Två kvinnor från Defolbari Village

Jag och Albin har de senaste två veckorna jobbat på en undersökning om kvinnor inom jordbruket, och deras utveckling från att vara hemmafruar till att, även om det återstår flera hinder, allt mer kunna betecknas som självständiga bönder. Vi har kollat på olika inkomstbringande aktiviteter, privatekonomi, ekologisk odling, förhållanden i hushållet, jämställdhet, visioner för framtiden, och även diskuterat hur läget såg ut tidigare. För att ni där hemma ska kunna få en liten inblick i vår praktikvardag, men framförallt de intervjuade kvinnornas liv, tänkte jag dela med mig av två kortare personporträtt från vår undersökning. Utifrån den givna kontexten, som i korta drag är att det ofta är förbannat motigt att bruka jorden som kvinna i Bangladesh, har jag valt ut en framgångsrik kvinna och en som istället hämmats av missöden.

DSC_0673

Sonia Akhta Rona

Sonia Akhta Rona är 23 år gammal och bor i byn Defolbari i utkanten av Jhenaidah. Sonia  arbetar med ekologiskt jordbruk i och kring hushållet (fritt översatt från organic homestead farming). Utöver detta utför hon hushållsarbete som städning, matlagning, samt tar hand om sin sexåriga son. Sedan ett år tillbaka arbetar inte Sonia med sitt egna jordbruk utan spenderar sin tid på sina föräldrars ägor med att underhålla olika variationer av pumpa, amra, spenat, basilika, bönor, och mycket annat. Allt är ekologiskt, och vissa av pumpa- samt bönväxterna odlas antingen på takytor, eller som tak med hjälp stöd och bjälkar som grund och växterna som själva taket. Det lär vara svårt följa de senaste forskningsrönens förevisningar om ekologiskt jordbruk och förevisningar om att det absolut inte får skapas mer odlingsmark än vad som redan existerar i världen, på ett bättre sätt.

DSC_0701

Växande tak i Defolbari Village

Sonias stora olycka ligger i att hon för andra gången befinner sig i skilsmässa. Det har historiskt sett tagit tid för kvinnor i landet att erhålla laga rätt till skilsmässa, men är numera möjligt. Däremot är normer och tradition svårare att rubba, vilket inneburit kompliceringar vid omgifte, speciellt då kvinnan i fråga fött barn under det första äktenskapet. Sonias nuvarande make är enligt beskrivning ’en knarkande vagabond, en usling som varken arbetar eller tar ansvar’, och som dessutom misshandlade Sonia så till den grad att vår tolk sammanfattar hennes berättelse som ’tortyr’. Hon får hjälp med skilsmässan som vad det verkar bör träda i kraft inom kort. Däremot får jag höra att det kommer bli väldigt svårt för henne de kommande åren. Just nu haltar hennes ekonomi då hon arbetar på sina föräldrars ägor, samtidigt som hon har fullt upp med sina hushållssysslor vilket håller henne borta från inkomstbringande aktiviteter. Hennes dröm är att gifta om sig och att fortsätta sin utbildning, och då framförallt att lära sig engelska. Detta skulle kunna generera i jobb utanför jordbruket, och en potentiell flytt ifrån regionen där hennes olyckliga öde är vida känt. Tyvärr finns inga pengar till utbildningen att låna från hennes föräldrar, och hon ser därför ovisst på sin framtid. Intervjun avslutas med att hon överlämnar sitt telefonnummer till vår tolk, en 62-årig man med över 20 års erfarenhet som journalist. Han erbjuder sig att ringa om någonting dyker upp.

DSC_0671.JPG

Josna Ali

Josna Ali bor i samma by som Sonia, är omkring 50 år, bor med sin make Ahmed och sina två söner (15 och 22 år gamla, där den äldre är mentalt handikappad). Josna var 12 år gammal då hon giftes med Ahmed som då var 25, vilket ledde till att hon då slutade skolan redan efter femte klass. Precis som Sonia tar Josna hand om sina barn, lagar mat, och städar. Utöver det odlar hon grönsaker, frukt och bönor, tar hand om sina getter och höns, producerar och förvarar fröer, och hanterar hushållets egna kompost. Genom utbildning från Unnayan Dhara har Josna kunnat utveckla sitt jordbruk genom kompostering och produktion av fröer. Just fröerna har en noterbar historia bakom sig. Den s.k. Gröna Revolutionen i Bangladesh började kring 70-talet, vilken åstadkom en kraftigt ökad produktivitet inom jordbruket, men medförde samtidigt bl.a. att odlingsjorden utarmades av aggressiva bekämpningsmedel och att internationella storföretag kunde ta kontroll över marknaden. För att bibehålla makten introducerades exempelvis självförstörelsemekanismer hos många frösorter, vilket gjorde bönderna beroende av att köpa nya varje säsong. Bönderna tvingades därför in i en ogynnsam konsumtionsfälla. Med Unnayan Dharas hjälp har Josna, Sonia, och andra bönder lyckats göra sig självständiga, och utbyter numera fröer med varandra. Josna ansvarar exempelvis för produktionen av pumpafrön i sin by. Övergången till ett helt ekologiskt jordbruk har gjort detta möjligt, och numera är det ytterst ovanligt att kvinnorna använder sig av bekämpnings- och gödningsmedel som inte är organiska och egentillverkade.

IMG_2451

Här besöker vi Unnayan Dharas fröbank, och egna trädgård. Här odlas traditionella växter, fruktträd, och grönsaker. Om det inte finns plats ute i byarna kan byborna förvara sina fröer och överskott i deras förvaringsutrymmen. På bilden lastas en del av överskottet för transport till Dhaka.

Genom att Unnayan Dharas lastbil med jämna mellanrum besöker byarna kan Josna sälja sina produkter och få betalt direkt, vilket normalt inte går för en kvinna i Bangladesh, då den traditionella marknaden alltid varit ämnad för mannen. Josna, och de andra kvinnor som ingår i programmet, får dessutom mer betalt än vad de skulle fått på marknaden för att uppmanas till fortsatt ekologisk odling. Genom sina inkomstbringande förehavanden har Josna lämnat rollen som hemmafru och blivit en framgångsrik jordbrukare. Hon kan varje månad sätta in pengar på sin pensionsfond, vilket generat en känsla av trygghet inför framtiden, och en liten försäkring mot de stora väderomslag som drabbar Bangladesh årligen, då landet är extremt utsatt för klimatförändringarnas effekter. Inkomsten har också bidragit till en ökad frihet, mobilitet, och självständighet. Att slippa fråga sin make om råd, nåd, och bidrag, har betytt mycket. Det har gått så bra det senaste åren att Josna även kunnat hjälpa andra kvinnor i byn. Överskottet från hennes odling och fröproduktion har istället för att säljas givmilt skänkts bort till de som behövt dem, för att främja utvecklingen och expansionen av sin egen by.

På frågan om huruvida Josnas make ser henne som en konkurrent inom hushållet, pga hennes växande ekonomi, ökade frihet och delaktighet i byns beslutsfattande, svarar hon att han enbart ser positivt på det hela. Ahmed stöttar, uppmanar, och samarbetar gärna med sin hustru. För bara några år sedan, då Unnayan Dhara initierade programmet som syftat till att stärka de kvinnliga bönderna i området,  var man tvungna att börja med männen. Stora värderingsomvändningar var nödvändiga, och genom gruppmöten erhöll männen långsamt en ny syn på sina roller som makar, och på kvinnors svårigheter generellt. Från denna jämlikhetsträning strömmar mycket av den optimism och stöttning männen nu ger sina fruar, och kvinnliga bönder överlag.

För Josna har framgångarna och generositeten medfört ett gott rykte, och hennes åsikt är nu allmänt respekterad i byn. Hon berättar stolt att hon lyckats övertyga sin äldre bror om att fördela sin mark lika mellan sin dotter och sin son, vilket är ett typ av arv som annars främst gynnar söner framför döttrar, oavsett ålder. Vidare berättar Josna att hon just nu förbereder sin son för ett mer jämställt Bangladesh genom att bl.a. lära honom att laga mat, och därigenom frånta en annars given och återhållande hushållssyssla för hans framtida fru. 

Både Josna och Sonia ingår i samma utvecklingsprogram, the Agricultural Rights Programme, som syftar till att frigöra bönder från den nationella marknadens orättvisa funktioner, främja hållbart jordbruk, och att stärka kvinnornas roll i byarna. Programmet verkar vara lyckat och växer hela tiden, men emellanåt stöter man ihop med kvinnor som Sonia, som pga ett eller flera misslyckade äktenskap råkat hamna i någon slags onåd med folk hon aldrig träffat. Att kvinnoförtryck kan vara så djupt rotat i tradition, kultur, och religion, är förbannat irriterande. Som svensk praktikant på landsbygden i Bangladesh fylls man av en smärre röra av känslor, som tyvärr oftast blir nedslående. För samtidigt som man knyter nävarna så att knogarna nästan börjar grina, åt att många kvinnor fortfarande verkar vara mindre värda än smuts, försöker  man glädjas över att någon numera kan producera sitt egna gödningsmedel genom kompostering. Men det är väl så det är, när man valt en ”bransch” där reella framsteg kanske inte visar sig förrän om 50 år, eller där utveckling inom ett område måste samverka med utveckling på åtta andra för att det ens ska kunna ge någon effekt att tala om.

// Pontus som är hoppfull, nedstämd, upprymd och lite deppig, samt använder för många kommatecken när han bloggar.

1 kommentar

Filed under Uncategorized

One response to “Två kvinnor från Defolbari Village

  1. Eva Angerfors

    Mycket intressant att läsa. Tänk så fantastiskt olika våra liv är…mkt lärorikt att få inblick Tack🙏 Hoppas du mår gott trots ups & downs…tänker på dig ofta – ska bli kul att ses när du kommer hem igen! Här är stormar å orkan om vartannat! Lätt att vara inne å mysa i skenet från adventsljusen. Ta hand om dig ⭐️ Frid från FasterE

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s