Att köpa byxor

Om du läser på tvättlapparna på plaggen i din garderob kommer du med stor sannolikhet att hitta flera som lyder ”Made in Bangladesh”. Billig arbetskraft är en av de faktorer som bidrar till att textilproduktion är en av landets främsta industrier. En annan faktor är att internationella företag kan förlägga sin produktion i Bangladesh utan att betala nämnvärda skattebelopp till staten, vilket i kombination med de låga minimilönerna lockat många av världens största företag. Textilproduktion och kemikaliefärgning medför faror både för de personer som utför arbetet och för miljön. En mer djupgående analys av detta återfinns bl.a. HÄR. På vissa håll i Bangladesh så kan man hitta lokala krafter som arbetar för mer miljövänliga alternativ och eftersom jag råkar praktisera på en organisation som gör just detta, kunde jag inte motstå frestelsen att lära mig mer om processen.

Sedan SUS grundades 1986 har organisationens verksamhet bl.a. fokuserat på textilproduktion som ett hjälpmedel för kvinnors möjlighet till egen inkomst och ökad självständighet. Idag finns en verkstadsbyggnad i anslutning till SUS huvudkontor där textilier vävs, färgas och förvandlas till vackra kläder, accessoarer, prydnadsartiklar osv. Utöver detta tillverkas även diverse husgeråd, sandaler, leksaker och andra spännande saker flätade av juteväxtens blad.

Istället för kemiskt framställda färger så används produkter baserade på växtextrakt. Granatäpple ger en gulaktig färg, skalet från betelnöten blir en rosa ton och i fallet av denna historias centralfigur: mina svarta byxor, har färg från ett träd kallat ”Hortolei” använts.

Äventyret börjar i det Bangladeshiska distriktet Narangonj, där bomull odlas och skördas. Resultatet blir bl.a. bomullstråd som transporteras till Netrakona där SUS anställda påbörjar den mångfacetterade tygproduktionen.

Shuhidul och Jahanara spinner tråd på ”chorkas”. Foto: Amanda Hammarlund

Shuhidul rullar upp spolar med hjälp av ”damm”-maskinen. Foto: Amanda Hammarlund

Inledningsvis skapas trådspolar med hjälp av de små spinnrockarna ”chorkas” för att sedan fördelas i den stora ”damm”-maskinen, detta för att skapa ett format lämpligt för vävstol. Innan tyget kan vävas så måste trådarna träs genom en ”reel”, ett tvåmannajobb titulerat ”shaana”. Redan här, innan tyget ens börjat ta form är jag imponerad av tålamodet hos de talanger som spenderar sina arbetsdagar med denna typ av tidkrävande detaljarbete i tryckande hetta. Förberedandet av tråd, tillräckligt för att väva tyg åt ett par ”salwar” (byxor), tar uppskattningsvis tio timmar, vävning kräver sedan ungefär tre timmar till.

Shuhidul och Jahanara skickar tråd fram och tillbaka till varandra genom en ”reel”. Foto: Amanda Hammarlund

Jahanara in action. Foto: Amanda Hammarlund

När tyget väl är färdigvävt tvättas det för att bli av med stärkelse innan nästa steg påbörjas. Vad som sedan händer varierar, SUS använder många olika tekniker vid tygfärgning. I detta exempel används en relativt klassisk knytteknik. Jag blev förtjust i ett tyg jag såg demonstrerat i form av en sjal i SUS lilla butik och valde just detta till de byxor jag beställt. Det önskade mönstret ritas upp, ett rutnät av prickar där små stickor sedan knyts fast med tråd, en process som tar två hela arbetsdagar. Sedan färgas tyget två gånger i stora baljor, tvättas och därefter plockas trådarna bort innan tygets färg fixeras. SUS har en relativt jämn fördelning av produktion mellan beställningsvaror och artiklar de själva designar och säljer färdiga. Vid beställningar tar kunden ofta med en bild på önskat plagg eller ännu hellre ett plagg som kan fungera som mall för duplicering.

Rehena, Joba och Nazma färgar! Foto: Amanda Hammarlund

Det färdigfärgade tyget stryks, måttas upp och klipps ut enligt min figur. Endast en person ansvarar för klippningsansvaret. Den klippningsansvarige förklarar att det är det absolut svåraste arbetet att utföra och att det inte kan anförtros åt vem som helst. Att detta råkar vara en man, i en verkstad där 53 anställda arbetar varav 49 är kvinnor, är anmärkningsvärt.

Pakhi syr brallor. Foto: Amanda Hammarlund

Vackra Phaki syr sedan ihop plagget och avslutar ett arbete som sammanlagt avkrävt henne och kollegorna ca 35 arbetstimmar, exklusive tid att lufttorka tyget efter varje tvätt. SUS anställda får lön i enlighet med antalet utförda ordrar vilket innebär att beloppet kan variera ganska kraftigt. Genomsnittligen uppskattar föreståndarinnan för verksamheten att de tjänar mellan tre och fyratusen BDT per månad, vilket idag motsvarar ca tre till fyra hundra svenska kronor. För många svenskar kanske detta belopp motsvarar en telefonräkning snarare än en månadsinkomst, men för kvinnorna på SUS handlar det om mycket mer. Arbetet innebär möjlighet till självständighet, ökad status i hemmet och samhället samt en vardag som erbjuder mer än hushållsarbete. Flera av de kvinnor som arbetar hos SUS lever i organisationens kvinno-shelter. Där får kvinnor som lyckats fly från misshandel, hot, tvång och fattigdom hjälp med mat och husrum.

Mashuda målar mönster med vax innan ytterligare färgning. Sällskap har hon fr. v. av: Akter, Shiuli, Pakhi, Parvin, Dulena och Husnahar. Foto: Amanda Hammarlund

Att peka ut problem i denna verksamhet är inte speciellt svårt. I den bästa av världar skulle kvinnorna tjäna mer, vara klippningsansvariga, vissa nyanser av blått och gult skulle inte behövde kompletteras med kemikalier vid färgning, fixeringen som används skulle vara mer miljövänlig och AC skulle finnas överallt. Men enligt de vittnesmål jag tagit del av trivs personalen utomordentligt. Vid jämförelse med de massproducerande textilfabrikerna är SUS verksamhet en framgångssaga gällande arbetsklimat och miljöpåverkan. Och jag är väldigt glad för mina byxor som jag betalade ca 60 kronor för!

Resultatet! (Tunt och luftigt är rådande mode här, kommer bli svårt att komma hem till jeans efter detta). Foto: Sofia Hansson.