Author Archives: amandahammarlund

Så många organisationer, så många parametrar

Jag började skriva på detta inlägg för ganska länge sedan. Mer exakt den 17e november 2015 upplyser mitt Wordprogram mig om. Men jag tyckte alltid att det fanns mer att skriva, fler detaljer att utveckla och inte minst förtydliga, för allt jag skrev blev väldigt invecklat och saknade totalt röd tråd. Men jag ska göra mitt bästa för att knyta ihop det till någon typ av avslutande inlägg som med lite tur blir begripligt i sin flummighet.

Bangladesh huserar för närvarande en uppsjö av olika civilsamhällesorganisationer (CSOer) som verkar inom landets gränser. Mellan tummen och pekfingret kan det handla om drygt 25 000 organisationer som utan verkar för att bistå Bangladesh och dess medborgare med olika utvecklingsprojekt. Övertygelsen att Bangladesh är i behov att utvecklas från gräsrötterna verkar vara frekvent förekommande bland dessa organisationer. Jag räknar mig själv ibland dem som delar övertygelsen om att nedifrån och upp = tummen upp. Inte för att jag är en expert på Bangladesh och vad människorna som lever här är i behov av men för att jag ideologiskt sett är ett fan av civilsamhällesorganisationers påverkanspotential. För att ytterligare poängtera det uppenbara så har alltså denna övertygelse tagit mig till Bangladesh för att arbeta hos en civilsamhällesorganisation.

Ska jag lägga mina kort på bordet direkt kan jag erkänna att jag hade en ganska romantiserad äventyrsbild av denna typ av arbetsvistelse, som kompletterar den ideologiska dragningen till scenariots nedifrån-och-upp teori. Men som vi alla vet finns det ofta glapp mellan teori och praktik. Olika människors motiv för att bedriva CSO-verksamhet kan vara långt fler än ideologiska. Detta kan exemplifieras bl.a. genom de många CSOer som kommit att erbjuda mikrokreditprogram som populariserats av västvärldens neoliberala influenser. Den man som anses som mikrokreditens Bengaliska fader, professor Yunus, tilldelades nobelpriset 2006 och är något av en nationell (och internationell för den delen) superstar. De räntor som går att tillgodoräkna genom mikrokreditutlåning har dock ibland stimulerat motiv av mer vinstdrivande karaktär än utvecklingsorienterade.

Under de senaste decennierna har de många givare som bedriver utvecklingssamarbete med Bangladesh också skapat ekonomiska incitament för uppkomsten av otaliga bidragssökande organisationer vars lokala etablissemang och påverkansförmåga ofta är bristfällig.

Samtidigt försvåras verksamhetsklimatet för CSOer i Bangladesh och många andra länder av deras respektive stater. Strikta lagar och krav på organisationerna att uppfylla har skapat ett klimat så ogynnsamt att föreningsfriheten kompromissats. Dessa regleringar är politiskt drivna och söker att stävja oliktänkande krafter i Bangladesh så väl som t.ex. Ryssland. Under bara de senaste 4 åren har ca 50 olika länder infört restriktioner som begränsar civilsamhällesorganisationer och deras aktiviteter.

Och vart platsar då den ideologiskt drivna, västerländskt utvandrade CSO-entusiasten i denna terräng? Är lokala CSOer intresserade av att samarbeta med dem, och i så fall: varför och inte minst HUR? Återigen formulerar jag något uppenbart och som sannolikt alla CSO-arbetande bärare av det koloniala arvet funderar över från och till, men det kan vändas på i all evighet tack vare det minfält som utgör arbetsmiljön. Jag upplevde under hela min praktik att organisationen jag befann mig hos hade oerhörd påverkanspotential, var väl rotad i den lokala kontexten och valde arbetsmetoder som min ideologiska böjning ofta beundrade. Men hur jag kunde bidra upplevde jag ofta som svårt att veta. Vem är jag i detta främmande land bland människor med decenniers yrkeserfarenhet och lokal kännedom?

Varje dag blev det dock uppenbart på olika sätt hur många parametrar som faktiskt spelade in i det vardagliga arbetet. Ofta kände jag mig till besvär för mina kollegor och inte minst för den lokala polisstyrkan som behövde avsätta mycket tid och energi åt att valla mig och Sofia runt distriktet.

Här blev det också uppenbart att det inte bara är mina och mina arbetsgivares värderingar som räknas. Politik är alltid en faktor och ibland har utlänningar kommit att användas som spelkort i denna politik. Detta har blivit tydligt inte minst genom attackerna på personer med utländskt påbrå under den gångna hösten. Men i mitt exempel handlade det om polisens aktiviteter. De hade order att säkerställa att utlänningar inte förolyckas i de distrikt de ansvarar för, då det ansågs finnas en hotbild pga. de attentat som ägt rum. Hade jag eller Sofia överfallits hade det eventuellt inneburit politiska konsekvenser samt sannolikt äventyrat många polisers jobb. Detta är självfallet långt mycket viktigare för den lokala auktoriteten än att vi svenska praktikanter genomför våra fältstudier, och därför blev vårt arbete beroende av polisen. Administrationen kring poliseskort har inneburit mycket väntan, inställda fältbesök och huvudvärk. När en 14 man stark eskort flankerade mig och Sofia vid ett fältbesök kunde vi dock inte låta bli att skratta åt absurditeten i det hela, även om tankarna blir mörka när man tänker på de människor som verkligen behöver polisens hjälp och kanske inte får den på grund av mig. Det var dock omöjligt att vägra samarbete med polisen, då vår organisation var direkt beroende av att vara på god fot med dem för att kunna utföra sitt arbete i lokalområdet.

Men om jag anser att mina arbetsmöjligheter villkorats av politiska influenser är detta ingenting mot vad andra CSO-arbetare ställts inför i Bangladesh. Den 22a december 2015 arresterades den franska CSO-arbetaren Moussa Tchantchiung i Bangladesh. Han har bl.a. hävdats ha kopplingar till terroristverksamhet, bedrivit organsmuggling och ha förfalskat papper, men några formella anklagelser eller förklaringar till hans arrestering har ännu inte offentliggjorts. Moussa sökte att bistå den minoritet kallad Rohingya, en folkgrupp vars komplicerade situation i Bangladesh blir för utdragen att beskriva i detta inlägg. Amnestys beskrivning av dem som ”the most persecuted refugees in the world” får illustrera tillräckligt här. Bangladesh förtryck av dessa människor är någon de gärna håller tyst om och internationella försök att bistå flyktinglägren i Chittagong Hilltracks nära gränsen mot Myanmar där Rohhingyas tvingas leva, har stävjats i möjligaste mån. Moussa är inte den första och sannolikt inte den sista som avlägsnats från sitt arbete i området. Flera gånger har journalister och diverse rättvisekämpar utvisats från Bangladesh av samma anledning, exempelvis svensken Per Liljas som utvisades 2012 efter att falskeligen ha anklagats försöka arrangera illegala demonstrationer i området.

All verksamhet som bedrivs av CSOer och all deras internationella personal som stationeras i Bangladesh måste ha ett tillstånd från landets ”NGO Bureau”. Denna registreringsmyndighet gör det möjligt för regeringen att hålla ett öga på vilka organisationer som verkar i landet, hur länge och för vilka syften. Även jag var tvungen att få tillstånd av dem för att få genomföra min praktik.

Den ursprungliga tanken med detta inlägg var att skriva om hur utländska biståndsarbetare stött på patrull (bokstavligen) när de försökt arbeta med vissa saker i Bangladesh. Jag ville problematisera min romantiserade bild om önskan att försöka göra gott i världen, en önskan som många människor delar. Men naiviteten kunde tas så mycket längre och ledde för mig till fler frågor än svar, om hur jag skulle förhålla mig till att vara en del av den massiva organism som utvecklingssamarbete är.

Framtiden är dock oviss för många av Bangladesh organisationer. Sedan landet deklarerats som ett medelinkomstland har många givare riktat om sin uppmärksamhet till andra länder och hur processen kommer att te sig över de kommande åren är svårt att spekulera i. Det man kan säga med säkerhet är att många organisationer kommer att behöva avsluta projekt och säga upp personal. Huruvida Bangladesh medborgare faktiskt är medelinkomsttagare är en fråga som för närvarande diskuteras av många. Likt alla världens länder är resurserna mycket ojämnt fördelade och trots att flera människor har det bättre ställt ekonomiskt går det långsamt för framstegen med jämställdhetsfrågor och många andra nyckelpunkter för utveckling.

Jag kommer nog att behöva lite tid att marinera de frågor som jag ställt mig själv under mina månader i Bangladesh. Under de två veckor som passerat sedan jag lämnade landet har jag mest varit emotionellt utmattad av alla intryck och kommer inte att kunna leverera några briljanta insikter någon gång snart. På det hela taget tycker jag att arbetet under denna praktik löpt relativt smidigt och jag är nog tacksam för de lärdomar som t.ex. krånglet med polisen fört med sig. Det viktigaste är nog i slutändan att har en tydlig kurs som styr en själv i det oförutsägbara klimat man vistas i.

Bjuder på ett par avslutande bilder efter all denna text, kul att ni ville följa oss på äventyret!

/Amanda

 

DSC02021

Jag, Sofia, ACCESS-personalen och en av kvinnogrupperna vi arbetat med.

DSC02079

Bye!

Lämna en kommentar

Filed under Uncategorized

Att bli attackerad med syra

Varning för lång och deppig läsning:

Dolly var bara 13 år gammal då hennes föräldrar beslutade att hon skulle gifta sig. Hennes familj hade dåligt med pengar, lät henne knappt lämna huset och Dolly beskriver sin tillvaro hos familjen som svår. Äktenskapet kom dessvärre att innebära en ännu mörkare tillvaro för flickan. Hennes nya make hade problem att finna arbete, han lämnade Dolly i långa perioder för att söka inkomst i Saudiarabien men misslyckades och återvände till sin hemort och fru efter varje försök. Tiden de spenderade ihop präglades av misshandel och övergrepp tills dagen kom då både Dollys och mannens föräldrar ingrep och krävde skilsmässa. Det stormiga äktenskapet varade endast ett drygt år, trots makens insisterande på att de skulle förbli gifta så gick skilsmässan igenom.

Friheten varade endast i 8 dagar, sedan sökte ex-maken upp Dolly och överföll henne med syra. Hon förlorade bl.a. ena ögat och spenderade nästan en månad på sjukhus efter attacken.

De nästkommande åren blev en kamp för Dolly, men inte helt utan ljuspunkter. Hennes polisanmälan togs inte på allvar, trots att ärendet bistods i utredningen av ett den globalt verkande NGOn BRAC och deras projekt som sökte att stödja fattiga brottsoffer. Inledningsvis blev rättsärendet dyrt eftersom hon inte kände till den kostnadsfria juridiska assistans hon senare fick kännedom om och tog i anspråk. Hon kom i kontakt med Acid Survivors Foundation, ASF, en organisation som bistått många kvinnor med liknande öden som Dolly, bl.a. med att söka gratis juridisk rådgivning. För att polisärendet skulle prioriteras krävdes dock att Dollys bror fick influera sina kontakter inom den lokala rättsinstansen och efter 2,5 år kunde en fällande dom förklaras. Ex-maken kommer att spendera 25 år i fängelse, en dom han försökte fly inledningsvis men sedermera infann sig för att avtjäna. Dolly förklarar att ASF har hjälpt henne oerhört i processen och poängterar vikten av dessa funktioner i samhället. Det är livsviktigt att stödorganisationer samt rättsväsende agerar transparent och inte styrs av mutor. Hon säger också att familjens stöd är otroligt viktigt vid överfall som dessa, eftersom samhället inte har fungerande skyddsnät och ofta skuldbelägger offren för vad de utsatts för.

Tretton år har passerat sedan överfallet och idag bor Dolly med sin mamma, fadern dog år 2010. Hon beskriver att hon har haft det mycket bättre hemma efter attacken, hon får exempelvis delta fritt i kulturella aktiviteter och andra saker som intresserar henne utanför hemmet. Året efter sin faders död återupptog Dolly de studier som hon blivit tvungen att avsluta och i år avklarade hon sitt SSC (Secondary School Certificate) och fortsätter sina Collegestudier. Hon vill slutföra sin utbildning för att sedan etablera sig som rättsaktivist och socialarbetare, men redan nu arbetar Dolly med ASF, både som volontär och avlönad anställd. Via ASF har hon även kommit i kontakt med SUS och hjälper även de kvinnor som tar kontakt med dem. Hon vill främja ett klimat där kvinnor kan röra sig fritt i ett samhälle där sexuella trakasserier, polygami och minderåriga äktenskap inte förekommer. Hon vill verka för att ingen ska behöva gå samma fruktansvärda öde till möte.

I sitt arbete refererar Dolly ärenden av överfall till Legal Aid Services, i hopp om att brottsoffer ska ha större möjlighet att kunna bedriva rättsprocesser mot sina förövare och att kunskap ska spridas om tillgänglighet av kostnadsfri juridisk rådgivning. Många kvinnor som utsatts för överfall väljer i dagsläget att inte vida juridiska åtgärder, sannolikheten att få rättvisa skipad är liten. Antalet fällande domar för dessa typer av övergrepp ligger under 10% av de totala registrerade anmälningarna vilket leder till att många fall aldrig rapporteras. Dolly jobbar också med att registrera födslar för att kunna säkerställa att exakt ålder kan fastställas på personen som ska gifta sig. Många gånger ljuger föräldrar om sina döttrars ålder, förfalskar födelsecertifikat och försöker på olika utstuderade sätt att kringgå den lag som förbjuder minderåriga äktenskap.

Dolly leder just nu ett gruppmöte där 4 män och 11 kvinnor deltar, alla har fallit offer för syra. Varje månad sammanträder mötesgruppen men utöver detta gör hon även hembesök. De kvinnor som blivit vanställda av syra blir ofta skygga och möter alla möjliga typer av sociala stigman som gör att de ofta isolerar sig förklarar hon. Men Dolly vill inte isolera sig, hon säger att hon vet att hon inte bär ansvaret för att hon blev attackerad och skuldbelägger endast sin ex-man. Det är denna vetskap som hon hävdar genererar kampvilja i henne. Hon säger att om man inte kan få ett stopp på syraattacker så kommer Bangladesh aldrig att kunna nå socio-ekonomisk utveckling. Dolly säger att hon inte kommer att sluta kämpa förrän alla former av våld mot kvinnor är utplånat från Bangladesh samhälle.

Läs om fler offers livsöden på: http://www.acidsurvivors.org/Survivors-stories.

syra2

Bild: Acid Survivors Foundation

 

Enligt Dolly finns tre huvudsakliga orsaker till varför män anfaller kvinnor med syra. Det rör sig antingen om tvister kring mark, otrohetsaffärer eller hemgift. Trots att det överhängande antalet offer är kvinnor förekommer det även att män drabbas. Enligt Dolly är en fjärdedel av överfallen riktas mot män, även i dessa fall är orsakerna ofta osämja kring landrättigheter men även politiska skäl kan även ligga som grund.

När jag pratar med min handledare Kohinoor som är medlem i ASF förklarar hon dock att omständigheterna kring denna typ av attacker ofta är otroligt komplexa. Exempelvis händer det att kvinnor exponeras för syra av familjemedlemmar som ser möjlighet i att kunna anklaga en rik person för dådet och fordra skadestånd. Hon berättar att överfall av detta slag händer utan offrets godkännande men att det även förekommer att kvinnorna luras till att delta frivilligt i planen. Kohinoor berättar om ett tillfälle då hon besökte en patient på SUS sjukhus i Netrakona. Kvinnan hade skador som inte liknande andra skador orsakade av syra som Kohinoor bevittnat. Det såg snarare ut som att syran hade baddats på huden med en bomullstuss. Att familjen inte besökte kvinnan vid ett enda tillfälle under hennes sjukhusvistelse utan istället spenderade mycket tid åt att anmäla brottet och försöka utkräva skadestånd tyckte Kohinoor var misstänksamt beteende. Sedermera visade det sig att personen som anklagats för brottet var oskyldig; det var familjen som var de verkliga gärningsmännen och genom manipulation, fått den unga kvinnan att acceptera övergreppet. Hon hade ingen aning om vad hon gått med på förklarar Kohinoor; ”när vi förklarade för henne att hon aldrig skulle kunna känna solens strålar mer än hastigt eller laga mat över öppen eld igen utan att uppleva smärta, blev hon förkrossad.”

Att utreda komplexa våldsbrott via ett juridiskt system som är överbelastat, korrupt och saknar adekvata resurser är med andra ord otroligt svårt. Därför är organisationer som AFS exceptionellt viktiga. ASF har jobbat sedan 1999 för att sprida kunskap om konsekvenserna av användandet av syra, förebygga förekomsten av överfall, bistå dem som fallit offer och främja lagstadgande emot syra-användning. Två år efter organisationens grundande antog Bangladesh regering två nya lagar med syfte att förebygga syra-relaterat våld. Den ena lagen förbjuder import, förvaring, transportering, försäljning och användande av syra. Den andra lagen möjliggör gratis vård, juridiskt stöd och ekonomisk assistans till offren. ASFs grundare, Monira Rahnman, vann World Children’s Prize 2011 för arbetet med organisationen, detta är endast ett av flera prominenta priser de vunnit.

syra3

Vinnare av World Children’s Prize 2011, priset delades ut av drottning Silvia. Foto: AP

1 kommentar

Filed under Uncategorized

7 snabba från huvudstaden

Bloggen har gett mig prestationsångest. Mina medskribenter håller en sån hög nivå på de publicerade inläggen med välformulerade tänkvärdheter att jag tappat lite lust att skriva. Att lägga upp prestigelösa uppdateringar om triviala vardagsföreteelser känns ovärdigt och därför måste jag göra just detta. Jag ger er alltså 7 snabba ögonblicksbilder från våra dagar i Dhaka förra veckan, många tagna med mobilkamera i sann prestigelös anda. Vad de alla har gemensamt är att de fick mig dra på smilbanden och sådant kan man aldrig få för mycket av!

Dessa tyger! Man blir helt förtrollad alla saris och silke, helst vill man gå klädd som en bengalisk prinsessa resten av livet. Efter att ha vänt upp och ner på hela butiken kan varken jag, Sofia eller Kohinoor låta bli att köpa med oss några tyger hem till Netrakona.

 

DSC01178 (1)Maten! Efter att ha levt på ris i två månader var lyckan fullkomlig när vi serverades pizza och tacos vid olika restaurangbesök. Matporr känns dock så vanligt förekommande på social media dessa dagar att en bild på den fantastiska restaurangmiljön kändes roligare. (Ok vem försöker jag lura, det kommer garanterat komma ett helt inlägg bara med matbilder förr eller senare).

 

DSC01157 (1)Kanske inte världens bästa bild. Men den gestaltar att det mesta går att hitta i Dhaka. Det var faktiskt bara en ren slump att jag fick med två otippade fenomen på samma bild, ser ni båda?

 

DSC01139 (1)”Tänk att man kan bli så glad av lite lampor” citat Maria. Det går inte att förneka den stämningsfulla glädje som de små lamporna skänker, frågan är om känslan är oproportionerlig eller inte.

 

IMG_0198

 

Ost och vin. Ja, behöver jag säga mer? Efter två månader utan sådana lyxvaror (alkohol är ju olagligt) är vi alla väldigt tacksamma för den svenskinköpta presenten. Vem behöver vinöppnare när man kan gräva ur korken, sila vinet i ett myggnät och njuta som aldrig förr?

 

 

 

 

IMG_0235 (1)Inför avresa tillbaka till byn bevittnar vi hur tre män behöver samarbeta för att lyckas dra upp bussens handbroms. För mig som befann mig i en lokal buss för första gången var situationen ganska roande då det föreföll motsvara en klyschig fördom om kvaliteten på Bangladeshisk lokaltrafik. Jag blev såklart också glad över att resan sedan var den mest smidiga och bekväma jag upplevt i detta land, med undantag från en liten incident. När vi rest mer än halvvägs bestämmer sig busschauffören för att det är för få passagerare ombord och att det inte är lönsamt att köra hela vägen fram till slutstation. Han proklamerar att bussen har gått sönder och att vi alla måste kliva av. Sagt och gjort får vi byta buss, vår upprörda handledare Kohinoor förklarar att, om hon varit man skulle hon ”ha dödat…eller kanske kidnappat chauffören och tvingat honom köra hela vägen”men att hon ska framföra ett klagomål på chauffören i fråga till den politiska instans som hanterar frågor angående lokaltrafik eftersom händelsen inte var en engångsföreteelse.

 

DSC01173 (1)

Härligt gäng på sightseeing! (Team blå + Pontus)

/Amanda

5 kommentarer

Filed under Uncategorized

Att köpa byxor

Om du läser på tvättlapparna på plaggen i din garderob kommer du med stor sannolikhet att hitta flera som lyder ”Made in Bangladesh”. Billig arbetskraft är en av de faktorer som bidrar till att textilproduktion är en av landets främsta industrier. En annan faktor är att internationella företag kan förlägga sin produktion i Bangladesh utan att betala nämnvärda skattebelopp till staten, vilket i kombination med de låga minimilönerna lockat många av världens största företag. Textilproduktion och kemikaliefärgning medför faror både för de personer som utför arbetet och för miljön. En mer djupgående analys av detta återfinns bl.a. HÄR. På vissa håll i Bangladesh så kan man hitta lokala krafter som arbetar för mer miljövänliga alternativ och eftersom jag råkar praktisera på en organisation som gör just detta, kunde jag inte motstå frestelsen att lära mig mer om processen.

Sedan SUS grundades 1986 har organisationens verksamhet bl.a. fokuserat på textilproduktion som ett hjälpmedel för kvinnors möjlighet till egen inkomst och ökad självständighet. Idag finns en verkstadsbyggnad i anslutning till SUS huvudkontor där textilier vävs, färgas och förvandlas till vackra kläder, accessoarer, prydnadsartiklar osv. Utöver detta tillverkas även diverse husgeråd, sandaler, leksaker och andra spännande saker flätade av juteväxtens blad.

Istället för kemiskt framställda färger så används produkter baserade på växtextrakt. Granatäpple ger en gulaktig färg, skalet från betelnöten blir en rosa ton och i fallet av denna historias centralfigur: mina svarta byxor, har färg från ett träd kallat ”Hortolei” använts.

Äventyret börjar i det Bangladeshiska distriktet Narangonj, där bomull odlas och skördas. Resultatet blir bl.a. bomullstråd som transporteras till Netrakona där SUS anställda påbörjar den mångfacetterade tygproduktionen.

DSC00435 (1)

Shuhidul och Jahanara spinner tråd på ”chorkas”. Foto: Amanda Hammarlund

IMG_9414 (1)

Shuhidul rullar upp spolar med hjälp av ”damm”-maskinen. Foto: Amanda Hammarlund

Inledningsvis skapas trådspolar med hjälp av de små spinnrockarna ”chorkas” för att sedan fördelas i den stora ”damm”-maskinen, detta för att skapa ett format lämpligt för vävstol. Innan tyget kan vävas så måste trådarna träs genom en ”reel”, ett tvåmannajobb titulerat ”shaana”. Redan här, innan tyget ens börjat ta form är jag imponerad av tålamodet hos de talanger som spenderar sina arbetsdagar med denna typ av tidkrävande detaljarbete i tryckande hetta. Förberedandet av tråd, tillräckligt för att väva tyg åt ett par ”salwar” (byxor), tar uppskattningsvis tio timmar, vävning kräver sedan ungefär tre timmar till.

IMG_9460

Shuhidul och Jahanara skickar tråd fram och tillbaka till varandra genom en ”reel”. Foto: Amanda Hammarlund

IMG_9704

Jahanara in action. Foto: Amanda Hammarlund

När tyget väl är färdigvävt tvättas det för att bli av med stärkelse innan nästa steg påbörjas. Vad som sedan händer varierar, SUS använder många olika tekniker vid tygfärgning. I detta exempel används en relativt klassisk knytteknik. Jag blev förtjust i ett tyg jag såg demonstrerat i form av en sjal i SUS lilla butik och valde just detta till de byxor jag beställt. Det önskade mönstret ritas upp, ett rutnät av prickar där små stickor sedan knyts fast med tråd, en process som tar två hela arbetsdagar. Sedan färgas tyget två gånger i stora baljor, tvättas och därefter plockas trådarna bort innan tygets färg fixeras. SUS har en relativt jämn fördelning av produktion mellan beställningsvaror och artiklar de själva designar och säljer färdiga. Vid beställningar tar kunden ofta med en bild på önskat plagg eller ännu hellre ett plagg som kan fungera som mall för duplicering.

IMG_9421

Rehena, Joba och Nazma färgar! Foto: Amanda Hammarlund

DSC00146

Det färdigfärgade tyget stryks, måttas upp och klipps ut enligt min figur. Endast en person ansvarar för klippningsansvaret. Den klippningsansvarige förklarar att det är det absolut svåraste arbetet att utföra och att det inte kan anförtros åt vem som helst. Att detta råkar vara en man, i en verkstad där 53 anställda arbetar varav 49 är kvinnor, är anmärkningsvärt.

DSC00303

Pakhi syr brallor. Foto: Amanda Hammarlund

Vackra Phaki syr sedan ihop plagget och avslutar ett arbete som sammanlagt avkrävt henne och kollegorna ca 35 arbetstimmar, exklusive tid att lufttorka tyget efter varje tvätt. SUS anställda får lön i enlighet med antalet utförda ordrar vilket innebär att beloppet kan variera ganska kraftigt. Genomsnittligen uppskattar föreståndarinnan för verksamheten att de tjänar mellan tre och fyratusen BDT per månad, vilket idag motsvarar ca tre till fyra hundra svenska kronor. För många svenskar kanske detta belopp motsvarar en telefonräkning snarare än en månadsinkomst, men för kvinnorna på SUS handlar det om mycket mer. Arbetet innebär möjlighet till självständighet, ökad status i hemmet och samhället samt en vardag som erbjuder mer än hushållsarbete. Flera av de kvinnor som arbetar hos SUS lever i organisationens kvinno-shelter. Där får kvinnor som lyckats fly från misshandel, hot, tvång och fattigdom hjälp med mat och husrum.

DSC00086

Mashuda målar mönster med vax innan ytterligare färgning. Sällskap har hon fr. v. av: Akter, Shiuli, Pakhi, Parvin, Dulena och Husnahar. Foto: Amanda Hammarlund

Att peka ut problem i denna verksamhet är inte speciellt svårt. I den bästa av världar skulle kvinnorna tjäna mer, vara klippningsansvariga, vissa nyanser av blått och gult skulle inte behövde kompletteras med kemikalier vid färgning, fixeringen som används skulle vara mer miljövänlig och AC skulle finnas överallt. Men enligt de vittnesmål jag tagit del av trivs personalen utomordentligt. Vid jämförelse med de massproducerande textilfabrikerna är SUS verksamhet en framgångssaga gällande arbetsklimat och miljöpåverkan. Och jag är väldigt glad för mina byxor som jag betalade ca 60 kronor för!

DSC00623

Resultatet! (Tunt och luftigt är rådande mode här, kommer bli svårt att komma hem till jeans efter detta). Foto: Sofia Hansson.

1 kommentar

Filed under Uncategorized

International Day of Rural Women

”Rural womens day” har uppmärksammats internationellt varje år den 15e oktober sedan mitten av 90talet men förtecknades officiellt av FN år 2008. Kvinnor som bor och arbetar på landsbygden utgör en fjärdedel av jordens befolkning, ett antal som inkluderar stora delar av vår världs allra fattigaste. I det lilla området Kailati i distriktet Netrokona hölls ett möte till ära av denna dag där ett sjuttiotal kvinnor och en handfull män samlades för att diskutera kvinnorna på landsbygdens roll och vikten av jämställdhet. Flera deltagare delade med sig av sina personliga erfarenheter där kampen för jämställdhet resulterat i förbättrade omständigheter i tillaron. Dessa exempel kunde handla om ökad tillgång till forum utanför hemmet, den sfär som kvinnor ofta är begränsade till, eller möjlighet att ta sig ur relationer präglade av våld osv.

IMG_9371

Besöket var mitt och Sofias första i en av de byar som SUS bedriver verksamhet i. Endast vistelsen i en vackert grönskande miljö som denna samt mötet med Kailatis invånare genererade en myriad av intryck och känslor. Dessa känslor multiplicerades gånger om då axplock från mötesdeltagarnas livshistorier delades . Att sedan bli ombedd att ställa sig upp framför dessa modiga och starka individer och komma med kommentarer och rekommendationer kändes helt galet vilket jag försökte förklara för vår tolk. Vad ska jag säga? Jag är ingen expert, jag försöker i möjligaste mån få grepp om vad det är jag precis lyssnat till! Säg något som du läst i en bok bara, svarar hon ledigt. Om inte den tryckande temperaturen och luftfuktigheten gjort mig tillräckligt svettig så kan jag garantera att detta scenario hade effekt.

IMG_9376

Som tur är finns hjältinnor som vår handledare Kohinoor som utan en svettdroppe levererar ett brilliant inspirationstal.

Version 2

Efter mötet påbörjas ett ”Rally” med en banderoll som uppmärksammar International Day of Rural Women. På ett sätt kände jag mig något malplacerad i denna scen men samtidigt väldigt inkluderad.

/Amanda

1 kommentar

Filed under Uncategorized