Författararkiv: magdalenafremback

Joy Bangla! Joy Bangla!

I förrgår var det Victory Day i Bangladesh. Det är 42 år sedan landet vann sin självständighet efter ett blodigt krig mot Pakistan. Som Maria skrev i ett inlägg om förra veckans avrättning så är krigets sår inte läkta, och om du inte själv levde under kriget så gjorde en eller flera av dina familjemedlemmar det, och de har berättat om krigets fasor. För att inte nämna alla familjemedlemmar och vänner som dödades, våldtogs eller lemlästades under kriget. Alla känner någon som känner någon. Alla känner smärta, på ett eller annat sätt.

Victory Day är en stolt dag då bangladeshier en masse klär sig i rött och grönt och draperar sig i bangladeshiska flaggan. De senaste två månaderna har präglats av våld på grund av det annalkande valet, vilket bangladeshbloggen har berört några gånger. Med anledning av Mollahs avrättning har hans anhängare i islamistiska Jamaat-e-Islami levt rövare under helgen, men trots detta så vågade sig folk för att fira (folkmassor är typiskt olämpliga platser i tider av politiskt motiverat våld). Jag, Lisa och Maria åkte tillsammans med personal från Nijera Kori ner till Shabagh och ett stort parkområde i närheten. Den torra solen bländade mig där vi gick bland gammalt skräp och fallna löv. Mot himlen avbildade sig siluetterna av de magiska trädkronorna vilka jag gjorde flera fruktlösa försök att fotografera. Det magiska gick inte att fånga, det var alldeles för flyktigt och min kamera inte tillräckligt bra. Många kvinnor hade klätt sig i sina finaste saris, med ibland kopiösa mängder smycken, vilket tedde sig något malplacerat i den semi-smutsiga parkmiljön. Grupper av män satt på huk och samtalade över en kopp te och horder av försäljare hade påbörjat sitt dagsverke att slänga på förbipasserande diverse produkter av tvivelaktig kvalitet. Feststämningen var påtaglig så produkter av tvivelaktig kvalitet krängdes åt både höger och vänster. Vi köpte små flaggor och röda och gröna armband som smärtsamt tvingades över min hand. Flaggor var målade på folks händer och ansikten. En stor scen med livemusik levererade underhållning och vad som än sades (vad vet jag inte, det var på bangla) verkade stärka känslan av nationell stolthet och samhörighet. Jag kunde inte låta bli att tänka på hur välbehövd den här dagen kändes. Två månader (och en livstid ur vissa perspektiv) av våld och korrumperade politiker och en för folket efterlängtad uppgörelse med en krigsförbrytare (att förklara för en bangladeshier hur jag menar när jag säger att jag är emot dödsstraff är ganska svårt) fick äntligen en andningspaus där bangladeshierna kunde gå ut och fira. Men rest assure, lagom till kvällen utlyste oppositionen en ny blockad inför den kommande morgonen, och så startade allt om igen, men det är en annan historia.

victory day

När tiotusentals människor sjöng nationalsången klockan 16.31 så tänkte jag på vad mycket det är jag aldrig kommer att kunna förstå. Jag kommer aldrig att förstå hur det är att växa upp i spillrorna av ett land, med föräldrar som kanske bara är fragment av vad de en gång var. Jag undrar om det innebär att jag alltid kommer vara den Andre i det sammanhanget. Samtidigt kände jag någon underlig samhörighet med alla som var där, och tacksam att jag fick dela dagen med dem. Samtidigt kände jag en oro för vad folket ska behöva genomlida de kommande veckorna, och med stor sannolikhet även efter valet den 5 januari. Samtidigt kände jag att jag inte hade någon julkänsla överhuvudtaget men vad spelar det för roll tänkte jag. Men när vi igår fick en leverans av svenskt julgodis så visste jag vad det spelar för roll. Jag kan vara en del av flera sammanhang samtidigt, och jag vill vara det. Julgodiset får mig att tänka på traditioner och kultur som ger mig sammanhang. På julafton för fyra år sen så föddes min brorson och att han finns är liksom lite viktigare än julen. Han är ett otroligt sammanhang, och som en uppskjuten julklapp till hela familjen kommer han att få ett syskon någon gång i början av det nya året. Men likväl, alla åren innan han föddes innehöll mängder av traditioner och detaljer som gör att en viss känsla infinner sig i mig när jag tänker på dem eller får uppleva dem igen. Vart du än är i världen, vem du än är, så har du rätt att vara del av ditt nya sammanhang samtidigt som du är en del av ditt gamla. Hurra för traditioner och kulturer som möts och blandas, hurra för traditioner och kulturer som existerar bredvid varandra, så olika som de kan vara. Jag kan fira Bangladesh frihet samtidigt som jag tycker att det är för jävla mysigt att sitta runt vårt lilla bord i Farmgate med tända ljus, julkola, saffransskorpor och lyxpepparkakor. Nu hoppas jag att bangladeshierna får lämna en vardag av våld och övergå till en vardag där de, likt jag, inte behöver oroa sig för huruvida deras anhöriga ska kunna ta sig till sjukhuset när det är dags för förlossning. Sånt behöver en tyvärr fundera på här.  Joy Bangla! God jul! /Magdalena

P1080489

2 kommentarer

Under Uncategorized

Amar Sonar Bangla

Idag åkte jag ut på fältbesök med min nya tolk, Arif, för första gången. Eller ny och ny, han är min första tolk. Fram tills nu har min kollega Rupa stått för tolkandet, hon har gjort sitt allra bästa men hennes jobb är inte att tolka utan att organisera bönderna. Arif har en master i English Literature men är arbetslös för närvarande, precis som många andra unga vuxna i Bangladesh. Inte nog med att det var första gången jag åkte iväg med Arif, det var även första gången jag åkte ut på egen hand, utan Rupa som vägledning. Vi kommer ner till floden, tar den lilla båten över, en av alla de båtar som går i skytteltrafik från sida till sida. Varannan är halvfull, varannan är överlastad med människor, cyklar och eventuellt även en motorcykel. När vi kommer över till andra sidan börjar jag gå så som jag och Rupa alltid gör, för att nå fram till en liten väg där vi kan ta en bhen¸eller ven, en slags cykelrickshaw men med ett litet träflak istället för ett säte. Vi hinner bara ta några steg innan en man med bhen kommer hetsande. Han pratar med Arif och vill att vi ska åka med honom redan nu. Han kräver inte ens mer pengar för att jag är vit (mina banglavänner får alltid, alltid argumentera om priset när jag är med – alla försöker få så mycket som möjligt från den vita plånboken). Vi hoppar upp och Arif säger till mig ”Han känner dig, den här mannen. Han vet vem du är, han säger att du brukar passera här. Han vet var vi ska någonstans.” Någonstans gör det mig glad, det känns fint att bli igenkänd. Det finns en ung bhenförare på den här sträckan som jag har åkt med två gånger, och de gånger jag passerar honom på en annan bhen brukar vi hälsa. Dagens bhenförare är dock helt okänd för mig. Vägen är en riktig dirt road, hårt ansatt av sommarens monsunregn. Bhenförare är likt rickshawförare väldigt starka, men fattiga och osvikligt bärandes mögliga skjortor. Jag älskar den sträckan. Jag sitter lite på sniskan, benen dinglar över kanten och solens strålar som tränger igenom trädkronorna som tronar sig över vägen skapar ett vackert skådespel på marken. Vi passerar getter, kor, risfält, dammar, barn, motorcyklar, testånd och en himla massa tvätt. En varm bris fläktar, och det är något stilla, nästan spirituellt, över den här sträckan. Samma känsla infinner sig hos mig varje gång – det är känslan av svensk sommar. En känsla som jag minns från min barndom, från en svensk sommar i Järnboås i Finnshyttan, eller en svensk sommar i Stocka i Hälsingland.

Vi kommer fram till Amsur och hans fru Runa. Jag har besökt deras hem och deras bondegrupp många gånger, så det är alltid ett värmande återseende. Jag känner mig hemma. Alla bönder jag har träffat är underbara, genuina människor som tar av sin dyrbara tid för att dela med sig av sin kunskap, erfarenhet och tankar. Jag har en akademisk examen i utvecklingsstudier och det är när jag talar med Amsur och Runa som jag förstår vad det är jag har pluggat. De lär mig så mycket. De lever med klimatförändringar, de lever av ekosystemet på ett sätt som är långt från vårt (inbillat) frånkopplade leverne i Sverige. Det här är fattiga människor, men gästfriheten hos en bonde i Bangladesh överträffar alla svenska hem jag någonsin har besökt. Ett litet bord med en duk bärs ut på gården, stolar tas fram och ena dottern springer iväg till stora vägen för att köpa ett slags sött bröd. Frukt och te bjuds det också på. Det var en lyckad intervju, trots en del luriga missförstånd. Arifs engelska är inte optimal och det är första gången han tolkar för någon, men i slutändan blev det bra. Jag lämnar Amsur och Runas hem med grönsaker, en jättestor potatis som växer i jorden men från ett träd (!), och en pomelo. Nedan ser ni Amsur. Han är gruppledare för en bondegrupp inom Agricultural Rights Programme och en enorm tillgång – han springer ständigt runt och ser till att alla inblandade bönder kommer på möten och träningar. Han må se allvarlig ut men han har nära till skratt!

P1070948

På väg tillbaka möter vi mannen som cyklar in till Mymensingh för att sälja sin mjölk varje dag. Jag har träffat honom 2-3 gånger tidigare på samma sätt – jag på bhen, han på cykel. Första gången var han nyfiken och frågade Rupa vem jag var, sen vågade han sig på att prata engelska med mig. Vi utbyter lite artigheter i farten och han försvinner åt sitt håll. Jag känner mig hemma. Vi byter fordon och tar oss över floden, varpå jag springer in till en butik för att ladda på min mobil. Försäljaren skiner upp och försöker minnas mitt namn. Jag känner mig hemma. När vår rickshaw senare passerar vägkorsningen som tar en från stora vägen in i området där jag bor så vinkar killen i ”min” affär. Jag känner mig hemma. Framåt kvällen tar jag mig in till stan för att äta middag med mig själv på en restaurang som jag gillar. Först söker jag upp popcornförsäljaren, det var ett tag sen jag handlade av honom. Jag vet inte om han är förvånad att se mig eller om hans blick är lite blandat missnöjd med att det var så länge sen men ändå glad att jag har återvänt. Jag känner mig ändå hemma. För att göra dagen ännu finare så arbetar en servitör som jag känner igen – och han känner mig. Han vill nästan beställa åt mig: ”butter nan and vegetables?”. Jag känner mig hemma.

När jag sitter där på restaurangen, ensam med min dagstidning och en god middag, så inser jag vad det är som har skett. Kulturchockens Bangladesh och lilla, trånga, gammalmodiga Mymensingh, har fått mitt att återvända till samma platser. Jag hade ett behov av att skapa referenspunkter, och det har jag gjort. Alla dessa ansikten som jag känner igen, och som känner igen mig, de bekräftar min vistelse här. Vissa dagar kan jag bli helt tokig på hur alla stirrar. Ibland känner jag mig som ett djur i bur. Jag oroar mig för att det ska ske en trafikolycka för att folk slutar titta på vägen och vänder sig om hela varv bara för att stirra sönder mig med en nyfiken alternativt chockad blick. Sen finns det en annan slags blick, en påträngande, obehaglig och svårtolkad blick. Min kollega Maria skrev ett utomordentligt bra inlägg som ni alla bör läsa om ni vill förstå. Dessa ansikten som jag känner igen, och som känner igen mig, de är motvikten till alla som stirrar. Det är som att alla som stirrar försöker ta ifrån mig mitt utrymme, medan alla kända ansikten vill ge mig utrymme. De representerar Amar Sonar Bangla. Mitt gyllene Bangladesh. Det Bangladesh som jag har tagit till mig. Det Bangladesh som jag vill återvända till, det Bangladesh som jag kommer att minnas med värme och sakna med en liten knut i magen. Mitt gyllene Bangladesh.

Färjeläge

 

Avslutar med en bild av flodbanken/färjeläget. Skåda den klarblå himmelen, luften är härligt torr nu./Magdalena

5 kommentarer

Under Uncategorized

Kvällen före nästa hartal.

Min vecka har spenderats i Dhaka. Efter två månader i Bangladesh varav majoriteten av tiden i Mymensingh så är det intressant att inse att Dhaka framstår som ett under av modernitet och framåtanda. När jag återvänder till stadens hets, det eviga tutandet, de obarmhärtiga kontrasterna, och framförallt till valmöjligheterna så känns banglalivet storstadsenkelt. Det var med anledning av min visumförlängning som jag förra lördagen tog mig till Dhaka. Som Lisa skrev om i ett inlägg så har den politiska oppositionen tidigare kallat till hartals och en ren och skär blockad av Dhaka. Det här innebar att visumförlängningen drog ut på tiden då det är oklokt att röra sig längre sträckor under hartals. Jag fick hålla mig hemma. Visumprocessen är värd ett helt eget inlägg men en sådan byråkratiskt tragikomisk fadäs är egentligen för tröttsam att läsa om. Min mening är att den bäst behandlas ackompanjerad av ett smickrande rödvinsdis. Kortfattat: i slutet av november har jag förhoppningsvis mitt visum färdigt för uthämtning. Sen att jag redan har blivit ”intervjuad” av någon slags polis och inte nog med det, en annan polisinstans ska ta sig ett snack med mig på plats i Mymensingh, det är en annan historia.

Min förhoppning är nu att Lisa och Marias visumprocess går smidigt, de anlände till Dhaka igår och har nu 4 dagars hartal framför sig i storstaden. Med anledning av att oppositionen har utlyst hartal från och med imorgon söndag så fick jag tidigarelägga min hemresa till Mymensingh en dag. Slängde mig på en buss och såg det bangladeshiska landskapet passera. Söderut mot Dhaka har risfälten sakta, sakta börjat skifta i gult. Folket gör sig redo för ett tredje avbrott i vardagen på tre veckor. Det handlas, det säljs, det fixas, och det reses. Från och med imorgon söndag kommer få eller inga bussar att röra sig inom landet. Vad som nu har utökats till en 84-timmars hartal kommer leda till lidande för det bangladeshiska folket. Risken att några individer kommer att dö till följd av de kommande dagarnas förväntade våld är stor. Människor kommer att skadas, affärer och privat egendom förstöras, verksamheter stanna upp. Skolelever kommer inte kunna skriva sina prov. För mig smärtar det att tänka på de många familjer som kommer att få hoppa över måltider, familjer som är rädda för sin framtid och sin fysiska säkerhet. Hartals har en enorm påverkan på fattiga människors dagliga leverne. De har helt enkelt inte råd att äta så mycket som deras magar önskar.

Landet är på helspänn. Ikväll är kvällen före nästa hartal.

I eftermiddags när jag hade återvänt till Mymensingh så följde Taslima (hon lagar maten på kontoret) med mig till marknaden för att handla lite inför de kommande dagarna. När vi närmade oss stadskärnan så stötte vi på en dagen-innan-hartal demonstration. Kravallpolisen var där och höll koll på läget, åskådare samlades längs gatan men på behörigt avstånd. Väl vid marknaden fanns där allt jag behövde. Alla var där. Några av försäljarna kommer kanske våga sig ut när det är hartal men i regel så håller de stängt eftersom pro-hartal demonstranter med våld gärna uppmanar dig att stänga igen ditt lilla bygge. Följaktligen var alla ute för att handla inför den kommande nedstängningen. Något ligger i luften, det osar spänning. En negativt laddad spänning. Min shoppingtur är över och jag och Taslima hoppar upp i en rickshaw, vi ska åt samma håll. Taslima är en klippa som hjälper mig navigera i bangla-träsket. Vi har bara hunnit några tiotal meter när något inträffar. Längre fram börjar folk att vända om på gatan, vissa springer åt vårt håll. Taslima uppmanar mig på bangla att hoppa ur rickshawn på en gång, jag undrar stressat över hur jag ska hinna betala rickshawföraren. Det blir inget av någon betalning. När vi har hoppat ur så vänder han snabbt sitt cykelfordon och försvinner samma väg som vi kom. Upp på trottoaren med oss, sen puttar Taslima in mig i en butik. Den fylls snabbt med folk från gatan och överallt ser man samma sak hända i alla butiker. In med folk, gallerna börjar dras ner som skydd mot vad som eventuellt rör sig uppför gatan i riktning mot oss. 30 sekunder går och alla andas ut, det är falskt alarm. Det är ingen pre-hartal demonstration som har spårat ur. Polisen verkar ha koll på läget, men vi ser ingenting. Vi går ut på gatan igen, Taslima och jag skrattar lite, hon klappar sig för bröstet som att förklara att pulsen gick upp och oj ja vad hände med vår rickshaw. Taslima försäkrar sig om att äggen jag har i min hand inte har gått sönder. Vägen har helt plötsligt förvandlats till en gågata. Alla går överallt, de flesta fordon har på något mirakulöst sätt försvunnit från den trånga staden. Vi går över krossat glas, och längs med vägen hänger kravallpolisen. De tittar på mig, undrar vem denna vita kvinna är. Några utav dem kanske har sett mig förut. Vi möter ett demonstrationståg, åtföljt av fler kravallpoliser. Taslima utbyter några ord med förbipasserande, jag förstår inte vad de säger man sammanhanget tyder på att de alla är trötta på detta. Tillslut har vi gått så långt att vi hittar en rickshaw igen. Rickshawföraren förklarar att det just nu inte går att passera en del av staden med rickshaw. Jag och Taslima sitter tysta tillsammans och vi passerar fler demonstranter, krossat glas och kravallpoliser. Det är lugnt, men något ligger i luften. Vi tänker nog på samma sak men från helt olika perspektiv och erfarenheter. Staden är på helspänn. Det är kvällen före nästa hartal.

P1070925

Under min korta tid i Bangladesh har jag bildat mig en ödmjuk uppfattning av vad jag tror att folket vill ha. Det är detta, Amar Sonar Bangla (Amar Shonar Bangla). My Golden Bengal. Mitt gyllene Bangladesh. Ett välmående liv i fred, under den röda solen som sänker sig över risfälten, floderna och dammarna. Politikerna verkar jobba i en annan riktning.

Håll er uppdaterade: http://www.bdnews24.com

http://www.thedailystar.net

http://www.aljazeera.com

/Magdalena

6 kommentarer

Under Magdalena Frembäck

Möten i Sundarbans, en reflektion.

Jag (Magdalena), Lisa och Maria avnjöt 5 underbara dagar i Sundarbans ombord båten M.V. Aboshar . När vi färdades ner i deltat och såg det bördiga landskapet passera, på sina håll svårt drabbat av erosion, så kände jag hur balans och harmoni åter tog plats i min kropp. Vatten har en magisk effekt på mig. Ombord båten fanns cirka 50 gäster, vilka representerade ambassader, utvecklingsorgan, Världsbanken, FAO, NGOs. Stämningen var god och det kunde utbytas mycket intressanta idéer. Med oss fanns ett antal barn, vissa utav dem har aldrig bott i länderna de ”är” ifrån. 9-åriga Molly från Storbritannien förklarade snabbt att barn i Bangladesh ofta ser mycket yngre ut än vad de egentligen är eftersom att de får för näringsfattig kost. Hon har tidigare bott i Kambodja, Laos och Burma. Seb och Max från Kanada har bott med sina föräldrar i Dhaka i ca två år, dessförinnan var det Vietnam, och nu hoppades de snart att få flytta till Afrika. Landet Afrika. Även Molly förutspådde en framtid i Afrika. Tom, en 15-årig holländare/schweizare (som har bott 4 år i Schweiz, sen Indien, sen Tanzania, och nu fyra år i Dhaka), gjorde sin femte eller sjätte resa till Sundarbans. Det visade sig snart att han var båtens inofficiella guide med fantastiskt detaljerad kunskap om mangroveträsken och de fåglar och reptiler som en kan finna där. Mina möten med dessa barn, expat-barnen, väckte många tankar om vilka de blir när de blir stora. Fulla av intryck, erfarenheter, annorlunda perspektiv, men kanske klichéartat rotlösa? Jag kan bara spekulera.

Det visade sig vara några av mina möten med vuxna gäster ombord som fick mig att sucka djupt. Många utav dem har mångårig erfarenhet av utvecklingssamarbete och har genomgått kulturchock efter kulturchock, anpassningsperiod efter anpassningsperiod, de har jobbat för NGOs och för statliga och överstatliga organ. Där ligger jag i lä. Men, några utav dem verkade ha ”vuxit upp”. De hade lämnat sin ungdoms idealism bakom sig och blivit bistra realister som minsann vet hur världen ser ut. Jag har i flera år sagt att jag är en stolt idealist. Att jag vill befria ordet från dess negativa, naiva konnotationer. Att en kan vara en realistisk idealist, och att en har rätt att slippa den mentala klappen som vissa så gärna placerar på ens hjässa om en yttrar något som ifrågasätter ekonomisk tillväxt eller att naturen har ett egenvärde. Jag vill fortfarande befria ordet från dess negativa konnotationer. Den dagen jag slutar kalla mig idealist, det är den dagen då jag ständigt svarar ”MEN DET ÄR SÅ DET ÄR. PUNKT” när någon ifrågasätter en social företeelse, vilket ger mig svängrum att inte göra något alls. Svängrum att arbeta med förändringsarbete men aldrig riktigt förändra. En undrar ju vad meningen är.

Sista dagen på båten pratade några stycken om veckan. Vi kom överens om att personalen hade gjort sitt yttersta för att ge oss en bra upplevelse, och att 50 gäster en stor grupp att guida och koordinera. En person tillade: ”det är så rent och fint, de går runt och städar hela tiden”. Jag instämde men påpekade att kocken slänger matresterna i floden, och att vi har befunnit oss i ett känsligt ekosystem vilket även är ett av UNESCOs världsarv. En ska inte tillföra något till ekosystemet som inte hör dit. Mat må vara av organiskt material som fiskarna med glädje äter, men det är just det. Med tiden kan djurens beteende förändras och anpassas än mer till ett liv nära människor. Djuren kan utveckla ett beroende av människor och röra sig närmare mänskliga bosättningar (fisken lär ju inte göra det), vilket kan leda till human-wildlife conflicts (människa-djurkonflikter). Personen i fråga svarade något stressat ”men lokalborna slänger ju allt överallt, det spelar ingen roll vad vi gör”. Denna ständiga, ständiga uppförsbacke med människor som ständigt, ständigt rättfärdigar sitt egna trötta beteende med att alla andra gör si och så, eller inget alls. Jag skulle kunna gå så långt som att anklaga hen för att ha drabbats av moralisk apati. Att vi hade besökt ett sorgligt ”ekoturismcenter” där vilda djur, fria individer, hölls i fångenskap i undermåliga inhägnader enbart för gapiga turisters (inhemska och utländska) glada nöje, det var inget som bekom hen det minsta. Jag hörde hen säga något om att en ”lär sig” om djuren. Forskning råkar visa att den typiska djurparksbesökaren lär sig fantastiskt lite under besöket, och att det är campare och backpackers som sitter på den verkliga kunskapen. Så jag suckade djupt inombords. Inte nog med att hen krampartat höll sig fast i sin bistra realism vilket tedde sig som något utav en hög häst, personen var även fast i en dikotomi där utveckling betyder människor, medan djur och natur betyder motstånd. Avsaknaden av en förståelse för systemet var total.

I Bangladesh bor det ca 160 miljoner människor, i ett bördigt landskap med ca 900 floder. Klimatförändringarna utgör ett hot på många nivåer. Havsnivån stiger på grund av smältande landisar och termisk expansion, regnperioderna förändras och blir opålitliga samtidigt som Himalayas glaciärer som förser delar av landet med färskvatten smälter för snabbt vilket gör åren svåra. Översvämningar och flash floods är en del av livet här, och det kommer att fortsätta så. Överallt i Bangladesh tvingar fattigdomen människor till att förstöra deras omedelbara miljö, i jakt på ved, vatten, grödor, mat, vad det nu är. Den bistra realisten säger ”De är tvungna att göra det för att överleva. Det är så det är.” Den realistiska idealisten säger ”De är tvungna att göra det för att överleva. Det behövs insatser för att förändra deras vardag så att de kan leva i harmoni med naturen och dess ekosystem.”

När ”hållbar utveckling” myntades som begrepp 1987 (Brundtlandrapportens definition är i min mening högst bristfällig) så erkände Världssamfundet mänsklighetens beroende av planeten Jordens natur och varierande ekosystem. Det känns gammalt att behöva påpeka för mina medresenärer till Sundarbans att den utveckling vissa utav dem förespråkar i själva verket underminerar allt vad utveckling borde innebära för mänskligheten. Det ekonomiska systemet, det politiska systemet, det samhälleliga systemet, vilket system som du kan tänka på, det är alltid beroende av naturen. Det finns ett antal individer i Bangladesh som kan berätta vad de behövde göra när de inte längre kunde leva av deras lokala ekosystem. Många har fått bekanta sig med ett urbant system – slummen.

Beväpnad vakt - tigerskydd. På marsch genom vattendrag. Inte särskilt mkt ekoturism över det, men jag fick mig en god tankeställare.

Tigerskydd

Ett långt inlägg bör komma med ett fotografi, som tack för visad hänsyn för författarens oförmåga att hålla sig kortfattad. När vi gick i land i Sundarbans hade vi en beväpnad vakt längst fram och en längst bak – tigerskydd. Vi mosade oss igenom högt gräs och vattendrag, vilket ger underkänt ur ett ekoturismperspektiv. Men det gav mig perspektiv för framtiden.

Den som är intresserad av huruvida djurparker gör nytta eller inte får gärna maila mig, detsamma gäller information om human-wildlife conflicts. Moral och etik kring naturens egenvärde i relation till mänsklighetens beroende kan vi också diskutera. Vill avsluta det här inlägget med att poängtera att det är oklart vad min kunskap egentligen är värd i sammanhanget. Doing Development? /Magdalena

3 kommentarer

Under Uncategorized

Genus, bio och en uppjagad mobb

3 veckor har passerat i Bangladesh och det har varit en upplevelserik tid, inte minst när de kommer till de nya vardagsrutinerna. Jag är i Mymensingh, en stad ca 12 mil norr om Dhaka (med en restid på 4-6 timmar beroende på trafiken). Här har DEW ett regionkontor och en mötes-/utbildningslokal. DEWs Agricultural Rights Programme (ARP) riktar sig till bönder som är småskaliga, marginaliserade eller landlösa. Målsättningen är att de ska organisera sig i bondegrupper som i sin tur samlas under en bondeorganisation för att tillsammans kunna bli starkare och uttrycka sina behov samt få bättre tillgång till lokala myndigheters service provision. Dessutom handlar det om kapacitetsbyggande och förbättrade jordbruksmetoder. I början av veckan hölls en training session om genus och advocacy. 27 gruppledare (bondegrupper) varav 15 kvinnor och 12 män var närvarande. Ett flertal hade jag träffat under ett fältbesök några dagar tidigare. Genus är inte ett särskilt bekant begrepp hos den här målgruppen så Nazrul (han jobbar på huvudkontoret i Dhaka men är ansvarig för ARP) inledde med en grundläggande tankeövning. Deltagarna ombads beskriva vad en man respektive en kvinna är. Det sades att män är beslutsfattare, de har kort hår, de är intelligenta, starka, medvetna etc. Kvinnor är problemmakerskor, de har ett svagt sinne, de är respektabla, de har långt hår, de är mödrar… Den här övningen genomförs på bangla men allt skrevs upp på vita tavlan på bangla/engelska så jag kunde intresserat hänga med. Det var ju träffande stereotypt det här. Jag funderade på hur jag kunde ge dem en alternativ bild av vad en kvinna kan vara. Det behöver nog inte påpekas att en måste vara varsam och medveten om det kulturella och sociala sammanhanget. Med tanke på att alla närvarande var bönder som brukar jorden, sköter om sina djur, hushåll och familjer, så räckte jag upp handen och bad att få tillägga att även kvinnor är starka. Alla skrattade roat men Nazrul skrev upp det på tavlan och sen diskuterade gruppen vad jag hade sagt. I slutändan enades de om att det stämmer, kvinnor är starka. De har aldrig pratat om flickor och kvinnor på det sättet i sina familjer, men nu när de tänkte efter så var det inte alls så konstigt. Det här är ju inget som kommer att revolutionera kvinnosynen i Bangladesh, men för min del kändes det bra att jag uppmuntrade till reflektion och inte förargade någon i förbifarten. Att vara en nykomling från en helt annorlunda bakgrund kan ju bidra till att man ibland är fel ute. Nazrul gick vidare med att tala om sociala konstruktioner, skillnanden mellan genus och kön och gruppen var alla överens om att de fick lära sig om kvinnligt och manligt från sin familj, från samhället och från sammanhanget. P1060743

Idag är jag hemkommen från Sherpur, en liten stad ca 6 mil från Mymensingh. Jag har deltagit i en workshop för ett av DEWs projekt, APONE, Alleviating Poverty in North East Bangladesh. I dagarna tre hålls det workshop för statliga tjänstemän som arbetar med jordbruksfrågor under ledning av två konsulter, en från Storbritannien och en från Indien (han talar bangla). Temat för workshopen är ”Enhancing Excellence in Professional Service Provision”. Syftet är alltså att de lokala myndigheterna och dess tjänstemän ska bli bättre på service provision (kan ge ökad legitimitet) så att de kan bidra till att småskaliga bönder förbättrar sina levnadsvillkor. Jag var bara med en dag men det var lärorikt och väldigt roligt (det lektes lekar för att bryta isen). Under dag ett fick tjänstemännen lära sig hur man gör en SWOT-analys vilket uppskattades enormt. Feedbacken som konsulterna fick var väldigt positiv och tjänstemännen tyckte att workshopens interaktiva metod var stimulerande, utmanande och lärorik. Att dessa statliga tjänstemän tog en ledig dag och två arbetsdagar av sin tid för att utveckla sin professionalism tror jag bådar gott för deras plikttrogenhet.

Igår kväll gick vi (konsulterna, jag, DEWs personal på plats för workshopen samt Salam, DEWs grundare) på bio. Vi såg en banglafilm som hette ngt i stil med ”Still loving you”. Den var 2h 48min lång, och jag såg hela. Vi satt på någon form av VIP-hylla som gjorde att en tiondel av bioskärmen inte syntes, stolarna var fantastiskt obekväma och ostabila och precis bakom huvudet dånade en fläkt. Filmen var en upplevelse, jag var helt mållös. Ljudeffekter, lite känsla av Pokémon, Sailor Moon, buskis, musikal, hemmagjord musikvideo, väldigt mycket våld som trotsade fysikens lagar (återigen, tänk Pokémon) mkt oklart. Hjälten som visade sig komma från en rik familj (men han slogs för rättvisan) blev så kär i en stereotypt svagsinnad flicka med problemskapartendenser att han tillslut sprang baklänges. Vid ett tillfälle råkade han göra illa sin älskade vilket gjorde honom så upprörd att han skar sig själv och sen gnuggade de sina blodiga handleder mot varandra så att blodet blandades ordentligt och de var sammankopplade för alltid. Jag somnade gott den kvällen och planerar redan nu att gå och se den andra blockbustern ”Eve-teasing” som visas på bio i Mymensingh (skämt åsido ett allvarligt problem i Bangladesh).

För att avsluta detta blogginlägg som blev aningen långt vill jag berätta om en händelse under dagens hemfärd. Vi färdas längs en liten landsväg och helt plötsligt kommer en uppjagad mobb springande på vägen. Det är säkert 50 ungar ca 10-14 år gamla, beväpnade med påkar och pinnar, som blockerar vägen. Vår chaufför lägger snabbt i backen och tar oss utom räckhåll för att sedan svänga och åka tillbaka samma väg som vi kom. Bussar, lastbilar, CNGs och cyckelrickshaws gör samma sak. I backspegeln ser vi barnen komma springande. När vi har kommit en bit stannar vi bilen och chauffören talar med en ung man som kommer gående på vägen. Det visar sig att det har skett en motorcykelolycka där ett barn har förolyckats, och barnen har blockerat vägen i 3 timmar. De kräver rättvisa för barnet som omkom. Vi får ta en annan väg hem och tankarna är många. Jag visste om att det är vanligt vid trafikolyckor att det bildas en arg mobb som antingen ger sig på sig den som orsakade olyckan (om denne inte har lyckats fly från platsen) eller så är det andra trafikanter som hamnar i skottelden. Men att se dessa barn stoppa trafiken och kräva rättvisa ute på landsbygden, det är svårt att förstå.

Avslutar med en bild från torsdagens studiebesök tillsammans med några av ARPs bönder. Vi besökte Bangladesh Sugarcane Research Institute och Horticulture Research Institute. De i vita tischor är de fina bönderna (förutom han med väska som DEW staff, Tanvir heter han). I grått ser ni Rupa som arbetar med ARP.

group photo
/Magdalena

3 kommentarer

Under Uncategorized

Dhaka

Imorgon har jag varit i Dhaka i en vecka. En stad full av människor, rickshaws och vilda CNGs. Det är varmt, fuktigt, klibbigt, svettigt. Jag har precis upptäckt att jag producerar mer svett och lukt från vänster armhåla jämfört med höger. Min svett slår dock inte rickshawförarna. De är svettiga, magra, slitna, solbrända, troligen hungriga och törstiga större delen av dagen. Så fort jag stannar för att tala med en rickshawförare så strömmar andra rickshaws till, de undrar om det kanske är de som ska få ta mig dit jag vill. Jag kan inte bangla, de kan inte engelska, men en eller tre förbipasserande män stannar till för att hjälpa mig förklara var jag ska, hur mycket jag är villig att betala, sen pratar de sinsemellan om färdriktningen. Det är oklart vem som har rätt, men jag kommer alltid fram. Att jag skriver i jag-form är något vilseledande då jag har upptäckt staden tillsammans med Lisa och Maria, men nu bor vi inte längre tillsammans. Jag har flyttat närmare Development Wheels huvudkontor i Dhaka och Lisa och Maria har anslutit till NijeraKori.

Jag har saknat känslorna av den upplevda kulturchocken men ändå var jag inte stormförtjust när de så smygande började göra sig påminda. Jag färdades i en dåligt fungerande CNG på väg hem, den gick på fel växel och verkade allmänt redo att säcka ihop. Föraren var av den mer hänsynslösa sorten och hade under en mer trafikerad dag kunnat orsaka både en och två olyckor. Det var fredag och vägarna mer framkomliga än vanligt. Dhakas väder visade sig från sin goda men obarmhärtiga sida och det annars så solkiga diset lyste med sin frånvaro. Eftermiddagssolen var vackert orange och i CNGns backspegel såg jag smickrande fräsch ut. Då kom dhakatrafiken ifatt min hemresa. Vi fastnade i en stor korsning och genast kom en liten pojke fram, han kila in sina fingrar genom gallret och bad om pengar. Jag tror han sa att han tänkte köpa choklad för pengarna. På andra sidan kom en till pojke fram, ca 5 år gammal, och i famnen bar han ett naket spädbarn, bara några månader gammalt. Sen kom en tredje pojke fram, något äldre (eller iaf längre) än de två andra. Han visade upp sitt ben, och strax under knäet hade han ett öppet köttsår. Ca 8 cm långt, 3 cm brett, blodigt, köttigt, med en trasig sårkant. De var besvikna på mig som inte gav dem något. Jag var tacksam när trafiken drog igång igen och vi kunde åka vidare. Den första pojken höll fast i gallret och sprang med några meter innan han släppte och väntade på nästa tillfälle.

CNGn släppte av mig vid fel ställe, men fordonets risiga tillstånd och eviga, olycksbådande pipande gjorde att jag hoppade av ändå. Jag var tacksam att få komma ut och andas lite, komma ur den fysiska bur som en CNG faktiskt är. Solen var på väg att gå ner, jag hade inga pengar kvar på min bangla-mobil (jävla miss) och var väldigt osäker på var jag skulle någonstans (ny adress som sagt). Men, du kan alltid hitta någon i Dhaka som tänker hjälpa dig. En ung pojke hjälpte mig att förklara för en rickshawförare var jag skulle. Rickshawföraren tog oss sakta fram i området medan han omsorgsfullt läste på alla husnummer. Jag visste ju hur huset såg ut men jag kunde inte förklara det för honom.  Till slut kom vi hem, då hade det blivit mörkt. Jag var obeskrivligt lättad. Dagen hade varit lång, intrycksfull, skuldtyngd, hettan obarmhärtig fast vädret strålande. Vi hade redan gjort upp om priset (5 kr) men jag gav honom dubbelt så mycket betalt (10 kr), och det gjorde mig fjantigt glad att faktiskt få ett förvånat men uppskattat leende från honom.

Nu sitter jag på Development Wheels kontor och sätter mig så sakteligen in i arbetet. Det var en jobbig dag igår. Jag ser fram emot att resa till Mymensingh och bekanta mig med den stad som ska vara mitt hem i några månader framöver. Jag ser fram emot att arbeta, att lära mig, att bearbeta upplevelserna här i Bangladesh, att lära känna människorna och inte minst språket. Dhaka är häftigt, kontrastrikt, annorlunda och fullt av fina detaljer. Magiska träd, kopiösa mängder elledningar som taffligt hålls upp av bambustammar, och människor överallt . Ibland luktar det sopor och skit, ibland doftar det mat och kryddor. Men det finns ett och annat gatuhål att trilla ner i, både bokstavligen och bildligt talat.

9 kommentarer

Under Uncategorized

Bangladesh nästa!

Nu är det äntligen dags, imorgon lördag åker vi alla sju praktikanter till Indien och Bangladesh! Ända sen i maj då vi fick beskedet att vi fått praktikplats på Svalorna har tankarna på praktiken och resan snurrat i våra huvuden. Avresan har känts långt borta men nu är den här och vi är alla lite pirriga inför avresan. Vi har avklarat vår sista introduktionsvecka på Svalornas kontor i Lund där vi har gått igenom de sista förberedelserna. 

Vi ville bara välkomna alla till säsongens upplaga av Bangladeshbloggen. Läs, fundera, kommentera, tipsa, hör av er! /Magdalena, Lisa och Maria 

 

1 kommentar

Under Uncategorized