Författararkiv: albgus

September on Jessore Road

IMG_2001

Jessore Road. Photo: Albin Gustafsson

Today is our last day in Jhenaidah before going to Dhaka tomorrow and then home to Sweden on Monday. Soon we will go on a final motorcycle ride around Jhenaidah Town and along Jessore Road, which we have traveled along to almost every field visit. That’s why I think it is fitting to end with the poem September on Jessore Road which Allen Ginsberg wrote after having visited West Bengal refugee camps during the 1971 Liberation War.

I definitely recommend also looking at the lyrics!

Allen Ginsberg – September on Jessore Road

/Albin

Lämna en kommentar

Under Uncategorized

The Sundarbans is drowning!

Pontus and I went on a daytrip to the Sundarbans last week. I thought I’d write a bit about that.

Kanske5
Pontus sure has changed. Photo: Albin Gustafsson

The Sundarbans, which in 1987 was made into a UNESCO World Heritage Site, is the world’s largest single block of mangrove forest.

What are mangroves?
Mangroves are large types of trees and shrubs of various types that grow in coastal tropic and subtropic regions. As a result, the trees and shrubs have developed mechanisms to cope with the salt water, waves, and the low oxygen level of the water. This has also given the trees and shrubs a very distinct look, characterised by its extensive root systems which are partly above the surface.

The Sundarbans is shared by India and Bangladesh at the mouth of the Ganges/Padma River. Approximately two thirds of the 10.000 square kilometres large forest is on the Bangladeshi side. The forest is a complex network of small islands, tidal waterways, and mudflats, and is inhabited by small communities primarily involved with fishing and farming. The Sundarban forest houses 334 different plant species and 693 known species of wildlife, which includes the South Asian river dolphin, the hawksbill sea turtle, and of course the royal Bengal tiger. In addition to sharing habitat, these animals are all under severe threat of extinction.

Kanske3
The Sundarbans is also home to other terrifying animals like the the king cobra, the Indian python, and the saltwater crocodile (pictured). You can choose to join honey collectors as they trek through the forest in order to collect honey of giant honey bees, one of the largest and most aggressive species of bees in the world. We did not choose this this, we chose life. Photo: Albin Gustafsson

Man-made global warming is rapidly changing the Sundarbans. Studies have shown that nearly four per cent or 100 square kilometres of the Sundarban forest has disappeared due to land erosion caused by sea level rise. Several islands have been swallowed by the sea and the coastline is retreating at a rate of 200 metres annually. In fact, the sea level rise has doubled in just a decade, from 3.14 mm per annum last decade to 7.5 mm per annum today – the highest rate in the world.  The accelerated sea level rise causes salt wedges from the sea to extend inwards towards rivers and creeks, leading to a quick decrease in fresh water. In the next three decades, the Sundarbans is expected to lose a minimum of 600 square kilometres to the sea, which will force the migration of many of those who inhabit the forest.

kanske2
Rhesus monkey in the Sundarbans. Photo: Albin Gustafsson

This forced migration will lead to more frequent encounters between humans and tigers. And this in a place where each year more people are killed by the tigers than in any other place on the planet On average, 50 people are killed by tigers in the Sundarbans each year.

Wild tiger numbers have never been lower than today and 97 per cent of all wild tigers have been lost in just one century, with as few as 3.200 still existing. Today, the Sundarban forest is habitat to the world’s largest tiger population. However, this population is extremely threatened by extinction, and a recent study estimates that only around 100 tigers can be found in the Sundarbans today – far less than previously thought. WWF has warned that if immediate mitigating action is not taken, the Sundarban tiger population may disappear within 50 to 90 years due to their habitat being destroyed by rising sea levels caused by climate change. The situation for the tigers is dire and “the mangrove forest of the Bengal tiger now joins the sea-ice of the polar bear as one of the habitats most immediately threatened as global temperatures rise during the course of this century,” said Keya Chatterjee, acting director of WWF’s climate change program. Or as Colby Loucks of WWF adds: “If we don’t take steps to address the impacts of climate change on the Sundarbans, the only way its tigers will survive this century is with scuba gear.”

***

Not only tigers inhabit the Sundarbans. Approximately 2.5 million people live in small villages surrounding the forest, and the forest itself provides the livelihood for an estimated 300.000 people, working as woodcutters, fishermen, honey gatherers, and more. Their livelihood is also severely threatened as the “big-time climate migration is looming on the horizon”, according to Tapas Paul, environmental specialist with the World Bank. Several thousand people have already left the Sundarbans, and scientists predict that the rising sea level will force many to follow, causing a exodus of millions of climate refugees.

These future climate refugees are people already living under harsh conditions. Half the population lives below the poverty line, more than two-thirds do not have access to safe water, and only 17% of the population have electricity in their homes.

IMG_1711
Sundarban woodcutters. Photo: Albin Gustafsson

Also surrounding areas of the Sundarbans are threatened, and research has suggested that Bangladesh will lose 17 per cent of its land by 2050 due to flooding caused by climate change, which would result in as many as 20 million climate refugees having to leave their homes. This would be the largest ever migration in the history of mankind.

The case of the Sundarbans and its population provides yet another example of the disastrous and unjust effects of climate change. Those worst affected will be the poorest and most disadvantaged. Those who have a minimal carbon footprint, consume the least resources, and are the least prepared to cope with the destructive and devastating effects of climate change. Those who have no role in global warming. They are already drowning.

/Albin

Lämna en kommentar

Under Uncategorized

Birangonas: Bangladesh’s Forgotten Heroines

1971 war broke out in Bangladesh, or East Pakistan as it was known then. The Partition of India 1947 had created the Dominion of Pakistan, a new sovereign state which territory was primarily justified by its shared religion – Islam. The new country consisted of West Pakistan (current Pakistan) and East Pakistan (current Bangladesh), separated by more than 1,500 kilometres of Indian territory. Although East Pakistan held the majority of the population, it was politically, culturally, linguistically, and economically exploited by West Pakistan. When Awami League, an East Pakistani political party in favour of increased autonomy of the region, in 1970 won a majority in parliament, it was denied its constitutional right to rule the country. Tensions grew quickly and on March 26, 1971, West Pakistan initiated Operation Searchlight in order to quell the resistance. The war for the liberation of Bangladesh had begun. On 16 December, Pakistan surrendered to Bangladeshi and Indian forces and Bangladesh was born.

IMG_1028.JPG

Theatre display on Victory Day (16 December), commemorating the freedom fighters. Photo: Albin Gustafsson

The war produced many victims who are remembered and celebrated in Bangladesh today as heroes and martyrs which fought for the liberation of Bangladesh. Music, films, theatre, literature, and countless statues stand as a testimony to the people who lost their lives in the pursuit for a free and sovereign Bangladesh. Some victims were, however, largely ostracized by the country after its liberation, despite the efforts of Sheik Mujibur Rahman, who was at the forefront of the liberation movement and became prime minister after the country reached independence. He called them Birangonas, Bengali for “brave women”, or better translated as ‘war heroines’, as an attempt to honour them and reintegrate into society. They were the roughly 200,000 women, many of whom in different ways participated in the war, who had been raped and tortured by the Pakistani army and its Bengali collaborators (known as “Razakars”) during the war.

***

The segment contains some explicit details about the types of sexual violence that were carried out.

The soldiers often came at night. Victims aged 8 to 75 were systematically sexually abused and gang-raped – sometimes in front of their families – and either killed or brought to special camps where they were repeatedly raped and assaulted. Others were kidnapped from Dhaka University and kept as sex-slaves inside the Dhaka Cantonment. According to Susan Brownmiller, author of a seminal 1975 book on rape, a woman or a girl could be raped by up to 8o men per day. Many were murdered, others committed suicide. A birangona tells of the atrocities they were subjected to:

‘They tied our hands, burned our faces and bodies with cigarettes. There were thousands of women like me. They gang raped us many times a day. My body was swollen, I could barely move. They still did not leave us alone. They never fed us rice, just gave us dry bread once a day and sometimes a few vegetables…We tried to escape but always failed. When the girls were of little use they killed them.’

On October 1971, Time magazine reported on 563 girls being released by the Pakistani military. All of them had been kidnapped and were between three and five months pregnant by the time of their release. An estimated 25,000 to 70,000 pregnancies resulted from the rapes committed during the war. The International Commission of Jurists concluded that the rape and torture committed by Pakistani forces ‘were part of a deliberate policy by a disciplined force.’

One-of-the-Bangladeshi-ra-001

Portrait of a birangona. Photo: Nabil Uddin Ahmen/Rex

***

Adam Jones, political scientist and expert on genocidal rape, has said that one of the reasons for the mass rapes committed by the Pakistani army during the war was to undermine and weaken the Bengali society by dishonouring its women. Many have emphasised that the rapes were ethnically motivated, and Amita Malik, reporting from Bangladesh after Pakistan’s surrender, wrote that one West Pakistani soldier said as he departed: ‘We are going. But we are leaving our Seed behind.’

The label birangona had failed in honouring these women, and it instead became synonymous with violated women and served as a mark of shame for any woman who had been identified as a birangona. Many became shunned by the country they had fought to free. A survivor tells of how the rejection from her community was so severe that she, and others, felt forced to stay with their rapists after having been rescued:

We went with them voluntarily because when we were being pulled out from the bunkers by the Indian soldiers, some of us half-[naked], others half-dead, the hatred and deceit I saw in the eyes of our countrymen standing by, I could not raise my eyes a second time. They were throwing various dirty words at us … I did not imagine that we would be subjected to so much hatred from our countrymen.’

Others committed suicide or were killed by their families and many more either stayed silent about their experiences or felt they had to leave their town or even the country. As Lisa Sharlach states:

‘Rape can be especially effective as a tactic of genocide when used against females of communities that cast shame upon the rape victim rather than the rapist. In such communities, the rape forever damages the social standing of the survivor. Bengali girls and women who endured the genocidal rape had to cope not only with their physical injuries and trauma, but with a society hostile to violated women. The blame for loss of honor falls not upon the rapist, but upon the raped.’

***

Rape in war is not a new phenomenon. However, the Bangladesh Liberation War was unique in the sense that it showed the international community for the first time how systematic rape could be used as a weapon. This weapon would later be used during the Bosnian War and the Rwandan Genocide. The latter was the first time that mass rape during wartime was defined as an act of genocide by the International Criminal Tribunal in Rwanda. Sharlach explains the rationale for this decision:

‘It is also rape unto death, rape as massacre, rape to kill and to make the victims wish they were dead. It is rape as an instrument of forced exile, rape to make you leave your home and never want to go back. It is rape to be seen and heard and watched and told to others: rape as spectacle. It is rape to drive a wedge through a community, to shatter a society, to destroy a people. It is rape as genocide.’

The Bangladesh Liberation War ended on 16 December, 1971, but some of the wounds remain wide-open. In recent years Bangladesh has made attempts to bring honour and justice to the birangonas. In 2015, some received freedom fighter status, making them entitled to all benefits associated with the title, and state facilities were made available to all birangonas and their children. The International Crimes Tribunal has tried and sentenced several individuals complicit in killings and rapes during the war. When pronouncing a judgment in a war crime case in December 2014, the tribunal stated the need to ‘recognise, honour, compensate and rehabilitate the birangonas who had sacrificed their supreme self-worth for the cause of the country’s independence.’ But for a large majority of birangonas – those who were killed, committed suicide, left the country, or had to live with the scars they did not dare to show – it is too little, too late.

/Albin

2 kommentarer

Under Uncategorized

Bangladesh vid ett vägskäl: en annorlunda kvinnokamp

Man hör inte mycket om Bangladesh i Sverige. Det tycker jag är synd. Bangladesh har en väldigt kaotisk men intressant historia och befinner sig ett kritiskt politiskt läge. Går det att sammanfatta och förklara ett lands turbulenta politiska situation och historia i ett blogginlägg? Nej. Men det är värt ett försök.

TH_BANGLADESH_JAPA_2572965f

Polisman vid platsen för mordet på den japanska jordbrukaren. Foto: AP

Bangladesh befinner sig för närvarande i en väldigt turbulent period där de senaste par månaderna har kantats av flera våldsdåd, mord, och terroristattacker. Islamiska Staten har tagit på sig många av den senaste månadens våldsdåd: de har tagit på sig ansvaret för morden på en italiensk biståndsarbetare och en japansk jordbrukare, förra veckans bombdåd mot Shiamuslimer, de senaste dagarnas mord på två polismän, samt den dåliga riskskörden förra vintern. Nej, den sista punkten stämmer inte, men det är nästan så man skulle kunna tro det. Trots att man kan få känslan av att IS försöker utnyttja mord de inte varit inblandade i så är det värt att komma ihåg att mordet på den italienska biståndsarbetaren är det första mord i Bangladesh som IS tagit på sig i landet. Dessutom så hade USA bara ett par dagar innan mordet upplyst Bangladeshiska myndigheter att de har information om att IS förväntas bli öka sin aktivitet i Bangladesh. Som ett resultat av detta har flera stater begärt att IS möjliga inblandning i morden ska tas på allvar.

Islamiska Statens närvaro i Bangladesh har dock kraftigt förnekats av regeringen, som istället skyller våldsdåden på opposition som de anklagar för att utföra dåden under IS-täckmantel med syftet att destablisera regeringen.  Dessutom har Bangladeshiska polisen arresterat flera personer med kopplingar till oppositionen för medverkan i flera av den senaste tidens våldsdåd. Om oppositionen genuint försöker störta regeringen genom att skaka landet med våldsdåd eller om regeringen utnyttjar sin chans att sätta oppositionen under större press är ännu oklart. Men det är talande att regeringen omedelbart anklagar oppositionen trots USAs och flera andra länders oro över att IS kan vara inblandade. Regeringen motiv är dock inte svåra att lista ut. Bangladeshs ekonomi är väldigt beroende av handel, inte minst sin textilindustri som är värd mer än 24 miljarder dollar per år. Den senaste tidens turbulens har, enligt vissa beräkningar, gjort att produktionen sjunkit med 30%. Bangladesh är ett land som de senaste decennierna utmärkt sig för sin ambitiösa utvecklingsaspirationer med hög ekonomisk tillväxt som fokus. Minskad export och investeringar som en konsekvens av säkerhetsproblemen i landet är en dolkstöt i landets utvecklingsdrömmar. Det är alltså inte underligt att regeringen försöker tona ned säkerhetsproblemen.

SheikKhaleda

t.v. Khaleda Zia, t.h. Sheik Hasina. Foto: Farjana K. Godhuly/AFP/Getty Images

Men mitt i kanske den mest avgörande perioden i landet Bangladeshs korta historia så förs den största striden mellan två personer: Sheik Hasina,  partiledare för nuvarande regeringspartiet Awami League (AL) och nuvarande premiärminister, och Khaleda Zia, partiledare för Bangladesh National Party (BNP) och tidigare premiärminister. ”Battling Begums” kallas de för, Khaleda Zia och Sheik Hasina, där ”Begum” är en hedersfras för fru på Bangla. Denna till synes personliga konflikt går parallellt med hur partierna slagits om makten i Bangladesh. På så sätt tycks varje problem i Bangladesh kunna användas för att attackera sina motståndare. Den senaste tidens våldsdåd är inga undantag. ’BNP-ledaren har nu påbörjat ett mördaruppdrag för att svärta ned landets image’, säger Sheik Hasina. ’Bangladesh styrs inte väl. En monarki har etablerats och fru Hitler manövrerar över den’ svarar Khaleda Zia. Varje våldsdåd och varje mord blir ett slagträ i den politiska debatten. Sheik Hasina hävdar att det är BNP i samarbete med det radikalt Islamistiska partiet Jamaat-e-Islami som ligger bakom våldet. Khaleda Zia menar att BNP är ett demokratiskt och icke-våldsamt parti och att skulden istället ligger på regeringen som misslyckats med att stävja våldet och upprätthålla lag och ordning i landet. På sätt sopas den potentiella etableringen av extremistgrupperingar i landet under mattan. Denna taktik är heller inte ny. Oppositionen, oavsett vilket parti som ockuperat den positionen, har regelbundet använd sig av våldsamma protester, strejker, och blockader för att destabilisera regeringen. När samma opposition sedan suttit vid makten så har de fördömt liknande taktiker som terrorism.

IMG_0944

Tidningsrubrikerna domineras av konflikten mellan Sheik Hasina och Khaleda Zia. Foto: Albin Gustafsson

Konflikter mellan partiledare sker i alla demokratier. Men i Bangladesh har denna konflikt kommit att definiera hela dess politiska historia och partipolitiken får ofta stå i skymundan. Vissa går så långt som att säga att Bangladeshisk politik helt definieras av denna personkonflikt och många politiska beslut har denna konflikt helt som grund. Men det är kanske så konstigt ändå. Denna konflikt kan spåras tillbaka hela vägen till landets självständighet.

***


’Jag, Major Ziaur Rahman, härmed deklarerar Bangladeshs självständighet i namnet på vår store ledare, Sheik Mujibur Rahman.’

Året är 1971 och rösten är Ziaur Rahmans, vid uttalandet general för den första militära brigaden av de Bangladeshiska styrkorna i befrielsekriget mot dåvarande Västpakistan. Förkunnandet av Bangladeshs självständighet, utropat från en liten radiostation i Chittagong i östra Bangladesh, spreds som en löpeld över jorden. Den 16 december hade de Bangladeshiska styrkorna, med hjälp av Indien, besegrat Pakistan, och Bangladeshs självständighet ett faktum. Om Ziaur är den militära frontfiguren i självständighetsrörelsen så är Sheik Mujibur, som Ziaur refererar till, den store politiska ledaren. Vid tidpunkten satt Sheik Mujibur fängslad i dåvarande Västpakistan, ett straff han fått för sin roll som ledare för Awami League som stod i främsta ledet i självständighetsrörelsen. Efter självständigheten skulle Sheik Mujibur bli landets premiärminister, en post han innehade tills 1975 då han och hans familj mördades i en militärkupp. Enbart två av hans barn överlevde kuppen eftersom de befann sig i Västtyskland vid tillfället. En av dem var Sheik Hasina, partiledare för AL sedan 1981 och Bangladeshs nuvarande premiärminister.

bangabandhu_zia_588153067

t.v. Sheik Mujibur Rahman, t.h. Ziaur Rahman. Foto: banglanews24.com

Mordet på Sheik Mujibur kastade landet in i kaos och ett flertal ytterligare militärkuppar inträffade.  Trots att Ziaur Rahamn inte har bevisats som delaktig i mordet så har det ryktas om att han på olika sätt var involverad. Han var även en av de främsta förmånstagarna av Sheik Mujibirs död. Efter mordet så skiftade Ziaur Rahaman mellan att vara militärledare i ett styre till att sitta i husarrest när nästa militärkupp inträffade och bli friad när en tredje skedde. En provisorisk regering tog snart över kontrollen och ett presidentval utlystes i 1978. Vann gjorde Ziaur med 76.6% av rösterna. Han var nu president, en titel han drömt om ända sedan han utropade Bangladeshs självständighet i mars 1971. Faktum är att den tidigare nämnda radiomeddelandet var det andra av två. I det första hade han antytt att han skulle axla rollen som det nya landets president. Aspirationerna fanns alltså med sedan starten. Strax efter Ziaur blev utsedd till president 1978 grundade han Bangladesh National Party som han ledde landet under tills 1981 då han mördades av missnöjda arméofficerare. Sheik Hasina har av vissa anklagats för att vara delaktig i mordet. Snart efteråt blev Ziaurs fru, Khaleda Zia, utnämnd till BNPs partiledare. Hon blev premiärminister första gången 1991 och sedan har hon och Sheik Hasina alternerat om rollen som ledare av landet.

Bangladeshs politik kan idag i mångt och mycket beskrivas som en personkonflikt med historiska anor, och att Sheik Hasina och Khaleda Zia hatar varandra är ingen hemlighet och inget de försöker att dölja. Men givetvis är det mer än personlig hat som definierar denna politiska konflikt mellan de två största partierna. AL innehar en mer socialistisk, om än urvattnad, grund medan BNP lutar sig på neoliberalismen. Den mest avgörande skillnaden mellan partiernas grundideologier är dock synen på Islam. Där AL betonar sekularism och nationalism som en enande faktor för landet – där språk, kultur, och historia är grundpelare – så fokuserar BNP på islamsk nationalism. Detta har också gett uttryck i politiken där t.ex. det frekventa ändrandet av konstitutionen, där den modifieras för att bli mer sekulär eller mer islamsk beroende på vilket parti som varit vid makten. Utöver detta så har också BNP under många år nu haft ett nära samarbete med Jamaat-e-Islami, ett radikalt islamistiskt parti som tidigare motsatte sig självständigheten samt har flera ledare som anklagats för att ha begått krigsbrott under Bangladeshs befrielsekrig. Medan Jamaat var förbjudet under Sheik Mujiburs styre så tillät Ziaur Rahman partiet att kampanja och ställa upp i val under sin tid vid makten. På så sätt försökte Rahman locka till sig väljare på den absoluta högerflanken för att säkerställa införandet av den islamska nationalism han ansåg var hela grunden för det Bangladesh han styrde över.

Men trots AL och BNPs radikalt annorlunda syn på hur Bangladeshs ”själ” ser ut så är personkonflikten mellan Sheik Hasina och Khaleda Zia en stort bidragande orsak till den politiska konflikt vi ser idag. De ’har agerat som partibundna diktatorer som delat upp landet i två stridande läger’ säger Badiual Alam Majumdar, generalsekreterare för den Bangladeshiska non-profit organisationen Citizens for Good Governance. Tyvärr så riskerar denna polarisering att bli mycket kostsam.

awami-league-bnp

Exemple på satirteckning av ”Battling Begums”. Foto: Sadat.

Den ökade politiska polariseringen i Bangladesh både försvagar och underminerar tron på demokratin samt öppnar dörren för extremistiska grupperingar som hoppas utnyttja det det alltmer delade samhället. Hotet av växande extremism tonas ned och debatten kretsar mer kring hur det andra partiet är att döma för det våld som sker i landet. Anklagandet partierna emellan går längre än bara ord och den nuvarande AL-regeringen har anklagats för att med oklar grund och ej regelrätta medel försöka stävja oppositionen. Som ett exempel har de internationella krigstribunalerna som regeringen infört på senare år anklagats för att ha ett tydligt politiskt motiv där syftet är att sätta dit ledare för BNP och Jamaat och ytterligare försvaga dessa partier. BNP, å andra sidan, har blivit kritiserat för att samarbeta med det radikala Jamaat vars ledare står anklagade för krigsbrott. Oavsett vem som har rätt så är BNP är svagare än de varit på många år. Khaleda Zia befinner sig för närvarande i London där hon genomgår behandling för ögonproblem. Hon har sagt att hon kommer återvända till Bangladesh senare i november för att leda oppositionen på plats för att sätta press på regeringen och kräva nyval. Hon har även eftersökt dialog med Sheik Hasina, vilket den senare har omedelbart förkastat med anledning av att hon ’vägrar föra dialog med mördare’ som samarbetar med krigsförbrytare. Läget är spänd och den politiska situationen liknar mer ett skyttegravskrig än en fungerande demokrati. Sheik Mujibur och Ziaur Rahman stred tillsammans i befrielsekriget 1971 för ett självständigt, demokratiskt Bangladesh. Sheik Hasina och Khaleda Zia strider idag mot varandra i en konflikt som kommer avgöra framtiden för den Bangladeshiska demokratin.

/Albin

Lämna en kommentar

Under Uncategorized

Observationer från den bangladeshiska landsbygden (förhoppningsvis Del 2)

Pontus och jag har nu varit drygt två dygn hos Unnayan Dhara i Jhenaidah Town (en liten stad i västra Bangladesh). Den första tiden här har varit fylld av missförstånd, språkförbistringar, och skratt. Vi går runt med ett konstant leende på läpparna och jag börjar känna av träningsvärk i ansiktet.

Vy från fönster

Vy från fönster

Igår gjorde jag det stora misstaget att ha fönstret öppet i mitt rum med lampan på. När det sedan var dags att sova hade mitt rum förvandlats till ett hostel där halva Jhenaidahs kryp-population hade hyrt en säng. Jag hade ingen insektssprej och att smälla dem med en tidning skulle ta hela natten. Lösningen låg där den alltid tycks ligga: silvertejp. Med hjälp av en gardinstång, min förstahjälpen-väska, och silvertejp konstruerade jag vad Pontus beskrev som ”en stor håv med en kladdig bulle längst ut”. Den använde jag likt en kameleonttunga till att lösa krypproblemet. En dryg timme senare hade jag gjort av med majoriteten av krypen. Däremot har jag fortfarande en syrsa någonstans på mitt rum som sätter igång med sin sång på natten. Men det oroar mig inte, det hjälper mig att somna.

En stor håv med en kladdig bulle längst ut

En stor håv med en kladdig bulle längst ut

Jag hade också en del småflugor i mitt myggnät, men när jag också hittade en spindel i myggnätet så skapades en oväntad vänskap. Spindeln tar hand om flugorna och jag ansvarar för dess säkerhet. Roligt hur det kan bli ibland.

***

Innan vi åkte till Bangladesh blev vi informerade om att ris är stapelvara i Bangladeshisk kokkonst. Detta är en lögn. Min erfarenhet är att socker är stapelvaran i Bangladeshisk matlagning. Det är socker i allt. Igår lades det i två stora teskedar socker i en deciliter lassi (en slags yoghurtdryck) innan jag hann säga stopp. Téet vi får kan bäst beskrivas som sockervatten med bismak av té. Idag blev vi serverade stekt kyckling till lunch. Givetvis var kycklingen sockerpanerad och smakade mer som sockerkaka än stekt kyckling. Till det drack vi sockerrörsjuice. Vi har nu planer på att lära oss hur man säger ”inget socker tack” på bangla.

***

Jag har med mycket möda lyckats hålla fast vid mina kafferutiner och igår inhandlade jag kaffepulver på marknaden. Däremot är det svårare att få tag på hett vatten. Vi har ingen möjlighet att koka vatten i vår lägenhet än, så jag har fått fråga på kontoret om jag skulle kunna få en kopp hett vatten eller låna en vattenkokare. Detta slutade oftast med att jag fick en kopp té som jag senare hällde i lite kaffepulver i. Värst var det när jag blandade kaffepulver i kallt vatten (nåja, ljummet vatten) för att stilla kaffebehovet. Nu har det dock löst sig och om jag pekar på min kaffeburk så kommer de med en kopp hett vatten. Koppen kommer med flin och skratt över den lustiga svensken med sina lustiga vanor.

***

Snart kommer vi igång riktigt med vårat projekt, som vi först och främst ska diskutera med Shahidul (vår handledare) på torsdag. Vi hoppas också få åka ut till de närliggande bondebyarna om inte alldeles för länge. På återseende!

/Albin

Lämna en kommentar

Under Uncategorized