Författararkiv: Svalorna

Nu far vi till Bangladesh!

Kamrater!

Vi på bilden är Svalornas praktikanter i Bangladesh fram till den 15:e februari. Vi har olika bakgrunder, kommer från olika ställen, och lär därför att skriva ganska olikartat i våra respektive bloggkanaler.

Pontus och Albin (övre raden fr. v.) åker till Unnayan Dhara (UD), Hanna (höger om Albin) åker ihop med Isis (nedre raden fr. v.) till Thanapara Swallows Development (TSDS), och Amanda (höger om Hanna) beger sig till Sabalamby Unnayan Samity (SUS) tillsammans med Sofia.

Efter sammanlagt tre veckor av varierande förberedelser i Lund och Härnösand känner vi oss redo att lämna Monica och Marias trygga famnar för att få sätta igång med vår praktik. Det ska bli olidligt spännande att äntligen få möta våra respektive partnerorganisationer, börja äta bangla-mat, blir magsjuka, klappa kungskobror och bengaliska tigrar, arbeta med hållbart jordbruk, matsuveränitet, kvinnors rättigheter, kapacitetsbyggande och maktstrukturer, och att bli ett med den bengaliska kulturen.

Ser fram emot insiktsfulla kommentarer, spontana utrop och ett och annat ”hej pontus det är mormor hur mår du”. Ytterligare information om oss alla nås genom att klicka på våra namn i menyn ovan. På samma sätt når du även våra bloggar.

På återseende!

IMG_2163

1 kommentar

Under Uncategorized

Tjejsnack

Min vän tog initiativet och jag hakade nyfiket på. En konversation om sex. Med en Banglakvinna. Definitivt inget jag hade förväntat mig utav min vistelse. Hon berättar att sexualundervisningen är så knapp i Bangladesh och ämnet så förbjudet att kvinnor generellt inte förstår att de kan få orgasm, utan har förstått det som att de måste ligga ner och vänta tills deras män är klara med det de vill göra. Den äktenskapliga plikten.

Hon bekänner även att hon aldrig har sett en kondom. Nyfiken på hennes reaktion letar jag fram en och hon låser fort och chockat dörren för att inte hennes barn ska komma in och se det förbjudna gummit. Jag känner mig som en biologilärare ett tag när jag visar hur den funkar, men kul har vi båda. Det bankar på dörren och rösten utanför undrar varför vi skrattar. Jag blir fortsatt upplyst om att kvinnor i Bangladesh inte pratar med varandra om sex. Jag förvånas över det sistnämnda (och känner mig fortfarande övertygad att det måste finnas många undantag till denna regel).

När hon börjar prata om mens avslöjar jag att hennes son hade sett mina tamponger tidigare och att han ville veta vad det var för något. Hon tittar på mig som ett frågetecken; -Tam…what? What is that? Jag tar fram en och visar. Hon frågar likt sin son vad det är till för? Jag förklarar dess funktion och visar effekten genom att hålla den under en vattenkran. Hon gapar stort och frågar om den inte kan försvinna upp i en? Jag skakar på huvudet och drar ut snöret. Hon blir lyrisk och säger att hon vill ”tillbe” den som uppfann tampongen. Jag ger henne några så hon kan få prova och hon säger att för första gången så längtar hon efter att få mens för att hon vill testa så snart som möjligt.

Hon förklarar att hon tillhör en av de ”moderna kvinnorna”, då hon använder bindor, men att många Bangladeshier, speciellt på landsbygden, använder tygtrasor. Ofta återanvänds samma trasor som de gömmer i en skål i badrummet för att torka då ingen ska få lov att se dessa tygstycken, vilket gör en återanvändning ohygienisk. Tygtrasorna verkar av hennes beskrivning att döma bäras lite som sumobrottares underbyxor. Hon hatar båda metoderna då hon känner sig som hon bär på en blöja. Hon tycker det är lätt att se på kvinnor när de har mens då skydden är så otympliga. Kan det vara ännu en bidragande anledning till varför så få kvinnor syns ute?

Inom bistånd pratar man ofta om att man inte vill skapa ett beroende och jag ser av hennes glada min att döma över tampongerna hon fått, att jag kommer få lov att fortsätta fylla på hennes förråd efter denna demonstration, då tamponger inte finns att köpa i Bangladesh. Jag ser ett 10-årigt tampongbistånd framför mig. Men så kommer jag på menskoppen! Ett köp. Smidig och bekväm. Räcker en livstid. Miljövänlig. En sådan får det bli. Blöjbindornas tid är förbi. I alla fall för Banglavännen min.

Vill du också ha en? Skona din plånbok och miljön, beställ från www.menskoppen.se

1 kommentar

Under Tess

Hundtricket? Mer som ”Bideshi”-tricket…

På fältbesök i byn Koitora. En tjej i tonåren drar med mig till marknadsplatsen, där jag nyss har varit, utan uppenbart skäl. Jag tänker mig att hon ska visa mig något, men snarare tvärtom. Jag märker snart att hennes syfte är att höja sin egen status genom att vara ”viktig” nog att släpa runt på en ”bideshi”. Min hudfärg. Jag har aldrig upplevt den så tydligt som i Bangladesh. Ofta har den känts mer teoretisk, en inre övertygelse att den spelar en stor roll, men inget jag kunnat ”ta” på i min egen vardag. Men det kan jag verkligen här. Jag tänker hur jag lika gärna skulle ha kunnat befinna mig i en svensk by som mörkhyad. Hur hade jag blivit bemött då?  Och hur hade jag känt mig?

Tjejen visar en kaxighet i sin framfart, en helt annan människa än den som varit den ”blyga” hjälpredan hos organisationen vi besökt. Hon går med bestämda steg och kastar högljutt kommentarer till höger och vänster, för nu har alla något att säga henne, vad exakt vet jag inte, men det är uppenbart att det handlar om mig. Det visar sig att slutdestinationen är en liten shop där det står tre killar i hennes egen ålder. Jag skrattar på insidan och sätter mig på en liten pall i ett hörn som hon hänvisar mig till medan hon intar sin scen och försöker förtrolla killarna med sitt fräsigaste jag.  Jag har svårt att se om hon lyckas, de är alltför tillbakalutade och coola för att jag ska kunna tolka deras reaktion. Efter en kvart utan något att sysselsätta mig med mer än att titta tillbaka på barnen som stirrar in genom dörröppningen, börjar jag känna mig uttråkad och insisterar trots hennes protester på att gå tillbaka. Om jag ska hjälpa någons kärleksliv(?) på traven genom att vara accessoar vill jag ju iallafall ha en rubikskub eller något med mig.

Lämna en kommentar

Under Tess

Det drar ihop sig till storm

Kan ett land stå och svaja? Ni vet som trädkronorna gör när den första höststormen drar in? När den sista varma luften trycks undan och råa, kalla vindar rycker bort de gulnande bladen från grenarna, förvandlar de levande bladen till dödsdömda löv och skickar upp dem i virvlande turer över den mörka hösthimlen?

I sådana fall står Bangladesh och svajar just nu.

De senaste veckorna har landet präglats av häftiga sammanstötningar mellan polis och demonstranter. Veckan efter branden i textilfabriken arrangerades demonstrationer av arbetare och anhöriga med krav på förbättrad säkerhet och bättre arbetsvillkor. Branden är en av de mest förödande i Bangladeshs historia och den officiella dödssiffran skrevs till 111. Men på gatorna ryktas det om runt 300 döda och några basketspelande västerlänningar med insyn i industrin hävdade att det i själva verket var omkring 800 personer som dog. Om det stämmer och om det hade gjorts officiellt, då hade Dhaka troligtvis varit en krigszon nu. Vad som däremot är bekräftat, är att av de 163 inspekterade fabrikerna i Ashulia den senaste tiden, är 53 stycken rena dödsfällor som saknar allt vad säkerhetsföreskrifter heter. Enligt brandmyndigheten har fabriksägarna fått en månad på sig att vidta åtgärder, annars (säger de) kommer fabrikerna stängas ner.

Den stora anledningen till oroligheterna i Bangladesh är emellertid inte textilbranden. Missödet vid Tazreen Fashions var snarare skummet som nästan fick bägaren att rinna över, då det inträffade vid en tidpunkt när den politiska scenen i landet är extremt infekterad. Det har under hösten skett åtskilliga incidenter som rört upp känslor bland redan marginaliserade grupper: ett par stora bränder i Dhakas slumområden som tagit trettiotalet liv och gjort tusentals hemlösa, attacker mot buddhistiska hem och tempel som bränts ner i sydöstra delen av landet och, som redan nämnt, flertalet anlagda bränder i textilfabriker. Det finns dessutom ytterligare en viktig faktor som i mångt och mycket överskuggar de andra. Nämligen den att regeringen tidigare i år bestämde att inleda rättegångar mot personer som misstänks för brott mot mänskligheten under befrielsekriget 1971 då de stod på Pakistans sida.

Dessa rättegångar kan liknas vid en laddning snustorr dynamit undanstoppat men dåligt undangömt i ett hörn hos den lokala svetsaren. De mentala såren hos många bangladeshier är fortfarande vidöppna och har varit det i snart 40 år, med minnen av mördade familjemedlemmar och ett bubblande hat mot Pakistan på hornhinnan.

Enligt uppgifter kommer de anklagade personerna, som idag är högt uppsatta inom det islamistiska oppositionspartiet Jamaat e-Islami, att dömas till döden genom hängning inom den närmsta veckan. Jamaat e-Islami har svarat genom att utlysa nationella strejker och vägblockader för att protestera, och detta har i sin tur genererat i ytterligare våldsamma sammanstötningar mellan polis och anhängare, framförallt Jamaat e-Islami’s ungdomsförbund. Det hela kompliceras än mer av att det största oppositionspartiet, Bangladesh National Party, sedan en tid tillbaka är allierade med Jamaat e-Islami för att stärka oppositionen och öka möjligheterna till att vinna det kommande valet.

Igår gick en minister ut i media och beskyllde oppositionsledaren för att driva landet mot inbördeskrig i sina försök att stoppa rättegångarna. Och att oppositionen vill försvaga regeringen är ganska uppenbart, men det cirkulerar fler rykten kring oppositionen. Attackerna och bränderna vid buddhistiska tempel och byar i sydöstra Bangladesh, efter ett falskt rykte om att buddhistiska ungdomar lagt upp islamfientliga bilder på Facebook, pekades snabbt ut som verk av en marginaliserad etnisk minoritet från Myanmar, Rohingya. Hämndaktioner utfördes mot de temporära flyktinglägren, men efter någon vecka visade det sig att det i själva verket var ett gäng ungdomar som var ansvariga för bränderna, och som dessutom blivit betalda för att starta dem.

Samma historia med anlagda bränder låg, som jag nämnde tidigare, bakom bränderna vid textilfabrikerna och det har även höjts röster om att de förödande bränderna i slumområdena de senaste månaderna har varit anlagda.

Vad som är sant är svårt att veta och uppgifterna skiljer sig ofta beroende på vilken tidning man läser. Men det kan konstateras att minsta lilla gnista kan få förödande effekter och att det som vanligt är de mest utsatta och marginaliserade som får betala det högsta priset.

1 kommentar

Under Rasmus

Min granne Jeba – en slagen kämpe på väg upp

Jag bor hos Nijera Kori, en av Svalornas partnerorganisationer. I rummet bredvid mig bor en ensamstående kvinna på 34 år, Jeba, med sin 7-åriga son. En oerhört ovanlig företeelse i Bangladesh. Tyvärr så är inte livsödet som ledde henne hit ovanligt nog. Innan jag delger glimtar av det vill jag poängtera att jag har Jebas tillstånd till detta inlägg. Hon vill att hennes historia ska spridas med tron att det kommer leda till att fler kvinnor i liknande sits får hjälp. Förhoppningsvis har hon rätt.

När vi stöter på varandra för andra gången så befinner vi oss i en mataffär och där jag mest förväntar mig en artig konversation om vädret börjar Jeba plötsligt att berätta…

Vid 14 års ålder blev hon bortgift. Hennes hemgift kostade då 1lakh (nästan 8500 kronor) för föräldrarna. Mannen hon blev påtvingad kommer från en fundamentalistisk familj, hans far är ledaren för det reaktionära partiet Jamaat-e-Islam i distriktet de bor. Hon beskriver sitt liv hos dem som ett fängelse; hon fick aldrig gå ut själv och om hon någon gång fick följa med sin man så tvingade han henne att bära burka, ett klädesplagg som idag injagar fruktan hos henne. En kväll gick hon upp på takaltanen för att fläkta sitt långa mörka hår, ett skönhetsideal för kvinnor i Bangladesh. Familjen fick syn på henne, höll gemensamt fast henne och klippte av allt hennes hår. Den fysiska och psykiska misshandeln från familjen blev fort vardagsmat.

Rektorn vid Jebas gamla skola slöt en pakt med henne innan hon var tvungen att sluta då han var emot bortgiftet. Hon skulle få lov att fortsätta studera genom att självskola sig själv hemma i smyg de resterande två åren, men det krävdes att hon kom till skolan för att skriva de stora proven. För att uppfylla detta krav var Jeba därför tvungen att låtsas vara sjuk och insistera på att hon behövde åka hem till sin mamma för att kurera sig. Därifrån brukade hon sedan smita till skolan för att skriva proven. När examensbevisen till slut kom med posten insåg hennes man och hans familj vad hon hade gjort och slog henne redlös. Det var dock ödeläggelsen av examensbeviset som tog hårdast. Då det är svårt att få dessa bekräftade och göra nya i Bangladesh eftersom ett databassystem saknas så hon kan för tillfället inte uppfylla sin dröm och börja studera till advokat.

Under tiden jag känt Jeba har hon fyllt på med mängder av berättelser från sitt förflutna. Jag får bland annat reda på att hon fått två missfall på grund av hennes mans misshandel då han inte ville ha fler barn än det de redan hade. När hon blev gravid den fjärde gången väntade hon tills den tredje månaden med att berätta så att det skulle kunna vara svårare för honom att framkalla ett missfall. Det betyder inte att han inte försökte; Jeba visar mig ett gigantiskt ärr på sin höft hon fick när han kastat henne på ett glasbord som gick sönder och skar in i sidan. För att fortsätta straffa henne fick hon inte sova i sängen under graviditeten, men var tvungen att spendera varenda natt på golvet tills det var dags att föda. Arbetsuppgifterna i hemmet förväntades hon även att fortsätta med som förut. Dessa var inte av någon småskalig proportion då politiker och andra nyckelpersoner ständigt kom på besök i deras hem och det tillhörde därför vardagen att hon fick laga mat till ett 20-tal personer.

Trots all aggression som riktades mot henne fortsatte Jeba att göra motstånd. Hon protesterade och ifrågasatte mer och mer. I mataffären där vi står viker hon in med hur förvånad hon är över sitt eget agerande. Hur vågade hon? Hur anade hon att det var fel om detta var hennes normaliserade tillvaro sedan så många år tillbaka? Allteftersom denna tillvaro sliter på henne vänder hon sig till sina föräldrar och hoppas de kan hjälpa henne. De svarar att hennes plats är hos hennes man och att hon borde sköta sig bättre. En ovanlig reaktion kan tyckas, men enligt en undersökning som gjordes i Bangladesh framkom det att 87% av de tillfrågade kvinnorna ansåg att det aldrig är okej med en skiljsmässa. Kanske är det därför mindre än 5% uppsöker hjälp av de 85% av kvinnor på landsbygden och 74% i urbana områden som blir misshandlade i nära relationer.

Medan jag lyssnar på Jeba tänker jag på FN-resolutionen som precis gick igenom, som åsyftar att ta hänsyn till de kulturella aspekterna i relation till de mänskliga rättigheterna. Jag undrar hur många av kvinnors mänskliga rättigheter som kommer gå upp i rök i den processen. Hur många flickor och kvinnor kommer bli tvingade att leva sina liv som Jeba gjort, utan möjlighet till hjälp, med hänvisning till att det är en del av kulturen? Säkerligen fler i takt med att hennes mans parti, Jamaat-e-Islam, växer sig starkare i landet.

När Jeba delar med sig av sitt förflutna för första gången så sneglar jag lite på andra kvinnor som vandrar runt med sina kundvagnar i butiken och undrar vilka historier de i sin tur bär på? Jebas förgångna skulle jag aldrig kunnat gissa mig till när jag först träffade hennes glada och självsäkra person.

Hennes son springer till synes bekymmersfri runt i butiken och vill visa oss allt. Han fick pengar av några bekanta till Jeba under en muslimsk högtid och ska nu få handla vad han vill. Han kan inte bestämma sig, far runt som ett yrväder medan vi pratar. Till slut struntar han i leksakshyllan och köper näsdukar(!) med motiveringen att han vill hjälpa sin mamma genom att bidra till hushållet. Jag dör lite inombords. Fascinerande hur en unge som växt upp med en sådan destruktiv far, kan bli så fin. Slutar sällan att le med sitt tandlösa leende. Hon säger att hon har bestämt sig att genom sitt föräldraskap visa dom hur mycket miljö spelar roll för att forma en människa. Jag undrar hur väl hon kommer lyckas i ett samhälle som är långt ifrån lika progressiv i synen på könsroller som henne själv.

Jebas nya liv och räddning började med att hon skapade sig ett konto på facebook. Många hemma i Sverige beklagar sig ofta över vilka förändringar i samhället facebook lett till, nu lever vi för ”gillningar” och virtuella vänner, ingen leker på riktigt längre, det var bättre förr. I andra delar av världen är det ett verktyg för revolutionärer och kvinnor som vill fly från tyranni. Umgås gör man fortfarande. Jeba blir vän med en man och berättar om sin situation. Han lovar att försöka hjälpa henne.

Men så kommer en dag då Jeba inte längre står ut och ser en möjlighet att fly sitt hem och tar den. Medan hon springer ifrån sitt frihetsberövande inser hon att hennes yngre barn hade blivit kvar, hon stannar upp och paniken tilltar, hon kan ju inte lämna sitt barn! När hon vänder sig om ser hon dock hur han springer efter henne. ”Självklart” tänker hon, han hade ju, till skillnad från hennes andra nu 18-åriga son, alltid varit på hennes sida, hennes enda stöttepelare. De flyr tillsammans, på facebookvännens inrådan, mot Dhaka. Han ger henne kontaktuppgifter till en organisation kända för att jobba med mänskliga rättigheter, men de vägrar ta emot henne och hjälpa henne då Jebas mans familj är för ”inflytelserika”. Ensam och utan räddning hittar hennes internetkontakt Nijera Kori och Jeba vänder sig till Khushi Kabir för hjälp. De ger henne husrum och tränar upp henne så hon kan jobba för organisationen och tjäna sina egna pengar.

Detta var 1,5 år sedan. För tillfället pågår rättsförhandlingar om misshandeln, barnunderhåll samt omvårdnad av barnet. Till hennes oro är det norm i Bangladesh att förmyndarskapet av ett barn på över sju år tillfaller fadern vid en skiljsmässa så trots att hon är den som tagit hand om sin son riskerar hon att förlora honom, men hon verkar inte se det som ett alternativ. Kanske planerar hon att fly igen om det skulle ske. Till hennes fördel så har hon en bra advokat (Khushi Kabirs syster), van att hantera dylika ärenden genom Nijera Kori som är en advocacy organisation. Vanligtvis har bara rika människor i Bangladesh tillgång till ett sådant försvar. Jeba berättar att hennes familj är chockad över metoderna hon använder och tror att hon prostituerat sig. Var har hon annars fått pengarna ifrån? Jag ler och tänker vilket bra och konkret bevis på hur bistånd används det är. Sen kanske inte rättsförhandlingar ger de resultat som önskas, men hur skulle man någonsin kunna säga att försöket att hjälpa Jeba har varit ett slöseri?

Hon får regelbundna samtal från sin familj som säger att de skäms över henne och anklagar henne för att vara en ”hora”. Hon berättar för mig hur hon misstagit sig att mentaliteten skulle vara annorlunda i Dhaka. Länge har hennes son försökt bli bättre vän med sina klasskamrater genom hembesök och dylikt, men då Jeba är ensamstående nekar de andra mammorna alltid att deras barn ska umgås med hennes son. Den sociala stigma som följer en kvinna vid en skiljsmässa är oerhörd stark. Ett liv som singel är oacceptabelt. Jeba själv tror att andra kvinnor kan vara rädda för att deras män ska gilla henne. I hennes historia om sin vardag som känns så långt ifrån den verklighet jag är van vid kan jag ändå plocka upp några igenkännande drag från min egen kultur. Kvinnor som vänder sig mot varandra och proaktivt springer patriarkatets ärenden. Vad fort det skulle kunna falla utan vår hjälp; ojämlikheter frodas trots allt som bäst när de berövade görs till de allierade.

Jeba vill, trots att hon blivit imatad av sin familj att hon är en gammal nucka vid trettiofyra års ålder, fortsätta studera, helst juridik där hon kan hjälpa andra kvinnor i dylika situationer. Hon tänker tillbaka på sin egen situation, hur lite hon visste om sina egna rättigheter och hur gärna hon nu vill göra andra kvinnor medvetna om sina. Men vad kan hon göra utan sina examensbevis? Inte mycket.

Ikväll när jag skulle ta mig hemåt kommer jag inte in. Jag bankar på ytterdörren tills en vakt kommer fram, jag försöker med hjälp av kroppspråket förklara att jag bor här, men han skakar bara på huvudet. Efter mycket om och men blir jag till slut insläppt. Ska det vara så svårt att ta sig in i sitt eget bohag? Det visar sig att de ökat säkerheten för att Jebas man precis har fått reda på var hon bor. Kommer hon våga sig ut nu eller ska hon behöva få känna sig fängslad på nytt?

Jag blir återigen påmind om hur enkelt mitt liv egentligen är och hur små mina problem är i jämförelse. Ändå lyckas Jeba så väl i konsten att vara glad. Hon förklarar att hon spenderat så mycket tid att gråta floder av tårar över sin situation och alla nära och kära som vänt sig mot henne, men sedan bestämde hon sig för att sadla om helt. Hon frågade mig ikväll ”varför vara ledsen när man kan välja att vara glad?” Jag skrattade över hur klok hon är och hur rätt hon har, men undrade ändå tyst för mig själv om en människa först måste slå i botten innan hon kan lyckas omvandla den filosofin till sin faktiska vardag?

1 kommentar

Under Tess

En olycka i valtider?

En helt osannolik tragedi. Så onödigt och så fruktansvärt tråkigt. En olycka som bara inte får hända.

Men som har hänt med jämna mellanrum denna höst.

Bara under de senaste två-tre månaderna har det två gånger inträffat bränder med dödlig utgång för närmre 400 personer i textilfabriker i södra Asien, som inlåsta och undangömda misslyckats med att undkomma eldens lågor.

Och nu var det Bangladeshs tur. Fabriken i Ashulia i Dhakas utkanter med drygt 1800 anställda började brinna tidigt på söndagsmorgonen och över hundra människor fick sätta livet till. Ungefär hälften blev helt förkolnade och kunde inte identifieras, utan begravdes anonymt till anhörigas förtvivlan. Många av de som dog men kunde identifieras gjorde detta möjligt genom att hoppa från 8-våningshuset, med en sista önskan om att bli igenkända av familjemedlemmar och få en värdig begravning.

Skräckhistorier från överlevande berättar om låsta grindar, överordnade som tvingade tillbaka flyende människor till arbete med påståenden om att det bara skulle röra sig om falskt alarm och en övning som inte behövdes tas på allvar. Trappuppgångar som var fyllda och delvis blockerade med överblivna textiler, nödutgångar låsta med hänglås och gamla, tomma och oanvändbara brandsläckare.

De stora internationella köparna var snabba med att frånsäga sig ansvar. ”Så ser det inte ut i fabrikerna vi anlitar”, ”vi har inga fabriker i det området”, ”vi trodde vi hade slutat anlita den fabriken” och ”det måste vara upp till den bangladeshiska regeringen att se till att säkerhetsföreskrifterna är på plats”, har varit några av de vanligaste ursäkterna. Hittills har inga svenska textiler hittats i fabriken, men sönderbrända kläder från Wal-Mart, Disney och Sean Combs (mer känd som Puff Daddy) eget märke har påträffats.

Så deras kommunikatörer har nog en del att stå i dessa dagar.

Jag tänker inte argumentera för vad som måste göras för att förhindra framtida katastrofer, eller hur konsumenter i andra delar av världen ska ställa sig till Bangla-producerade kläder. Utan det kan bara konstateras att det är big business det handlar om och att många av fabrikerna likt Tazreen Fashions är underbetalda dödsfällor med brutala arbetsförhållande för arbetarna.

Att det är big business är det verkligen ingen tvekan om. De stora internationella textilföretagen har under de senaste åren påbörjat en förflyttning av sina investeringar från Kina och istället siktat in sig på mer lönsamma marknader i Kambodja, Vietnam och Bangladesh. Premiärminister Sheik Hasina gick nyligen ut i media och lovordade de nya Free Trade Zonerna (speciella fabriksområden med skattelättnader för utländska företag) som regeringen upprättat kring Dhaka för att locka ytterligare utländska investerare. Utan att kunna nämna några exakta siffror så är textilindustrin av allra högsta betydelse för den bangladeshiska ekonomins överlevnad, och finansdelen av The Daily Star handlade häromdagen bara om en sak: Hur kommer de utländska investerarna reagera på den dåliga standarden i våra fabriker?

Det är nämligen inte bara det vardagliga mänskliga lidandet som är stort i Bangladesh för tillfället – oron är också stor.  Politisk oro, finansiell oro och social oro. Bland politiker, bland utländska investerare och framförallt bland vanliga bangladeshiska medborgare. För om knappt 14 månader är det val här i Bangladesh och de politiska krafterna har börjat röra på sig.

Och därför är det också extra oroväckande att branden kanske inte var en olycka.

Dagarna efter branden cirkulerade rykten om att en ung man och en ung kvinna hade gripits av polisen efter att ha fångats på övervakningskameror med att försöka tända på ytterligare en fabrik i samma område. Det fanns också uppgifter om att de skulle ha blivit erbjudna drygt 20,000 taka (1600 SEK) var för att göra det, alltså drygt 3 månadslöner för en kvinnlig textilarbetare i samma område.

Hur många hade inte gjort det för ännu mindre? I desperationens kölvatten finns inga gränser, och i Dhaka är desperationen som bekant påtaglig.

Den senaste veckan har det dessutom varit ytterligare ett par bränder i textilfabriker, både stora och små, som lyckligtvis har slutat väl, utan dödsoffer. Men det har skapat oro. Protester, demonstrationer och konfrontationer mellan textilarbetare och polis. Lägg därtill att den islamistiska oppositionen och dess ungdomsförbund dagligen konfronteras med polisen i blodiga sammanstötningar. Och som om inte det vore nog, så hotade oppositionen häromdagen med att utlysa en non-stop hartal (alltså en tillsvidarelång strejk) den 9e december om inte regeringen kliver ner och tillsätter en så kallad care-taker government fram till att valen har hållits. Och det kommer aldrig hända.

Temperaturen stiger inför valet, och som vanligt spelas folket ut mot varandra. Skillnaden är att i Bangladesh kostar det nog några liv till, tyvärr.

1 kommentar

Under Rasmus

Bergochdalbana i Dhaka

Charmigt, överväldigande och spännande. Ungefär så kändes Dhaka de första veckorna. En ny stad i ett nytt land, en för mig aldrig tidigare upplevd kultur, långt hemifrån i en ny del av världen – ett riktigt äventyr helt enkelt.

De första veckorna präglades till stor del av att kroppens sinnen var på helspänn och hela tiden supermottaglig för alla nya intryck. Den otroliga mixen av lukter som utmärker storstäder, väggen av värme som tack vare den 90 procentiga luftfuktigheten lägger sig som ett ok på ens axlar, och kanske framförallt, mängden människor. Jag har aldrig upplevt ett sådant konstant flöde och virrvarr av människor, speciellt inte på en så liten yta. Det sägs att om densiteten av invånare skulle vara samma i Sverige som i Bangladesh, hade vi varit 500 miljoner i Sverige. Och Dhaka är tydligen lika stort som Göteborg, men var skulle de 15 miljoner människorna få plats i glada Göteborg?

Också det faktum att Dhaka är ett totalt kaos. Det finns ingen sophantering, inga trafikregler, trottoarerna är i knappt användbart skick och det finns inga parker att koppla av i. Allt detta blir tillslut för mycket för den nyanlända kroppen, och inte minst för hjärnan. Man vill inte vara med längre, vill tillbaka till den rytm och de intryck som kroppen är van vid, och som kan hantera de vardagliga situationer och dilemman som dyker upp. Omedvetet dras man in i ett beteende och ett mönster där man försöker skydda sig själv från olika situationer genom att helt enkelt inte utsätta sig för dessa. Det är lätt att isolera sig, ta raka vägen till kontoret och raka vägen hem.

Det charmiga, överväldigande och spännande Dhaka har på några veckor förbytts till kaos, smuts, utslagna människor, hopplöshet och hemlängtan. Och man tänker, hur ska Svalornas program och projekt någonsin kunna göra någon skillnad i det här landet?

På Sidas MFS-kurser, som studenter måste gå på innan de reser iväg till så kallade utvecklingsländer för att utföra sina studier, är det just detta som studenterna bland annat avses föreberedas på. Vi kan kalla det de olika faserna av acklimatisering. Den romantiska och charmiga fasen, den arga fasen och den integrerade fasen.

Men det går nästan inte att förbereda sig på.

Jag skulle tro att i stort sett alla upplever dem, mer eller mindre starka. Ibland får jag till och med intrycket av att jag kan känna det komma, och hur mycket jag än anstränger mig för att inte dras ner i den arga och väldigt destruktiva fasen så hamnar jag där till slut.

Och den enda vägen ut är att fortsätta att utsätta sig för de så fruktansvärt obekväma situationerna – att göra mötet med de tiggande flickorna, pojkarna och mödrarna till ett dagligt skämtsamt möte, där bangla och engelska blandas hejvilt utan att vi förstår varandra överhuvudtaget, men som ändå slutar med ett enkelt skämt, en vänlig gest av igenkännande, och ibland att lite växel eller en överbliven banan byter ägare.

Eller att acceptera det faktum att i stort sett alla kommer att försöka blåsa dig, och ta överpris för alla tjänster du köper, bara för att du är bideshi och att samhället ser ut som det gör. Hur kränkt, dum, blåst eller pinsam du än känner dig.

För sen när du minst anar det, så går rickshaw-wallahn med på att ge dig växel tillbaka. Taxichauffören köper din prutning, eller låter dig åka på taxametern och till och med pratar med dig under hela resans gång (på bangla of course), och det känns att han respekterar dig.

Man kommer på sig själv med att njuta av trafiken, av pulsen i den här megastaden och av alla färgrika kontraster som gör just Dhaka unikt. Som gör Dhaka till ett riktigt fett ställe, en löjligt cool upplevelse som jag bara kunnat drömma om att få uppleva. Där dessutom dess invånare har delat med sig av en otrolig gästvänlighet, på alla samhällsnivåer, som bidragit till att jag inte för en stund känt mig rädd, otrygg eller ovälkommen under mina första två månader i Dhaka.

Och jag påminner mig själv om hur bönderna i Koytora och Thanapara visade upp sina ekologiska odlingar och stolt berättade om vilka rättigheter de har och numera kräver av myndigheterna. Och hur Svalornas arbete dagligen stöttar deras ansträngningar att organisera sig kollektivt och göra sina röster hörda.

Men jag vet också att frustrationen och nedstämdheten lurar runt hörnet, och att en fantastisk upplevelse på förmiddagen så lätt kan överskuggas av Dhakas brutala verkligheten några timmar senare.

En mental bergochdalbana, minst sagt.

3 kommentarer

Under Rasmus