Författararkiv: Maria Persson

Imorse öppnade så vallokalerna i Bangladesh, med få på väg för att rösta. Vilket inte är förvånande, eftersom polisen rapporterade att minst 130 vallokaler hade attackerats under natten och att 21 personer redan dött i val-våld. Dessutom har 154 av de 300 parlamentsplatserna blivit tillsatta innan valet och många partier deltar inte.

Därtill seglade Bangladesh häromdan in på en sjätteplats på Foreign Policy Magazines lista över ”Next Year’s Wars – 10 conflicts that will threathen global stability in 2014”.  Och även om Foreign Policy har sina intressen av att rapportera på ett visst sätt, så är det kanske läge såhär några dagar in på det nya året att se tillbaka på vad som satte Bangladesh på den listan. Vad var det egentligen som hände?

Krigstribunal

År 2013 inleddes med de första domarna i den krigstribunal som uprättats för att döma brott som begicks under frihetskriget från Pakistan 1971. Enligt uppgifter dog 3 miljoner människor under kriget, och sammanlagt stod nu tolv stycken lokala ledare som samarbetat med den pakistanska armén åtalade. Många av de åtalade hade efter kriget tillskansat sig höga positioner inom politiska partier, och i januari dömdes  Abdul Kalam Azad, en ledare för partiet Jamaat –e-Islami , till döden. FN har ifrågasatt tribunalens rättsäkerhet.

Shabaghrörelsen

Som vi har skrivit om tidigare här på bloggen så dömdes i februari en annan högt uppsatt politisk ledare, Abdul Quader Mollah.

Mollah, som också är känd under namnet Mirpurs slaktare, dömdes till livstids fängelse, vilket fick Blogger and the Online Activist Network att uppmana studenter att samlas på Shabaghtorget i Dhaka i protest. En mänsklig kedja bildades framför Nationalmuseum och ’the Bangla Spring’ med hänvisning till den arabiska våren, var sedan ett faktum. Tusentals människor, män och kvinnor, började att campa på torget och krävde en lagändring som kunde möjliggöra Mollahs avrättning.

Hifazat-e Islam demonstrerar

Med sin grund i Quami madrasa, ett privat islamistiskt utbildningssystem, bildades för ett par år sedan Hifazat – e Islam för att då protestera mot policies för kvinnors empowerment.  Hifazat –e Islam fick 2013 offentligt liv igen som en motreaktion till Shabaghrörelsens kampsånger mot Jamaat –e-Islami. De kallade deltagarna på Shabagh för ateister och la fram en 13 punkter lång kravlista som bland annat krävde ett förbud mot att kvinnor och män blandades offentligt.  Även om Hifazat –e Islam hävdade att de var politiskt obundna så gick rykten om att deras aktiviteter finansierades av Jamaat.  Under våren drog de ut på en lång marsch för att sprida sina krav, men när de återvände till Dhaka vändes marschen till upplopp och det är fortfarande oklart hur många som dog i sammandrabbaningar med polis. Hifazat –e- Islam har idag sin bas i Bangladesh andra största stad Chittagong, och blev nekade att återigen demonstrera i Dhaka i slutet av 2013.

Rana Plaza kollapsar

24e april 2013 kollapsade flervåningshuset Rana Plaza och dödade minst 1130 människor, varav de flesta textilarbetare. När sprickor började synas i byggnaden hade butiker på de lägsta våningarna stängts, men byggnadens ägare hade tvingat textilarbetarna att fortsätta arbeta, vilket gav upphov till en internationell debatt om textilindustrins arbetsvillkor. Dock deltog endast 9 av de 29 bolag som tillverkade produkter i Rana Plaza på mötet i november där skälig ersättning till offren i olyckan skulle bestämmas. I Bangladesh har dock debatten fortsatt under året, och i september skadades 50 människor när polisen avfyrade gummikulor in i det demostrationståg som krävde en månadslön på ca 700 kr för textilarbetare.

Rana Plaza räknas som den dödligaste konstruktionsolyckan i modern tid, och fortfarande saknas människor.

Telefonssamtal Hasina-Khaleda kollapsar

I mer än 30 år har de två ledarna för Bangladeshs största politiska partier, Sheik Hasina och Khaleda Zia, varit bittra fiender. Detta ledde till att konstitutionen ändrades i början på 90-talet och det bestämdes att 90 dagar innan varje nyval så skulle landet styras av en neutral interimsregering, och på så sätt skulle regeringsval kunna organiseras trots starka politiska motsättningar och liten eller obefintlig politisk tillit.  Den nuvarande regeringen med Sheik Hasina i spetsen beslöt 2010 att inte följa dessa bestämmelser och när slutet på oktober närmade sig 2013 blev det mer uppenbart att regeringen inte tänkte flytta på sig, vilket gav upphov till en mängd protester. Allmänheten krävde att de politiska ledarna skulle förhandla med varandra. Det var svårt. De politiska ledarna hade nämligen inte pratat med varandra på över ett decennium.

Påtryckt av den våldsamma situationen lyfte Sheik Hasina luren till Khaleda den 26e oktobet. Det 37-minuter långa samtalet läckte ut och allmänheten kunde lyssna till ett samtal som gick från att förhandla politik till att ifrågasätta varandras mentala status. Khaleda anklagade regeringen för att ha läckt samtalet och dialogen tog helt enkelt slut.

Mollahs avrättning

Shabaghrörelsens krav gick igenom och Mollah dömdes till döden. Detta överklagades. Domstolens överklagningsenhet skulle dock gå på vintersemester den 13 december och inte komma tillbaka förrän efter valet, vilket i praktiken skulle kunna innebära att det då satt en ny regering vid makten som skulle kunna frige Mollah. Överklagandet avslogs inom två dagar och den 12 december hängdes Mollah. Detta fick konsekvenser , då ett vittne i krigstribunalen mördades och en domares bostad bombades.

Valet bojkottas

Eftersom regeringen har ändrat reglerna kring valet och ingen interimsregering har tillsatts har inte heller EU och USA valt att skicka några valobservatörer. Detta har gjort att valets legitimitet har kunnat ifrågasättas och oppositionen har angett avsaknaden av neutrala observatörer som en anledning att inte delta. Vilket i sig har lett till att utomstående observatörer håller sig borta.  Sittande Awami League förväntas vinna, kanske främst för att ca 20 andra partier bojkottat valet.

Det är en trött befolkning som går till val idag, eller går hem snarare. Valdeltagandet förväntas bli rekordlågt.

***

Vad som väntar för Bangladesh under 2014 är svårt att avgöra, och vad som väntar i dagarna närmast valet är en lika svår gissning. Som de flesta av er redan vet åkte vi därför tillbaka till Sverige i veckan, för att det inte gick att sia längre om hur tillvaron i Dhaka skulle komma att se ut.

Vi bar med oss nya kunskaper och vänskaper hem, och hoppas att också ni, kära bloggläsare, låter delar av Bangladesh få följa med i era politiska val under 2014.

Dhonnobad

Maria, Magdalena och Lisa

I februari i år befanns Abdul Quader Mollah, en högt uppsat ledare för det politiska partiet Jamaat –e-Islami, skyldig för våldtäkt, tortyr och massmord på ungefär 350 personer under frihetskriget från Pakistan 1971. Han dömdes till livstids fängelse av en krigstribunal. På väg ut från domstolen vände han sig till journalisterna, log, och gjorde segertecknet. Och en nation rasade.

Intresset för civil olydnad var så högt då, den där våren för det arabiska upproret, och fick så enomt mycket massmedial uppmärksamhet. Jag vet forskare på University of Sussex som helt slutade skriva om annat och ägnade det kommande året åt att analysera händelserna på Tahrirtorget. I våras, bara två år senare, började ockupanterna slå upp sin tält på Shahbagtorget i Dhaka. Shahbag-rörelsen har många komponenter i sig som liknar Tahrir; den har många yngre anhängare, många bloggare, många kvinnliga frontfigurer, kvinnor som höjer gemenskapen med sånger och ramsor om kämparglöd, män och kvinnor som delar offentliga utrymmen tillsammans –dag som natt- och som i viss mån är sekulära utan att för den sakens skull vara icke-religiösa. En stor skillnad mellan dessa rörelser är att Shahbag inte har fått lika mycket uppmärksamhet i västerländsk media. Skillnaden är att deras krav inte går hand i hand med vårt synsätt på demokrati.

Abdul Quader Mollah gjorde segertecknet för att efter frihetskriget så har den Bangladeshiska staten inte gjort så mycket för att skipa rättvisa. De politiskt oroligheterna som följde på självständigheten begravde kriget och brotten som begicks under det med den ena regimens övertagande efter den andra. Flera militär-officerare från den Pakistanska armén fick asyl i Bangladesh och etablerade sig politiskt, blev utnämda till ministrar, säkrade platser i parlamentet. Därför kom det aldrig in någon officiell anklagelse om folkmord till FN, massgravar och ögonvittnen till trots. Mollah gjorde segertecknet för att han inte blivit anklagad för någonting på över 40 år, och när det nu hände blev han inte dömd till det högsta straffet på straffskalan.

I Bangladesh är det lagligt med dödsstraff. Shahbag-rörelsens krav var att regeringen skulle ändra på lagen och möjliggöra att just staten skulle kunna överklaga ett domslut på krigbrottsoffrens vägnar. De krävde det högsta straffet för krigsbrottslingar.

Under min andra vecka här i Bangladesh satt jag och såg på tv med en kollega. Det var ett program med grånande kvinnor som gråtande berättade om våldtäkter de utsatts för, då för 40 år sedan. Och det kan tyckas konstigt att visa det nu, men en pågående krigstribunal river upp mycket och det är så tydligt hur många människor i det här landet som bär på liknande historier. Det har bara gått 40 år, och alla har en familjemedlem som dog, som mördades, som torterades med de mest avskyvärda metoder. Alla vet någon som blev våldtagen. Och hur kan egentligen ett nationellt trauma läkas? Eller snarare, hur kan nationella trauman läkas utan att det blir som i Europa, där vi läkte Andra världskriget så väl att vi nu 70 år senare tillåter fascismen att spela fritt i våra politiska finrum?

En krigstribunal är ett viktigt steg. Många bengaler tycker också att dödstraff är ett viktigt steg, att bara så kan processen med att gå vidare påbörjas.

Jag kan rent logiskt förstå en del av argumentet. För i en tid av extremt politiskt oro, där landet försöker sig på att gå till val just under pågående krigstribunal , finns det ingen garanti för att det en regering dömt någon för kommer en annan regering låta vara. Rädslan är att om BNP tillsammans med Jamaat kommer till makten nästa år, går många av de åtalade fria. Dödsstraff garanterar att de aldrig mer ska gå på Bangladeshs gator. Jag kan förstå att det inte går att ha någon tillit till ett rättssystem i dessa tider.

Jag kan förstå det, men jag kommer aldrig sluta att vara rädd för stater som på laglig väg har rätt att ha ihjäl sina medborgare.

Shahbag-rörelsen var stark, men splittrades när den politiserades. En rörelse som låtit aktivister och fredskämpar gå före politiker i talarstolen drog sig undan när deras kamp blev en partipolitisk motsättning. Kraven gick dock igenom och Mollah dömdes till döden.

Det har stormat i Sverige i veckan, och det har stormat här, efter att Mollahs – mer känd som Mirpurs slaktare-  dödsdatum slogs fast. FN var snabbt på det och menade att Mollah måste få en juridisk chans att överklaga. Shahbag återuppstod på några timmar och överklagandet kom och gick inom två dagar och FN har aldrig känts så långt borta.

 

Min kollega såg lättad ut. -”So many people have fought so long time for this.”

Igår kväll hängde man Mollah. De lät han hänga i 20 minuter för att verkligen vara säkra på att han var död.

Min kollega säger att -”I can’t express my feelings, but it’s justice. It has to be. It must be.”

Vem har skuld i det?

 

 

/Maria Persson

 

Jag stod i fikarummet på den där arbetsplatsen som när jag berättade för folk vad jag jobbade med aldrig gav upphov till några följdfrågor och pratade med min kollega om praktikplatsen jag fått i Bangladesh. Efter diverse verbala ryggdunkningar så kom vi ofelbart till frågan ”men vad är det egentligen du ska göra där?” och jag gav mig in på den luddiga förklaringen om projekt som tar upp genusfrågor genom rättighetsarbete och lärandeprocessen som ligger i rapportskriverier.

-”Jaha, så du ska inte faktiskt hjälpa någon!”

…

Eh.

Nej. Inte på sättet som du tydligen tänker dig.

Och detta är något återkommande. Jag är inne på tredje månaden av min vistelse här och får till och från mail som undrar om jag känner att jag gör någon nytta än.

Nytta?

Jag kan inte låta bli att fundera över om människor som gör praktik på andra arbetsplatser får frågan om de har gjort någon nytta sådär några månader in. Om de har utvecklat, förändrat, förbättrat den arbetsplatsen och gjort världen till en bättre plats för alla andra att njuta av.

Och jag är ledsen att göra er besvikna nu, men nej jag har inte sprungit med ett döende barn i mina armar till närmsta dåligt utrustade vårdinrättning och med mina bara händer slagit in en adrenalinspruta i hens bröstkorg, sett det lilla barnet åter få färg på kinderna och sen gått hem och dragit ytterligare ett streck på min jordvägg så att jag kan hålla räkningen av hur många barn som rent statistiskt överlever av min blotta närvaro i den fattiga å så fattiga byn.

Jag är ledsen att göra er besvikna, men stora delar av Sverige (och världens) bistånd ser inte ut så. Det ser inte ens ut som den där andra unga kvinnan du känner som har åkt till ett land i Afrikat och målat väggarna på ett barnhem i en glad färg och sen startat en insamling för att ge kläder till barnen på det hemmet. Det ser ibland ut på det sätt som är enkelt att mäta, till exempel i hur många vaccinsprutor som köpts in eller tält som skickats till ett jordbävningsdrabbat område (katastrofbistånd), men oftast inte.

Oftast är det svårmätt, inte kvantitativt och det kan handla om något så luddigt som en ökad känsla av agens.

Jag klandrar dig inte för att du kanske är besviken på det, eller för att du ifrågasätter nyttan med min närvaro. Jag klandrar dock media för att det är den enkla mätbara bilden av bistånd som får ta plats i media och reproduceras i alla diskussioner om vad dina (och mina, häh!) skattepengar går till. Det är alltid nymålade väggar, insamlade böcker och barn som ska få gå i skolan. Om du bara skänker en liten summa pengar så kan en flicka få gå i skolan i ett helt år! Och det är så fantastiskt och underbart och lätt att göra en skillnad då så att vi pratar inte ens om varför den här flickan inte går i skolan redan, eller i vilket sammanhang hon lever, och vilken typ av utbildning som skulle passa sig i det sammanhanget, och vad som egentligen händer efter det året. Vi pratar inte om det på våra insamlingsgalor för att bilden är alltid för komplex och det kommer alltid att gå att vända på den flera varv om, och det är ju inte bekvämt?

Det är inte bekvämt för att en mer nyanserad bild passar inte lika bra ihop med den vita mannens börda, idén om att vita människor kan rädda befolkningar i andra länder genom att civilisera dem (förslagsvis under kolonialisering). Att utveckling är upplysning och att denna implicerar att VI står lite högre upp, spelar i en annan kulturell division, än DE (som vi ständigt måste referera till som just de, dem eller de andra, så att vi liksom inte blandas ihop av misstag). Det är inte bekvämt eftersom det innebär att vi måste titta på våra egna föreställningar om oss själva, vår plats i ett globalt samhälle samt vår bild av hur fattigdom ser ut med en insikt av att hela kontinenter inte är rakt av ’fattiga’.

 

”-Men alltså jag förstår faktiskt inte riktigt vad du gör..”

Nej, och jag tycker ju att det är svårt att förmedla, och Svalornas praktikanter har olika uppgifter. Kort kan sägas att Svalorna önskar informationsarbete från mig, vilket innebär att blogga här, skriva artiklar och producera visst material till olika kampanjer. Sen så skriver jag en rapport åt Nijera Kori, som handlar om hur de arbetar på ett rättighetsbaserat sätt för att engagera män för jämställdhet på landsbygden. Utöver det så skriver jag på en egen mindre studie för Svalorna och mitt eget höga nöjes skull, som berör äktenskapsnormen.

Konkret så innebär detta att mina dagar ser lite grann ut som någons som gör ett fältarbete med forskningsinriktning eller arbetar som utvärderingskonsult. Jag åker på gruppmöten med män och kvinnor ute i byarna, pratar, gör intervjuer, sitter in på möten, försöker skapa relationer med människor, läser andras rapporter och artiklar, frågar, och kliar mig i huvudet. Skillnaden är att jag inte är konsult och det jag producerar kanske inte används av Nijera Kori. Och vad är då nyttan med det? Jo, nyttan –precis som för andra praktikanter – är att jag lär mig. Jag har studerat utvecklingsfrågor på olika sätt i fem år, och att göra praktik, -som för andra praktikanter- är att ge mig själv en praktisk erfarenhet av det jag läst. Nyttan ligger i att hänga med de som arbetat med bistånd i många år när de implementerar de projekt jag annars bara ser på papper, och lära mig av vad som funkar och vad som är skitsvårt, vilket kan komma till hands om det blir jag som arbetar med att implementera bistånd någon gång i framtiden. Nyttan ligger i att jag gör det obekvämt för mig själv, och vänder och vrider på min syn på utveckling, på min plats i biståndsvängen, och tar en ordentlig titt på hur min välfärd är byggd på någon annans bekostnad. I förlängning så är nyttan för Sida, som kanaliserar pengarna för kalaset, att de kan uppfostra en generation biståndsarbetare genom organisationer de anser bedriver bra utvecklingsarbete (Svalorna).

Och känner du nu att njäe, detta är väl ändå inte riktigt vad jag hade i åtanke för mina skattepengar så kan du ju tänka som så att om jag går i pension vid 67 så har du just gjort en 40 år lång investering i en reflekterande lärandeprocess. Det tycker jag är allmännyttigt.

 

(Svalorna ansvarar ej för eventuellt sämre språkbruk)

 

 

 

 

 

 

Det har hunnit bli mörkt när vår rickshaw-van närmar sig marknadsplatsen, och jag väljer att lägga sjalen över huvudet och fästa blicken stint framåt. Jag anar att Lisa ser min rörelse och urskuldsursäktar, mest för mig själv, att jag orkar bara inte just nu. En sjal över håret kan bortförklaras med att det börjar bli kyligt på kvällarna, och visst är det skönt att bädda in huvudet i något när vi far fram längs vägarna. Men framförallt är det för att jag inbillar mig att det ger mig två sekunders extra frist innan de upptäcker mig. Är det lite mörkt, och det är någon som kommer farande bakifrån så finns det till och med en chans att de inte lägger märke till mig alls med sjal på, och att de då  inte tar blicken från vägen och vänder hela kroppen om sådär så att jag undrar om cykeln kommer vingla in i en mötande (50 poäng om man orsakar en cykelkrock bara genom att existera).  Sjalen kan alltså ge mig en liten paus, och Allah vet att det kan behövas.

Jag har snart varit två månader i Bangladesh.
Två månader av män som har fått mig att känna mig obekväm.

När jag och Lisa går ut blir det ofta lite cirkus vilket i sig är ok. Det är tusen frågor och mobilkameror som flyger upp och har jag bara fått i mig lite pulverkaffe så svarar jag mer än gärna på vilka grödor som går att odla i Sverige och poserar glatt med barn, barnbarn och mosterns get. Men det är också grupper av män och unga killar som tar sig nära, som smygfilmar, som fotar mängder med foton även de dagar när  jag visar demonstrativt med handen att jag inte vill vara med på bild, som hojtar efter oss precis när vi passerat och följer upp med något (o)lustigt ljud. Män som stoppar oss när vi är ute på promenad och krävande ställer frågor på bangla och ser besvikna och lite kränkta ut när de inte får ljuva leenden och fnittriga svar, precis som att de skulle ha rätt att få det av mig. De som diskuterar oss högljutt sinsemellan.

Det olustiga i det är att språket och kulturen och allt det där andra som vi inte har tillgång till, gör att vi inte kan läsa av de situationerna. Det obekväma kommer av att inte kunna avgöra vad som är nyfikenhet och vad som har en sexuell underton. Och de där blickarna som kommer ibland, stirrandet, som jag upplever reducerar allt av min person och lämnar kvar en kropp till för deras betraktande, de lyckas krypa in under den annars rätt tjocka genusvetarhuden.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Det kan tyckas fascinerande att de här männen som på så många sätt är förtryckta av samhället –de har låg utbildning, inkomst, och väldigt liten reell politisk påverkansmöjlighet – ändå har förmåga att utöva makt, över kvinnor. Vilket visar att just den typen av dominans, som män har över kvinnor, på något vis trumfar andra maktstrukturer som till exempel etnicitet, hudfärg och klass i det här fallet. Den återkommande boven i dramat är patriarkatet och att arbeta för att samhället ska se annorlunda ut är därför att arbeta med frågor som berör det. Det som skaver är att just män ofta suddas ut från denna ekvationen. Precis som att lokalpolisen ringer till chefen på centret där jag och Lisa bor och säger ’Det är ni som har vitingar på besök va? Ni borde säga till dem att inte gå ute när det är mörkt’ och därmed lägger ansvaret för vår säkerhet på oss, så pratas det alldeles för ofta i utvecklingsprojekt om kvinnors ansvar för jämställdhet. Det är kvinnor som måste utbildas, inse sina rättigheter, höja sina röster och kräva dem. Frågan är hur lätt det är att genomföra när det står en osynlig mur av män och hotar med psykiskt, fysiskt och sexuellt våld, och aktivt ställer sig i vägen för kvinnors krav. Hur kommer det sig att så mycket insatser riktas mot allt det som kvinnor på något vis bara måste förmå sig till utan att blanda in frågor om män, maskuliniteter och hierarkier dem sinsemellan? För att kunna prata om kvinnors rättigheter och tillgång till resurser så behöver vi adressera de män som ställer sig i vägen och som sitter och håller på resurserna. Vi måste prata om privilegier och om att ta ansvar, och att aktivt ge andra tillgång till rättigheter utan att någon först måste slå sig blodig för att få dem.

Och jag vet att jag låter lite som en surkuk nu, och att du som läser detta kanske identifierar dig som cis-man, men innan du reducerar detta inlägget under kategorin random manshateri så vill jag säga att:

1) Förtrycket här är så jävulskt utarbetat att en kan inte bli annat än trött. I de mer fundamentalistiska områdena här så aborterar man flickfoster fram till åttonde månaden, tillåter inte kvinnor att titta på tv för att minska risken för att de skaffar sig en politisk uppfattning, och låter inte kvinnor gå utanför hemmet själva ens för att samla foder till djuren. Bara som exempel**.

2) Jag känner mängder av fantastiska män. Både i Bangladesh och andra delar av världen. Män som stöttar, lyftar fram, aktivt arbetar för att ge människor både värde och rätt, som är reflekterande, som alltid frågar efter samtycke, och som är bra allierade till kvinnor. Män som varje gång någon har fått mig att känna mig obekväm visar mig ett bekvämt alternativ.

Det är inte manshateri jag vill åt. Utan, för att citera Audre Lorde:

“When people of colour are expected to educate white people as to their humanity, when women are expected to educate men, lesbians and gay men are expected to educate the heterosexual world, the oppressors maintain their position and evade their responsibility for their own actions.”

Det kommer ner till att kvinnor kan bara göra sitt bästa inom sin egen förmåga för att väcka medvetenhet. Om du (och jag) är vagt medveten om de privilegier som vi har ärvt och det förtryck som vi medverkar till, så är det vårt ansvar att utbilda oss själva om det. Inte ett ansvar för de människor som vi förtrycker.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

/Maria –som medans vi reflekterar lite, tar på sjalen en stund och pausar, och sen ger sig på’t igen.

*och då vänder hon sig om, och ber dem att bete sig som vettigt folk eller fuck off. Och skickar Orup i terapi för sitt maniska ägandebehov.

**Åh, och reducera inte heller detta till ’typiska u-landsfasoner’, för patriarkatet är ju som bekant utspritt, och dominerar människor av allehanda kön även i din närhet. Det tar sig dock olika uttryck.

En effekt av klimatförändringar är att årstider och säsonger inte ser ut som folk är vana vid. Bönder vittnar om att det blir svårare att odla när regnet inte kommer som förväntat, eller i detta fallet, inte slutar när regnsäsongen redan borde vara över. Den direkta effekten i mitt och Lisas liv av dagar av ösregn är såklart att det är svårt att få saker och textiler att torka. Senaste tiden har vi ägnat timmar åt kampen mot möglet. Mögel som kryper in i madrasserna vi sover på och ger huvudkudden en omisskännlig lukt. Nytvättade kläder som stinker innan det är dags att använda dem igen. Vid minsta solstrimma åker allt ut på gården och luftas, torkas innan någon skriker att nu börjar det droppa igen.

Annat som har en stor  roll i våra banglaliv är den outgrundliga källan av språkliga och kulturella missförstånd, samt inte minst att lära andras sanningar. Mycket har cirkulerat kring mat och sjukdommar. Äter vi för lite ris blir en sjuk. Dricker en för kallt vatten, blir en sjuk. Efter min första sjukrunda tycktes det mig att maten var smaklös, men jag antog att det var jag som behövde vänja mig tillbaks till smakerna. Två veckor senare när vår tolk anlände kunde vi få reda på att personalen antagit att min sjuka berodde på kryddorna i maten och därför hade de tagits bort. Lyckan när detta reddes upp och curryn smakade curry igen –obeskrivbar. Svårast att hålla minen var när en kollega förklarade för mig att personalen hade diskuterat och kommit fram till att min ohälsa berodde på att jag var nervös.  Men jag kanske bara behöver jobba på mitt uttryck?

Nu har i alla fall personalen gått på semester, tusentals kor fraktats till Dhaka och vi likaså. Det är dags för Eid och slaktade och offrande av mängder med djur. Till och med människor som bor i Dhaka har berättat att de brukar hålla sig hemma vid denna tiden för att gatorna fylls av blod. Vi har därför gjort det enda vettiga och satt oss på en båt bort från staden. De kommande dagarna tillbringar jag, Lisa och Magdalena med att titta efter delfiner och tigrar i världens största mangroveträdsdelta.

Eid Mubarak!

Jag skulle vilja skriva om Bagatipara, men dessa dagar tänker jag mest på min kropp.  Jag tänker på hur nära den har till en fläkt, och när strömmen är borta räknar jag på hur sannolikt många timmar bort nästa stund av fläktande är. Jag tänker på hur jag ska täcka den, och om folk generas av den när jag tappar eller glömmer sjalen som ska täcka över min bröstkorg. Jag tänker på hur jag kan komma undan med att gömma mig och ha mindre kläder på. Jag tänker på vad jag stoppar i kroppen, om glaset jag dricker ur diskades i kranvatten och hur den kommer att reagera på allt som sträcks fram till mig och trugas i mig. Jag fastnar i en diet av ris, gula grönsaksröror och värktabletter, samt diverse huskurer. Jag får dricka ingefärste och saltvatten, tugga på nejlikor, ingefära och palmsirap. Äta salt och inhalera krossad peppar genom en näsduk. Jag och Lisa förhör varandra om dagens vattenintag och jag öppnar burken med vätskeersättning för första gången på denna resan. Jag tänker på insektbett och alla skavsår inspekteras noga. Jag tänker på hur tung kroppen känns mot träbänken med madrass på som nu är min säng. På ömma höfter, revben och axlar och jag blir förvånad varje morgon när jag inte kan hitta spår på huden av natten. Som att jag skulle vara en prinsessa på ärten.

Framförallt tänker kroppen mycket åt mig. Den reagerar på varje rörelse i ögonvrån och bedömer snabbt eventuell fara. Likadant varje gång något kittlar till eller sticks. Nya vanor etableras lika snabbt, som att aldrig lyfta något mot sig innan det har skakats av först (efter incidenten med kackerlackan i handduken). Att jag dessutom i mörker verkar kunna avgöra hur stort ett djur är bara på ljudet fascinerar mig.

Och när jag ligger under mitt myggnät och känner febern metodiskt gå igenom varje led i mig, så tänker jag att på ett sätt så är det tragiskt att jag måste förflytta mig till andra sidan jorden för att ge min kropp så här mycket uppmärksamhet. Å andra sidan är det väl just det som välfärden har gett oss, en kropp som slipper vara i ett konstant tillstånd av fly eller fäkta.

/Maria