Resa mellan sfärer och att ständigt vara avbrottet i vardagen

Det är helt knas, men snart har Isis och jag varit hela två veckor i Thanapara. Tiden har gått så himla fort, men samtidigt så himla långsamt. Frustration är en känsla som, för mig, varit frekvent närvarande. Frustration över att inte få röra sig som en är van vid, och vill kunna röra sig. Att alltid behöva fråga polisen om lov så fort vi ska lämna organisationens område. Frustration över att mer eller mindre alla engelskspråkiga är män. Sfärerna är så väldigt bestämda, kvinnor gör vad kvinnor gör och män gör vad män gör. Språket förvisar oss alltså i många fall till den sfär där män med längre utbildning befinner sig. Det är hemskt intressant det med, men ibland kan jag verkligen känna just en frustration av att inte kunna prata med en kvinna. Att deras vardag och deras funderingar ligger bortom en enorm barriär av språk och också rörlighet. Kvinnornas sfär är ju väldigt begränsad till hushållet, vilket vi inte haft tillgång till.

_DSC0533 (2)

Kairohn torkar vete på hustaket

Ett haven finns dock, och det är organisationens kök. Här jobbar några av de mest fantastiska kvinnor jag någonsin träffat. Visst, vi kan inte prata mer än med hjälp av kroppsspråk, leenden och några taffliga bengaliska ord här och där, men det räcker faktiskt. Vi får ta del av deras arbete och slit, och också den enorma värme de ger varandra och sin omgivning. Några djupare konversationer blir det ju inte, men för varje dag som går lär jag mig några nya ord och barriären blir sakta mindre och mindre.

Igår fick vi dessutom det enormt efterlängtade beskedet att vårt ”utegångsförbud” är mer eller mindre hävt. Vi kan äntligen gå ut i byn och röra oss fritt som vi vill. Vi behöver inte be om lov och ta upp någon anställds tid så fort vi behöver handla något eller vill klappa söta getter. En helt ny värld har öppnat upp sig för oss.

_DSC0787 (2)

Veten mals och mjölet används för att baka ruti (chapati) av i organisationens kök

Den bangladeshiska gästvänligheten är verkligen enorm, i alla fall här på landsbygden. Jag hann inte gå mer än tio meter innan en tjej vid namn Rita bjöd in mig till hennes hus. Alla kvinnliga släktingar samlades kring mig och med kroppsspråk och enstaka ord på bangla och engelska försökte vi kommunicera. Jag hade tidigare under dagen lärt mig ordet tsol (hår), så jag sa det och då började Ritas kusin kamma och fläta mitt hår samtidigt som Rita sminkade mig bangla-style, en annan kvinna gav mig blommor och en tredje satte en prick i pannan på mig och fixade till min sjal (det tycks för övrigt vara det som vi har svårast för att klara av, kvinnor kommer ständigt fram till en och rättar till sjalen följt av ett shundor (vackert)). Därefter blev det fotografering och alla kvinnor ville bli fotograferade med den konstiga utlänningen. En känner sig ibland lite som ett djur på zoo, men just nu känns det helt helt ok, jag kan bjuda på det.

IMG_20150115_113436

Selfie efter make-over

Jag hängde kvar hos grannkvinnorna hela förmiddagen och blev visad runt i deras hus och fick klappa bäbisgetter. Dom sjöng för mig och jag sjöng för dem. Rita ville lära mig dansa, och jag gjorde mitt bästa, men alla skrattade. Kopiöst mycket. Min närvaro innebär alltid ett avbrott i de vardagliga sysslorna. Trotts det känner jag ändå att kvinnornas vardag sakta börjar öppna upp sig för mig. Sjukt spännande och värdefullt tycker jag!

/Hanna

2 kommentarer

Filed under Hanna

2 responses to “Resa mellan sfärer och att ständigt vara avbrottet i vardagen

  1. Camilla

    Snygg makeover, känns väldigt du på något vis. Vilken häftig upplevelse att få kliva in i andras vardag. Man får sig en tankeställare hur oöppen man själv är. Tänk om vi skulle bli mer så, spännande att se vad som skulle hända i vårat samhälle då.

    • gunnarssonhanna

      Ja, eller hur. Just det har jag också tänkt mycket på, hur mycket samhällena skiljer sig åt på den punkten. Det känns som att folk ser varandra mer här och hjälps åt på ett annat sätt. Såklart finns ju inte det sociala skyddsnät som vi har, så en är ju mer eller mindre tvungen att leva mer kollektivt. Jag tror också att det spelar stor roll att det inte finns bilar i byarna. Människor går eller cyklar (endast män dock..) och djuren vandrar fritt. Det går inte riktigt att isolera sig så mycket som i det svenska samhället. Sen finns det nån slags genuint öppen gästvänlighet som jag sällan upplevt från främlingar tidigare, och också utan att förvänta sig något i gengäld. Det är väldigt inspirerande 🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s