Category Archives: Filip

Från smutsig betongdjungel till organiserad smaragdgrön landsbygd

Igår kom jag tillslut ut från Dhaka för första gången, om än för en dag, så var det ändå en riktigt trevlig liten upplevelse.

Samhället Agorossre ligger ca 60 km från Dhaka och tar ungefär 3 timmar att nå med bil, en timme för att sig ut från Dhaka och två timmar för att ta sig fram på dåliga vägar som kamikaze-bussförare härjar på. Man kan nästan tro att de medverkar i ett bilprogram och har fått i uppgift att testa bussarnas väggrepp, alla bilar de kör om och möter i motsatt riktning kan nämligen liknas vid orangea vägkoner som de försöker zick zacka sig förbi när de rusar fram. Man blir lika överraskad varje gång en buss inte välter när bakhjulen faktiskt tappar greppet en aning och bussen lutar allt för många grader över vägkanten.

I Agorossre hade vi ett möte med representanter från Svalornas samarbetspartner BARCIK som just nu i närliggande områden arbetar med sex byar i vilka bönder har visat ett intresse för Agricultural Rights Programme (ARP).

Efter mötet bjöds det på god mat, som jag på bideshi-aktigt vis åt med sked till skillnad från bangladeshier som alltid använder sig av händerna. Jag har faktiskt försökt äta med händerna, men jag känner mig som en treåring och ser antagligen också ut som en treåring när jag kletar i maten som jag gång efter gång misslyckas få in i munnen. Jag har bestämt mig för att hålla mig till bestick, ett tag framöver i alla fall.

Vi hoppade in i bilen igen och tog oss ut på den riktiga landsbygden för att träffa folk som redan är engagerade i ARP. Vi tar oss fram på smala asfaltsvägar som på sina hålla nästan var helt bortspolade av den årliga monsunen, och enkla broar över fem meter djupa miniraviner som även de årligen karvas av monsunen. Väl framme träffade jag en jordbrukare som kunde en gnutta engelska eftersom han hade jobbat i Dubai i tre år som byggarbetare.

När jag gick runt på de smaragdfärgade risfälten och talade med honom såg jag vilken perfektionist man måste vara som jordbrukare i Bangladesh när ingen investering i tid, arbetskraft, material eller planering får vara halvdann när man är så pass beroende av sitt jordbruk och även gemensamt måste organisera och ta ansvar för den mark som utgör ens leverne. Om man utifrån detta ska dra en jämförelse med Dhaka, kan man säga att de som flyttar från landsbygden till Dhaka ofta blir exploaterade när det är arbetsgivare som investerar i långa arbetsdagar och låga löner, vilket också gör att någon form av gemensamt ansvar för staden eller ens mindre stadsdelar blir bristfällig eftersom alla först och främst måste tänka på sig själva.

Lämna en kommentar

Filed under Filip

Fattigdom

Nu har jag varit i Dhaka under en månad, och trots alla hartals har jag lyckats bilda mig en bättre uppfattning om staden. Jag kan säga att för mig genomtränger fattigdomen absolut allt i Dhaka. Dock tycker jag den är ganska svår att få ett grepp om.

Fattigdomen i Dhaka är nog inte unik, om man kan säga så. Dhaka skiljer sig inte särskilt mycket från exempelvis Nigerias megastad Lagos i termer av fattigdom. Dhaka och Lagos är två enorma städer som växer extremt snabbt i tätbefolkade länder där ca 80 % av befolkningen lever på under 2 dollar om dagen. Allteftersom den rural-urbana migrationen i dessa länder accelererar blir de ekonomiska knytpunkterna som utgör dessa megastäder brutala miljöer när så många på en och samma plats kämpar för drägligare liv – där kampen i stadsmiljö inte sällan blir svårare än den på landsbygden.

FN:s ekonomiska och sociala råd har definierat fattigdom på det här sättet:

‘‘sustained or chronic deprivation of the resources, capabilities, choices, security and power necessary for the enjoyment of an adequate standard of living and other civil, cultural, economic, political and social rights.’’

Jag tycker den här definitionen är ganska bra och beskriver såklart många Dhaka-bors liv i ett nötskal, precis som den med all säkerhet beskriver livet för många av Lagos invånare.

Fattigdomen finns överallt i Dhaka, men jag är inte säker på att jag förstår mig på den trots FN:s definition. Det jag saknar är en förklaring till hur människor kan fortsätta leva under ovannämnda kroniska brister. När jag exempelvis går runt i slummen och ser de människor i Dhaka som har det absolut sämst ställt kan jag med säkerhet säga att jag skulle ta livet av mig om jag hamnade i deras sits. Jag vet inte om det är rena överlevnadsinstinkter, hopp om att en dag få ett drägligare i liv, de kroniska bristerna som har gjort folk tuffa, eller något annat som gör att folk orkar kämpa vidare.

Jag anser att Dhaka är en rakt igenom inhuman plats, men så har jag också vuxit upp i Sverige, landet där staten fungerar som en curlingförälder jämfört med Bangladesh där staten knappt fungerar och bara kastar ut sina invånare på gatan för att klara sig själva. Att Dhaka är en inhuman plats för mig har nog något att göra med att jag kommer från just Sverige och att jag ständigt har det svenska samhället som referenspunkt i bakhuvudet. En nigerian som flyttar från Lagos till Dhaka, från en brutal megastad till en annan, lär nog se Dhaka och dess fattigdom på ett helt annat sätt.

1 kommentar

Filed under Filip

Att vara en bideshi

Jag har fortfarande inte riktigt lyckats ta mig ut i det riktiga Dhaka. Onsdag var veckans enda hartal-fria dag, och just hela den dagen var jag typiskt nog tvungen att spendera på toaletten för att bekanta mig med den bangladeshiska bakteriekulturen. Och igår var det inte helt otippat ytterligare en hartal…så därför kan jag i dagens blogginlägg inte skriva mycket mer än mina tankar om att vara en bideshi här i Gulshan.

Bideshi betyder utlänning på bengali, och som bideshi i Bangladesh är jag väl ungefär lika exotisk för bangladeshierna som hela Bangladesh är exotiskt för mig. Folk här bryr sig sällan om att dölja sitt intresse för bideshis, man har blickar som följer en var man än går. Jag känner dock att det är mycket svårare för mig att göra samma sak och på så sätt tillgodose mitt eget intresse för allt det nya när jag är ute och går.

Trots att jag skulle vilja spendera mer tid på att bara avslappnat studera människor som man gör när man exempelvis dricker kaffe på vilket europeiskt torg som helst och leker antropolog, så går det givetvis inte lika lätt till här. Eftersom jag bara har varit här en vecka, lyckas jag än så länge bara göra ganska hastiga och fragmenterade observationer när jag är ute och går samtidigt som jag måste se upp för det materiella eländet som jag beskrev i det förra inlägget. Jag kan se en gammal man som driver ett litet testånd vid trottoaren, någon kravallpolis i full mundering som bara sitter och svettas utanför någon slags viktig byggnad, rickshawförare som samlas för att vila och snacka, någon som svetsar ihop en cykelram etc. Men that’s it, observationerna blir ganska ytliga mentala foton, det finns knappt något ställe alls där man liksom kan strosa runt och ta sin tid för att ta in det man ser.

Dock upplevde jag något för några dagar sedan som jag inte kan släppa. Jag var på väg hem när en ung kvinna som bar på ett litet barn kom fram till mig och bad om pengar. Jag har valt att mer eller mindre systematiskt neka tiggare och går bara vidare, men just den här kvinnan gav sig inte och fick av någon anledning för sig att gå vid min sida, flera hundra meter dessutom. ”Please Boss, Please Boss” upprepade hon. Man kallas i själva verket ganska ofta för Boss och aldrig Bideshi.

Jag fortsatte i alla fall gå och låtsades ignorera henne. Efter ett tag kom en rickshawförare och gled in vid min andra sida och frågade om jag ville åka, det ville jag inte. Men så när jag gick emellan kvinnan med barnet och rickshawföraren, så påbörjade de två en kort dialog som avslutades med att hon på ett sådant där spontant, friskt och charmigt sätt gav ifrån sig ett glatt litet skratt. Deras dialog kan mycket väl ha varit något i stil med:

– Hur går det? Ger bideshin dig några pengar?
– Nä, han är fett seg…
– Det är därför jag cyklar bredvid honom så han kan hoppa på min rickshaw och slippa dig 😉
– Haha, sluta jävlas! Jag var på honom först 😀

Bideshi som jag är, såg jag bara hennes persona som tiggare och hans som rickshawförare innan de började snacka. Men det förändrades avsevärt när jag såg de interagera genom att föra en dialog som antagligen handlade om just mig och jag därefter visade med ett bekräftande leende att jag mer eller mindre förstod vad de snackade om. För stunden lyckades jag nog sudda bort den där bideshi-stämpeln och se mycket mer än bara en av alla tiggare och en av alla rickshawförare.

Jag kommer ju alltid vara en bideshi här. Men förhoppningsvis kommer jag med tiden lyckas lära mig ta in mer av vad jag ser utan att bli påkörd, ramla ner i hål eller gå in i elledningar.

2 kommentarer

Filed under Filip

Dhaka

Jag flög via Istanbul i onsdags, när jag klev på planet fick jag övertala en kille att flytta från min fönsterplats (alla geografer har nämligen ett starkt behov av fönsterplatser). Jag började prata med honom efter ett tag eftersom han såg ut att ha tagit illa upp, så jag satte igång ett litet samtal för att lätta upp stämningen. Han var bangladeshier men kunde dock bara prata italienska med mig, och av det jag förstod med hjälp av mina nästintill obefintliga kunskaper i italienska var att han hade jobbat tre år i Rom och återvände nu till Bangladesh för första gången efter den perioden.

Jag sippade på en turkisk raki efter måltiden och tänkte att det var nog ett av de få alkoholintag som jag kommer kunna räkna på fingrarna de kommande fyra månaderna. Efter det somnade jag mätt och belåten.

Vaknade när vi var ovanför nordöstra Indien ungefär två timmar från att landa. Jag tittade ut genom fönstret och kunde konstatera att det lilla grälet innan om fönsterplatsen var klart värt det. Det var tidig morgon indisk tid och vi flög precis över Ganges. Man såg hur de gröna områdena precis intill floden efter bara några få hundra meter utgjorde en tydlig gräns mellan den grönska som floden ger i kontrast till den enorma och torra slätten som inte nås av Ganges vatten. Den torra slätten är full av åkrar som bara väntar på att bevattnas av monsunen som kommer om några månader. Jag hade utsikt norrut, så längs med horisonten kunde man även se det mäktiga Himalaya som vi färdades parallellt intill. Det kändes som att jag nästan kunde se hur det snötäckta Himalaya förser Ganges med vatten som i sin tur bildar det bördiga deltat som Bangladesh till större del består av, och som jag tillslut landade i.

Jag befinner mig alltså nu i Dhaka, en av världens snabbast växande megastäder mitt i det bördiga Gangesdeltat. Här delar ca 15 miljoner (någon miljon mer eller mindre) invånare på en yta lika stor som Göteborg. Jag bor i Gulshan som är den så kallade säkerhetszonen i Dhaka, här ställs den rika och den fattiga världen ansikte mot ansikte. I Gulshan finns det ambassader, privata klubbar för utlänningar, lyxhotell, restauranger och dyra bilar längs med gator som bara skriker elände. Det är galen trafik som man inte borde vistas kring om man känner sig lite trött och seg, stora hål i marken som man får se upp med att inte ramla i, trasiga elledningar som hänger framför ansiktet på en, och det är det materiella eländet i korta drag. Om jag ska beskriva det mänskliga eländet i korta drag så nöjer jag mig just nu med att skriva att det här i Gulshan finns barn som precis har lärt sig att gå, och som även hunnit lära sig att tigga.

Men det här är alltså bara Gulshan jag beskriver, jag är just nu något av en fånge i den här säkerhetszonen pga av hartals som har utlysts och som kommer fortsätta fram till tisdag, det är dock mycket möjligt att fler kommer utlysas. Så jag har inte sett mycket av det som finns utanför Gulshan, men av det lilla jag har sett så kan jag konstatera att desto längre ut man rör sig desto mindre klasskillnader och desto mer elände ser man. Det där riktigt hårda, brutala och ärliga Dhaka-eländet som jag har fått beskrivet för mig lockar mig något oerhört. Igår när jag gick längs med New Airport Road precis utanför Gulshan fick jag en försmak av det samtidigt som jag kunde bilda mig en uppfattning om vad som skulle hända om man dumpade 15 miljoner personer i Göteborg. Jag har helt enkelt aldrig någonsin sett eller rört mig i ett sådant öronbedövande kaos bland så många fordon och människor på en och samma plats, det var mäktigt. Jag är väl medveten om att Dhaka är en riktigt krävande och uttröttande stad, men just nu vill jag bara ha mer.

Turbulensen mellan de två politiska grupperingarna ökar som sagt, rapporter om dödsfall under kravaller rapporteras från hela landet. Min enda källa är de lokala tv-nyheterna på engelska som sänds varje kväll klockan 20.00. Det ironiska är att jag är så pass isolerad i den här säkerhetszonen samtidigt som mitt internet för tillfället är så oerhört segt, att jag kunde ha minst lika bra koll på situationen i landet innan jag åkte hit. Men å andra sidan får jag ju av de bangladeshier som jag träffar här ta del av värdefulla tankar och åsikter om konflikten i stort, något jag aldrig skulle kunna få hemma i Sverige.

Dessa hartals lyckas iaf onekligen paralysera hela landet, inklusive mig som först på onsdag förhoppningsvis kommer kunna ta mig ut från Gulshan och till Svalornas kontor i stadsdelen Lalmatia som ligger i en annan del av Dhaka.

Image

Från hustaket där jag bor skymmer lyxhotellet Westin tråkigt nog solnedgången. Jag träffade en amerikan som har varit här i tre år, han skröt om hur han lätt kan spendera 500 US dollar på en kväll i hotellets skybar. Jag tog mig upp dit igår för att ta mig en titt på utsikten, den var grym. Men jag hade ändå önskat att hotellet inte var där, dels för solnedgången som jag skulle kunna njuta av på hustaket, och dels för att kontrasten mellan de extremt rika i sina lyxbilar som rullar in till hotellet och de smutsiga småbarnen som tigger precis utanför, i mitt tycke inte är något annat än osmaklig. Men men, så ser verkligheten ut.

1 kommentar

Filed under Filip

Snart bär det av!

Imorgon bitti tar jag tåget ner till Lund för att ordna med det sista på kontoret innan det är dags att flyga till Dhaka på onsdag. Jag har förhoppningsvis lyckats ordna med allt som borde ordnas inför en fyra månaders vistelse i Bangladesh. Jag har fixat visum, storhandlat på apoteket, tagit alla sprutor som ska tas, samt läst på en del om Bangladesh. Så allt det, förutom packning av väskan är i vanlig ordning avklarat såhär kvällen innan avfärd. Men packningen lär trots allt inte bli så jobbig eftersom jag inte planerar att ta med sig särskilt mycket kläder. Det skulle ju kännas lite dumt att köpa kläder som är gjorda i Bangladesh på HM här i Sverige, när man kan köpa precis samma produkter på basarerna i Dhaka för en bråkdel av vad det kostar här.

Hur som helst!

Det verkar som att jag kommer landa i ett turbulent och politiskt oroligt Bangladesh där spänningarna inför valet om ett år har spätts på ytterligare de senaste veckorna. Högt uppsatta män i det islamistiska partiet Jamaat-e-Islami har blivit dömda till livstids fängelse för krigsförbrytelser som har begåtts under befrielsekriget 1971. Många bangladeshier hade dock förväntat sig dödsstraff och missnöjet har varit stort, demonstrationer vid den stora Shahbag-korsningen i Dhaka äger nu rum dagligen där demonstranterna har meddelat att de inte kommer ge vika förrän dödsstraff har tilldelats. Många bangladeshier verkar helt enkelt se detta som ett nödvändigt steg för att nationen ska kunna gå vidare.

Motdemonstrationer organiserade av anhängare till Jamaat-e-Islami förekommer å andra sidan nästan dagligen. Om än i mindre skala, så är de desto mer aggressiva och det är inte ovanligt att stenkastning, tårgas och gummikulor förekommer när kravallpoliser skickas in.

Al Jazeera verkar vara den enda större nyhetskanalen som rapporterar om utvecklingen i Bangladesh, de beskrev Shahbag-korsningen som Dhakas version av Tahrirtorget i Kairo.

Så det är alltså Al Jazeera och Bangladeshs egna Daily Star som har försett mig med information här i Sverige, vilket antagligen är bra eftersom jag inte kommer landa i Dhaka som ett enda stort frågetecken på torsdag morgon. Men jag är också förberedd på att jag antagligen kommer stå just som ett enda stort frågetecken i vissa situationer. Dock räknar jag med att det kommer avta efter att jag på plats i Bangladesh skapar mig en hyfsad uppfattning om Bangladeshisk politik och kultur, men det kommer nog ändå vara en ganska hygglig mängd av inputs som jag måste smälta innan jag kommer våga säga att jag förstår mig på det ena och det andra i landet. Men det återstår att se!

Image

Shahbag-korsningen förra veckan                                  Foto: Andrew Biraj – Reuters

Lämna en kommentar

Filed under Filip