Efter ett par dygn hos Unnayan Dhara har språkförbistringar, enorm välvilja, och kulturella krockar lett till ett gäng minst sagt intressanta måltider. Jag sitter nu som vanligt med en lätt illamående mättnadskänsla samt putande mage och väntar på nästa måltid, som serveras om en timma.
Till att börja med är mattiderna här ungefär som följer: frukost kring 09.00, lunch vid 14.00 eller 15.00, och sedan kvällsmat bortåt 21.30-22.00. Däremellan hutlösa mängder mellanmål, frukt, koppar med té, och dylikt. Utöver detta dricker en på eget initiativ stora mängder vatten och vätskeersättning för att kunna fungera något sånär i värmen, vilket också bidrar till mättnaden. En typisk lunch eller kvällsmat består för mig och Albin av ett dukat bord med ris för kanske 5-6 personer, dhal (linssoppa), kyckling eller fisk i magnifikt kryddad sås, två tallrikar av strimlade grönsaker av olika slag, en stor tallrik ’vanliga’ färska grönsaker som gurka och tomater, och ibland även någon dessert eller lassi (söt yoghurtliknande dryck). När detta ofantliga kalas skall inmundigas står de vänliga kvinnorna och ler, iakttar oss, och lassar på våra tallrikar när något börjar sina. Jag och Albin pratar ingen bangla än, och de pratar ingen engelska, och detta i kombination med deras stora välvilja gör kommunikationen vid matbordet lite, svår. Det räcker inte att peka på magen och säga ”full”, det räcker inte att skaka på huvudet, och ibland räcker det inte heller att sätta handen för tallriken. För en svensk är detta lite konstigt, då valfriheten är så central i alla skeenden där hemma. Vill du ha mat? Nej. Okej, då får du lösa det själv senare. Vill du ha mer mat? Nej tack, jag är mätt. Okej, då gör vi en matlåda av det som blivit över.
Samtidigt som vi äter stora måltider på en sällan hungrande mage står oftast också 1-3 personer och iakttar oss medan vi äter. Ibland fler. Intresset för vad vi tycker om maten är stort, och vi tycker verkligen om den. Men prestationsångesten växer en gnutta för var måltid, vilket också medför en försämrad aptit tillsammans med mättnadskänslan från föregående måltid. Samtidigt är ris standard vid varje mål här, något varken jag eller Albin är vana vid. Jobbigt nu i början, förhoppningsvis tvärtom inom en överskådlig framtid.
Vad gäller den oändliga strömmen av fantastiska mellanmål som bidrar till den eviga mättnadskänslan så har vi t.ex. just nu 7 olika sorters frukter i stora skålar i vår lägenhet: stjärnfrukt, äpplen, vindruvor, amlaki (krusbärliknande bär som anses vara medicinskt nyttig pga sin höga halt c-vitamin), fingerbananer, stora limes/gröna apelsiner, och ammra (inhemskt plommon). Nu tänker ni där hemma att Jamen det är väl bara att inte äta! Peka på magen och skaka på huvudet! (vi har givetvis försökt). Men vad gör en när en banan skalas och trycks i näven på en, följt av en uppfordrande och vilt entusiastisk blick? Bananen sväljs. Därefter hälls kanske ett glas skållhet mjölk upp, där vitt orostat roströd trycks ned, följt av ett sockrande som känns som en evighet. Detta pillar vi i oss under övervakning. Sedan kanske 2-3 andra frukter skalas och hackas åt oss, tills mättnaden är påträngande. 2 timmar senare kanske det är dags för kvällsmat.
Nu har vi genom tolkning låtit meddela att vi kommer laga vår egen kvällsmat och frukost, men att vi gladeligen tar emot lunch. Det är svårt för oss att dra några slutsatser om huruvida dessa matupplevelser är representativa för Bangladesh, för Jhenaidah, eller om dessa rutiner endast förekommer i samband med gäster från Sverige. Magen har chockats lite (mycket) men vi har givetvis skrattat åt det hela och varit så artiga vi kunnat mäkta med. Känns knepigt och onödigt uppseendeväckande att skriva att en saknar hungerkänslan, men just de här dagarna har det inte varit långt borta.
I övrigt kallar vår tolk mig för ’militant muslim’ för att jag har skägg.
/Pontus
bangladeshbloggen.org 