Author Archives: Pontus Wallin

Trip to Kaliganj

I know I mentioned that this blog entry would be about waste management. It is not! Our colleague Krishnu took us on a trip yesterday so I decided instead to post some of those pictures. It was me, Albin, Krishnu, and some policemen as seen on the picture below.

DSC_0291

Hindu Temple, Noldonga Village. 1500-1600.

Kaliganj Upazila belongs to the Jhenaidah District in the Khulna Division. Pictured above is one of the hindu temples in Noldanga Village from the 15th century.

Begboti River, Noldonga Village, Kaliganj, Jhenaidah. Rice and something else.

Next to the hindu temple the Negboti River is situated. Primarily rice is grown in the sediments of the river.

DSC_0196

Negboti River, some sheep, some farmers, and some rice.

Asia's second biggest Banyan Tree. Mollikpur, Kaligunj.

Next stop was the Benyan Tree of Kaliganj – The second biggest in Asia. This type of tree grows into itself and thus links its branches, roots, and stems together. This tree is 250-300 years old and has its own park dedicated to it, with guards and everything. All Benyan tree-pictures below are hence part of the same tree. The biggest Benyan Tree in Asia is located in southern India and is supposed to be around 1500 years old.

DSC_0253

DSC_0238

250-300 years old, approx.

DSC_0264

DSC_0261

Krishnu who accompanied us works at Unnayan Dhara. He is the youngest employee of the organisation and could be referred to as an Encyclopedia of Agriculture (and history). He has probably told us more about the plethora of plants, crops, trees, fruits, vegetables, and everything else that grows in Bangladesh than there is to read about it in all books combined. His memory and desire to share his knowledge is astonishing.

Gorbangla Moque

After the Benyan Tree we visited three different mosques. This one is called the Gorbangla Mosque.

Gorar Mosque

The Gorar Mosque.

Gazi-Kalu-Champabati Mausoleum:Tomb, Barabazar, Kaligunj.

We also paid a visit to the Gazi-Kalu-Champabati tomb in Barabazar, Kaliganj. Gazi was in the 15th century the son of the muslim emperor Shah Sikandar. Gazi fell in love with the daughter of the hindu king at the time’s daughter, Champabati. The two powerful and rivaling fathers did not agree on their children’s love, so they had to go into exile. They hid in the jungle for years, and also stayed for a long time at this place. Kalu, the adopted son of the same muslim emperor, followed his brother and Champabati into exile. All three are buried in this tomb (of which I have no good pictures), and the man in the hat is the caretaker of it.

Water body at Noldanga.

Water body at Noldanga Village.

DSC_0211

… and some piece of nature for ya’ll.

/Pontus

2 kommentarer

Filed under Uncategorized

Osorterade smånyheter

Mycket arbete nu. Det sista projektets sista ordentliga fältbesök avslutades precis, men ska fortfarande kompletteras av ett gäng intervjuer på kontoret, varefter allt ska sättas samman till en fin rapport. Samtidigt knåpar hela praktikantgruppen på en tematidning som kommer att publiceras någon gång framöver. Ett fjorton praktikanter starkt grupparbete helt utfört över internet. En riktig mastodontrulle! Därtill är det artiklar, bloggar och masteransökningar för de som sysslar med sånt. En månad kvar. Sverige syns nu i kalendern.

Under julen besökte vi som bekant Isis och Hanna i Thanapara tillsammans med Amanda och Sofia från Netrakona. Det blev en utomordentligt fin vistelse. Vi diskuterade livet och alla dess märkligheter ända in på småtimmarna, ordnade ett imponerande vegetariskt julbord, strosade längs Padma/Ganges, sjöng och dansade, spelade badminton, och hängde inne på granntomten som råkade vara en stor Police Academy. Jag och Albin fick dessutom äntligen spelade cricket för första gången. Fem av fem svalor för våra förtjusande praktikantkollegor!

IMG_2830

Hanna och Bilbo Baggins. Bild: Pontus Wallin

Vi har fått vara utomhus mycket mer det senaste. Inte ensamma, men åtminstone utan poliser och andra inhyrda cowboys. Två besök på snabbmatstället JFC (Jhenaidah Fried Chicken) har det blivit, för att få något annat än den, ehumm, väldigt varierande bangladeshiska maten. Deras ”Chicken Burger” är ett virrvarr av såser mellan två söta vetebröd, ackompanjerat av en friterad kyckling bestående av ungefär 80 procent ben. Fem av fem svalor för mängder av ben!

Det är alltid kul med olika dialekter. I Bangladesh (eller i alla fall här i Jhenaidah) uttalas ofta ”s” som ”sh”, och ibland kan det till och med råka bli ”ch” eller ”tsh”. Så idag när vår tolk berättade för vår intervjugrupp att jag tidigare pluggat Peach and Development fnissade vi lite. För icke engelskspråkiga: Persika och Utveckling. Fem av fem svalor för dialektalt mångfald!

Raju som numera tolkar åt oss samtidigt som han basar över Agricultural Rights-programmet har infört en rutin där han nästan varje dag spelar och sjunger för oss. Antingen inne på hans kontor eller inne i vår lägenhet innan han går hem för dagen. Fem av fem svalor för Raju!

IMG_2889

Raju med sin ektar, i min 13 år gamla hatt från Frankrike. Bild: Pontus Wallin

Vi har slutat få nya kläder av organisations grundare. Albin erhöll tre kavajer, två kostymbyxor, en manchesterskjorta, och en slips. Två kavajer fler än mig, annars samma. Hur vi ska få hem allt har vi en månad på oss att lura ut. Det KAN bli svettigt på planet. Fem av fem svalor för grundare som köper massor av kläder!

För er som är intresserade av Albin kan jag meddela att han just nu håller på att förvandlas till David Bowie. När det inte är Bowie som sjunger ur datorn så är det Albin själv, och däremellan fylls tomrummen med Bowie-kuriosa. Hur många dokumentärer finns det egentligen om honom? (Lovar att Albin kommer besvara den frågan). I övrigt har jag nog aldrig träffat någon som kan sova så tungt på morgonen som honom. Djupsömnen verkar vara som mest intensiv kring 08.30. En av mina uppgifter varje dag de senaste tre månaderna har därför varit att knacka på hans dörr en, två, tre, eller ibland fyra gånger innan han klarar av att vakna ordentligt. Och då har han ändå fem olika  alarm på mobilen. Helt sanslöst. Fem av fem svalor för Albin!

Förresten firade vi nyår genom att springa ner till närmsta testånd kring 22.00 på nyårsafton för att skåla med varsin kopp ihop med Krishnu och Shahidul från organisationen. Vid tolvslaget satt jag och Albin ute på balkongen och kikade på smällare och någon sällsynt raket. Pratade om vad vi förväntar oss av oss själva 2016, och vad som kommer att hända. När klockan slog 00.00 stoppade vi varsin Werther’s Original i munnen, sen gick vi in. Lugnaste nyår på minst 10 år. Fem av fem svalor för att åren går!

Nästa inlägg från min sida kommer nog att handla om sopsortering. Fem av fem svalor för att typ lova saker i förväg!

2 kommentarer

Filed under Uncategorized

Albin önskar er en God Jul

Här kommer en tidig julhälsning från min kollega.

Hans dator gick oväntat sönder i förrgår natt, och under gårdagen konstaterades det att moderkortet tyvärr gjort sitt. Således var det igår en deppig dag här i Jhenaidah. Vad tar en sig till när laptopen trillar av pinn och lånedatorer endast förblir en våt dröm? Många existentiella frågor börjar naturligtvis cirkulera. Kan jag göra praktik utan en laptop? Vem är jag? Vad är egentligen en dator? Måste jag börja läsa böcker nu istället?

Hårddisken är hur som helst räddad, så hopp finns för fortsatt produktivitet, oroa eder icke mina kära åhörare! Däremot satt han med en halvskriven artikel och ett opublicerat blogginlägg som blir svåra att få klara i rimlig tid, vilket också påverkat humöret en aning. Nu kom det sig dock så att idag blev en klämdag i datorfixandet, för i morgon åker vi till våra praktikantkollegor i Thanapara för att fira jul. Vi är oerhört glada över att kunna göra det, speciellt efter allt gott vi hört om det stället. Vi kommer att åka dit ekiperade i våra nya BLAZERS, som vi fått i present av grundaren Noyan. Vi har fortfarande lite svårt att förstå hur det hela gick till, men tydligen måste en ha sånna häromkring när det blir kallt, och Noyan är inte mannen som tar ett nej. Nu sitter vi hur som helst lite obekväma och jobbar i dem på kontoret. De enda som gör det givetvis, förutom Noyan själv då. Slips har vi fått också, varsin röd.

Så nu sitter min gode men nedstämde kollega i fin blazer och röd slips och lyssnar på podcast här på kontoret. Ilsken över datorns svek, ivrig att komma iväg på lite välbehövlig ledighet.

Jag vet att han vill önska er alla en god jul, så jag förmedlar det åt honom.

GOD JUL ÖNSKAR ALBIN! (OCH JAG)

DSC_0136

4 kommentarer

Filed under Uncategorized

Två kvinnor från Defolbari Village

Jag och Albin har de senaste två veckorna jobbat på en undersökning om kvinnor inom jordbruket, och deras utveckling från att vara hemmafruar till att, även om det återstår flera hinder, allt mer kunna betecknas som självständiga bönder. Vi har kollat på olika inkomstbringande aktiviteter, privatekonomi, ekologisk odling, förhållanden i hushållet, jämställdhet, visioner för framtiden, och även diskuterat hur läget såg ut tidigare. För att ni där hemma ska kunna få en liten inblick i vår praktikvardag, men framförallt de intervjuade kvinnornas liv, tänkte jag dela med mig av två kortare personporträtt från vår undersökning. Utifrån den givna kontexten, som i korta drag är att det ofta är förbannat motigt att bruka jorden som kvinna i Bangladesh, har jag valt ut en framgångsrik kvinna och en som istället hämmats av missöden.

DSC_0673

Sonia Akhta Rona

Sonia Akhta Rona är 23 år gammal och bor i byn Defolbari i utkanten av Jhenaidah. Sonia  arbetar med ekologiskt jordbruk i och kring hushållet (fritt översatt från organic homestead farming). Utöver detta utför hon hushållsarbete som städning, matlagning, samt tar hand om sin sexåriga son. Sedan ett år tillbaka arbetar inte Sonia med sitt egna jordbruk utan spenderar sin tid på sina föräldrars ägor med att underhålla olika variationer av pumpa, amra, spenat, basilika, bönor, och mycket annat. Allt är ekologiskt, och vissa av pumpa- samt bönväxterna odlas antingen på takytor, eller som tak med hjälp stöd och bjälkar som grund och växterna som själva taket. Det lär vara svårt följa de senaste forskningsrönens förevisningar om ekologiskt jordbruk och förevisningar om att det absolut inte får skapas mer odlingsmark än vad som redan existerar i världen, på ett bättre sätt.

DSC_0701

Växande tak i Defolbari Village

Sonias stora olycka ligger i att hon för andra gången befinner sig i skilsmässa. Det har historiskt sett tagit tid för kvinnor i landet att erhålla laga rätt till skilsmässa, men är numera möjligt. Däremot är normer och tradition svårare att rubba, vilket inneburit kompliceringar vid omgifte, speciellt då kvinnan i fråga fött barn under det första äktenskapet. Sonias nuvarande make är enligt beskrivning ’en knarkande vagabond, en usling som varken arbetar eller tar ansvar’, och som dessutom misshandlade Sonia så till den grad att vår tolk sammanfattar hennes berättelse som ’tortyr’. Hon får hjälp med skilsmässan som vad det verkar bör träda i kraft inom kort. Däremot får jag höra att det kommer bli väldigt svårt för henne de kommande åren. Just nu haltar hennes ekonomi då hon arbetar på sina föräldrars ägor, samtidigt som hon har fullt upp med sina hushållssysslor vilket håller henne borta från inkomstbringande aktiviteter. Hennes dröm är att gifta om sig och att fortsätta sin utbildning, och då framförallt att lära sig engelska. Detta skulle kunna generera i jobb utanför jordbruket, och en potentiell flytt ifrån regionen där hennes olyckliga öde är vida känt. Tyvärr finns inga pengar till utbildningen att låna från hennes föräldrar, och hon ser därför ovisst på sin framtid. Intervjun avslutas med att hon överlämnar sitt telefonnummer till vår tolk, en 62-årig man med över 20 års erfarenhet som journalist. Han erbjuder sig att ringa om någonting dyker upp.

DSC_0671.JPG

Josna Ali

Josna Ali bor i samma by som Sonia, är omkring 50 år, bor med sin make Ahmed och sina två söner (15 och 22 år gamla, där den äldre är mentalt handikappad). Josna var 12 år gammal då hon giftes med Ahmed som då var 25, vilket ledde till att hon då slutade skolan redan efter femte klass. Precis som Sonia tar Josna hand om sina barn, lagar mat, och städar. Utöver det odlar hon grönsaker, frukt och bönor, tar hand om sina getter och höns, producerar och förvarar fröer, och hanterar hushållets egna kompost. Genom utbildning från Unnayan Dhara har Josna kunnat utveckla sitt jordbruk genom kompostering och produktion av fröer. Just fröerna har en noterbar historia bakom sig. Den s.k. Gröna Revolutionen i Bangladesh började kring 70-talet, vilken åstadkom en kraftigt ökad produktivitet inom jordbruket, men medförde samtidigt bl.a. att odlingsjorden utarmades av aggressiva bekämpningsmedel och att internationella storföretag kunde ta kontroll över marknaden. För att bibehålla makten introducerades exempelvis självförstörelsemekanismer hos många frösorter, vilket gjorde bönderna beroende av att köpa nya varje säsong. Bönderna tvingades därför in i en ogynnsam konsumtionsfälla. Med Unnayan Dharas hjälp har Josna, Sonia, och andra bönder lyckats göra sig självständiga, och utbyter numera fröer med varandra. Josna ansvarar exempelvis för produktionen av pumpafrön i sin by. Övergången till ett helt ekologiskt jordbruk har gjort detta möjligt, och numera är det ytterst ovanligt att kvinnorna använder sig av bekämpnings- och gödningsmedel som inte är organiska och egentillverkade.

IMG_2451

Här besöker vi Unnayan Dharas fröbank, och egna trädgård. Här odlas traditionella växter, fruktträd, och grönsaker. Om det inte finns plats ute i byarna kan byborna förvara sina fröer och överskott i deras förvaringsutrymmen. På bilden lastas en del av överskottet för transport till Dhaka.

Genom att Unnayan Dharas lastbil med jämna mellanrum besöker byarna kan Josna sälja sina produkter och få betalt direkt, vilket normalt inte går för en kvinna i Bangladesh, då den traditionella marknaden alltid varit ämnad för mannen. Josna, och de andra kvinnor som ingår i programmet, får dessutom mer betalt än vad de skulle fått på marknaden för att uppmanas till fortsatt ekologisk odling. Genom sina inkomstbringande förehavanden har Josna lämnat rollen som hemmafru och blivit en framgångsrik jordbrukare. Hon kan varje månad sätta in pengar på sin pensionsfond, vilket generat en känsla av trygghet inför framtiden, och en liten försäkring mot de stora väderomslag som drabbar Bangladesh årligen, då landet är extremt utsatt för klimatförändringarnas effekter. Inkomsten har också bidragit till en ökad frihet, mobilitet, och självständighet. Att slippa fråga sin make om råd, nåd, och bidrag, har betytt mycket. Det har gått så bra det senaste åren att Josna även kunnat hjälpa andra kvinnor i byn. Överskottet från hennes odling och fröproduktion har istället för att säljas givmilt skänkts bort till de som behövt dem, för att främja utvecklingen och expansionen av sin egen by.

På frågan om huruvida Josnas make ser henne som en konkurrent inom hushållet, pga hennes växande ekonomi, ökade frihet och delaktighet i byns beslutsfattande, svarar hon att han enbart ser positivt på det hela. Ahmed stöttar, uppmanar, och samarbetar gärna med sin hustru. För bara några år sedan, då Unnayan Dhara initierade programmet som syftat till att stärka de kvinnliga bönderna i området,  var man tvungna att börja med männen. Stora värderingsomvändningar var nödvändiga, och genom gruppmöten erhöll männen långsamt en ny syn på sina roller som makar, och på kvinnors svårigheter generellt. Från denna jämlikhetsträning strömmar mycket av den optimism och stöttning männen nu ger sina fruar, och kvinnliga bönder överlag.

För Josna har framgångarna och generositeten medfört ett gott rykte, och hennes åsikt är nu allmänt respekterad i byn. Hon berättar stolt att hon lyckats övertyga sin äldre bror om att fördela sin mark lika mellan sin dotter och sin son, vilket är ett typ av arv som annars främst gynnar söner framför döttrar, oavsett ålder. Vidare berättar Josna att hon just nu förbereder sin son för ett mer jämställt Bangladesh genom att bl.a. lära honom att laga mat, och därigenom frånta en annars given och återhållande hushållssyssla för hans framtida fru. 

Både Josna och Sonia ingår i samma utvecklingsprogram, the Agricultural Rights Programme, som syftar till att frigöra bönder från den nationella marknadens orättvisa funktioner, främja hållbart jordbruk, och att stärka kvinnornas roll i byarna. Programmet verkar vara lyckat och växer hela tiden, men emellanåt stöter man ihop med kvinnor som Sonia, som pga ett eller flera misslyckade äktenskap råkat hamna i någon slags onåd med folk hon aldrig träffat. Att kvinnoförtryck kan vara så djupt rotat i tradition, kultur, och religion, är förbannat irriterande. Som svensk praktikant på landsbygden i Bangladesh fylls man av en smärre röra av känslor, som tyvärr oftast blir nedslående. För samtidigt som man knyter nävarna så att knogarna nästan börjar grina, åt att många kvinnor fortfarande verkar vara mindre värda än smuts, försöker  man glädjas över att någon numera kan producera sitt egna gödningsmedel genom kompostering. Men det är väl så det är, när man valt en ”bransch” där reella framsteg kanske inte visar sig förrän om 50 år, eller där utveckling inom ett område måste samverka med utveckling på åtta andra för att det ens ska kunna ge någon effekt att tala om.

// Pontus som är hoppfull, nedstämd, upprymd och lite deppig, samt använder för många kommatecken när han bloggar.

1 kommentar

Filed under Uncategorized

Den svenska polygamin

Kamrater!

Här följer ett par punkter som ska underlätta läsningen av mitt inlägg. Jag går inte in djupare på dem då de säkerligen kommer behandlas i andra blogginlägg längre fram.

  • Den nuvarande lagliga åldern för giftermål i Bangladesh är 18 år för kvinnor och 21 år för män. Detta nonchaleras eller duckas systematiskt på framförallt landsbygden, där även dowry (hemgift från brudens föräldrar) trots illegalisering fortfarande förekommer.
  • Bangladesh har stora problem med barnäktenskap. Förra året berättade premiärminister Sheikh Hasina att inga barn under 15 år ska behöva giftas bort efter 2021, och att inga barn överhuvudtaget ska gifta sig efter 2041 (!).
  • Att gifta sig är grundläggande, och att bli frånskild eller förbli ogift anses ofta, och framförallt då på landsbygden, som ett stort problem. Dessutom är sex i de mer traditionella områdena starkt förknippat med giftermål. 
  • I övrigt är Bangladesh ett till stora delar muslimskt land, med omkring 90 procent av befolkningen som åtminstone på pappret är muslimer (tvång på att tillhöra en religion). Dock blir landet alltmer sekulariserat, vilket i kombination med muslimsk tradition i vissa fall kan leda till värderingskrockar och lustig nyfikenhet, vilket jag försöker illustrera nedan.

De gångna veckorna har inneburit en stor portion intressanta upplysningar, observationer, och även perspektivskillnader. Ett hett ämne har exempelvis varit Sverige och dess polygamibejakande sociala struktur.

Det svenska samhällets normer, regler, och även lagar, vad gäller sex och samlevnad, giftermål, samt svenskarnas attityd till alltsammans har det senaste blivit granskat under lupp här borta, och alltihop med mig och Albin som ensamma fanbärare. Det har visat sig att Sverige antagits vara utpräglat polygamiskt i flera hänseenden, som att svensken under sin livstid sammantaget brukar ha haft flertalet partners både vad gäller relationer samt sexuella partners. Logiskt tyckte vi, då de svenskar som söker en livskamrat kanske inte alltid hittar rätt vid första försöket. Svenskens sexuella frihet, som inkluderar den berömda (men ändå ganska missförstådda) ’byxmyndigheten’ vid 15 års ålder, kombinerat med en stor portion sekularisering, individualism, och, vare sig vi vill erkänna det eller inte, en etablerad acceptans gentemot alkohol i stora mängder och en ibland överdrivet förlåtande syn på alkoholintag hos ungdomar, står i stor kontrast till en typisk bangladeshiers förutsättningar till sexuell erfarenhet. Och just sexuell erfarenhet verkar vara något märkligt och lite dekadent, har vi lagt märke till. Så, uppfattningen att svensken gillar polygami kommer främst ifrån generaliseringar om att det ofta finns ett par pojk- eller flickvänner i relationsbagaget, ett gäng otippade fylleligg, samt lite andra typer av för bangladeshierna främmande aktiviteter. Sedan finns det givetvis massvis med svenskar som aldrig kommer i kontakt med dessa typer av upplevd dekadens, medan andra kanske har 15 tidigare förhållanden och 300 sexuella partners. Dock blir det nödvändigt att generalisera en del i hettan av dessa diskussioner, och då har vi snarare idkat på monogamisk kyskhet än tvärtom. Vi representerar ju ändå Sveriges intressen här på något sätt, så vi tyckte det kändes bättre. Kanske kan gynna oss på något sätt. Vem fan vet.

I förlängningen har samtalen även behandlat mitt eget distansförhållande, vilket nästan varit än mer intressant och lustigt. Att jag gör praktik i dryga fyra månader utomlands medan min partner gör praktik lika länge i Sverige har vållat en del uppmärksamhet. Vad har ni för överenskommelse då? Samma som vi har när vi även geografiskt är tillsammans. Så din partner får inte ha andra partners medan du är borta? Nä, det skulle vara lite oartigt, typ. Men hur vet du att din partner inte hittar någon annan medan du är här? Alltså, det KAN jag ju i praktiken inte veta, men kalla mig naiv som tror på det ändå. Vi vet var vi har varann. Fruar från Bangladesh ingår ofta i hemliga förhållanden med nya män medan deras makar är utomlands. Vad händer om något sådant händer er? Tack för uppmuntran och den stora dosen hemlängtan, var det något mer?

De här gyllene samtalen är ruskigt intressanta. Människor från två vitt skilda kulturer som hjälper varandra att utplåna fördomar och upplyser varandra om sedvanor och normer som inte går att läsa sig till på internet eller i böcker. En hamnar i trångmål emellanåt, men det är väl sådant som en förväntas lösa under sin praktik. Som att lite otippat behöva försvara den svenska polygamin, till exempel.

Orelaterad bild med vår tolk i fokus (Mr. Delwar Kabir), vår handledare i förgrunden (Mr. Shahidul Islam), och längst bort två av fem poliser som följde med på vårt andra bybesök för att garantera vår säkerhet.

2 kommentarer

Filed under Uncategorized

Att äta mat i Jhenaidah (antagligen Del 1)

Efter ett par dygn hos Unnayan Dhara har språkförbistringar, enorm välvilja, och kulturella krockar lett till ett gäng minst sagt intressanta måltider. Jag sitter nu som vanligt med en lätt illamående mättnadskänsla samt putande mage och väntar på nästa måltid, som serveras om en timma.

 Till att börja med är mattiderna här ungefär som följer: frukost kring 09.00, lunch vid 14.00 eller 15.00, och sedan kvällsmat bortåt 21.30-22.00. Däremellan hutlösa mängder mellanmål, frukt, koppar med té, och dylikt. Utöver detta dricker en på eget initiativ stora mängder vatten och vätskeersättning för att kunna fungera något sånär i värmen, vilket också bidrar till mättnaden. En typisk lunch eller kvällsmat består för mig och Albin av ett dukat bord med ris för kanske 5-6 personer, dhal (linssoppa), kyckling eller fisk i magnifikt kryddad sås, två tallrikar av strimlade grönsaker av olika slag, en stor tallrik ’vanliga’ färska grönsaker som gurka och tomater, och ibland även någon dessert eller lassi (söt yoghurtliknande dryck). När detta ofantliga kalas skall inmundigas står de vänliga kvinnorna och ler, iakttar oss, och lassar på våra tallrikar när något börjar sina. Jag och Albin pratar ingen bangla än, och de pratar ingen engelska, och detta i kombination med deras stora välvilja gör kommunikationen vid matbordet lite, svår. Det räcker inte att peka på magen och säga ”full”, det räcker inte att skaka på huvudet, och ibland räcker det inte heller att sätta handen för tallriken. För en svensk är detta lite konstigt, då valfriheten är så central i alla skeenden där hemma. Vill du ha mat? Nej. Okej, då får du lösa det själv senare. Vill du ha mer mat? Nej tack, jag är mätt. Okej, då gör vi en matlåda av det som blivit över.

Samtidigt som vi äter stora måltider på en sällan hungrande mage står oftast också 1-3 personer och iakttar oss medan vi äter. Ibland fler. Intresset för vad vi tycker om maten är stort, och vi tycker verkligen om den. Men prestationsångesten växer en gnutta för var måltid, vilket också medför en försämrad aptit tillsammans med mättnadskänslan från föregående måltid. Samtidigt är ris standard vid varje mål här, något varken jag eller Albin är vana vid. Jobbigt nu i början, förhoppningsvis tvärtom inom en överskådlig framtid.

Vad gäller den oändliga strömmen av fantastiska mellanmål som bidrar till den eviga mättnadskänslan så har vi t.ex. just nu 7 olika sorters frukter i stora skålar i vår lägenhet: stjärnfrukt, äpplen, vindruvor, amlaki (krusbärliknande bär som anses vara medicinskt nyttig pga sin höga halt c-vitamin), fingerbananer, stora limes/gröna apelsiner, och ammra (inhemskt plommon). Nu tänker ni där hemma att Jamen det är väl bara att inte äta! Peka på magen och skaka på huvudet! (vi har givetvis försökt). Men vad gör en när en banan skalas och trycks i näven på en, följt av en uppfordrande och vilt entusiastisk blick? Bananen sväljs. Därefter hälls kanske ett glas skållhet mjölk upp, där vitt orostat roströd trycks ned, följt av ett sockrande som känns som en evighet. Detta pillar vi i oss under övervakning. Sedan kanske 2-3 andra frukter skalas och hackas åt oss, tills mättnaden är påträngande. 2 timmar senare kanske det är dags för kvällsmat.

DSC_0139

Nu har vi genom tolkning låtit meddela att vi kommer laga vår egen kvällsmat och frukost, men att vi gladeligen tar emot lunch. Det är svårt för oss att dra några slutsatser om huruvida dessa matupplevelser är representativa för Bangladesh, för Jhenaidah, eller om dessa rutiner endast förekommer i samband med gäster från Sverige. Magen har chockats lite (mycket) men vi har givetvis skrattat åt det hela och varit så artiga vi kunnat mäkta med. Känns knepigt och onödigt uppseendeväckande att skriva att en saknar hungerkänslan, men just de här dagarna har det inte varit långt borta.

I övrigt kallar vår tolk mig för ’militant muslim’ för att jag har skägg.

/Pontus

Lämna en kommentar

Filed under Uncategorized