7 snabba från huvudstaden

Bloggen har gett mig prestationsångest. Mina medskribenter håller en sån hög nivå på de publicerade inläggen med välformulerade tänkvärdheter att jag tappat lite lust att skriva. Att lägga upp prestigelösa uppdateringar om triviala vardagsföreteelser känns ovärdigt och därför måste jag göra just detta. Jag ger er alltså 7 snabba ögonblicksbilder från våra dagar i Dhaka förra veckan, många tagna med mobilkamera i sann prestigelös anda. Vad de alla har gemensamt är att de fick mig dra på smilbanden och sådant kan man aldrig få för mycket av!

Dessa tyger! Man blir helt förtrollad alla saris och silke, helst vill man gå klädd som en bengalisk prinsessa resten av livet. Efter att ha vänt upp och ner på hela butiken kan varken jag, Sofia eller Kohinoor låta bli att köpa med oss några tyger hem till Netrakona.

Maten! Efter att ha levt på ris i två månader var lyckan fullkomlig när vi serverades pizza och tacos vid olika restaurangbesök. Matporr känns dock så vanligt förekommande på social media dessa dagar att en bild på den fantastiska restaurangmiljön kändes roligare. (Ok vem försöker jag lura, det kommer garanterat komma ett helt inlägg bara med matbilder förr eller senare).

Kanske inte världens bästa bild. Men den gestaltar att det mesta går att hitta i Dhaka. Det var faktiskt bara en ren slump att jag fick med två otippade fenomen på samma bild, ser ni båda?

”Tänk att man kan bli så glad av lite lampor” citat Maria. Det går inte att förneka den stämningsfulla glädje som de små lamporna skänker, frågan är om känslan är oproportionerlig eller inte.

Ost och vin. Ja, behöver jag säga mer? Efter två månader utan sådana lyxvaror (alkohol är ju olagligt) är vi alla väldigt tacksamma för den svenskinköpta presenten. Vem behöver vinöppnare när man kan gräva ur korken, sila vinet i ett myggnät och njuta som aldrig förr?

Inför avresa tillbaka till byn bevittnar vi hur tre män behöver samarbeta för att lyckas dra upp bussens handbroms. För mig som befann mig i en lokal buss för första gången var situationen ganska roande då det föreföll motsvara en klyschig fördom om kvaliteten på Bangladeshisk lokaltrafik. Jag blev såklart också glad över att resan sedan var den mest smidiga och bekväma jag upplevt i detta land, med undantag från en liten incident. När vi rest mer än halvvägs bestämmer sig busschauffören för att det är för få passagerare ombord och att det inte är lönsamt att köra hela vägen fram till slutstation. Han proklamerar att bussen har gått sönder och att vi alla måste kliva av. Sagt och gjort får vi byta buss, vår upprörda handledare Kohinoor förklarar att, om hon varit man skulle hon ”ha dödat…eller kanske kidnappat chauffören och tvingat honom köra hela vägen”men att hon ska framföra ett klagomål på chauffören i fråga till den politiska instans som hanterar frågor angående lokaltrafik eftersom händelsen inte var en engångsföreteelse.

Härligt gäng på sightseeing! (Team blå + Pontus)

/Amanda