hundar, hästar & bananer!

Precis som Hanna beskriver, så är det helt knas att vi nu varit i Bangladesh i tre veckor. Ju längre tid vi är här, desto snabbare går tiden såklart. Vilket också skapar en viss stress, en stress över att vi behöver komma igång på riktigt. För när en tänker efter, så har vi inte riktigt kommit igång med det vi är här för att göra. Och tre veckor har redan gått, då inser en att tiden går lite snabbare än förväntat.

Det är mycket som skiljer sig åt här från hemma i Europa. Till exempel hantering av djur. Jag som är renodlad hästtjej och har både katter, hästar och hundar i min ägo är detta såklart något som jag tänker och reagerar på. Att jag automatiskt vill klappa alla hundar som passerar, vill ge hungriga katter mat och gärna försöka pussa på alla baby-getter. Jag och Hanna har också gett smeknamn till allt, vi har lizzys (ödlor) i våra rum, froggys (grodor) i trappuppgången, doggys (hundar) utanför matsalen och babygoats (getter) precis över ALLT. Kossisar (kor) ser vi också frekvent i alla hörn, i människors trädgårdar och kanske till och med i folks sängar. Nä, skämt åsido, men getterna kan vi faktiskt se i folks sängar. Jag har inte gjort det ännu vilket kanske också beror på att vi inte gästar folks hem när de ska gå och lägga sig men det är något vi fått berättat för oss.

I Bangladesh har inte hundar och katter någon status över huvud taget. För oss är hundar och katter sällskapsdjur, här är det ingen som bryr sig om dem alls. En ser hundar vid vägkanten hungriga och sovandes, vilket inte är bisarrt här men för mig helt förfärligt. Mitt hjärta och samvete splittras i tusen bitar när jag ser hundvalpar som springer runt på marknaden och jag vill bara ta med mig alla hem, gosa ner dem i sängen och läsa en godnattsaga för dem (typ). Vilket lokalbefolkningen tycker en inte är riktigt klok för och skrattar åt oss, istället gosar de ner sig med getterna.

Granne till oss har vi Asiens största police academy och där fick vi reda på att det bor hästar. Detta gjorde mig förstås överlycklig och när jag och Hanna fick oss en rundtur, gissa vem som fick sig en häst serverad för att rida runt några varv på? Jo jag! Detta gjorde hela min vecka och Hanna lyckades klicka några bilder (en bör alltid bära hjälm när en sitter på häst men detta var ett hastigt undantag). När jag skulle sitta upp varnade de mig för att hästen var väldigt, väldigt stor och frågade mig om jag hade sett så stora hästar innan. För mig var detta lite roligt, för att hästarna vi använder till ridning i Europa är typ dubbelt så stora. FYI var denna hästen så himla söt och jag ville ännu en gång bara ta med mig hästen hem och gosa ner den till en godnatt saga…

En blir lite blödig med allt när en är så långt ifrån sina vänner och familj. Allt blir liksom ens bästa kompis när en fått connection med någon/något.

Och nu äntligen börjar jag bli frisk efter några dagars sjuka och ett besök hos doktorn som gav mig lite medicin. Vilket betyder att jag nu orkar skratta åt skämt jag inte förstår på bangla, äta lite kollas (bananer) och dricka socker med tesmak (den som tror att det är te med socker tror fel). En ska också vara lite försiktig när en säger ” I want kollas” för råkar du säga ”I want koollas” säger du ”jag vill ha ett huvud”. Vilket kan bli lite tosigt, så tips till ditt framtida banglabesök, lägg vikt på att uttala ”I want kollAs”!

Kram från ett 31 gradigt Bangladesh!

/Isis

syntolkning: jag på en brun häst. Foto: Hanna Spogardh Gunnarsson

syntolkning: jag med fem hundar framför mig. Foto: Hanna Spogardh Gunnarsson