O Women, Where Are Thou?

Min relation till män här i Bangladesh är speciell. På Nijera Koris kontor fungerar relationen mellan män och kvinnor, utifrån vad jag kan se, ungefär som på en vanlig svensk arbetsplats. Jag får möjlighet att skapa band till personer från båda könen och jag känner att jag räknas som något mer än bara mitt kön, eller min hudfärg för den delen. Men så fort jag sätter min fot utanför kontorets trygga sfär blir allt annorlunda.

När jag tar en promenad genom den lilla staden återkommer samma typ av beteende. Folk förväntar sig att jag i ur och skur ska reagera på tillrop, visslingar och blickar med ett leende och att jag ska stanna och tillmötesgående besvara alla frågor om vem jag är och hur min familjesituation ser ut. Det här är förståeligt på många sätt då det är väldigt ovanligt att det kommer utlänningar till Kumarkhali och många har aldrig sett en västerlänning utanför tv-rutan (som de själva beskriver det). Jag har mycket överseende med att blotta synen av mig är spännande och att många frågor poppar upp, så oftast svarar jag trevligt. Det som stör mig är dock att det till absolut största del är män som tar denna plats och tycker sig ha rätten till min uppmärksamhet.

De patriarkala strukturerna på landsbygden i Bangladesh är extremt starka och Kumarkhali är inget undantag. Kvinnors plats är i hemmet och de flesta rör sig inte utanför om det inte är absolut nödvändigt. Gatorna är därför till största del fyllda av män, med undantag för flickor och en del yngre kvinnor som rör sig mellan hemmet och skolan. Denna observation gör mig så oerhört bitter för jag har genom intervjuer för min studie lärt vad detta beror på.

För det första finns det alltid en säkerhetsrisk som kvinnor måste ta hänsyn till eller att grannarna ska börja snacka huruvida hon är en bra fru eller inte om hon lämnar sitt hem. Det finns dock en viktigare orsak till bristen på kvinnor i det offentliga rummet, och det är tid. För jag vet att medan män rör sig ledigt och obehindrat på gatorna, eller tar en lugn morgonstund med en kopp te vid ett av alla snack-stalls längs vägen, finns det en fru som sliter där hemma. På hemmafruns schema står det att få ihop dagens tre mål till familjen, samla ved, hämta vatten, städa, tvätta, se till att barnen sköter skolan. Hon ska också gärna hinna med att bidra ekonomiskt till familjen genom att utföra någon form av inkomstgenerande aktivitet hemifrån som exempelvis brodering.

Jag har i mina intervjuer frågat både män och kvinnor om de själva och deras partner under dagen har någon fri tid som de kan disponera som det vill. I alla familjer hade mannen tillgång till fri tid, som ofta spenderades utanför hemmet, medan sju av åtta kvinnor endast har ”ledigt” när de sover. Så även om gatorna skulle vara säkra för kvinnor att röra sig fritt på, vilket de i nuläget inte är, skulle de förmodligen ändå inte ha tid att lämna hemmet. Bristen på kvinnor i det offentliga rummet är därför ett väldigt tydligt resultat av hur djupt ojämställt arbetsfördelningen i hemmet är. Så när jag går förbi ett gäng relaxande te-drickandes män på mina promenader kan jag inte låta bli att bli lite bitter och stirra argt mot dem.

Ibland får jag också känslan av att jag bara är en bricka i ett spel som killgängen jag passerar spelar. Vem vågar fråga den mest utmanande frågan, hojta högst eller sladda med cykeln närmast västisen? Precis som i Sverige får ett sådant här beteende hos grupper av män och pojkar i Sverige ofta passera som oskyldigt och harmlöst. Jag vet dock att detta är ett tecken på ett större problem. Många familjer i Bangladesh väljer idag att gifta bort sina flickor tidig på grund av att de riskerar att råka ut för trakasserier som kan skada deras ”heder”. Även om jag personligen inte känner mig hotad av dessa upptåg när jag vandrar runt i Kumarkhali gör dessa utspel mig otroligt förbannad. Jag vet nämligen att det kanske börjar med en oskyldig blick eller ett tillrop, men att gränsen sällan går där. För de kvinnor som exempelvis måste ta sig till skolan utgöra detta ett reellt hot varje dag och de kan inte göra som jag, stålsätta sig och bara gå vidare. Mäns beteende i det offentliga rummet påverkar kvinnors framtid och är en stor bidragande orsak till att de tvingas leva stora delar av sina liv inom hemmets fyra väggar.

Så min relation till män är i många fall aningen krystad här. Med statistik om våldsfrekvensen i hemmet (9 av 10 män använder våld mot sin fru) i bakhuvudet, kunskap om kvinnors arbetsbörda och mäns icke-ifrågasatta beteende i det offentliga rummet kan jag inte låta bli att misstänka all män att vara potentiella skitstövlar. Jag är ledsen om detta inlägg blev aningen generaliserade och jag vet att det finns en hel gråskala här, men jag känner inte för att nyansera detta just nu. Jag är lite för bitter. Ibland har jag sådana dagar här i Bangladesh, och idag är en sådan dag. Punkt.

/Jenny

På morgonpromenad genom Kumarkhali, en grå men sval morgon. Inte en kvinna i sikte, som vanligt…