Författararkiv: lisaknilsson

Jag har någon slags skrivkramp. Har försökt analysera vad den beror på. Är det alla uppgifter som fortfarande inte börjats på? Är det stressen över att hinna dokumentera allt innan vi lämnar landsbygden – alla ljud jag tänkt spela in, alla foton som kan behövas men som man inte än tagit, samtal som ännu inte hunnit komma in på det där kärnfulla, det som jag behöver för att förstå på riktigt hur ett liv kan förändras av att organisera sig tillsammans med sina grannar, lika landlösa som en själv och kämpa tillsammans för ens rättigheter.

Det jag kommit fram till efter lite rannsakning är att livet här har blivit vardag. Saker känns inte lite lika spännande och nytt. Missförstå mig rätt, det är fortfarande väldigt intressant att leva här och ta del av arbetet Nijera Kori gör, men den där nyfikenheten och viljan att dela med sig av allt fantastiskt har lagt sig. Lite som Magdalena beskriver det i detta inlägg så har man skapat sig en plats här med olika typer av relationer till olika människor som ger en känsla av att höra hemma. Vi känner människor på marknaden, vi träffar kända ansikten vart vi än rör oss. Jag har min ”långa” promenad på 35-40 min där jag kan gå runt byn och inte bara fram och tillbaka på vägen utanför centret. På den promenaden hälsar jag nickande till kvinnor vid husen som ler vänligt och nickar tillbaka. Håller blicken i horisonten när jag möter män, framför allt unga män. För de kan ibland vara så påflugna med sina blickar och jag orkar inte vara den som ger alla en chans och säga; Yes, Sweden och Yes, Nijera Kori, till alla män som vill stanna och prata med mig. när jag är ute för att motionera. Den hostande geten har blivit bättre (om jag inte misstolkade kroppsspråket på kvinnan som äger den) och idag har en annan en kvinna med en liten unge i famnen skämtsamt sprungit bredvid mig och skrattat ”exercise”, jag är ju lite konstig som kommer gående hög fart med gympadojjor på fötterna och hörlurar i öronen och säger ”exercise” till de som ser undrande ut. Så alla vet nu vid det här laget att jag är ute och promenerar för att få motion. Vi är nämligen inte i majoritet vi som inte får tillräckligt av fysisk aktivitet i vardagen utan måste skapa oss fysisk ansträngning. De flesta här är ju bönder, dagsarbetare ute på fälten, rickshawförare eller hantverkare av olika slag och de som arbetar hemma i hushållen har ju sin beskärda del av fysisk aktivitet av att göra allt för hand.

Det är vardag att vakna upp och febrilt försöka hitta vatten som inte är isande kallt. Jo ser ni, vintern har kommit hit och det är kallt. Alltså väldigt kallt. Sover med sockor, tights, byxor, tröja, kofta och tjocktröja. Det är vardag att åka på gruppmöten, göra intervjuer, äta med händerna, squatta på toan, tvätta kläder för hand nästan varje dag för man orkar inte tvätta stora mängder åt gången, få en massa kramar av fina gruppmedlemmar (kvinnor såklart), skratta åt fåniga missförstånd, bli irriterad av fåniga missförstånd, snacka lite bangla, – Ami bhalo bangla jani-na, få Daily Star klockan 10 varje dag till centret, läsa om hartals och de politiska oroligheterna, dricka en massa te med pulvermjölk, må lite illa till och från. Ja listan kan göras lång.

Utan att jag själv riktigt märkt det så har jag fått mig en vardag här. Dagarna rullar liksom bara på. Därav min skrivkramp.

För två timmar sedan avblåstes den 70 timmar långa Hartal som BNP-alliansen utlyst efter att det inte blivit något överenskommelse mellan oppositionen och den sittande regeringen (Awami Leauge) om hur  landet ska styras från 25 oktober fram till valet i januari. Eftersom ingen av parterna vill kompromissa så kommer nu BNP att göra en fem dagar lång blockad av hela huvudstaden från och med nästa vecka. Vilket känns helt galet, att hela Dhaka ska blockeras! Vad som kommer att hända efter detta får vi se (Jag, Maria och Magdalena hoppas kunna ta oss in utan problem till Dhaka för att förlänga våra visum innan den 18e i alla fall). Runt om i landet har det varit oroligt på sina håll under hartalen,  fyra döda och cirka 400 skadade var siffran på tidigare idag men nu under eftermiddagen har två till rapporterats döda.

Här i Bagatipara brukar det inte ofta vara Hartals men i söndags gick bland annat lokala anhängare till Jamaat-e-Islam  (allians med BNP) och krävde hartal. Jag, Maria och vår tolk Anna gick en promenad för att se vad som pågick. Vi hade hört att det var oroligt i Natore, den närmaste staden men ute på landsbygden brukar det inte bli påverkade av hartals. På vägen till ena marknaden mötte vi ett demonstrationståg så vi ställde oss i ett hus vid vägen och tittade på när en liten grupp Jamaat-anhängare med plakat och några påkar gick förbi.

Vi har inte hört om att det varit några större oroligheter i området under de här tre dygnen. Butikerna på marknaden har hållit öppet efter första dagen, här på NK har arbetet flutit på som vanligt, Noyon som vi arbetar med menade att hartals inte påverkar deras arbete i en större utsträckning, man bara behöver vara lite uppmärksam när man tar sig till och från mötena. Idag började en två dagar lång kultur-fot-marsch som NK arrangerar och saker har känts nästan som vanligt.

Jag och Maria har nu varit här i Bagatipara i två veckor. Tänkte att några bilder från dessa två veckor är på sin plats. Dock blir det inte så många då internet på min USB-sticka inte är bredbandskvalité precis…

Första bilden som togs när vi kom hit. Vägen som går utanför sub-centret (obs, inte photoshoppad).

Nahid färgar Marias fingrar med henna från vår egen henna-buske.

Dock glömde hon säga att vi skulle sitta med lera i båda händerna i tre timmar (!)

Jag tog av leran efter drygt två timmar. Blev mycket färgstarkt. Maria väntade tre timmar = fingertopparna blev svarta…

Det har regnat väldigt mycket. Och åskat.

Så när det väl är fint väder passar alla på att tvätta.

På ”Right to Information Day” råkade vi dra till oss lite väl mycket uppmärksamhet…

Igår hölls det en workshop här på centret kring kvinnors ledarskap som Meena från huvudkontoret höll i.

Ingen workshop inom NK utan lite dans och sång!

(”Workers of the world, unite” skanderades som slagord)

Nijera Kori uppmärksammade Right to Information Day, även Right to Know Day, internationellt kallat, den 28 september. Först samlades vi ur personalen och ett gäng medlemmar i NK i utkanten av en marknad för gå i ett demonstrationståg. Det regnade och det var lördag = marknadsdag, så det var lite svårt att få ihop folk. Men ett gäng blev det och kvinnorna tog platserna längst fram i tåget och männen kom efter. Vi gick till en korsning av marknaden och ställde oss där för att hålla tal.

Kortfattat handlar Right to Information Day om att uppmärksamma  som det låter, rätten till information. Rätten att få veta hur staten spenderar skattepengarna, rätt till att veta vad och om pengarna går till dit de ska. Helt enkelt att få en tydligare insyn i statens arbete och därmed kunna påverka och kräva sina medborgerliga rättigheter och minska korruption. Alla människor i Bangladesh har enligt lag (Right to information act 2009) rätt att få ut information av statliga myndigheter, lokala kontor, institutioner och organisationer som får ekonomiskt stöd av staten, eller utländsk finansiering, om deras arbete och hur de spenderar sina pengar.

Nijera Kori vill få sina medlemmar (och alla andra medborgare) att använda sig utav denna lag för att sätta press på de som sitter vid makten. Att ha vetskap om vad det finns för hjälp att söka, pension, handikappbidrag, stipendium och andra sociala bidrag gör att de allra mest utsatta kan få en chans att ta del utav sina rättigheter och minska den korruption som gör att pengarna inte går till dem som det är menat att göra.

Adori Rani, en medlem i NK talade om att hon som många andra landlösa, tidigare inte ens visste om att denna lag fanns men att nu när de har vetskap om lagen så måste den implementeras. ”We must go to information office and demand information – what is happening at the office, if they’re implementing programs as they should. We demand them to take action”! Denna information skall inte bara vara förbehållen en elit med kontakter, menar Adori, ”We are all citizens of Bangladesh, and we have all the right to know”.

Vår första vecka i Dhaka har inte fått så mycket uppmärksamhet här på bloggen, vilket var en väldigt väldigt trevlig tid och förtjänar därmed ett inlägg. Vi blev nämligen mycket väl omhändertagna av Sadia och Shiuly som arbetar på Svalornas Dhaka kontor. Vi fick en veckas introduktion i hur arbetet på Dhaka kontoret går till, om Svalornas olika partnerorganisationer och de program som Svalorna stödjer. Framförallt fick vi en mycket berikande fördjupning av både den historiska och politiska kontexten i landet. Det är ju mycket som händer just nu med upplösning av parlamentet den 25 oktober, krigsrättegångarna och det kommande valet i februari. För att faktiskt förstå varför det aktuella läget ser ut som det gör så har det varit mycket behövligt att få kunskaper om de bakomliggande faktorerna.

Men vi har inte bara suttit på kontoret och haft intressanta politiska samtal. Första kvällen i Dhaka tog Sadia och Shiuly med oss till en shoppingcentrum som heter Riffel Square där vi försökte hitta lite anständiga kläder att ha på kroppen och svala sandaler i värmen å regnet. Jag med mina byxor, vit skjorta, sjal och gympadojjor a la nittiotalet blev utsatt under de första dagarna för flera gapskratt av människor som synade mig från topp till tå och tyckte, med tanke på deras reaktioner, att jag säkert inte såg klok ut. Bangla-modet (för kvinnor) innefattar mycket utsmyckning både kläder, fina frisyrer, väskor och smycken. Det vill säga allt som jag inte har.. Att hitta ett par skor som kändes okej tog ett tag. Det finns oändligt massa skor som är gjorda här eller importerade från Thailand eller Kina, varav många är (i mina ögon) mycket pråliga, glitter och guld får det hemskt gärna vara mycket av! Så jag har dräglat över herrskorna som de flesta är gjorda i svart eller brunt läder med sparsmakad design. När jag insisterade på att prova herrskor gav butiksbiträden med sig efter en tydlig försäkran att -jo jag ville prova herrmodellera. Men det märktes att det inte riktigt var okej. Tyvärr var herrmodellerna alldeles för breda för mina fötter vilket gjorde att biträdena nog pustade ut av lättnad över att inte behöva sälja herrskor till en kvinna. Tillslut efter några dagar lyckades jag bestämma mig för ett par orangefärgade flippflopp i läder utan någon slags klack eller smycke på. Perfekta!

(t.v. Shiuly, Maria, Magdalena, Sadia och Lisa)

 
Vi hann även med ett besök till svenska ambassaden för ett registreringsbesök och fick för första gången testa på att sitta i en CNG i stekande sol och bilköer som inte rör sig ur fläcken då vi skulle hem igen igenom halva staden. Värmen från solen och från alla omgivande bilar vi hade runt omkring oss gjorde det nästan olidligt att sitta där och man slogs av hur det måste vara att arbeta under dessa förhållanden dag ut och dag in i en CNG eller ännu värre, en cykelrickshaw. Hela staden är fylld med cykelrickshaws och för mig har detta transportmedel varit det tuffaste med livet i Dhaka. Att människor som arbetar med att köra dessa rickshaws är mycket fattiga går inte att undgå att upptäcka med blotta ögat. Hela kroppstyngden som används på pedal för pedal för att starta cykeln. Svetten som lackar och som klibbar fast de slitna och enkla kläderna på kroppen. När man dessutom vet att dessa män väldigt sällan äger sina egna rickshaws utan hyr dessa mot en kostnad av ca 70 % av dagsinkomsten gör det ännu mer smärtsamt. De får alltså endast behålla 30 ynka procent av de futtiga taka de tjänar. En cykeltur från vårat hotell till kontoret på typ 20 min för två personer kostade 20-30 TK, dvs ca 2 kr. Av dessa 2 kronor så måste de alltså ge bort 70 % till uthyraren. Det inte bara känns som slavgöra, det är det.

(Natthimmel i Dhaka från min balkong hemma hos Kushi Kabir)