Författararkiv: isisbim

Det var en tisdag. En grupp människor kliver in i ett tyst, stilla rum där två människor är sittandes. En kvinna med ett barn i famnen till vänster om kontorsbordet och en annan kvinna bakom med händerna i kors. Hennes vackra och färgglada sjal var svept över det blanka håret. Dessa färger lös upp en stämning jag skulle vilja kalla rent utav mörk. Ett gäng ovetandes bidechis och advokater försöker analysera situationen. Försöker förstå vad som ska hända och vad som ska sägas. Det är varmt och fuktigt, nyss har vi druckit te på våningen under med en högljudd och lättsam stämning. Plötsligt blev det en annan verklighet. En jag ofta inte ser eftersom vi besöker de framgångsrika byarna, pratar med framgångsrika människor på organisationen och får höra solskenshistorier som är många. För mig var det som en kraftig våg jag sköljdes under och jag försökte andas in den tunga och fuktiga luft som fanns.

mötet under innehöll som alltid: kakor. Foto: Hanna Gunnarsson syntolkning: ett gäng människor diskuterar runt ett bort

Kvinnan med barnet berättar hur hon blivit torterad och misshandlad av sin man som hon har skapat tre liv med. Hur hennes man slagit henne att ett flertal stygn fick sys på huvudet. Hur han gift sig med ännu en kvinna. Trots dessa händelser låg felet i mannens nya fru. Det var hon som var problemet. Det var den andra frun han skulle skilja sig ifrån för att hon skulle kunna åka hem igen till sitt hem. Till hans hem. Just nu bodde hon hemma hos sin far som inte har ekonomi till att försörja hans dotter med tre barn. Riset räcker endast till honom och de personer som redan bor i hemmet.

Detta är också en verklighet som vi måste tacklas med. Den typ av verklighet vi gärna inte pratar om. Men den finns. En situation som denna finner vi över allt i hela världen, men just den dagen blev den extra tydlig för mig eftersom jag också fick se den. Med ett vidöppet öga.

Det fick mig att tänka en hel del. Jag skulle inte vilja påstå att jag kom fram till något storslaget, förutom över hur tacksam jag är över att få observera ett arbete av en organisation som stöttar så många människor runt om i byarna. Att få ta del av människornas och landets historia. Det är nu vi börjar se det vi läser om i tidningen vid frukosten. Vi börjar få höra erfarenheter och tankar från människor vi också börjar lära känna. Vi börjar bli en del av det liv som finns här.

en glad bästis i sin vinterjacka. syntolkning: en get i barntröja. Foto: Hanna Gunnarsson

Precis som Hanna beskriver, så är det helt knas att vi nu varit i Bangladesh i tre veckor. Ju längre tid vi är här, desto snabbare går tiden såklart. Vilket också skapar en viss stress, en stress över att vi behöver komma igång på riktigt. För när en tänker efter, så har vi inte riktigt kommit igång med det vi är här för att göra. Och tre veckor har redan gått, då inser en att tiden går lite snabbare än förväntat.

Det är mycket som skiljer sig åt här från hemma i Europa. Till exempel hantering av djur. Jag som är renodlad hästtjej och har både katter, hästar och hundar i min ägo är detta såklart något som jag tänker och reagerar på. Att jag automatiskt vill klappa alla hundar som passerar, vill ge hungriga katter mat och gärna försöka pussa på alla baby-getter. Jag och Hanna har också gett smeknamn till allt, vi har lizzys (ödlor) i våra rum, froggys (grodor) i trappuppgången, doggys (hundar) utanför matsalen och babygoats (getter) precis över ALLT. Kossisar (kor) ser vi också frekvent i alla hörn, i människors trädgårdar och kanske till och med i folks sängar. Nä, skämt åsido, men getterna kan vi faktiskt se i folks sängar. Jag har inte gjort det ännu vilket kanske också beror på att vi inte gästar folks hem när de ska gå och lägga sig men det är något vi fått berättat för oss.

I Bangladesh har inte hundar och katter någon status över huvud taget. För oss är hundar och katter sällskapsdjur, här är det ingen som bryr sig om dem alls. En ser hundar vid vägkanten hungriga och sovandes, vilket inte är bisarrt här men för mig helt förfärligt. Mitt hjärta och samvete splittras i tusen bitar när jag ser hundvalpar som springer runt på marknaden och jag vill bara ta med mig alla hem, gosa ner dem i sängen och läsa en godnattsaga för dem (typ). Vilket lokalbefolkningen tycker en inte är riktigt klok för och skrattar åt oss, istället gosar de ner sig med getterna.

Granne till oss har vi Asiens största police academy och där fick vi reda på att det bor hästar. Detta gjorde mig förstås överlycklig och när jag och Hanna fick oss en rundtur, gissa vem som fick sig en häst serverad för att rida runt några varv på? Jo jag! Detta gjorde hela min vecka och Hanna lyckades klicka några bilder (en bör alltid bära hjälm när en sitter på häst men detta var ett hastigt undantag). När jag skulle sitta upp varnade de mig för att hästen var väldigt, väldigt stor och frågade mig om jag hade sett så stora hästar innan. För mig var detta lite roligt, för att hästarna vi använder till ridning i Europa är typ dubbelt så stora. FYI var denna hästen så himla söt och jag ville ännu en gång bara ta med mig hästen hem och gosa ner den till en godnatt saga…

En blir lite blödig med allt när en är så långt ifrån sina vänner och familj. Allt blir liksom ens bästa kompis när en fått connection med någon/något.

Och nu äntligen börjar jag bli frisk efter några dagars sjuka och ett besök hos doktorn som gav mig lite medicin. Vilket betyder att jag nu orkar skratta åt skämt jag inte förstår på bangla, äta lite kollas (bananer) och dricka socker med tesmak (den som tror att det är te med socker tror fel). En ska också vara lite försiktig när en säger ” I want kollas” för råkar du säga ”I want koollas” säger du ”jag vill ha ett huvud”. Vilket kan bli lite tosigt, så tips till ditt framtida banglabesök, lägg vikt på att uttala ”I want kollAs”!

Kram från ett 31 gradigt Bangladesh!

/Isis

syntolkning: jag på en brun häst. Foto: Hanna Spogardh Gunnarsson

syntolkning: jag med fem hundar framför mig. Foto: Hanna Spogardh Gunnarsson

Hej! 

Nu har vi befunnit oss i Dhaka några dagar och försökt känna av stadens rytm. Resan hit gick väldigt bra, förutom en liten miss med flygmaten. Vegetariskt råkade bli endast tre skivor frukt och hungern var lite större än vanligt. Men annars gick allt väldigt lugnt och bekvämt. Vi möttes av trevliga människor som hjälpte oss att komma till vårt Guest House.

Något som jag tror alla kände när vi tog vårt första steg ut från flygplatsen var luften. Luften är väldigt svår att beskriva, vi har varit förberedda på att det skulle vara varmt, fuktigt och kvavt men det går inte att föreställa sig hur det faktiskt är. Det var som att gå in i en bastu. Som tur är vänjer sig kroppen coolt nog efter klimatet väldigt snabbt.

Våran bilfärd mot Guest House är nog något jag kommer minnas väldigt länge. Ens första ögon på arkitekturen, ens första ögon på allt grönt som lever på gatorna, människorna som kämpar för att korsa gatorna oskadda (det finns inga övergångsställen vilket gör varje promenad till en utmaning). Soluppgången, doften, hettan och färgerna.

Vi var väldigt peppade på att få turista runt och se olika sevärdheter dagen efter, få handla vår nya outfit och promenera runt.Tyvärr satte dagens situation lite käppar i hjulet för oss. Det har varit lite oroligt med tanke på olika situationer som förekommit i Dhaka och även utanför. Därför har polisen och organisationerna stärkt säkerheten för oss vilket har gjort att vi inte har kunnat röra oss fritt över huvud taget. Istället har vi spelat kort och druckit te om kvällarna, vilket också är väldigt trevligt. Våra handledare från Dhaka Office, Shiuly och Shajeda, har istället kommit till oss på Guest House för att fortsätta våran förberedelsevecka innan vi far ut på fält. Det är väldigt skönt att vi trots omständigheterna känner oss trygga i Svalornas händer och i deras beslut.

En toppensak är att vi Idag spenderade tre timmar med att fixa våra nya bangla-nummer och internetstickor, så nu är vi nåbara på riktigt!

Allt gott,

Isis