Att leva för jobbet eller jobba för att leva

Under min tid här på fältkontoret i Kumarkhali så har jag funderat mycket på det här med balansen mellan jobb och fritid.

För många i Sverige är jobbet något man gör för att sedan gå hem och börja leva, umgås med vänner och familj, åka iväg på en resa, träna och gå på bio. Men för personalen på Nijera Koris fältkontor ser situationen helt annorlunda ut de bor nämligen på kontoret och har mellan 30-50 dagar ledigt om året beroende på avståndet till deras hem. Det innebär att de spenderar högst 1-1/2 månad med sin familj och de flesta på kontoret i Kumarkhali är gifta och har barn! Medans två av mina kvinnliga kollegor har sina döttrar boendes med dem på kontoret så är männen skilda från sina barn under majoriteten av året. Att vara borta från sin familj under en sådan lång tid känns för mig som en otroligt stor uppoffring och något som placerar en stor börda på deras respektive som även de har ett arbete att sköta utöver barnen.

Att man bli påverkad av sin omgivning är ju inget nytt och även om man ibland försöker vara lite ledig så är det svårt att faktiskt ta helt ledigt här. Jag hamnar lätt i jobbdiskussioner även på ”fritiden” med fältkontorets personal, med Jenny eller skriver på en rapport eller två under alla tider på dygnet. Kanske är det för att vi inte har jättemycket att göra förutom att jobba vilket gör att tiden behöver fyllas ut men framförallt känns det också helt fel att bara ta det lugnt när alla kollegor far runt dagarna i ända. I och med att både jag och Jenny gör självständiga studier är det också ett ständigt funderande på problemformuleringar, analysmetoder och förklaringsmodeller, något som är oerhört svårt att stänga av när närområdet erbjuder ett kraftigt begränsat utbud av distraktioner.

Men vad är det då som får personalen här i Kumarkhali att stanna kvar eller ens välja Nijera Kori från början?

För vissa är det en barndomsdröm och en stark solidaritetskänsla medan det för vissa handlar om ett djupt rättvisepatos. Gemensamt för allihop på kontoret är i alla fall att ingen ämnar sluta inom en översiktlig tid. Även om jag beundrar deras engagemang att ge upp så mycket för någon annans skull och hoppet om ett bättre samhälle så undrar jag hur mycket jag egentligen skulle vara beredd på att ge upp och vad det då säger om mig som person. Är det själviskt att inte ge upp allt för ett arbete som gynnar andra?

Lämna en kommentar

Filed under Sanna

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s