Jag började skriva på detta inlägg för ganska länge sedan. Mer exakt den 17e november 2015 upplyser mitt Wordprogram mig om. Men jag tyckte alltid att det fanns mer att skriva, fler detaljer att utveckla och inte minst förtydliga, för allt jag skrev blev väldigt invecklat och saknade totalt röd tråd. Men jag ska göra mitt bästa för att knyta ihop det till någon typ av avslutande inlägg som med lite tur blir begripligt i sin flummighet.
Bangladesh huserar för närvarande en uppsjö av olika civilsamhällesorganisationer (CSOer) som verkar inom landets gränser. Mellan tummen och pekfingret kan det handla om drygt 25 000 organisationer som utan verkar för att bistå Bangladesh och dess medborgare med olika utvecklingsprojekt. Övertygelsen att Bangladesh är i behov att utvecklas från gräsrötterna verkar vara frekvent förekommande bland dessa organisationer. Jag räknar mig själv ibland dem som delar övertygelsen om att nedifrån och upp = tummen upp. Inte för att jag är en expert på Bangladesh och vad människorna som lever här är i behov av men för att jag ideologiskt sett är ett fan av civilsamhällesorganisationers påverkanspotential. För att ytterligare poängtera det uppenbara så har alltså denna övertygelse tagit mig till Bangladesh för att arbeta hos en civilsamhällesorganisation.
Ska jag lägga mina kort på bordet direkt kan jag erkänna att jag hade en ganska romantiserad äventyrsbild av denna typ av arbetsvistelse, som kompletterar den ideologiska dragningen till scenariots nedifrån-och-upp teori. Men som vi alla vet finns det ofta glapp mellan teori och praktik. Olika människors motiv för att bedriva CSO-verksamhet kan vara långt fler än ideologiska. Detta kan exemplifieras bl.a. genom de många CSOer som kommit att erbjuda mikrokreditprogram som populariserats av västvärldens neoliberala influenser. Den man som anses som mikrokreditens Bengaliska fader, professor Yunus, tilldelades nobelpriset 2006 och är något av en nationell (och internationell för den delen) superstar. De räntor som går att tillgodoräkna genom mikrokreditutlåning har dock ibland stimulerat motiv av mer vinstdrivande karaktär än utvecklingsorienterade.
Under de senaste decennierna har de många givare som bedriver utvecklingssamarbete med Bangladesh också skapat ekonomiska incitament för uppkomsten av otaliga bidragssökande organisationer vars lokala etablissemang och påverkansförmåga ofta är bristfällig.
Samtidigt försvåras verksamhetsklimatet för CSOer i Bangladesh och många andra länder av deras respektive stater. Strikta lagar och krav på organisationerna att uppfylla har skapat ett klimat så ogynnsamt att föreningsfriheten kompromissats. Dessa regleringar är politiskt drivna och söker att stävja oliktänkande krafter i Bangladesh så väl som t.ex. Ryssland. Under bara de senaste 4 åren har ca 50 olika länder infört restriktioner som begränsar civilsamhällesorganisationer och deras aktiviteter.
Och vart platsar då den ideologiskt drivna, västerländskt utvandrade CSO-entusiasten i denna terräng? Är lokala CSOer intresserade av att samarbeta med dem, och i så fall: varför och inte minst HUR? Återigen formulerar jag något uppenbart och som sannolikt alla CSO-arbetande bärare av det koloniala arvet funderar över från och till, men det kan vändas på i all evighet tack vare det minfält som utgör arbetsmiljön. Jag upplevde under hela min praktik att organisationen jag befann mig hos hade oerhörd påverkanspotential, var väl rotad i den lokala kontexten och valde arbetsmetoder som min ideologiska böjning ofta beundrade. Men hur jag kunde bidra upplevde jag ofta som svårt att veta. Vem är jag i detta främmande land bland människor med decenniers yrkeserfarenhet och lokal kännedom?
Varje dag blev det dock uppenbart på olika sätt hur många parametrar som faktiskt spelade in i det vardagliga arbetet. Ofta kände jag mig till besvär för mina kollegor och inte minst för den lokala polisstyrkan som behövde avsätta mycket tid och energi åt att valla mig och Sofia runt distriktet.
Här blev det också uppenbart att det inte bara är mina och mina arbetsgivares värderingar som räknas. Politik är alltid en faktor och ibland har utlänningar kommit att användas som spelkort i denna politik. Detta har blivit tydligt inte minst genom attackerna på personer med utländskt påbrå under den gångna hösten. Men i mitt exempel handlade det om polisens aktiviteter. De hade order att säkerställa att utlänningar inte förolyckas i de distrikt de ansvarar för, då det ansågs finnas en hotbild pga. de attentat som ägt rum. Hade jag eller Sofia överfallits hade det eventuellt inneburit politiska konsekvenser samt sannolikt äventyrat många polisers jobb. Detta är självfallet långt mycket viktigare för den lokala auktoriteten än att vi svenska praktikanter genomför våra fältstudier, och därför blev vårt arbete beroende av polisen. Administrationen kring poliseskort har inneburit mycket väntan, inställda fältbesök och huvudvärk. När en 14 man stark eskort flankerade mig och Sofia vid ett fältbesök kunde vi dock inte låta bli att skratta åt absurditeten i det hela, även om tankarna blir mörka när man tänker på de människor som verkligen behöver polisens hjälp och kanske inte får den på grund av mig. Det var dock omöjligt att vägra samarbete med polisen, då vår organisation var direkt beroende av att vara på god fot med dem för att kunna utföra sitt arbete i lokalområdet.
Men om jag anser att mina arbetsmöjligheter villkorats av politiska influenser är detta ingenting mot vad andra CSO-arbetare ställts inför i Bangladesh. Den 22a december 2015 arresterades den franska CSO-arbetaren Moussa Tchantchiung i Bangladesh. Han har bl.a. hävdats ha kopplingar till terroristverksamhet, bedrivit organsmuggling och ha förfalskat papper, men några formella anklagelser eller förklaringar till hans arrestering har ännu inte offentliggjorts. Moussa sökte att bistå den minoritet kallad Rohingya, en folkgrupp vars komplicerade situation i Bangladesh blir för utdragen att beskriva i detta inlägg. Amnestys beskrivning av dem som ”the most persecuted refugees in the world” får illustrera tillräckligt här. Bangladesh förtryck av dessa människor är någon de gärna håller tyst om och internationella försök att bistå flyktinglägren i Chittagong Hilltracks nära gränsen mot Myanmar där Rohhingyas tvingas leva, har stävjats i möjligaste mån. Moussa är inte den första och sannolikt inte den sista som avlägsnats från sitt arbete i området. Flera gånger har journalister och diverse rättvisekämpar utvisats från Bangladesh av samma anledning, exempelvis svensken Per Liljas som utvisades 2012 efter att falskeligen ha anklagats försöka arrangera illegala demonstrationer i området.
All verksamhet som bedrivs av CSOer och all deras internationella personal som stationeras i Bangladesh måste ha ett tillstånd från landets ”NGO Bureau”. Denna registreringsmyndighet gör det möjligt för regeringen att hålla ett öga på vilka organisationer som verkar i landet, hur länge och för vilka syften. Även jag var tvungen att få tillstånd av dem för att få genomföra min praktik.
Den ursprungliga tanken med detta inlägg var att skriva om hur utländska biståndsarbetare stött på patrull (bokstavligen) när de försökt arbeta med vissa saker i Bangladesh. Jag ville problematisera min romantiserade bild om önskan att försöka göra gott i världen, en önskan som många människor delar. Men naiviteten kunde tas så mycket längre och ledde för mig till fler frågor än svar, om hur jag skulle förhålla mig till att vara en del av den massiva organism som utvecklingssamarbete är.
Framtiden är dock oviss för många av Bangladesh organisationer. Sedan landet deklarerats som ett medelinkomstland har många givare riktat om sin uppmärksamhet till andra länder och hur processen kommer att te sig över de kommande åren är svårt att spekulera i. Det man kan säga med säkerhet är att många organisationer kommer att behöva avsluta projekt och säga upp personal. Huruvida Bangladesh medborgare faktiskt är medelinkomsttagare är en fråga som för närvarande diskuteras av många. Likt alla världens länder är resurserna mycket ojämnt fördelade och trots att flera människor har det bättre ställt ekonomiskt går det långsamt för framstegen med jämställdhetsfrågor och många andra nyckelpunkter för utveckling.
Jag kommer nog att behöva lite tid att marinera de frågor som jag ställt mig själv under mina månader i Bangladesh. Under de två veckor som passerat sedan jag lämnade landet har jag mest varit emotionellt utmattad av alla intryck och kommer inte att kunna leverera några briljanta insikter någon gång snart. På det hela taget tycker jag att arbetet under denna praktik löpt relativt smidigt och jag är nog tacksam för de lärdomar som t.ex. krånglet med polisen fört med sig. Det viktigaste är nog i slutändan att har en tydlig kurs som styr en själv i det oförutsägbara klimat man vistas i.
Bjuder på ett par avslutande bilder efter all denna text, kul att ni ville följa oss på äventyret!
/Amanda
Jag, Sofia, ACCESS-personalen och en av kvinnogrupperna vi arbetat med.
Bye!
bangladeshbloggen.org 