Pontus och jag har nu varit drygt två dygn hos Unnayan Dhara i Jhenaidah Town (en liten stad i västra Bangladesh). Den första tiden här har varit fylld av missförstånd, språkförbistringar, och skratt. Vi går runt med ett konstant leende på läpparna och jag börjar känna av träningsvärk i ansiktet.
Vy från fönster
Igår gjorde jag det stora misstaget att ha fönstret öppet i mitt rum med lampan på. När det sedan var dags att sova hade mitt rum förvandlats till ett hostel där halva Jhenaidahs kryp-population hade hyrt en säng. Jag hade ingen insektssprej och att smälla dem med en tidning skulle ta hela natten. Lösningen låg där den alltid tycks ligga: silvertejp. Med hjälp av en gardinstång, min förstahjälpen-väska, och silvertejp konstruerade jag vad Pontus beskrev som ”en stor håv med en kladdig bulle längst ut”. Den använde jag likt en kameleonttunga till att lösa krypproblemet. En dryg timme senare hade jag gjort av med majoriteten av krypen. Däremot har jag fortfarande en syrsa någonstans på mitt rum som sätter igång med sin sång på natten. Men det oroar mig inte, det hjälper mig att somna.
En stor håv med en kladdig bulle längst ut
Jag hade också en del småflugor i mitt myggnät, men när jag också hittade en spindel i myggnätet så skapades en oväntad vänskap. Spindeln tar hand om flugorna och jag ansvarar för dess säkerhet. Roligt hur det kan bli ibland.
***
Innan vi åkte till Bangladesh blev vi informerade om att ris är stapelvara i Bangladeshisk kokkonst. Detta är en lögn. Min erfarenhet är att socker är stapelvaran i Bangladeshisk matlagning. Det är socker i allt. Igår lades det i två stora teskedar socker i en deciliter lassi (en slags yoghurtdryck) innan jag hann säga stopp. Téet vi får kan bäst beskrivas som sockervatten med bismak av té. Idag blev vi serverade stekt kyckling till lunch. Givetvis var kycklingen sockerpanerad och smakade mer som sockerkaka än stekt kyckling. Till det drack vi sockerrörsjuice. Vi har nu planer på att lära oss hur man säger ”inget socker tack” på bangla.
***
Jag har med mycket möda lyckats hålla fast vid mina kafferutiner och igår inhandlade jag kaffepulver på marknaden. Däremot är det svårare att få tag på hett vatten. Vi har ingen möjlighet att koka vatten i vår lägenhet än, så jag har fått fråga på kontoret om jag skulle kunna få en kopp hett vatten eller låna en vattenkokare. Detta slutade oftast med att jag fick en kopp té som jag senare hällde i lite kaffepulver i. Värst var det när jag blandade kaffepulver i kallt vatten (nåja, ljummet vatten) för att stilla kaffebehovet. Nu har det dock löst sig och om jag pekar på min kaffeburk så kommer de med en kopp hett vatten. Koppen kommer med flin och skratt över den lustiga svensken med sina lustiga vanor.
***
Snart kommer vi igång riktigt med vårat projekt, som vi först och främst ska diskutera med Shahidul (vår handledare) på torsdag. Vi hoppas också få åka ut till de närliggande bondebyarna om inte alldeles för länge. På återseende!
/Albin
bangladeshbloggen.org 