (2)

Kricket!

_DSC0596 (2)

Åka båt. Amanda och Pontus passade på att praktisera lite black magic.

_DSC0972 (2)

Trafiken! (nej, skoja bara…)

_DSC0617 (2)

Världens bästa praktikantkollegor! (på bilden fattas vi Isis) Tack för ett fantastiskt äventyr.

Abar dekha hobe
/Hanna

3 kommentarer

Under Hanna

Tankar om tillit, trygghet och den abstrakta varelsen vi kallar ‘staten’ (med mera…)

Tillit är en fundamental ingrediens i alla relationer, även den mellan människa och stat. Utan tillit till varandra skulle jag säga att vi står ensamma. Så vad får det för konsekvenser om befolkningen inte känner denna tillit till den stat som de egentligen själva utgör? Eller om förhållandet också är det motsatta, att staten inte känner tillit till befolkningen? Den senaste tiden har jag funderat mycket på, framförallt det förstnämnda förhållandet. Mina västerländska ögon och referensramar snappar ständigt upp skillnader och olikheter länderna emellan, det blir lätt så. Genom att befinna mig i Bangladesh och umgås med ett axplock av dess befolkning blir just bristen på tillit till staten väldigt uppenbar, likväl som jag också inser vilken enorm tilltro vi i Sverige har till våran stat.

Jag tänker på staten som en typ av instans som ska tillgodose medborgarna sina rättigheter, ge trygghet och se till att skattepengarna används till sådant som tjänar medborgarnas nytta – kort sagt tjäna medborgarna. Om jag inte litar på att ”min” stat kommer använda mina pengar väl kommer jag med största sannolikhet inte känna mig så motiverad att betala skatt. Om jag inte litar på att rättsväsendet kommer sätta mina mänskliga rättigheter i först hand, hur ska jag då kunna känna mig trygg?

_DSC0701 (2).JPG

Faruk Hossain (till höger i bild) har tillsammans med några andra startat upp ett slags klubbhus i byn där de bor. Här har de dels ett bibliotek dit vem som helst kan komma och låna böcker eller läsa tidningen gratis. Detta är också en plats dit alla i byn kan vända sig om de behöver hjälp med något. De aktiva i klubbhuset går då samman och försöker hjälpa till så gott de kan, både med praktiska och mer teoretiska ting. Denna typ av civila initiativ blir viktiga när staten inte finns där för folk att luta sig tillbaka på.

Bangladesh ligger på en mindre hedrande 145:e plats av totalt 175 länder i transparency internationals lista över världens mest korrupta länder. (http://www.transparency.org/country/#BGD). Korruptionen finns överallt och problemet är verkligen inte så svart eller vitt som det vid första anblick kan verka. Exempelvis kan det handla om invalda beslutsfattare som arbetar heltid men får så lite i lön att de omöjligt kan försörja sig och sin familj om de ej tar emot mutor. Det handlar också om de populära statliga jobben som alla verkar vilja ha eftersom de ger förmåner som pension och gratis tilldelning av en del basmatvaror. Dock måste du, utöver att vara kvalificerad, också kunna betala fler tusentals svenska kronor i mutor för att ens kunna få ett jobb.

Detta förhållande skapar väldigt orättvisa förutsättningar för landets invånare – har du redan resurser kan du också skaffa dig mer. Om läget är det motsatta blir det svårt att ta sig fram och också få den hjälp alla medborgare egentligen har rätt till. Otaliga av de bönder jag pratat med under mina fältbesök har berättat om hur de lokala politikerna och tjänstemännen inte vill lyssna på dem eller se till så att deras rättigheter ges dem. Genom att organisera sig och gå många tillsammans har de fått en större röst vilket öppnat en del dörrar, men mycket av problemet kvarstår. Kontoret som har hand om affärer rörande land anses vara ett av de mest korrupta, vilket skapar problem för många bönder.

_DSC0308 (2).JPG

I slutet av december förra året bjöds lokala politiker och tjänstemän in till ett möte med representanter från TSDS’s bondegrupper. Syftet var att skapa en mötesplats där problem och mjöligheter kunde diskuteras. Över hundra bönder kom till mötet, men inte en enda politiker eller tjänsteman.

Utöver orättvisa förutsättningar skapar det också en stress och otrygghet hos en stor del av befolkningen. Hur ska en kunna lita på ett rättsväsende som snarare tycks tjäna politikernas intressen än medborgarnas? I sin extremaste form kan detta förhållande leda till att polisen lägger sådan vikt vid att fälla någon, att det i slutändan inte spelar så stor roll om det är den faktiskt skyldiga. Två vänner till mig har berättat om hur de nästan hamnade i fängelse, enbart för att de råkade befinna sig på fel plats vid fel tillfälle. En bomb detonerades med politiska motiv och de var i närheten. I efterhand när polisen undersökte incidenten angav en butiksägare deras namn då han visste vilka de var. Eftersom de är unga killar blev de direkt huvudmisstänkta, men fick som tur var reda på detta och kunde därför gömma sig. De höll sig gömda i en veckas tid och fick då hjälp av en bekant till dem som känner många högt uppsatta poliser. Genom detta kontaktnät kunde han se till att misstankarna emot dem försvann. I annat fall hade de mycket väl kunnat hamna i fängelse för ett brott de ej utfört, och då också sett alla sina drömmar och planer för framtiden grusas.

Jag tror också att den stora roll som familjen spelar i människors liv här delvis har att göra med detta, ganska destruktiva, förhållande mellan människa och stat. Eftersom staten misslyckas med att få människor att känna sig trygga måste var och en se efter sitt eget och liksom skapa sin egen trygghet, sitt eget skyddsnät. Banden till familj och vänner blir därför oerhört viktiga, det är där tryggheten finns. Familjen förväntas också ställe upp mycket, i alla skeden i livet. Exempelvis ges jobb, på framförallt landsbygden, ofta till släktingar eller anhängare av ”rätt” politiskt parti istället för den som kanske egentligen är bäst kvalificerad för jobbet. För de som inte fötts in i en familj med stort kontaktnät eller god ekonomi kan det alltså bli väldigt svårt att få ett bra jobb.
Slutligen kan jag väl säga att allt detta funderande har gjort att jag mer och mer insett vad jag personligen anser att en stat ska vara och inte vara. Just nu sker det mycket förändringar också i Sverige som sätter tilliten till staten och ledare överlag i gungning. Vad händer med oss när vi inser att den stat vi litat på inte kan ge oss den trygghet vi förväntat oss?, eller inser att den tjänar ett fåtal individers intressen istället för kollektivets?

/Hanna

_DSC0825 (2).JPG

1 kommentar

Under Hanna

Ett helt vanligt fältbesök

Efter många om och men har vi äntligen börjat komma igång med våra fältbesök på allvar, vilket är kalaskul. Idag var dock en dag då jag inte tänkt åka på fältbesök. Jag tänkte hänga runt på organisationen, ta igen lite arbete vid datorn som jag försummat och tillåta mig själv att vila lite. Det visade sig dock, när jag pratade med Sohel som är koordinator för ARP-programmet på TSDS, att jag igår sagt ja till att åka på fältbesök med Jasmine (fältpersonal) under eftermiddagen. Det är spännande med alla missförstånd som ständigt sker på grund av språkbarriären, en vet aldrig vad en sagt ja till. Först försökte jag avstyra det hela då vår tolk ej jobbar måndagar. Det var dock lättare sagt än gjort och det hela slutade med att jag åkte iväg i en CNG med Masud (också fältpersonal) som min ”private security guard”. Vägarna är både smala, ojämna och vältrafikerade, så bara själva resan brukar vara ett riktigt äventyr.

Väl framme i byn mötte Jasmin upp oss med sitt bangla-till-engelska-lexikon under armen och ledde in oss på en innergård där mötesdeltagarna väntade. De hade plockat gula tagetes som de gav till mig innan vi alla satte oss ned på flätade mattor som lagts ut på marken. Dagens möte var ett så kallat ‘EC-meeting’ (Executive Committee) och 12 gruppmedlemmar hade dykt upp. Dessa möten hålls en gång i månaden inom varje bondegrupp, och deltagarna utgörs i huvudsak av de nio medlemmar som valts in i denna exekutiva kommitté samt den fältpersonal som jobbar i det område där byn är belägen, men ”vanliga medlemmar” är också välkomna att delta.

_DSC0061 (2).JPG

12 glada mötesdeltagare

Under dagens möte diskuterades bland annat de komposter och tillväxtfrämjande preparat som bondegruppens medlemmar tillverkar och använder i sina odlingar. Exempelvis berättar en bonde om hur han fermenterar växtdelar från bananträd med socker och vatten och använder lösningen till sina odlingar för att just öka grödornas tillväxttakt. En annan pratar om hur mycket bättre det är för hälsan att använda de ekologiska preparaten istället för de kemiska som finns i handeln. Slutligen pratar de om planer för framtiden och eventuella problem som de behöver ta tag i innan nästa månadsmöte. Tre områden nämns varav ett är den kommande rissådden, det andra är att kommunicera med Upazilan (lokalt beslutsorgan) om hur bönderna kan få de förmåner som de har rätt till och det sista är att guavaträden ej blommar som de borde och vad de ska göra åt det.

Efter mötet är slut får jag chans att ställa lite frågor till mötesdeltagarna. Eftersom jag håller på med en rapport om ”closing the gender gap in agriculture” och hur Agricultural Rights Programe arbetar med det ber jag dem berätta lite om vad för sociala förändringar som skett i byn sen de startade sin bondegrupp. Medlemmarna berättar bland annat om att män och kvinnor numera arbetar tillsammans istället för var för sig, att mobiliteten ,för framförallt byns kvinnor, har ökat, att de numera känner att de kan kräva sina rättigheter från staten och att beslut inom hushållen fattas i samspråk mellan familjemedlemmarna istället för att mannen ensamt bestämmer. De berättar också stolt att män och kvinnor i byn numera får lika mycket betalt för det arbete de utför samt att böndernas inkomst generellt sett har ökat och att flera barn i byn därmed kan få universitetsutbildning. Det låter verkligen som en framgångssaga, och i alla byar jag hitintills besökt har det varit liknande historier. Samma optimism. Jag frågar om det är något de vill fråga mig om och tre medlemmar undrar om de kan få följ med mig till Sverige. Jag försöker skämtar bort det med att Sverige är koop tanda (jättekallt) och att de nog trivs bättre i Bangladesh.

_DSC0064 (2)

Demonstration av maskkompost

Efter frågestunden blir jag bjuden hem till en medlems hus och hon visade upp den maskkompost som hon har i anslutning till det hus där hennes ko står. Hon frågar om vi vill stanna på te, vilket vi tackade ja till. Medan teet tillverkas går vi och kollar på bondegruppens ”presidents” ganska nysådda lökfält och en annan medlem hugger av en bit sockerrör till mig att tugga på. Vi diskuterar hur lång tid det tar för löken från sådd till skörd och kommer fram till att det i Bangladesh tar ungefär 4 månader. Därefter visar ytterligare en medlem upp sin kompost samt en urna där han håller på att fermentera diverse blad för att sedan använda till insektsbekämpning i sina odlingar.

_DSC0073 (2)

Jasmine och Masud i täten när vi kollar lökfält. Jasmine är som alltid fashion i fältet med högklackat och finsari

Då teet nu var klart traskade vi tillbaka till det första huset och blev där, utöver te och kex, bjudna på nån slags färskostliknande rätt med det obligatoriska sockret ovanpå. Kvinnan introducerade mig för sin son som läser på universitet och de bad mig komma tillbaka och hälsa på närhelst jag vill. Vi tackar dock så småningom för oss och ger oss av i samma CNG som vi åkte dit med. Masud och Jasmine frågar om dom har förstått mig 100%, jag tänker att de nog menar tvärt om men svarar för säkerhets skull med ett kanske.

På väg hemåt sjunger vi lite på en banglasång jag lärt mig och skrattar över språkförbistringar och missförstånd. Vi svänger en snabbis förbi Jasmines föräldrahem och hälsar på hennes mamma, bror och dotter. Eftersom både Jasmine och hennes man arbetar heltid utanför hemmet tar Jasmines mamma hand om dottern under dagarna. Det finns liksom ingen utvecklad barnomsorg här, vilket än mer försvårar för kvinnor att arbeta utanför hemmet. Huset ser ut som de flesta hus gör här, ett rum med en säng i och därtill en innergård med vattenpump, kök och lite odlingar. Jag blir bjuden på kokt ägg med chilisalt och jag tvingar i mig äggulan även då det är en av få saker jag verkligen inte tycker om att äta. Jasmines mamma bjuder mig att sova över i huset. Hon har lagat mat och vill bjuda på pita (en slags kaka bestående av rismjöl och socker). Jag tackar dock nej med ursäkten att jag ska åka iväg till Jhenaidah imorgon.

Vi lämnar kvar Jasmine vid sitt föräldrahem och beger oss åter mot TSDS. Solen går ner över fälten och det börjar faktiskt till och med bli lite kyligt, även för en svensk. Masud och jag fortsätter prata strunt på småknackig engelska innan även vi skiljs åt och jag går upp till mitt rum för att skriva denna text.

_DSC0080 (2)

Solnedgången utanför

4 kommentarer

Under Hanna, Uncategorized

Livet vid floden – källa till konflikt

Inledningsvis vill jag säga att det här blogginlägget inte alls blev som jag hade tänkt mig. Min plan var egentligen att skriva om hur fantastisk floden är. Beskriva allt liv som pågår i och omkring den och det fantastiska lugn som infinner sig i min kropp när jag är där. Nu blev det inte där fokuset hamnade, utan snarare på de konflikter som ständigt pågår i och kring den. I efterhand känns det som ett viktigare tema, och också ett tyvärr väldigt aktuellt sådant. Resurser i form av exempelvis vatten och odlingsmark är redan, och kommer antagligen att bli en än större källa till konflikter i framtiden. I samtliga av dessa konflikter finns också en mängd maktrelationer. Relationer som nog tyvärr ofta ges det avslutande ordet.

_DSC0033 (2)

Bonde badar sina kor i Ganges (Padma)

Vi har turen att bo granne med världens antagligen mest legendariska vattendrag – floden Ganges (eller Padma som den heter på Bangladeshiska sidan). Floden utgör här gränsen mellan två länder som brukade vara ett och samma. Indien och regionen Västbengalen på ena sidan och Bangladesh på den andra. Under tiden här har jag hört flera uttala nästan en sorg över denna splittring. Floden so m förr förenade människorna i Bengalen och verkade som en viktig blodådra mellan de båda sidorna är nu istället en skiljelinje, och dessutom en väldigt dödlig sådan. Dag som natt patrullerar beväpnade gränsvakter i uppdrag att hindra människor från att korsa denna flod illegalt. Gränsvakterna på indiska sidan agerade under flera år efter en väldigt kontroversiell shoot-on-sight-policy, vilken uppskattningsvis lett till dryga tusen människors död, varav majoriteten varit bangladeshiska medborgare. Människor som i många fall varit helt obeväpnade, och samtliga helt nekade en rättslig prövning gällande deras eventuella brott (mer om detta: https://www.hrw.org/news/2011/01/23/indias-shoot-kill-policy-bangladesh-border).

Sedan 40 år tillbaka äger dessutom en konflikt mellan Indien och Bangladesh rum gällande kontrollen över vattenflödet i floden. Floden får sitt tillflöde från Himalaya i Indien och mynnar ut i Bengaliska Viken. Konflikten har kommit att främst kretsa kring den damm vid namn Farakka som Indien lät bygga, endast några mil från bangladeshiska gränsen. Bygget stod klart 1975 och dess drift har sedan dess fått stora konsekvenser för både ekologi och människors livsföring. Det minskade vattentillflödet till många av Bangladeshs floder har bland annat lett till en ökad inträngning av salt havsvatten i landets södra deltan. Detta har i sin tur förändrat levnadsförhållandena för de arter som lever i och vid vattnet samt gjort så att stora arealer åkermark ej längre går att bruka på grund av försaltning.

_DSC0209 (2)

Ute med getterna på bete på den mark som inom två månader kommer tillhöra Police Academy

Det minskade vattenflödet har också lett till att land som förr låg under flodens yta nu blivit barmark. I Thanaparas fall har denna nya landresurs kommit att bli som en slags allmänning för byns bönder att bruka till odling eller betesmark. Nyligen har dock en konflikt blossat upp gällande detta nya land. Bangladesh Police Academy (vilket är ett slags polisuniversitet) vill ha ensam ägande- och bruksrätt över den del av allmänningen som gränsar till deras campus, vilket handlar om en yta på ungefär 400×900 meter. I Bangladesh, som är världens mest tätbefolkade land om en ej räknar statsländer, är mark verkligen en bristvara. Police Academy vill ha ägande av marken dels för att kunna expandera sitt campus, men också för att inte förlora grannskapet med just floden Padma. Konflikten har hållit på i några år och nyligen kom till slut beslut från hög instans. Bönderna förlorade och om två månader kommer byns befolkning alltså ej längre ha tillträde till detta land. Utöver den rent resursmässiga förlusten har området också ett stort symboliskt värde för byborna. Det var nämligen där vid floden som Pakistans armé under frihetskriget 1971 sköt ihjäl så gott som alla män som då bodde i byn.

_DSC0220 (2)

Fotbollsmatch på den omtvistade marken

Det är svårt att inte se ett maktperspektiv här. Det anrika Police Academy med enormt mycket makt och resurser eller den ekonomiskt fattiga bondebefolkningen vars intressen få beslutsfattare tycks ta i anspråk. Ja, det här fallet gör mig lite bitter, men också kluven. Under vår tid här har vi fått många vänner på Police Academy och de är extremt generösa gentemot oss. Det skaver i mig, att ta del av det överflöd som finns där och samtidigt veta om den verklighet som finns utanför murarna. Verkligheten för de som inte har tillträde, det blir så symboliskt. Jag känner mig falsk varje gång jag går dit, lite som en backstabber eller som en bedragare. Folk ställer upp så extremt mycket för mig här, bjuder på allt de har. Öppnar upp sina hem och liv för mig, men ändå kan jag inte hålla mig ifrån att säga att det är extremt skönt att kunna gå över till Police Academy ibland. Kunna gå kvällspromenader på stora, tomma ytor utan att dra till sig all uppmärksamhet. Det är också en väldigt spännande värld som jag aldrig kommer få tillgång till igen. Egentligen skadar det ju ingen, det är bara det där med att inte kunna se folk i ögonen utan att känna en viss skuld. En kan kanske kalla det en inre konflikt där det är jag som sitter på maktpositionen, jag som har möjligheten att välja.

Fyra olika konflikter på fyra olika nivåer men som ändå har en stark koppling till varandra. Jag vill avsluta med en fin anekdot från en av våra vänner på Police Academy. Han har tidigare tjänstgjort mycket utomlands och berättade att när han hade hemlängtan fick han tröst av att befinna sig vid just vattendrag. Han tänkte att det vatten som rör vid stranden där han befinner sig är det samma som rör vid stränderna i hans hemland, att han i teorin skulle kunna simma till Bangladesh. Vatten förenar och separerar.

_DSC0268 (2)

Get till synes helt obrydd om de konflikter som pågår i hens närområde

/Hanna

1 kommentar

Under Hanna

Resa mellan sfärer och att ständigt vara avbrottet i vardagen

Det är helt knas, men snart har Isis och jag varit hela två veckor i Thanapara. Tiden har gått så himla fort, men samtidigt så himla långsamt. Frustration är en känsla som, för mig, varit frekvent närvarande. Frustration över att inte få röra sig som en är van vid, och vill kunna röra sig. Att alltid behöva fråga polisen om lov så fort vi ska lämna organisationens område. Frustration över att mer eller mindre alla engelskspråkiga är män. Sfärerna är så väldigt bestämda, kvinnor gör vad kvinnor gör och män gör vad män gör. Språket förvisar oss alltså i många fall till den sfär där män med längre utbildning befinner sig. Det är hemskt intressant det med, men ibland kan jag verkligen känna just en frustration av att inte kunna prata med en kvinna. Att deras vardag och deras funderingar ligger bortom en enorm barriär av språk och också rörlighet. Kvinnornas sfär är ju väldigt begränsad till hushållet, vilket vi inte haft tillgång till.

_DSC0533 (2)

Kairohn torkar vete på hustaket

Ett haven finns dock, och det är organisationens kök. Här jobbar några av de mest fantastiska kvinnor jag någonsin träffat. Visst, vi kan inte prata mer än med hjälp av kroppsspråk, leenden och några taffliga bengaliska ord här och där, men det räcker faktiskt. Vi får ta del av deras arbete och slit, och också den enorma värme de ger varandra och sin omgivning. Några djupare konversationer blir det ju inte, men för varje dag som går lär jag mig några nya ord och barriären blir sakta mindre och mindre.

Igår fick vi dessutom det enormt efterlängtade beskedet att vårt ”utegångsförbud” är mer eller mindre hävt. Vi kan äntligen gå ut i byn och röra oss fritt som vi vill. Vi behöver inte be om lov och ta upp någon anställds tid så fort vi behöver handla något eller vill klappa söta getter. En helt ny värld har öppnat upp sig för oss.

_DSC0787 (2)

Veten mals och mjölet används för att baka ruti (chapati) av i organisationens kök

Den bangladeshiska gästvänligheten är verkligen enorm, i alla fall här på landsbygden. Jag hann inte gå mer än tio meter innan en tjej vid namn Rita bjöd in mig till hennes hus. Alla kvinnliga släktingar samlades kring mig och med kroppsspråk och enstaka ord på bangla och engelska försökte vi kommunicera. Jag hade tidigare under dagen lärt mig ordet tsol (hår), så jag sa det och då började Ritas kusin kamma och fläta mitt hår samtidigt som Rita sminkade mig bangla-style, en annan kvinna gav mig blommor och en tredje satte en prick i pannan på mig och fixade till min sjal (det tycks för övrigt vara det som vi har svårast för att klara av, kvinnor kommer ständigt fram till en och rättar till sjalen följt av ett shundor (vackert)). Därefter blev det fotografering och alla kvinnor ville bli fotograferade med den konstiga utlänningen. En känner sig ibland lite som ett djur på zoo, men just nu känns det helt helt ok, jag kan bjuda på det.

IMG_20150115_113436

Selfie efter make-over

Jag hängde kvar hos grannkvinnorna hela förmiddagen och blev visad runt i deras hus och fick klappa bäbisgetter. Dom sjöng för mig och jag sjöng för dem. Rita ville lära mig dansa, och jag gjorde mitt bästa, men alla skrattade. Kopiöst mycket. Min närvaro innebär alltid ett avbrott i de vardagliga sysslorna. Trotts det känner jag ändå att kvinnornas vardag sakta börjar öppna upp sig för mig. Sjukt spännande och värdefullt tycker jag!

/Hanna

2 kommentarer

Under Hanna

Dhaka Traffic – staden från en bilruta

Om det är något som människor i sverige (framför allt bangladeshier) varnat mig för inför min resa så är det trafiken. På frågan ”if I want to travel in Bangladesh, where should I go?” fick jag svaret ”you should not travel, traffic is so bad you might get killed”. Med denna förhandsinformation kan det kanske tyckas konstigt att vi spenderat en väldigt stor del av vår vecka i Dhaka i en bil. Varför det blev så kommer tas upp mer i detalj i ett senare inlägg (cliffhanger delux…).

Hur som helst så har jag verkligen uppskattat alla timmar i bilen. I den trafik, som från början endast verkade vara ett stort kaos, har mönster och förhållningssätt sakta men säkert börjat utkristaliseras. En får helt enkelt observera livet utanför, hålla tummarna och intala sig själv att allt kommer gå bra.

Här kommer lite bilder som alla är tagna genom bilrutan och på olika sätt visualiserar den fantastiska mångfald som trafiken i Dhaka utgörs av.

_DSC0049 (2)Staden sägs ha ungefär en miljon rickshaws, vilket jag inte betvivlar. Tyvärr försvinner allt fler och fler till förmån för bensindrivna fordon.

_DSC0036 (2) _DSC0149 (2)
Alla Rickshaws gjorda för persontrafik dekoreras och görs personliga
_DSC0088 (2)

  En undersökning över trafikhastigheten i jordens största städer placerade Dhaka på första plats som den stad med långsamast trafik (asfiazad.wordpress.com/4/). Detta är något som bland annat skylls på att snabbare fordon som bussar och bilar blandas med långsamma rickshaws och liknande. Detta är säkerligen en del av problemet, men jag skulle nog inte ge stadens rickshawförare skulden. Snarare skulle det behövas bättre infrastruktur och styrning över trafiken så att blandningen kan undvikas. Peronligen anser jag snarare att rickshaws är ett fenomentalt och miljövänligt transportsätt som definitivt borde finnas i varje stad (i Dhaka finns dock ett tydligt klassperspektiv där det är de fattigare sliter och ännu tycks inga kvinliga förare finnas, vilket såklart bör motverkas). De konstanta trafikstockningarna leder nu dock snarare till en än värre förorening av luften i staden. En grått hölje tycks omsluta staden och näsan är ständigt full av svart skröffs.  _DSC0083 (2) _DSC0089 (2) _DSC0155 (2) _DSC0034 (2)_DSC0188 (2)Ett annan väldigt spännande fenomen i den bangladeshiska trafiken är hur extremt mycket folk tutar. En del av anledning tycks, efter vad jag har lyckats urskönja, vara att fordon i regel inte har backspeglar. Tutan används alltså för att signalera till andra trafikanter i närheten att en kommer körandes bakifrån, från sidan eller ibland även framifrån (ibland finns det endast körfält, dvs kör där det finns plats oavsett vilken riktning du kör i). Kommen ur en svensk kontext är detta väldigt anorlunda.

Veckan i Dhaka har, trotts vår begränsade rörlighet, varit enromt intensiv, lärorik och kul. Utöver bangladeshisk traffiketikett har jag även lärt mig andra bra saker som hur en kackerlacka ser ut, att inte lämna dörren öppen med AC:n på och hur en urskiljer potentiella hela chilifrukter ur maten innan det är för sent. I skrivande stund har jag och Isis anlänt till Thanapara och personligen ser jag mycket fram emot lite lantligt lugn och ren luft.
(foto: Hanna Spogardh Gunnarsson)

/Hanna

3 kommentarer

Under Hanna, Uncategorized